Ville bara skriva några rader och berätta att livet med TRE barn är ungefär lika stökigt, lite roligare och ännu lite mer tidskrävande än livet med två. Ännu har vi inte hittat några rutiner, och det lär väl ta sin lilla tid. Och när man precis har hittat något som funkar, så gissar jag att ett av barnen växer lite och mognar lite och så får man hitta nya rutiner igen. Men det är ju så livet är med barn!
Storebror och storasyster är väldigt glada i sin lillasyster, och vill gärna klappa, krama och hålla henne. Detta måste dock ske under sträng övervakning eftersom lillasyster riskerar att knuffas ner när hon visar missnöje med att huvudet trillat ner bakom en kudde. Men det är ju inte så lätt när man inte är så stor själv. V hämtar gärna leksaker till sin lillasyster, men blir lite förnärmad när hon inte tar emot dem i handen… L var mäkta stolt när han höll Hedvig igår och hon somnade i hans famn.
I vilket fall som helst – Hedvig äter hyfsat bra, även om hon får lite på flaska också. Trots att detta är nr 3, är Fru W förvånansvärt nojjig över matandet och ätandet. Kanske för att storebror gick ner ALLDELES för mycket de första dagarna vi var ensamma hemma och gav mig ett fruktansvärt dåligt samvete. Hur kunde jag som mamma inte förstå att han behövde mat? Skulle man inte göra det? Så nu litar jag inte riktigt på mig själv, utan tar till flaskan och ersättningen. Och det känns helt OK faktiskt.
Vi sover sådär på nätterna, men tack och lov har man ju fått en del hormoner i kroppen så än så länge går det faktiskt bra. Hon är rätt så matig på kvällarna, och vill gärna ligga och sova vid bröstet. Sen kan hon sova några timmar i sträck på natten, och framåt 3-4 på morgonen blir hon gnuttig igen och vill ligga vid bröstet fram till morgonen. Eller sova på mammas mage, vilket det oftast blir. Så min sömn blir väl sådär, sittandes i sängen med bebis på magen – men det är bättre än att inte få sova alls.
Herr W har dessutom löst den lilla bildetaljen. Så klockan 14.00 idag hämtar vi vår nya familjebuss... (jag VET att klimatet är hotat av biltrafiken, men vi får faktiskt inte plats i den vi har...)! Sprillans ny, alldeles för dyr, men ack så skönt att ha en bil som inte går sönder hela tiden och som måste lagas och lämnas in stup i ett. Så nu hoppas vi att det blir så!
fredag, december 29, 2006
måndag, december 25, 2006
Äntligen!
Ja, så var det då äntligen dags för de GODA nyheterna här hos Fru W!
Kl 13.19, fredagen den 22/12 kom hon så äntligen. För det var en liten tjej vi fick, 49 cm lång och 3720 g tung med ett hattmått på 37 cm.
Eftersom Fru W klagat i långeliga tider på kli och karpaltunnelsyndrom och diverse andra graviditetskrämpor tröttnade läkarna på Antenatal på Östra Sjukhuset och bestämde sig enhälligt (3 st var de!) för att det var dags för baby W att komma ut. Så kl 08.00 äntrade vi Mölndals normalförlossning, ungefär kl 10 sattes droppet för att få igång värkarna. Kl 11.30 serverades lunch i förlossningsrummet som intogs stående mellan värkarna. Kl 12.30 ansåg Fru W att det var dags för lustgasen, och kl 13 tyckte Fru W att det var dags att krysta. Det tyckte dock inte barnmorskan som bad Fru W att låta bli eftersom det inte var öppet tillräckligt. Bebisen tog dock ingen notis om detta, och kl 13.19 föddes en ilsken liten tjej!
Mor och dotter blev hämtade av pappa och syskon den 23 december och vi har nu firat lillasysters första jul. Fru W imponerade inte bara sin omgivning utan även sig själv genom att orka fira jul från kl 12.30 ända till klockan åtta på kvällen. Då orkade varken storebror eller storasyster längre, utan ville åka hem. Och det tyckte även Fru W var ganska skönt.
Nu försöker vi hitta någon slags rutin med fem familjen, och det kommer nog att ta ett tag. Men det har ju gått förut, och för andra så nog skall det gå för oss också.
Jag upphör aldrig att förundras över hur små nyfödda bebisar är - och ändå är det helt otroligt att förstå att man faktiskt burit på dem själv! De är små underverk varenda en, och nu har vi begåvats med tre stycken!
Fast familjen saknar fortfarande en viktig detalj. Den större bilen! Efter att ha transporterat oss alla till och från julfirandet på julafton är det nu bestämt. Den 27 december åker herr W och kollar upp vilken bil som har kortast leveranstid - Ford, Peugeot eller Volkswagen. Den som kan pressa denna till kortast tid blir det. Tills dess kan den som har möjlighet få sig ett gott skratt när herr eller fru W försöker ta sig in i eller ut ur V70:ns baksäte, MELLAN två fulla bilstolar utan annan möjlighet än att klättra över en av dem, eller klättra in från framsätet... Passa på gott folk!!!
Ja, och så undrar ni kanske vad hon skall heta? Det blev en Hedvig!
Kl 13.19, fredagen den 22/12 kom hon så äntligen. För det var en liten tjej vi fick, 49 cm lång och 3720 g tung med ett hattmått på 37 cm.
Eftersom Fru W klagat i långeliga tider på kli och karpaltunnelsyndrom och diverse andra graviditetskrämpor tröttnade läkarna på Antenatal på Östra Sjukhuset och bestämde sig enhälligt (3 st var de!) för att det var dags för baby W att komma ut. Så kl 08.00 äntrade vi Mölndals normalförlossning, ungefär kl 10 sattes droppet för att få igång värkarna. Kl 11.30 serverades lunch i förlossningsrummet som intogs stående mellan värkarna. Kl 12.30 ansåg Fru W att det var dags för lustgasen, och kl 13 tyckte Fru W att det var dags att krysta. Det tyckte dock inte barnmorskan som bad Fru W att låta bli eftersom det inte var öppet tillräckligt. Bebisen tog dock ingen notis om detta, och kl 13.19 föddes en ilsken liten tjej!
Mor och dotter blev hämtade av pappa och syskon den 23 december och vi har nu firat lillasysters första jul. Fru W imponerade inte bara sin omgivning utan även sig själv genom att orka fira jul från kl 12.30 ända till klockan åtta på kvällen. Då orkade varken storebror eller storasyster längre, utan ville åka hem. Och det tyckte även Fru W var ganska skönt.
Nu försöker vi hitta någon slags rutin med fem familjen, och det kommer nog att ta ett tag. Men det har ju gått förut, och för andra så nog skall det gå för oss också.
Jag upphör aldrig att förundras över hur små nyfödda bebisar är - och ändå är det helt otroligt att förstå att man faktiskt burit på dem själv! De är små underverk varenda en, och nu har vi begåvats med tre stycken!
Fast familjen saknar fortfarande en viktig detalj. Den större bilen! Efter att ha transporterat oss alla till och från julfirandet på julafton är det nu bestämt. Den 27 december åker herr W och kollar upp vilken bil som har kortast leveranstid - Ford, Peugeot eller Volkswagen. Den som kan pressa denna till kortast tid blir det. Tills dess kan den som har möjlighet få sig ett gott skratt när herr eller fru W försöker ta sig in i eller ut ur V70:ns baksäte, MELLAN två fulla bilstolar utan annan möjlighet än att klättra över en av dem, eller klättra in från framsätet... Passa på gott folk!!!
Ja, och så undrar ni kanske vad hon skall heta? Det blev en Hedvig!
torsdag, december 14, 2006
ingen bebis i sikte än...
och om någon undrar (mer än omtänksamma Saring) vart Fru W har tagit vägen, kan jag bara återigen säga att de verkliga livet tar TID!
Den senaste veckan har innehållet allt från avslutningsfest på jobbet (6 dec), julmingelfest hos svägerskan (9 dec), födelsedag med firande som inte alls var planerat i år och julbord (10 dec), öroninflammation från he-et (natten till 11 dec) inkluderandes bilfärd till Axessakuten mitt i natten, apoteksbesök mitt i alla vattenmassorna i Mölndals centrum (11 dec), vattenläcka i taket i badrummet (kväll 12 dec), en panikutryckning kl 7 på morgonen för att undsätta bensinstrandad make på väg till jobbet mitt i all rusningstrafik som inte precis blev bättre av alla översvämningarna (12 dec), sjuka barn som MISSADE luciafirandet (13 dec - ingen julclementin här alltså), en herr W som fick "fira" sin födelsedag (13 dec) med att vara hemma från jobbet för att fru W låg som en däckad sill och helst av allt ville hugga av sig huvudet för att örat gjorde så ont, barn som efter ett snabbt besök hos doktorn fick dunderantibiotika mot typ allt som finns (öroninflammation, mykoplasma, bronkit...)...
Och nu är jag här. Jag som skulle vila några dagar och sen föda barn. Yeah right! Graviditetsklådan har också återvänt med förnyad styrka (kan ha att göra med de piller jag till sist fick för öronontet), så det blir nog en vända till antenatal på Östra imorgon. Antingen får ungen komma NU, eller så kan den vänta tills vi hunnit bli friska och jag har faktiskt har hunnit vila lite.
En sak som var BRA denna veckan var i alla fall att vi slapp magsjukan som kusinerna åkte på efter julbordet. Än så länge i alla fall.
Nu skall jag gå och klia hål på mina händer och fötter och invänta det magiska klockslag då jag får ta mer klipiller. Inte nog med att man har massa "sjukor" - dessutom skäms jag lite för allt jag stoppar i mig. Det kan aldrig vara bra i längden. Fast just nu bryr jag mig inte om längden. Jag vill bara att det skall sluta klia och sluta göra ont i örat.
Jag hoppas jag har godare nyheter nästa gång jag hinner sätta mig vid tangentbordet. Eller att jag i alla fall är på lite bättre humör. Håll ut gott folk! Jag kommer igen!
Den senaste veckan har innehållet allt från avslutningsfest på jobbet (6 dec), julmingelfest hos svägerskan (9 dec), födelsedag med firande som inte alls var planerat i år och julbord (10 dec), öroninflammation från he-et (natten till 11 dec) inkluderandes bilfärd till Axessakuten mitt i natten, apoteksbesök mitt i alla vattenmassorna i Mölndals centrum (11 dec), vattenläcka i taket i badrummet (kväll 12 dec), en panikutryckning kl 7 på morgonen för att undsätta bensinstrandad make på väg till jobbet mitt i all rusningstrafik som inte precis blev bättre av alla översvämningarna (12 dec), sjuka barn som MISSADE luciafirandet (13 dec - ingen julclementin här alltså), en herr W som fick "fira" sin födelsedag (13 dec) med att vara hemma från jobbet för att fru W låg som en däckad sill och helst av allt ville hugga av sig huvudet för att örat gjorde så ont, barn som efter ett snabbt besök hos doktorn fick dunderantibiotika mot typ allt som finns (öroninflammation, mykoplasma, bronkit...)...
Och nu är jag här. Jag som skulle vila några dagar och sen föda barn. Yeah right! Graviditetsklådan har också återvänt med förnyad styrka (kan ha att göra med de piller jag till sist fick för öronontet), så det blir nog en vända till antenatal på Östra imorgon. Antingen får ungen komma NU, eller så kan den vänta tills vi hunnit bli friska och jag har faktiskt har hunnit vila lite.
En sak som var BRA denna veckan var i alla fall att vi slapp magsjukan som kusinerna åkte på efter julbordet. Än så länge i alla fall.
Nu skall jag gå och klia hål på mina händer och fötter och invänta det magiska klockslag då jag får ta mer klipiller. Inte nog med att man har massa "sjukor" - dessutom skäms jag lite för allt jag stoppar i mig. Det kan aldrig vara bra i längden. Fast just nu bryr jag mig inte om längden. Jag vill bara att det skall sluta klia och sluta göra ont i örat.
Jag hoppas jag har godare nyheter nästa gång jag hinner sätta mig vid tangentbordet. Eller att jag i alla fall är på lite bättre humör. Håll ut gott folk! Jag kommer igen!
måndag, december 04, 2006
hektisk helg
Ja, så var då ännu en helg avverkad. En helg jag hade hoppats skulle innefatta aktiviteten föda barn. Men inte då. Ändå gjorde jag så gott jag kunde. Jag sprang i trappor. Jag BAR i trappor. Jag bar tungt utan trappor. Jag sov alldeles för lite, stod upp alldeles för länge och hade kläder på som tryckte på magen.
Men det hjälpte inte. Skrotten verkar trivas bra därinne trots allt. Eller så tänker h*n att om det är så här att vara INNE i magen, då måste det vara riktigt hemskt att komma ut. Förmodligen är det helt enkelt inte dags än. Fast jag kan undra för vem då? Jag är redo - anytime.
De 71 gästerna som bevistade det cocktailparty jag hjälpte till med i lördags, fick något panikslaget i blicken jag jag på frågan "när är det dags" (ställd ganska exakt 71 gånger) svarade att vattnet gärna fick gå nu. Det var bara en som erbjöd sig att hjälpa till i så fall. Och det var ju snällt. Hon har ju fött 4 barn själv, så det hade nog gått galant. Men inte ens denna försäkran kunde övertala skrotten i magen att flytta ut. Undras hur det blir när h*n blir 23 och jag/vi skall försöka få skrotten att flytta hemifrån?
För alla er som tänker att den där Fru W, hon måste vara en mycket otålig person, kan jag bara säga:
Ja, jag är en synnerligen otålig person. Och jag VET att det egentligen är ALLDELES för tidigt för att vara så här otålig. Men hjälper liksom inte. Vad huvet vet och magen känner är just nu heeelt oförenligt.
Jag har ju sagt att jag lider av personlighetsklyvning. Eller hur?
Men det hjälpte inte. Skrotten verkar trivas bra därinne trots allt. Eller så tänker h*n att om det är så här att vara INNE i magen, då måste det vara riktigt hemskt att komma ut. Förmodligen är det helt enkelt inte dags än. Fast jag kan undra för vem då? Jag är redo - anytime.
De 71 gästerna som bevistade det cocktailparty jag hjälpte till med i lördags, fick något panikslaget i blicken jag jag på frågan "när är det dags" (ställd ganska exakt 71 gånger) svarade att vattnet gärna fick gå nu. Det var bara en som erbjöd sig att hjälpa till i så fall. Och det var ju snällt. Hon har ju fött 4 barn själv, så det hade nog gått galant. Men inte ens denna försäkran kunde övertala skrotten i magen att flytta ut. Undras hur det blir när h*n blir 23 och jag/vi skall försöka få skrotten att flytta hemifrån?
För alla er som tänker att den där Fru W, hon måste vara en mycket otålig person, kan jag bara säga:
Ja, jag är en synnerligen otålig person. Och jag VET att det egentligen är ALLDELES för tidigt för att vara så här otålig. Men hjälper liksom inte. Vad huvet vet och magen känner är just nu heeelt oförenligt.
Jag har ju sagt att jag lider av personlighetsklyvning. Eller hur?
onsdag, november 29, 2006
morgonmys
Och bara för att bevisa att mamman har fel, vaknar storebror imorse inte förrän kl halv sju (mammamorgon). När jag går in till honom protesterar han med glimten i ögat och säger att jag skall gå till min egen säng igen. Sen vidtar operation flyttning. Nappar, kuddar, täcke och Nalle Puh-boken transporteras under mummel och lite fnitter till mammas och pappas säng, där lilleman till slut tar plats och vill bli läst för. Väldigt mysigt måste jag säga!
Lillasyster sov till halv åtta. Då fick jag väcka henne och det var en tröttmosig liten tjej med håret på ända som tog plats framför TV:n med vällingflaskan i högsta hugg. Inte grinig, men tröttmosig.
Nu är de på dagis, och jag är på jobbet (sssscchhh! säg det inte så högt!). Mammalämningarna är just nu mycket enklare än pappalämningarna. Kanske barnen känner på sig att det inte hade varit så kul att vara hemma med mamma en hel dag, och därför tycker det är helt OK när mamma lämnar på dagis. När pappa däremot lämnar är ju alternativet en busdag hemma med pappa, och det lockar såklart mer än en däckad, pustande mamma som ligger på soffan och vilan halva dagen...
Jag har fått smarta ungar!
Lillasyster sov till halv åtta. Då fick jag väcka henne och det var en tröttmosig liten tjej med håret på ända som tog plats framför TV:n med vällingflaskan i högsta hugg. Inte grinig, men tröttmosig.
Nu är de på dagis, och jag är på jobbet (sssscchhh! säg det inte så högt!). Mammalämningarna är just nu mycket enklare än pappalämningarna. Kanske barnen känner på sig att det inte hade varit så kul att vara hemma med mamma en hel dag, och därför tycker det är helt OK när mamma lämnar på dagis. När pappa däremot lämnar är ju alternativet en busdag hemma med pappa, och det lockar såklart mer än en däckad, pustande mamma som ligger på soffan och vilan halva dagen...
Jag har fått smarta ungar!
tisdag, november 28, 2006
att vilja sova men inte kunna - och tvärtom
Var går gränsen för att bli gammal? Kanske när man börjar längta efter att få gå och lägga sig fast klockan inte är mer än åtta på kvällen... I vilket fall som helst så är sonens och mina sovvanor just nu INTE kompatibla. Framför allt inte eftersom han precis håller på att vänja sig av med att inte sova middag.
För två veckor sen började han vakna vääääldigt tidigt på morgnarna. Typ kl 4 och så. Och ville gå upp. Med milt våld kunde man lyckas hålla kvar honom i sängen så att man själv fick i alla fall vila en stund till. Att få ungen att somna om var dock lögn. Vi beslutade då, i trevligt samråd med dagis, att pröva att ta bort middagssömnen. Den kunde nämligen vara i sisådär två timmar - och då var det ju inte konstigt att han inte behövde så mycket nattsömn. Trodde vi.
Efter att i en vecka nu ha slopat "sova-middag" vaknar han fortfarande tidigt varannan morgon (mammamorgnarna såklart!). Varannan morgon sover han dock till klockan är i alla fall sex eller halv sju (pappamorgnarna). Han går och lägger sig vid åtta-tiden, och somnar ofta ganska snällt. Trött är han ju såklart efter att ha varit vaken i mer än tolv timmar i sträck. Men inte sjutton sover han särskilt mycket mer för det.
Och jag minns att jag var likadan. Till jag var långt upp i tonåren tyckte jag det var slöseri med tid att sova. Och jag var nästan aldrig trött (eller är det en efterkonstruktion?). Jag minns särskilt när jag var nykär i herr W - då sov jag i princip ingenting under flera månaders tid, och kallades Ringhals 2 för jag hade så mycket överskottsenergi som jag inte visste hur jag skulle få utlopp för. Kanske är det så lilleman känner sig just nu?
Fru W lider däremot av ständig sömnbrist. Inte nog med att kroppen för tillfället inte är skapt för att sova (halsbränna, foglossning och bebis som har mycket bestämda åsikter om mammakroppens placering i sängen) fast den behöver all vila den kan få. Kroppen skall dessutom försöka anpassa sig till lilla energiknippets sovvanor (eller icke-sovvanor), vilket i korthet innebär att:
Morgonen startar för tidigt då lilleman vaknar (tack och lov oftast på glatt humör).
Lillasyster läggs för middagsvila medan storebror busar runt för att inte själv somna /alternativt ligger på mattan och kör med sina bilar en timme SOM vila. Mamman vill inget hellre än att själv sova middag - men det går ju inte om storebror skall vara vaken - och han FÅR inte sova för han vaknar så tidigt på morgonen då.
Eftermiddagen spenderas med en allt tröttare storebror, som dock inte under några som helst omständigheter skulle erkänna att han är trött - och som ändå inte FÅR sova för mamman/pappan, och framåt sextiden kan det bli ett smärre kaos på grund av trött liten kille.
Vid åtta-tiden går vi och lägger oss - och då är ofta katastroftröskeln över, så då vill han ABSOLUT inte gå och lägga sig. Men det vill mamman att han skall. Storebror somnar mellan kl 20 och 20.30. Mamman vill inget hellre än att gå och lägga sig, men det är ju en del som måste grejas iordning med tvätt och kök och sånt.
En bra kväll kommer mamman i säng halv elva, men har svårt att somna och ligger vaken en stund.
Och så börjar det om på morgonen igen (eventuellt med "mamma" utbytt mot "pappa").
Så kontentan är att sonen (oftast) får sova, men inte vill. Mamman/pappan vill nästan alltid helst sova, men hinner inte eller kan inte. Skulle sonen någon gång vilja sova, sker det konsekvent på tider när han inte FÅR sova (typ kl 5 på eftermiddagen). Ingen får alltså sova när de vill sova, och måste sova fast de inte vill. Skall det vara så? Det verkar knasigt.
Fast - lillasyster sover förstås nästan alltid som hon vill. Om inte storebror väcker henne kl 4 på morgonen med en högljudd version av "En liten röd traktor".
För två veckor sen började han vakna vääääldigt tidigt på morgnarna. Typ kl 4 och så. Och ville gå upp. Med milt våld kunde man lyckas hålla kvar honom i sängen så att man själv fick i alla fall vila en stund till. Att få ungen att somna om var dock lögn. Vi beslutade då, i trevligt samråd med dagis, att pröva att ta bort middagssömnen. Den kunde nämligen vara i sisådär två timmar - och då var det ju inte konstigt att han inte behövde så mycket nattsömn. Trodde vi.
Efter att i en vecka nu ha slopat "sova-middag" vaknar han fortfarande tidigt varannan morgon (mammamorgnarna såklart!). Varannan morgon sover han dock till klockan är i alla fall sex eller halv sju (pappamorgnarna). Han går och lägger sig vid åtta-tiden, och somnar ofta ganska snällt. Trött är han ju såklart efter att ha varit vaken i mer än tolv timmar i sträck. Men inte sjutton sover han särskilt mycket mer för det.
Och jag minns att jag var likadan. Till jag var långt upp i tonåren tyckte jag det var slöseri med tid att sova. Och jag var nästan aldrig trött (eller är det en efterkonstruktion?). Jag minns särskilt när jag var nykär i herr W - då sov jag i princip ingenting under flera månaders tid, och kallades Ringhals 2 för jag hade så mycket överskottsenergi som jag inte visste hur jag skulle få utlopp för. Kanske är det så lilleman känner sig just nu?
Fru W lider däremot av ständig sömnbrist. Inte nog med att kroppen för tillfället inte är skapt för att sova (halsbränna, foglossning och bebis som har mycket bestämda åsikter om mammakroppens placering i sängen) fast den behöver all vila den kan få. Kroppen skall dessutom försöka anpassa sig till lilla energiknippets sovvanor (eller icke-sovvanor), vilket i korthet innebär att:
Morgonen startar för tidigt då lilleman vaknar (tack och lov oftast på glatt humör).
Lillasyster läggs för middagsvila medan storebror busar runt för att inte själv somna /alternativt ligger på mattan och kör med sina bilar en timme SOM vila. Mamman vill inget hellre än att själv sova middag - men det går ju inte om storebror skall vara vaken - och han FÅR inte sova för han vaknar så tidigt på morgonen då.
Eftermiddagen spenderas med en allt tröttare storebror, som dock inte under några som helst omständigheter skulle erkänna att han är trött - och som ändå inte FÅR sova för mamman/pappan, och framåt sextiden kan det bli ett smärre kaos på grund av trött liten kille.
Vid åtta-tiden går vi och lägger oss - och då är ofta katastroftröskeln över, så då vill han ABSOLUT inte gå och lägga sig. Men det vill mamman att han skall. Storebror somnar mellan kl 20 och 20.30. Mamman vill inget hellre än att gå och lägga sig, men det är ju en del som måste grejas iordning med tvätt och kök och sånt.
En bra kväll kommer mamman i säng halv elva, men har svårt att somna och ligger vaken en stund.
Och så börjar det om på morgonen igen (eventuellt med "mamma" utbytt mot "pappa").
Så kontentan är att sonen (oftast) får sova, men inte vill. Mamman/pappan vill nästan alltid helst sova, men hinner inte eller kan inte. Skulle sonen någon gång vilja sova, sker det konsekvent på tider när han inte FÅR sova (typ kl 5 på eftermiddagen). Ingen får alltså sova när de vill sova, och måste sova fast de inte vill. Skall det vara så? Det verkar knasigt.
Fast - lillasyster sover förstås nästan alltid som hon vill. Om inte storebror väcker henne kl 4 på morgonen med en högljudd version av "En liten röd traktor".
måndag, november 27, 2006
en julclementin?
Inför barnens luciatåg på dagis började Fru W, pedagogisk som hon är, att förbereda snart-3-åringen på det här med lucior, stjärngossar, pepparkaksgubbar och tomtar. Tog fram en bild för att han skulle se vad det handlade om och berättade att de flesta andra barnen nog skulle klä ut sig till någonting den 13/12. Sonen studerade skeptiskt bilden och tittade sedan på mamman som frågade honom vad han ville klä ut sig till. Han funderade en stund och sa sen klart och tydligt:
"Jag vill klä ut mig till clementin!"
Väldigt gulligt, lite påhittigt, ganska originellt. Och efter en veckas funderingar har jag kommit på att det är heeelt omöjligt. Hur sjutton gör man en clementindräkt?
Lillasysters reaktion var mer konkret (och ur mammasynvinkel enkel). Hon gick resolut ut i hallen och hämtade ur sin möss- och vantlåda - sin tomteluva.
"Jag vill klä ut mig till clementin!"
Väldigt gulligt, lite påhittigt, ganska originellt. Och efter en veckas funderingar har jag kommit på att det är heeelt omöjligt. Hur sjutton gör man en clementindräkt?
Lillasysters reaktion var mer konkret (och ur mammasynvinkel enkel). Hon gick resolut ut i hallen och hämtade ur sin möss- och vantlåda - sin tomteluva.
det verkliga livet tar tid
Och när det tar ALL vaken tid hinner man inte ens blogga lite har jag märkt. Och kanske det till äventyrs är någon annan som har märkt det också. För den som undrar kommer här svaret på var Fru W har hållit hus den senaste veckan:
i Juleland!
Eftersom jag inte riktigt vet hur länge jag orkar eller kan "jula" har jag nämligen tjuvstartat. Utan att ens ha dåligt samvete för det. Dock orkar den höggravida, kraftigt förkylda och av sömnbrist försvagade kroppen egentligen med all aktivitet, och därför har allt annat, inklusive bloggande, hamnat lååångt ner på priolistan. Att makens jobb dessutom haft en extra hysterisk deadline föregående vecka har ju inte precis ökat på antalet minuter som kunnat ägnas åt att guldkanta vardagen (som att duscha, tvätta kläder och laga mat) eller åt bloggande. Ja, makens jobb har alltid viktiga deadlines, men förra veckan var det tydligen alldeles särdeles hysteriskt viktigt. Komma-hem-klockan-tio-på-kvällen-viktigt. Och när Fru W hämtat barn på dagis, släpat hem dem mer eller mindre glada, "mellanmålat", kokat makaroner och värmt köttbullar i ugnen, utfordrat små barn, eventuellt badat dem, pyjamasat dem, kvällsutfordrat dem och somnat dem på egen hand - då har Fru W antingen somnat i soffan kl nio, eller röjt köket, eller försökt få någon som helst ordning på leksakskaoset. Kanske till och med duschat! Och sen somnnat i soffan.
Veckan har dock haft sina guldkanter. I torsdags sattes årets pepparkakshusdeg - och fredag eftermiddag ägnades åt tillverkning av detsamma. I rättvisans namn skall väl sägas att Herr W ritade och förfärdiga huset, medan hushållets övriga medlemmar bakade "ätpepparkakor". Båda barnen hade roligt med detta lääänge, även om lillasyster inte riktigt greppade varför man inte kan göra 73 änglar på en i mammas ögon "lagom" utkavlad bit pepparkaksdeg. Men roligt hade hon!
Eftersom detta, som vanligt, tog mer tid än beräknat, blev det en sen fredagkväll med alldeles för mycket avsteg från rutinerna. Lördagen bestod i av Fru W utförd racerstädning. Racerstädning blev det trots att vi inte städat på flera veckor (vilket borde ha resulterat i en noggrannare städvariant), eftersom pysselbesöket väntades till kl 13, och maken kom upp ur sängen kl 10.30. Efter en mycket effektiv frukost tog Herr W ut barnen på promenad i ösregnet medan Fru W gick bärsärk i huset. Då huset redan var i totalkaos, fick bärsärken motsatt men avsedd verkan - det blev någorlunda presentabelt i huset. Återvinning forslades ut i bilen, diverse högar forslades ner i källaren, dammsugaren gjorde sitt både på över- och undervåningen, liksom dammtrasan fick en lättare motionsrunda på nedre plan. Toalett och badrum städades och jag hann till och med bädda sängarna! Men det är ju tur att man har folk hemma ibland så att man MÅSTE städa.
Eftermiddagen spenderades sedan i någorlunda organiserat kaos. Några bakade pepparkakor, någon dekorerade pepparkakshus, juladresser och julkort tillverkades. Det var faktiskt riktigt mysigt när glögglukten spred sig genom huset (fast jag VET att det nästan är att häda för vissa att dricka glögg innan första advent...).
Fru W fick alltså sin efterlängtade julstämning (även om vädret kunde bidragit med annat än ösregn för att förhöja den), även om det tog på krafterna.
Så nu skall jag bara fixa färdigt vårt stora pepparkakshus, göra i ordning julkalendern till barnen, färdigställa våra julkort och skicka iväg dem, få upp adventsljusstakar till helgen, bädda spjälsängen, packa BB-väskan, fixa luciaklädsel till barnens luciatåg på dagis, förbereda inför cocktailpartyt nästa helg, avdelningens julfest.... Eller så börjar med att försöka SOVA lite. Eventuellt.
i Juleland!
Eftersom jag inte riktigt vet hur länge jag orkar eller kan "jula" har jag nämligen tjuvstartat. Utan att ens ha dåligt samvete för det. Dock orkar den höggravida, kraftigt förkylda och av sömnbrist försvagade kroppen egentligen med all aktivitet, och därför har allt annat, inklusive bloggande, hamnat lååångt ner på priolistan. Att makens jobb dessutom haft en extra hysterisk deadline föregående vecka har ju inte precis ökat på antalet minuter som kunnat ägnas åt att guldkanta vardagen (som att duscha, tvätta kläder och laga mat) eller åt bloggande. Ja, makens jobb har alltid viktiga deadlines, men förra veckan var det tydligen alldeles särdeles hysteriskt viktigt. Komma-hem-klockan-tio-på-kvällen-viktigt. Och när Fru W hämtat barn på dagis, släpat hem dem mer eller mindre glada, "mellanmålat", kokat makaroner och värmt köttbullar i ugnen, utfordrat små barn, eventuellt badat dem, pyjamasat dem, kvällsutfordrat dem och somnat dem på egen hand - då har Fru W antingen somnat i soffan kl nio, eller röjt köket, eller försökt få någon som helst ordning på leksakskaoset. Kanske till och med duschat! Och sen somnnat i soffan.
Veckan har dock haft sina guldkanter. I torsdags sattes årets pepparkakshusdeg - och fredag eftermiddag ägnades åt tillverkning av detsamma. I rättvisans namn skall väl sägas att Herr W ritade och förfärdiga huset, medan hushållets övriga medlemmar bakade "ätpepparkakor". Båda barnen hade roligt med detta lääänge, även om lillasyster inte riktigt greppade varför man inte kan göra 73 änglar på en i mammas ögon "lagom" utkavlad bit pepparkaksdeg. Men roligt hade hon!
Eftersom detta, som vanligt, tog mer tid än beräknat, blev det en sen fredagkväll med alldeles för mycket avsteg från rutinerna. Lördagen bestod i av Fru W utförd racerstädning. Racerstädning blev det trots att vi inte städat på flera veckor (vilket borde ha resulterat i en noggrannare städvariant), eftersom pysselbesöket väntades till kl 13, och maken kom upp ur sängen kl 10.30. Efter en mycket effektiv frukost tog Herr W ut barnen på promenad i ösregnet medan Fru W gick bärsärk i huset. Då huset redan var i totalkaos, fick bärsärken motsatt men avsedd verkan - det blev någorlunda presentabelt i huset. Återvinning forslades ut i bilen, diverse högar forslades ner i källaren, dammsugaren gjorde sitt både på över- och undervåningen, liksom dammtrasan fick en lättare motionsrunda på nedre plan. Toalett och badrum städades och jag hann till och med bädda sängarna! Men det är ju tur att man har folk hemma ibland så att man MÅSTE städa.
Eftermiddagen spenderades sedan i någorlunda organiserat kaos. Några bakade pepparkakor, någon dekorerade pepparkakshus, juladresser och julkort tillverkades. Det var faktiskt riktigt mysigt när glögglukten spred sig genom huset (fast jag VET att det nästan är att häda för vissa att dricka glögg innan första advent...).
Fru W fick alltså sin efterlängtade julstämning (även om vädret kunde bidragit med annat än ösregn för att förhöja den), även om det tog på krafterna.
Så nu skall jag bara fixa färdigt vårt stora pepparkakshus, göra i ordning julkalendern till barnen, färdigställa våra julkort och skicka iväg dem, få upp adventsljusstakar till helgen, bädda spjälsängen, packa BB-väskan, fixa luciaklädsel till barnens luciatåg på dagis, förbereda inför cocktailpartyt nästa helg, avdelningens julfest.... Eller så börjar med att försöka SOVA lite. Eventuellt.
tisdag, november 21, 2006
nu får vi nog vänta en månad till...
i alla fall om vi vill att även trean skall komma den 21:e. (Och det vore lite roligt om bebisen valde att komma den 21:e eftersom båda de andra är födda den 21:e i sina månader. Men - nu är klockan är halv nio på kvällen, och inget tyder på att pyret vill ut idag. Och varför skulle h*n vilja det? Enligt alla beräkningar skall h*n stanna i 4 veckor till. Vilket just nu, i skrivande stund, känns som en oändlighet. (Ja, jag VET att jag igår skrev att jag inte alls var redo, men det var då och nu är nu. Och just NU är jag innerligt trött på magen.)
Man kan ju fundera lite över fördelarna med mage jämfört med bebis utanför magen. Och rent intellektuellt kan jag också inse att de finns.
* Man vet var man har bebisen
* Den skriker inte
* Inga blöjbyten behövs
* Ingen strulig amning att bryta ihop över
* Mindre tvätt och mindre sopor
När man tittar närmare på saken inser man också att många av de nackdelar man har som gravid - de har man även när bebisen kommit ut:
* Man får inte sova på nätterna (om det sen beror på en skrikig bebis eller på halsbränna/akrobatik i magen/foglossning spelar mindre roll - sova får man inte i alla fall)
* Orörligheten och klumpigheten finns kvar ett bra tag - man är inte särskilt smidig eller lättrörlig med en bebis i famnen
* Man kan inte äta vad man vill - vare sig som gravid eller som ammande mamma
* Foglossningen sitter i ett bra tag även efter att bebisen kommit (även om det avtar med tiden)
Sen finns det några fördelar med bebis utanför magen också:
* Halsbrännan försvinner!
* Kliet försvinner (hoppas jag...)
Och i vilket fall som helst spelar för- och nackdelarna ingen roll. Bebisen kommer ju att komma ut - och jag vill bli av med magen NU! Rationellt eller inte. Det struntar jag i.
Man kan ju fundera lite över fördelarna med mage jämfört med bebis utanför magen. Och rent intellektuellt kan jag också inse att de finns.
* Man vet var man har bebisen
* Den skriker inte
* Inga blöjbyten behövs
* Ingen strulig amning att bryta ihop över
* Mindre tvätt och mindre sopor
När man tittar närmare på saken inser man också att många av de nackdelar man har som gravid - de har man även när bebisen kommit ut:
* Man får inte sova på nätterna (om det sen beror på en skrikig bebis eller på halsbränna/akrobatik i magen/foglossning spelar mindre roll - sova får man inte i alla fall)
* Orörligheten och klumpigheten finns kvar ett bra tag - man är inte särskilt smidig eller lättrörlig med en bebis i famnen
* Man kan inte äta vad man vill - vare sig som gravid eller som ammande mamma
* Foglossningen sitter i ett bra tag även efter att bebisen kommit (även om det avtar med tiden)
Sen finns det några fördelar med bebis utanför magen också:
* Halsbrännan försvinner!
* Kliet försvinner (hoppas jag...)
Och i vilket fall som helst spelar för- och nackdelarna ingen roll. Bebisen kommer ju att komma ut - och jag vill bli av med magen NU! Rationellt eller inte. Det struntar jag i.
måndag, november 20, 2006
jösses - jag skall ha barn!
Man kan ju tycka att Fru W borde vara medveten om detta eftersom hon knappt gjort annat än tjatat om graviditetskrämpor och hur jobbigt det är med magen och de befintliga barnen.
Gick in på föräldrakanalen.se för att få lite uppmuntran och se att det inte är sååå länge kvar av denna mindre behagliga period (graviditeten). Knappar in datum för beräknad leverans och får fram följande på skärmen:
Dagens datum är 2006-11-20
Du har gått 249 fulla dagar (av 280).
Du är i tredje trimestern (av tre)
Du är i 9:e månaden (av 9 - kalendermånader)
Du är i 9:e gravmånaden (av 10 - lunarmånader)
Du är i 36:e veckan (av 40)
Du är i v35+4 (av 40+0)
ÄNTLIGEN står det att jag är 9:e gravmånaden. Och det går upp som ett ljus för mig. Om en månad, EN YNKA MÅNAD, är vi FEM i familjen. Om en månad kommer allt att förändras IGEN. En ny liten person att lära känna och införliva i vår stökiga, högljudda, brokiga skara. De två "stora" barnen skall få ett litet syskon att förhålla sig till, och förhoppningsvis ta hand om.
Fru W känner sig inte riktigt redo. Fru W känner sig heeeeelt oförberedd och inte alls redo. Vilket är konstigt eftersom tecknen på detta ju varit tydliga sen i maj. Hon har vetat detta sen i maj. Och trots alla praktiska förberedelser som inköp av ny vagn, insamlande av utlånade bebiskläder och attiraljer, flytt av den blivande mellansystern till vanlig säng för att bebisen inte skall "ta" spjälsängen ifrån henne och allt prat med de blivande storasyskonen om bebise, så är det inte förrän nu, i detta ögonblick, det går upp för Fru W vad som egentligen är på väg att hända. Detta stora, märkliga som kommer att påverka hela vår familj resten av livet. Att vi skall få ett barn till.
Hur seg får man bli? Härmed torde det vara bevisat att gravida får gröt i huvet..
Gick in på föräldrakanalen.se för att få lite uppmuntran och se att det inte är sååå länge kvar av denna mindre behagliga period (graviditeten). Knappar in datum för beräknad leverans och får fram följande på skärmen:
Dagens datum är 2006-11-20
Du har gått 249 fulla dagar (av 280).
Du är i tredje trimestern (av tre)
Du är i 9:e månaden (av 9 - kalendermånader)
Du är i 9:e gravmånaden (av 10 - lunarmånader)
Du är i 36:e veckan (av 40)
Du är i v35+4 (av 40+0)
ÄNTLIGEN står det att jag är 9:e gravmånaden. Och det går upp som ett ljus för mig. Om en månad, EN YNKA MÅNAD, är vi FEM i familjen. Om en månad kommer allt att förändras IGEN. En ny liten person att lära känna och införliva i vår stökiga, högljudda, brokiga skara. De två "stora" barnen skall få ett litet syskon att förhålla sig till, och förhoppningsvis ta hand om.
Fru W känner sig inte riktigt redo. Fru W känner sig heeeeelt oförberedd och inte alls redo. Vilket är konstigt eftersom tecknen på detta ju varit tydliga sen i maj. Hon har vetat detta sen i maj. Och trots alla praktiska förberedelser som inköp av ny vagn, insamlande av utlånade bebiskläder och attiraljer, flytt av den blivande mellansystern till vanlig säng för att bebisen inte skall "ta" spjälsängen ifrån henne och allt prat med de blivande storasyskonen om bebise, så är det inte förrän nu, i detta ögonblick, det går upp för Fru W vad som egentligen är på väg att hända. Detta stora, märkliga som kommer att påverka hela vår familj resten av livet. Att vi skall få ett barn till.
Hur seg får man bli? Härmed torde det vara bevisat att gravida får gröt i huvet..
personlighetsklyvning - aldrig är man nöjd
Ibland undrar jag om jag faktiskt inte är kliniskt galen i alla fall. Inte så mycket på grund av kliandet, som för att jag inte tycks vara kapabel att samla ihop känslorna kring föräldraledighet, föräldraroll, vuxenliv och arbete.
Å ena sidan är det ljuvligt härligt att få lov att vara hemma med sina barn, se dem utvecklas och få vara den allraallraallra viktigaste personen i deras liv så länge som vi ändå får här i Sverige. Jag ÄR mycket tacksam för detta. Men, å andra sidan, kan jag känna mig ytterligt instängd och uttråkad efter sex-sju månader av strulig amning, kräks, bebispussar och blås-på-magen - och INGENTING annat. Jag håller på att bli galen av tristess och av brist på positiva KRAV på mig själv som människa. (Då räknas INTE makens kommentarer om att jag aldrig lyssnar på vad han säger och att jag blivit lite trist som inte hänger med i ens rubrikerna i tidningen längre som positiva krav på mig...)
Det finns personer som i all vänlighet har föreslagit att jag skall ta mig lite tid för mig själv (även ovan nämnda make) för att motverka min upplevda enformighet. Och en del av mig jublar vid förslaget och bokar genast in en kväll för pyssel, eller en fika med tjejerna. Det är då mitt andra jag (bättre eller sämre?) börjar protestera och börjar undra vad jag är för en sorts mamma som inte vill vara med mina barn...
När jag är hemma med mina barn längtar vuxen-jaget ut och efter lite "vuxenbekräftelse", och när jag sedan börjar jobba och lämnar barnen på dagis har jag grymt dåligt samvete över att jag har mage att jobba och låter någon annan ta hand om mina barn. Jag kan gå i veckor och längta efter en kväll för mig själv - och när jag väl tar mig den där kvällen så skyndar jag mig så mycket jag kan med jag gör för att kunna komma hem så fort som möjligt.
Tydligen finns det i mig minst 5 personer. Vuxenjaget, som längtar efter att jobba och få bekräftelse rent professionellt. Mamman, som längtar efter sina barn varenda sekund hon inte är med dem. Den Förnuftiga, som intellektuellt inser att barnen har det bra på dagis, att barnen mår bra av att ha andra trygga vuxna i sina liv (som faster och mormor och farmor) och framför allt att det inte på något sätt är en katastrof att pappan tar hand om barnen en kväll i veckan själv. Varken för pappan eller barnen. Det något konservativa Dålig-samvete-jaget - som lyckas lägga något slags moralfilter över allt Fru W gör (och framförallt INTE gör) tillsammans med sina barn - oavsett var barnen är eller med vem. Och så Curling-jaget - som fått för sig att jag är oumbärlig i alla lägen och att det nog är bäst att jag finns på plats för hela familjen dygnet runt. För inte kan väl pappan i familjen förväntas klara av sina två avkommor ALLDELES själv (fast han varit hemma med dem i nästan ett halvår vardera)? Och barnen leker nog ändå allra bäst med sin ömma moder sittandes i samma rum...
Ja gott folk - det här är alltså Fru W i ett nötskal (eller var det 5?). Så om någon har bra tips på hur man får Vuxen-jaget, Mamman, Den Förnuftiga och Dålig-samvete-jaget att blida någon slags pakt om vem som skall råda över känslorna vid vilket tillfälle tar jag (vi?) tacksamt emot dem. Tänk så skönt det skulle vara om Vuxen-jaget kunde få dominera när man är på jobbet så att man kunde njuta av det fullt ut då. Mamman får gärna ta över när jag (vi) kliver över tröskeln in på dagis för att hämta änglamonstren. Den förnuftiga får gärna komma med förslag på personer och aktiviteter som kan vara bra för barnen, och Dålig-samvete-jaget kan gott hålla sig undan så mycket går. Hon kan ta curling-jaget och dra dit pepparn växer. Men HUR kommer man dithän?
Å ena sidan är det ljuvligt härligt att få lov att vara hemma med sina barn, se dem utvecklas och få vara den allraallraallra viktigaste personen i deras liv så länge som vi ändå får här i Sverige. Jag ÄR mycket tacksam för detta. Men, å andra sidan, kan jag känna mig ytterligt instängd och uttråkad efter sex-sju månader av strulig amning, kräks, bebispussar och blås-på-magen - och INGENTING annat. Jag håller på att bli galen av tristess och av brist på positiva KRAV på mig själv som människa. (Då räknas INTE makens kommentarer om att jag aldrig lyssnar på vad han säger och att jag blivit lite trist som inte hänger med i ens rubrikerna i tidningen längre som positiva krav på mig...)
Det finns personer som i all vänlighet har föreslagit att jag skall ta mig lite tid för mig själv (även ovan nämnda make) för att motverka min upplevda enformighet. Och en del av mig jublar vid förslaget och bokar genast in en kväll för pyssel, eller en fika med tjejerna. Det är då mitt andra jag (bättre eller sämre?) börjar protestera och börjar undra vad jag är för en sorts mamma som inte vill vara med mina barn...
När jag är hemma med mina barn längtar vuxen-jaget ut och efter lite "vuxenbekräftelse", och när jag sedan börjar jobba och lämnar barnen på dagis har jag grymt dåligt samvete över att jag har mage att jobba och låter någon annan ta hand om mina barn. Jag kan gå i veckor och längta efter en kväll för mig själv - och när jag väl tar mig den där kvällen så skyndar jag mig så mycket jag kan med jag gör för att kunna komma hem så fort som möjligt.
Tydligen finns det i mig minst 5 personer. Vuxenjaget, som längtar efter att jobba och få bekräftelse rent professionellt. Mamman, som längtar efter sina barn varenda sekund hon inte är med dem. Den Förnuftiga, som intellektuellt inser att barnen har det bra på dagis, att barnen mår bra av att ha andra trygga vuxna i sina liv (som faster och mormor och farmor) och framför allt att det inte på något sätt är en katastrof att pappan tar hand om barnen en kväll i veckan själv. Varken för pappan eller barnen. Det något konservativa Dålig-samvete-jaget - som lyckas lägga något slags moralfilter över allt Fru W gör (och framförallt INTE gör) tillsammans med sina barn - oavsett var barnen är eller med vem. Och så Curling-jaget - som fått för sig att jag är oumbärlig i alla lägen och att det nog är bäst att jag finns på plats för hela familjen dygnet runt. För inte kan väl pappan i familjen förväntas klara av sina två avkommor ALLDELES själv (fast han varit hemma med dem i nästan ett halvår vardera)? Och barnen leker nog ändå allra bäst med sin ömma moder sittandes i samma rum...
Ja gott folk - det här är alltså Fru W i ett nötskal (eller var det 5?). Så om någon har bra tips på hur man får Vuxen-jaget, Mamman, Den Förnuftiga och Dålig-samvete-jaget att blida någon slags pakt om vem som skall råda över känslorna vid vilket tillfälle tar jag (vi?) tacksamt emot dem. Tänk så skönt det skulle vara om Vuxen-jaget kunde få dominera när man är på jobbet så att man kunde njuta av det fullt ut då. Mamman får gärna ta över när jag (vi) kliver över tröskeln in på dagis för att hämta änglamonstren. Den förnuftiga får gärna komma med förslag på personer och aktiviteter som kan vara bra för barnen, och Dålig-samvete-jaget kan gott hålla sig undan så mycket går. Hon kan ta curling-jaget och dra dit pepparn växer. Men HUR kommer man dithän?
fredag, november 17, 2006
mammatrainee och supermorsa
var jag igår eftermiddag.
Hämtade familjens egna två på dagis på utsatt tid - och det gick över all förväntan. Hämtningarna brukar ju vara sju resor värre än lämningarna, eftersom det numera inte bara är storebror som protesterar och inte vill gå hem - lillasyster har hakat på trenden hon med. Så hur man än gör, och vilket barn man än får tag i först, så har man: en utan alldeles för varma kläder som springer iväg från en, och en mer eller mindre komplett vinterklädd parvel som springer iväg från en - och båda skriker och gråter och visar med all önskvärd tydlighet att mamma-aktierna riskerar att tangera nollstrecket när som helst.
Men igår gick det relativt smärtfritt - liiite protester blev det, men inga stora utbrott, inga floder av krokodiltårar (någon pöl här och där, men det är OK) och framför allt ingen galen skrikande mamma som tappat tålamodet någonstans halvvägs igenom proceduren.
Vi knatade hemåt med barnen glatt pladdrandes i vagnen om bilarna som kör förbi, den stora fågelflocken som flyger ovanför oss (ja, storebror pladdrar och lillasyster kommer med uppmuntrande tillrop och tjoar glatt med). Kommer hem, och kommer in utan något debacle. Den obligatoriska fruktstunden avnjuts under lite småprat och är hur mysig som helst. Klockan tickar på mot klockan fem och mamman börjar bli liiite nervös. Framför allt eftersom herr W har ringt hem och med domedagsröst informerat om att "systemet ligger nere i hela Västeuropa och hela USA och vi vet inte vad som är fel" - och såklart anser Företaget att den ende i hela världen som eventuellt kan fixa detta är just nämnde herr W. Och det kan kanske ta hela natten. Denna information orsakar nervositet hos Fru W är att kusinerna beräknas anlända kl 17.30. En 3,5-åring och en 1,5-åring som skall äta middag och somnas hos familjen W för att sedan bli hämtade av sin mamma. Och 4 barn + en valrossmamma är inte alltid helt kompatibelt.
Men det visade sig gå alldeles galant! Lillasysterkusinen var lite ledsen när mamma gick, och jag brukar inte vara favorittröstaren, men lite napp och lite pussel och lite kramar gjorde susen! När fadern kom hem (tack och lov bara en halvtimme senare än planerat) satt 4 små barn vid matbordet och åt köttbullar och spaghetti, alla glada och vid gott mod, och Fru W satt mitt i högen och delade ut ketchup i små "mutklickar" och hade riktigt trevligt.
Kvällningen genomfördes dessutom av undertecknad så gott som ensam, eftersom herr W var fullt upptagen med att vända upp och ner på huset för att hitta en inloggningsdosa som "försvunnit" (små saker har en tendens att göra det hemma hos oss). Jag lyckades, trots magen, pyjamasa alla fyra på någorlunda rimlig tid, och när de satt alla fyra i soffan med välling resp kvällsmacka kände jag mig omåttligt stolt. Tänk om alla dagar kunde vara såna!!
Igårkväll gick jag alltså från nervös mammatrainee till att känna mig som värsta supermorsan!
Hämtade familjens egna två på dagis på utsatt tid - och det gick över all förväntan. Hämtningarna brukar ju vara sju resor värre än lämningarna, eftersom det numera inte bara är storebror som protesterar och inte vill gå hem - lillasyster har hakat på trenden hon med. Så hur man än gör, och vilket barn man än får tag i först, så har man: en utan alldeles för varma kläder som springer iväg från en, och en mer eller mindre komplett vinterklädd parvel som springer iväg från en - och båda skriker och gråter och visar med all önskvärd tydlighet att mamma-aktierna riskerar att tangera nollstrecket när som helst.
Men igår gick det relativt smärtfritt - liiite protester blev det, men inga stora utbrott, inga floder av krokodiltårar (någon pöl här och där, men det är OK) och framför allt ingen galen skrikande mamma som tappat tålamodet någonstans halvvägs igenom proceduren.
Vi knatade hemåt med barnen glatt pladdrandes i vagnen om bilarna som kör förbi, den stora fågelflocken som flyger ovanför oss (ja, storebror pladdrar och lillasyster kommer med uppmuntrande tillrop och tjoar glatt med). Kommer hem, och kommer in utan något debacle. Den obligatoriska fruktstunden avnjuts under lite småprat och är hur mysig som helst. Klockan tickar på mot klockan fem och mamman börjar bli liiite nervös. Framför allt eftersom herr W har ringt hem och med domedagsröst informerat om att "systemet ligger nere i hela Västeuropa och hela USA och vi vet inte vad som är fel" - och såklart anser Företaget att den ende i hela världen som eventuellt kan fixa detta är just nämnde herr W. Och det kan kanske ta hela natten. Denna information orsakar nervositet hos Fru W är att kusinerna beräknas anlända kl 17.30. En 3,5-åring och en 1,5-åring som skall äta middag och somnas hos familjen W för att sedan bli hämtade av sin mamma. Och 4 barn + en valrossmamma är inte alltid helt kompatibelt.
Men det visade sig gå alldeles galant! Lillasysterkusinen var lite ledsen när mamma gick, och jag brukar inte vara favorittröstaren, men lite napp och lite pussel och lite kramar gjorde susen! När fadern kom hem (tack och lov bara en halvtimme senare än planerat) satt 4 små barn vid matbordet och åt köttbullar och spaghetti, alla glada och vid gott mod, och Fru W satt mitt i högen och delade ut ketchup i små "mutklickar" och hade riktigt trevligt.
Kvällningen genomfördes dessutom av undertecknad så gott som ensam, eftersom herr W var fullt upptagen med att vända upp och ner på huset för att hitta en inloggningsdosa som "försvunnit" (små saker har en tendens att göra det hemma hos oss). Jag lyckades, trots magen, pyjamasa alla fyra på någorlunda rimlig tid, och när de satt alla fyra i soffan med välling resp kvällsmacka kände jag mig omåttligt stolt. Tänk om alla dagar kunde vara såna!!
Igårkväll gick jag alltså från nervös mammatrainee till att känna mig som värsta supermorsan!
onsdag, november 15, 2006
Berg- och dalbanemorgon - med betoning på dalarna
Alldelesförtidigmorgon. Mysmorgon. Kaosmorgon. Skrikmorgon. Dåligt-samvetemorgon. En sån har jag haft idag.
Det började halvbra i morse med att snart-3-åringen vaknade vid femtiden och låg och sjöng inne i sin säng. Sen kom han knallandes och hoppas upp i vår säng vid halvsextiden. Då blev den alldeles-för-tidiga-morgonen en rätt mysig morgon. Tills han kom på att han skulle springa och väcka sin lillasyster som egentligen behöver sova en stund till och INTE gillar att bli väckt. Efter en stunds skrikmorgon återgick vi till mysstadiet en liten stund när mamma gick med på att läsa böcker. Men så fort mamman bestämde att bokstunden var över och att det var dags för blöjbyte och påklädning regreiderade familjen till skrik- och gnällmorgonen igen. Dock inte till någon katastrofal nivå.
Frukost serverades barnen framför TV:n, och mamman hann duscha och äta frukost och läsa lite tidning och sitta lite med barnen framför TV:n (= mysmorgon igen). Ja, innan nästa lilla kaos utbröt. Snart-3-åringen ville titta på "Lilla röda traktorn" - som inte var på programtablån alls denna morgon. Efter en stunds schackrande kom vi överens om följande: ETT avsnitt från DVD:n mot att vi sedan stängde av TV:n. Eller - så trodde jag att vi kom överens om. När TV:n sen skulle stängas av blev det såklart ett himla liv. Kanske mamman borde lära sig att treåringar inte är RIKTIGT mogna för den typen av kohandel?
Kaoset löstes dock ganska lätt med - LEGOLÅDAN! Och sedan vidtog tredje världskriget. VARFÖR är det bara den legobiten som lillasyster/storebror har som är rolig att leka med? Och hur löser man problemet med en storebror som har börjat leka lite mer avancerade lekar (och alltså mycket väl kan ha flera saker igång samtidigt utan att faktiskt ha dem i händerna) och en lillasyster som fortfarande är i "håller-man-inte-det-i-handen-är-leksaken-fri"-stadiet? För henne är det alltså logiskt att om storebror sätter ner lego-Skopis för att gå och hämta klossar för att bygga ett garage till lego-Skopis - så är lego-Skopis ledig. Medan det för storebror är lika självklart att han hade den - han skulle ju bara hämta klossarna? Det är svårt, om inte omöjligt, att förklara detta för någon av dem. Och istället eskalerar bara skriknivåerna och adrenalinhalten. Är det någon som har en bra idé på hur man löser sånt här tar jag tacksamt emot alla tips! Framför allt hur man gör när man inte såg exakt vad som hände, utan kommer in i situationen när båda barnen sitter och skriker på varandra och drar i lego-Skopis från varsitt håll...
Nåväl, för att avsluta berättelsen om morgonen, så tog det sin lilla tid att komma iväg hemifrån på grund av det sedvanliga "jag vill inte gå till dagis" - nu med det nya inslaget "lillasyster-protesterar-mot-situationen-genom-att-springa-iväg-skrikandes". Så nu har jag TVÅ geparder att fånga in, TVÅ bläckfiskar att trä på ytterkläder - samtidigt som båda skriker och är ledsna och VILL massa saker som de inte kan uttrycka. Den ena för att hon inte kan prata, och den andre för att han är fullt upptagen med att gallskrika och vara arg.
Försenade äntrade vi idag dagis och mamman hyste en stilla förhoppning att allt skulle normaliseras här. Men det gjorde det INTE. Lillasyster fick ett spel när hon inte fick gå in på dagis med skorna på, och hon kom inte ur det spelet förrän jag hade gått därifrån.
Å ena sidan undrar jag vad det är som gör att mina små monsteränglar blir så rasande ilskna över vad jag uppfattar som bagateller. Lillasyster fick ju springa in på dagis så fort hon fått på sig skorna? Å andra sidan kan jag ju inte gärna klandra dem för att påverkas negativt av en morgon som denna. Jag blir ju själv alldeles matt och sur och grinig - och får mindre tålamod med barnens humörsvängningar. Varför skulle inte de påverkas likadant? Men det känns hemskt när man bara vill krama dem och pussa dem och trösta dem - och de springer iväg från en och ställer sig i ett hörn och skriker... Ja, tills mamman kramas ändå, för då brukar det gå bra.
Morgonen avslutades alltså med dåligt-samvete-morgon, efter att ha lämnat en gallskrikande lillasyster till dagispersonalen. Lite bättre kändes det dock när jag ringde en stund senare och hon var glad och nöjd och lekte som vanligt. Då kände jag mig inte som en alldeles urkass mamma. Fast när jag två minuter senare hittade barnens vantar i min jackficka sjönk mina mamma-aktier igen. En sån här dag verkar jag inte ens kunna se till att mina barn slipper frysa när de är ute med dagis. Det dåliga-samvetet slog till igen.
Hoppas fikat med tjejkompisarna från jobbet i eftermiddag ger mig lite ny energi och kraft att samla pluspoäng på mammakontot igen.
Det började halvbra i morse med att snart-3-åringen vaknade vid femtiden och låg och sjöng inne i sin säng. Sen kom han knallandes och hoppas upp i vår säng vid halvsextiden. Då blev den alldeles-för-tidiga-morgonen en rätt mysig morgon. Tills han kom på att han skulle springa och väcka sin lillasyster som egentligen behöver sova en stund till och INTE gillar att bli väckt. Efter en stunds skrikmorgon återgick vi till mysstadiet en liten stund när mamma gick med på att läsa böcker. Men så fort mamman bestämde att bokstunden var över och att det var dags för blöjbyte och påklädning regreiderade familjen till skrik- och gnällmorgonen igen. Dock inte till någon katastrofal nivå.
Frukost serverades barnen framför TV:n, och mamman hann duscha och äta frukost och läsa lite tidning och sitta lite med barnen framför TV:n (= mysmorgon igen). Ja, innan nästa lilla kaos utbröt. Snart-3-åringen ville titta på "Lilla röda traktorn" - som inte var på programtablån alls denna morgon. Efter en stunds schackrande kom vi överens om följande: ETT avsnitt från DVD:n mot att vi sedan stängde av TV:n. Eller - så trodde jag att vi kom överens om. När TV:n sen skulle stängas av blev det såklart ett himla liv. Kanske mamman borde lära sig att treåringar inte är RIKTIGT mogna för den typen av kohandel?
Kaoset löstes dock ganska lätt med - LEGOLÅDAN! Och sedan vidtog tredje världskriget. VARFÖR är det bara den legobiten som lillasyster/storebror har som är rolig att leka med? Och hur löser man problemet med en storebror som har börjat leka lite mer avancerade lekar (och alltså mycket väl kan ha flera saker igång samtidigt utan att faktiskt ha dem i händerna) och en lillasyster som fortfarande är i "håller-man-inte-det-i-handen-är-leksaken-fri"-stadiet? För henne är det alltså logiskt att om storebror sätter ner lego-Skopis för att gå och hämta klossar för att bygga ett garage till lego-Skopis - så är lego-Skopis ledig. Medan det för storebror är lika självklart att han hade den - han skulle ju bara hämta klossarna? Det är svårt, om inte omöjligt, att förklara detta för någon av dem. Och istället eskalerar bara skriknivåerna och adrenalinhalten. Är det någon som har en bra idé på hur man löser sånt här tar jag tacksamt emot alla tips! Framför allt hur man gör när man inte såg exakt vad som hände, utan kommer in i situationen när båda barnen sitter och skriker på varandra och drar i lego-Skopis från varsitt håll...
Nåväl, för att avsluta berättelsen om morgonen, så tog det sin lilla tid att komma iväg hemifrån på grund av det sedvanliga "jag vill inte gå till dagis" - nu med det nya inslaget "lillasyster-protesterar-mot-situationen-genom-att-springa-iväg-skrikandes". Så nu har jag TVÅ geparder att fånga in, TVÅ bläckfiskar att trä på ytterkläder - samtidigt som båda skriker och är ledsna och VILL massa saker som de inte kan uttrycka. Den ena för att hon inte kan prata, och den andre för att han är fullt upptagen med att gallskrika och vara arg.
Försenade äntrade vi idag dagis och mamman hyste en stilla förhoppning att allt skulle normaliseras här. Men det gjorde det INTE. Lillasyster fick ett spel när hon inte fick gå in på dagis med skorna på, och hon kom inte ur det spelet förrän jag hade gått därifrån.
Å ena sidan undrar jag vad det är som gör att mina små monsteränglar blir så rasande ilskna över vad jag uppfattar som bagateller. Lillasyster fick ju springa in på dagis så fort hon fått på sig skorna? Å andra sidan kan jag ju inte gärna klandra dem för att påverkas negativt av en morgon som denna. Jag blir ju själv alldeles matt och sur och grinig - och får mindre tålamod med barnens humörsvängningar. Varför skulle inte de påverkas likadant? Men det känns hemskt när man bara vill krama dem och pussa dem och trösta dem - och de springer iväg från en och ställer sig i ett hörn och skriker... Ja, tills mamman kramas ändå, för då brukar det gå bra.
Morgonen avslutades alltså med dåligt-samvete-morgon, efter att ha lämnat en gallskrikande lillasyster till dagispersonalen. Lite bättre kändes det dock när jag ringde en stund senare och hon var glad och nöjd och lekte som vanligt. Då kände jag mig inte som en alldeles urkass mamma. Fast när jag två minuter senare hittade barnens vantar i min jackficka sjönk mina mamma-aktier igen. En sån här dag verkar jag inte ens kunna se till att mina barn slipper frysa när de är ute med dagis. Det dåliga-samvetet slog till igen.
Hoppas fikat med tjejkompisarna från jobbet i eftermiddag ger mig lite ny energi och kraft att samla pluspoäng på mammakontot igen.
tisdag, november 14, 2006
om föräldraskap ur barnamun
"Jag var ute och gick med min 4 åriga dotter. Hon plockade upp något från marken och stoppade det i munnen. Jag tog saken ifrån henne och sa till henne att inte göra så.
- Varför då, frågade dottern.
- För att den varit på marken och den är smutsig och kan vara full av bakterier.
Då tittade min dotter på mig full av beundran och frågade;
- Mamma, hur vet du allt sånt där?
Uh... jag var tvungen att tänka snabbt...
- Alla mammor vet sånt här. Det är en del av mammaprovet. Vi måste veta sådant annars får vi inte bli mammor. Vi gick vidare en stund och min dotter var tyst i 2 - 3 minuter, men hon tänkte mycket på mitt svar,så plötsligt sa hon:
- Nu förstår jag!!!! Om man inte klarar provet, då blir man pappa va?
- Precis, svarade jag med ett stort leende på läpparna!!!"
Ja, inte är historien ny, men ganska söt. Och tack och lov just nu helt oapplicerbar på vår familj. Barnen tyr sig mer än någonsin till sin pappa, och lilltjejen som varit mer än lovligt mammig har helt flyttat fokus till sin pappa. Efter att ha analyserat situationen lite kan man nog konstatera att det inte är så konstigt egentligen. I valet mellan en labil, otålig mamma som inte kan sitta på golvet några längre stunder och leka med en och en betydligt mer stabil och tålmodig pappa som inte brusar upp för minsta lilla och dessutom gärna ligger och leker med lego i timmar tillsammans med sina barn vet jag också vad jag hade valt. Måste skärpa mig. För jag kommer ju inte att bli mindre trött eller få mer tålamod bara för att bebisen kommer ut. Snarare tvärtom. I alla fall i början.
Är för övrigt inte det minsta avundsjuk på svågern och svägerksan som väntar tvillingar... (tar mig för pannan och hyperventilerar)
- Varför då, frågade dottern.
- För att den varit på marken och den är smutsig och kan vara full av bakterier.
Då tittade min dotter på mig full av beundran och frågade;
- Mamma, hur vet du allt sånt där?
Uh... jag var tvungen att tänka snabbt...
- Alla mammor vet sånt här. Det är en del av mammaprovet. Vi måste veta sådant annars får vi inte bli mammor. Vi gick vidare en stund och min dotter var tyst i 2 - 3 minuter, men hon tänkte mycket på mitt svar,så plötsligt sa hon:
- Nu förstår jag!!!! Om man inte klarar provet, då blir man pappa va?
- Precis, svarade jag med ett stort leende på läpparna!!!"
Ja, inte är historien ny, men ganska söt. Och tack och lov just nu helt oapplicerbar på vår familj. Barnen tyr sig mer än någonsin till sin pappa, och lilltjejen som varit mer än lovligt mammig har helt flyttat fokus till sin pappa. Efter att ha analyserat situationen lite kan man nog konstatera att det inte är så konstigt egentligen. I valet mellan en labil, otålig mamma som inte kan sitta på golvet några längre stunder och leka med en och en betydligt mer stabil och tålmodig pappa som inte brusar upp för minsta lilla och dessutom gärna ligger och leker med lego i timmar tillsammans med sina barn vet jag också vad jag hade valt. Måste skärpa mig. För jag kommer ju inte att bli mindre trött eller få mer tålamod bara för att bebisen kommer ut. Snarare tvärtom. I alla fall i början.
Är för övrigt inte det minsta avundsjuk på svågern och svägerksan som väntar tvillingar... (tar mig för pannan och hyperventilerar)
kli-bekämpning
... har jag ägnat mig åt i helgen, eftersom kliet inte gav med sig utan ökade i en takt som kändes närmast exponentiell. All hud på hela kroppen kliade. Överallt. Men allra mest under fötterna och på handflatorna.
Fredag kväll ägnade jag mig åt mycket is- och vattenhantering i hopp om att det skulle dämpa kliet. Och det fungerade faktiskt. Blöt handduk om fötterna och på magen och en isklamp inlindad i en handduk att ha händerna på fungerade ju så länge jag satt i soffan framför TV:n. Men hur tar man med sig detta i sängen? Jag kan berätta för er att det gör man inte.
Så när jag kl 22 gick till sängs var det med viss bävan för hur natten skulle bli. Och det var berättigade farhågor. Jag kunde nästan inte sova någonting, och lyckades jag någon gång slumra till - så nog vaknade jag av att jag låg och kliade mig i slummern.
Kl 01.00 gav jag upp och insåg att jag faktiskt höll på att bli kliniskt galen av allt kli. Ringde Specialförlossningen på Östra Sjukhuset och de frågade lite försynt om jag ville komma in och träffa en doktor och få medicin... OM jag ville!?! Kastade på mig kläder (kli,kli,kli) och satte mig i bilen. Det var VÄLDIGT skönt med den kalla ratten mot mina kliiga händer. På Östra fick jag tabletter, som i alla fall håller kliet i hanterbar nivå. Det kliar fortfarande, men inte så att jag håller på att bli tokig. På kvällarna är dock isklampen fortfarande en kär vän. Tur att vi har många och en stor frys.
De stackars barnen hemma har båda blivit väldigt pappiga denna helg. Jag undrar om det kan bero på att deras mamma har kort eller inget tålamod alls med någonting just nu...
Fredag kväll ägnade jag mig åt mycket is- och vattenhantering i hopp om att det skulle dämpa kliet. Och det fungerade faktiskt. Blöt handduk om fötterna och på magen och en isklamp inlindad i en handduk att ha händerna på fungerade ju så länge jag satt i soffan framför TV:n. Men hur tar man med sig detta i sängen? Jag kan berätta för er att det gör man inte.
Så när jag kl 22 gick till sängs var det med viss bävan för hur natten skulle bli. Och det var berättigade farhågor. Jag kunde nästan inte sova någonting, och lyckades jag någon gång slumra till - så nog vaknade jag av att jag låg och kliade mig i slummern.
Kl 01.00 gav jag upp och insåg att jag faktiskt höll på att bli kliniskt galen av allt kli. Ringde Specialförlossningen på Östra Sjukhuset och de frågade lite försynt om jag ville komma in och träffa en doktor och få medicin... OM jag ville!?! Kastade på mig kläder (kli,kli,kli) och satte mig i bilen. Det var VÄLDIGT skönt med den kalla ratten mot mina kliiga händer. På Östra fick jag tabletter, som i alla fall håller kliet i hanterbar nivå. Det kliar fortfarande, men inte så att jag håller på att bli tokig. På kvällarna är dock isklampen fortfarande en kär vän. Tur att vi har många och en stor frys.
De stackars barnen hemma har båda blivit väldigt pappiga denna helg. Jag undrar om det kan bero på att deras mamma har kort eller inget tålamod alls med någonting just nu...
fredag, november 10, 2006
aarghhhh - det kliar!!!
Eftersom jag en gång fasade för att aldrig få vara gravid och föda ett barn, borde jag väl uppskatta det desto mer när jag nu får vara med om denna ynnest en tredje gång? Eventuella krämpor och vedermödor borde nog bäras med huvudet högt och ett madonnalikt leende på läpparna.
Men det är bara att konstatera. Fru W-modellen är inte gjord för att gilla detta tillstånd. Förmodligen på grund av ett alldeles för stort kontrollbehov. Då klarar man inte riktigt av att inte själv bestämma hur mycket man orkar, att börja flåsa och pusta för att man reser sig ur soffan, att inte få sova som man vill - att helt enkelt vara styrd av yttre faktorer! JAG skall bestämma SJÄLV! (Jag inser parallellerna till min snart-3-åring, men det struntar jag i.) Så trots att jag är otroligt glad över att kunna få barn, och jätteglad över att det verkar bli tre syskon i vår familj precis som vi alltid tänkt oss - så vill jag att det skall vara slut nu.
Inte nog med ovan nämnda krämpor och halsbränna och hormonhy och andra otrevliga bieffekter. Nu har dessutom graviditetsklådan slagit till igen. ÖVERALLT! Det kliar på armarna, på magen, på benen, under fötter, i händerna, på ryggen - och jag blir alldeles TOKIG snart. Det gäller att undvika tanken på att det är 6 veckor kvar - för klådan lär inte ge med sig under denna tid... Avgrunden öppnar sig.
Jag fick under min första graviditet veta att klådan (som jag hade även då) kan bero på förhöjda gallsyror i blodet, och att det i sin tur betydde att levern var påverkad. Det var aldrig någon fara då. Trots en kli-nivå som borde indikera dödliga mängder gallsyror i blodet, var värdena endast marginellt förhöjda. Så marginellt att läkaren på sjukhuset dit barnmorskan på MVC skickade mig, lite försynt undrade vad jag gjorde där egentligen... kliet kunde jag ju få tabletter mot av MVC-läkaren.
Under andra graviditeten slapp jag klådan i princip helt och hållet. Istället åkte jag in och ut på akuten till SU på grund av gallsten - som jag uppenbarligen dragit på mig under den första graviditeten. Eftersom jag redan var gravid ville de inte operera mig, trots att jag fick morfinsprutor mot gallstensanfall i princip varje vecka hela hösten. Ända tills den 8 december 2004 - då jag lades in med akut gallblåseinflammation och opererades dagen efter. Men tydligen var själva gallproducenten levern med på tåget i alla fall (eller på grund av) för någon graviditetsklåda kände jag inte av. Kanske hade jag så fullt upp med att läka mitt snygga 25 cm långa s-formade operationssår att jag missade klådan? Kanske levern inte hade tid att strula med gallsyror när den var fullt upptagen med att bli av med sin gallreservoar?
Jag har ingen aning. Det enda jag vet just nu är att det HEEEELT omöjligt att koncentrera sig på jobbet när man har som tusen myggbett i handflatorna och under fötterna (och på dessa ställen kan man ändå klia sig någorlunda anständigt), samtidigt som det kliar minst lika mycket under BH:n. Och där kan man inte klia sig alls offentligt.
Så jag trotsar konventionen och fortsätter hävda att det just nu är PEST med i alla fall graviditetskrämporna. Hoppas att baby W kan tänka sig att komma liiite tidigare än beräknat. Annars riskerar h*n att komma ut med rivmärken på ryggen...*klia klia klia klia klia klia*
Men det är bara att konstatera. Fru W-modellen är inte gjord för att gilla detta tillstånd. Förmodligen på grund av ett alldeles för stort kontrollbehov. Då klarar man inte riktigt av att inte själv bestämma hur mycket man orkar, att börja flåsa och pusta för att man reser sig ur soffan, att inte få sova som man vill - att helt enkelt vara styrd av yttre faktorer! JAG skall bestämma SJÄLV! (Jag inser parallellerna till min snart-3-åring, men det struntar jag i.) Så trots att jag är otroligt glad över att kunna få barn, och jätteglad över att det verkar bli tre syskon i vår familj precis som vi alltid tänkt oss - så vill jag att det skall vara slut nu.
Inte nog med ovan nämnda krämpor och halsbränna och hormonhy och andra otrevliga bieffekter. Nu har dessutom graviditetsklådan slagit till igen. ÖVERALLT! Det kliar på armarna, på magen, på benen, under fötter, i händerna, på ryggen - och jag blir alldeles TOKIG snart. Det gäller att undvika tanken på att det är 6 veckor kvar - för klådan lär inte ge med sig under denna tid... Avgrunden öppnar sig.
Jag fick under min första graviditet veta att klådan (som jag hade även då) kan bero på förhöjda gallsyror i blodet, och att det i sin tur betydde att levern var påverkad. Det var aldrig någon fara då. Trots en kli-nivå som borde indikera dödliga mängder gallsyror i blodet, var värdena endast marginellt förhöjda. Så marginellt att läkaren på sjukhuset dit barnmorskan på MVC skickade mig, lite försynt undrade vad jag gjorde där egentligen... kliet kunde jag ju få tabletter mot av MVC-läkaren.
Under andra graviditeten slapp jag klådan i princip helt och hållet. Istället åkte jag in och ut på akuten till SU på grund av gallsten - som jag uppenbarligen dragit på mig under den första graviditeten. Eftersom jag redan var gravid ville de inte operera mig, trots att jag fick morfinsprutor mot gallstensanfall i princip varje vecka hela hösten. Ända tills den 8 december 2004 - då jag lades in med akut gallblåseinflammation och opererades dagen efter. Men tydligen var själva gallproducenten levern med på tåget i alla fall (eller på grund av) för någon graviditetsklåda kände jag inte av. Kanske hade jag så fullt upp med att läka mitt snygga 25 cm långa s-formade operationssår att jag missade klådan? Kanske levern inte hade tid att strula med gallsyror när den var fullt upptagen med att bli av med sin gallreservoar?
Jag har ingen aning. Det enda jag vet just nu är att det HEEEELT omöjligt att koncentrera sig på jobbet när man har som tusen myggbett i handflatorna och under fötterna (och på dessa ställen kan man ändå klia sig någorlunda anständigt), samtidigt som det kliar minst lika mycket under BH:n. Och där kan man inte klia sig alls offentligt.
Så jag trotsar konventionen och fortsätter hävda att det just nu är PEST med i alla fall graviditetskrämporna. Hoppas att baby W kan tänka sig att komma liiite tidigare än beräknat. Annars riskerar h*n att komma ut med rivmärken på ryggen...*klia klia klia klia klia klia*
tröttheten har fått sin förklaring
Nu är det medicinskt bevisat. Fru W är faktiskt inte BARA lat. Lite trött har hon faktiskt rätt att vara. Följande utspelade sig på mödravården, torsdag eftermiddag:
Liiite stressad över att hinna med MVC-besöket mellan jobbet och dagishämtning, vaggar jag in i väntrummet och sitter som på nålar (i ca tre minuter) tills sköterskan ropar upp mig för provtagning. Blodprover för socker och blodvärde skulle tas, och så blodtrycket förstås. Medan de små röda (de är de i alla fall här) maskinerna läste av proverna för blodsocker och blodvärde togs blodtrycket. Trycket låg helt normalt och var bra (120/60). Men när sköterskan tittade på blodvärdesresultatet såg hon lite bekymrad ut. Och bad att få sticka mig i fingret en gång till, för att kolla igen. Blodvärdesmaskinen orkade nämligen inte spotta ur sig ett bättre resultat än 103... Nästa försök var liiite bättre - 111. Snittet blev 107. Inte så jättebra om man betänker att det väl bör ligga runt 120 i alla fall. När det dippade för några månader sedan till 117 fick jag stränga order om att vara mer noggrann med järntabletterna. Och när min kära moder väntade lillebror blev hon inlagd när det gick under 100... Men det var i alla fall en schysst förklaring till varför jag varit så himla trött. Så nu blir det att knapra massor av järntabletter hela helgen, för på tisdag skall blodvärdet kollas upp igen. Bäst att vara på den säkra sidan.
Kan ju också meddela att enorma mängder låtsassocker inte tycks påverka blodsockernivån nämnvärt! Ytterligare ett argument för den medicinska vetenskapen att ta till.
Liiite stressad över att hinna med MVC-besöket mellan jobbet och dagishämtning, vaggar jag in i väntrummet och sitter som på nålar (i ca tre minuter) tills sköterskan ropar upp mig för provtagning. Blodprover för socker och blodvärde skulle tas, och så blodtrycket förstås. Medan de små röda (de är de i alla fall här) maskinerna läste av proverna för blodsocker och blodvärde togs blodtrycket. Trycket låg helt normalt och var bra (120/60). Men när sköterskan tittade på blodvärdesresultatet såg hon lite bekymrad ut. Och bad att få sticka mig i fingret en gång till, för att kolla igen. Blodvärdesmaskinen orkade nämligen inte spotta ur sig ett bättre resultat än 103... Nästa försök var liiite bättre - 111. Snittet blev 107. Inte så jättebra om man betänker att det väl bör ligga runt 120 i alla fall. När det dippade för några månader sedan till 117 fick jag stränga order om att vara mer noggrann med järntabletterna. Och när min kära moder väntade lillebror blev hon inlagd när det gick under 100... Men det var i alla fall en schysst förklaring till varför jag varit så himla trött. Så nu blir det att knapra massor av järntabletter hela helgen, för på tisdag skall blodvärdet kollas upp igen. Bäst att vara på den säkra sidan.
Kan ju också meddela att enorma mängder låtsassocker inte tycks påverka blodsockernivån nämnvärt! Ytterligare ett argument för den medicinska vetenskapen att ta till.
onsdag, november 08, 2006
botar socker förkylning?
Igår eftermiddag när Fru W, alias vaggande valrossen, hämtade barnen på dagis, kändes eftermiddagen inte särskilt lockande. Halsen gjorde ont, snuvan hade tilltagit i omfång under dagen, ögonen rann, fogarna ömmade, och en förlamande trötthet hade lagt sina tunga armar om hela Fru W:s väsen. En sån där trötthet som gör att man faktiskt knappt orkar sitta upp. Tanken på att forsla hem minst ett motsträvigt barn från dagis, underhålla dem OCH hindra dem från att riva huset utan att faktiskt svimma tedde sig fullständigt omöjlig.
Väl hemma vid huset, där jag skall hämta vagnen för att gå ner och hämta barnen - inser jag att mina nycklar nog faktiskt hänger kvar inne på nyckelhängaren. Där de vanligtsvis SKALL vara. Men inte när jag står utanför det låsta huset och har bråttom för att hämta barnen!! Då skall nycklarna ligga i min väska. Om inte i nyckelfacket så i alla fall längst ner i det stora facket under all annan bråta. Men inte då. Efter några minuters panikringande fick maken snällt pallra sig iväg hemåt med den enda tillgängliga nyckel.
Inte nog med det - när jag gick in i lekrummet på dagis för att annonsera min ankomst (fortfarande pedagogiskt klädd i min alldeles för lilla men dock för varma jacka) möttes jag av ett illvrål och en fullständigt hysterisk snart-3-åring med tårarna sprutandes nerför kinderna. Han ville INTE gå hem (idag heller). För nu hade han väntat så länge på dagisets nya åkattraktion - den stora gula plastgungsnigeln. Och såklart kunde jag inte släpa hem honom innan han fått gunga på den. Inte när han så duktigt väntat på sin tur. Så tårarna torkades och gungsnigeln gungades på medan jag tog tag i lillasyster. Hennes reaktion när hon såg mig var ett klart och tydligt utrop efter - PAPPA. Till råga på allt elände äntrar nämnda fader just då lekrummet med nycklar i högsta hugg för - bara för att genast rusa iväg tillbaka till jobbet igen. Lillasyster blev inte så glad över detta svek, kan man säga.
Fullt upptagen med att trösta henne någorlunda, missar jag att storebror nu engagerat sig i ny lek. Denna miss gör att frasen "kom nu så går vi och tar på oss kläderna" utlöser ett nytt utbrott, med tillhörande tårar och "kasta-sig-på-marken-och sparka-i-golvet" från en mycket indignerad storebror. Han vill ju stanna på dagis "hela DAN!". Eftersom mammans tålamod (trots spa-vistelse) nu är på upphällningen forslas båda barnen vilt sprattlande och skrikande ut i hallen, kläs på under högljudda protester och tillsammans tar vi oss på något sätt ut till bilen.
Barnen lugnar ner sig när de väl sitter i bilen (kan detta ha med bilnapparna att göra?), och den korta färden hem blir faktiskt riktigt bra. Efter ett smärre debacle för att få storebror ut ur bilen och in i huset (han var ju TVUNGEN att laga en punktering på bilens bakdäck innan han kunde gå in...) är så äntligen 3/4 av familjen W inne i hemmets lugns vrå, någorlunda nöjda och glada. En obligatorisk fruktstund senare är jag heeeelt svimfärdig av trötthet. Snabbt saneras barn och bord nödtorftigt och Fru W stapplar sedan till soffan och lägger sig ner. Åh så skööönt! I ungefär en sekund, för då skriker storebror: "NEEEEJ MAMMA! Du får INTE sova!" Nästan gråtfärdig förklarar jag för barnen att jag faktiskt inte mår riktigt bra och att jag inte skall sova, utan bara vila lite och att jag faktiskt behöver deras hjälp om vi skall klara oss helskinnade igenom eftermiddag. Det var kanske inte det mest pedagogiska, men efter en genomgång av vad jag behövde hjälp med (att de kunde leka med vad de ville så länge de inte slogs eller bråkade, att de skulle försöka hjälpa varandra och prata med orden istället för att skrika), så knatade båda två iväg och pysslade med sitt en stund. Lillasyster hjälpte upp mammas humör ganska mycket genom att då och då komma bort och ge henne en stooor kram på foten.
Storebror ägnar sig för närvarande mycket åt att baka kakor i muffinsformar i sin lilla leksaksugn, och så även här. Efter en liten stund kom han fram till mig med en muffin och erbjöd mig en låtsaskaka. Efter ungefär 73 såna kom han fram till att han inte hade några mer, och hällde upp något ur sin leksaksservis och räckte fram till mig. "Varsågod mamma, här får du lite socker så du blir frisk." Som den okänsliga mor jag ibland kan vara undslapp jag mig ett "jag är faktiskt inte så sugen på socker, men lite dricka tar jag gärna". Sonen såg då över sitt förråd av plastmuggar och kannor med bekymrad min och sa sen lite ledset: "Men jag har bara socker med mig...."
Behöver jag tillägga att jag åt 113 koppar socker efter det? Och halleluja - den begynnande förkylningen var faktiskt lugnare i morse! Kanske något nytt för den medicinska vetenskapet att ta till. Placeboeffekt av stort intag av låtsassocker...
Väl hemma vid huset, där jag skall hämta vagnen för att gå ner och hämta barnen - inser jag att mina nycklar nog faktiskt hänger kvar inne på nyckelhängaren. Där de vanligtsvis SKALL vara. Men inte när jag står utanför det låsta huset och har bråttom för att hämta barnen!! Då skall nycklarna ligga i min väska. Om inte i nyckelfacket så i alla fall längst ner i det stora facket under all annan bråta. Men inte då. Efter några minuters panikringande fick maken snällt pallra sig iväg hemåt med den enda tillgängliga nyckel.
Inte nog med det - när jag gick in i lekrummet på dagis för att annonsera min ankomst (fortfarande pedagogiskt klädd i min alldeles för lilla men dock för varma jacka) möttes jag av ett illvrål och en fullständigt hysterisk snart-3-åring med tårarna sprutandes nerför kinderna. Han ville INTE gå hem (idag heller). För nu hade han väntat så länge på dagisets nya åkattraktion - den stora gula plastgungsnigeln. Och såklart kunde jag inte släpa hem honom innan han fått gunga på den. Inte när han så duktigt väntat på sin tur. Så tårarna torkades och gungsnigeln gungades på medan jag tog tag i lillasyster. Hennes reaktion när hon såg mig var ett klart och tydligt utrop efter - PAPPA. Till råga på allt elände äntrar nämnda fader just då lekrummet med nycklar i högsta hugg för - bara för att genast rusa iväg tillbaka till jobbet igen. Lillasyster blev inte så glad över detta svek, kan man säga.
Fullt upptagen med att trösta henne någorlunda, missar jag att storebror nu engagerat sig i ny lek. Denna miss gör att frasen "kom nu så går vi och tar på oss kläderna" utlöser ett nytt utbrott, med tillhörande tårar och "kasta-sig-på-marken-och sparka-i-golvet" från en mycket indignerad storebror. Han vill ju stanna på dagis "hela DAN!". Eftersom mammans tålamod (trots spa-vistelse) nu är på upphällningen forslas båda barnen vilt sprattlande och skrikande ut i hallen, kläs på under högljudda protester och tillsammans tar vi oss på något sätt ut till bilen.
Barnen lugnar ner sig när de väl sitter i bilen (kan detta ha med bilnapparna att göra?), och den korta färden hem blir faktiskt riktigt bra. Efter ett smärre debacle för att få storebror ut ur bilen och in i huset (han var ju TVUNGEN att laga en punktering på bilens bakdäck innan han kunde gå in...) är så äntligen 3/4 av familjen W inne i hemmets lugns vrå, någorlunda nöjda och glada. En obligatorisk fruktstund senare är jag heeeelt svimfärdig av trötthet. Snabbt saneras barn och bord nödtorftigt och Fru W stapplar sedan till soffan och lägger sig ner. Åh så skööönt! I ungefär en sekund, för då skriker storebror: "NEEEEJ MAMMA! Du får INTE sova!" Nästan gråtfärdig förklarar jag för barnen att jag faktiskt inte mår riktigt bra och att jag inte skall sova, utan bara vila lite och att jag faktiskt behöver deras hjälp om vi skall klara oss helskinnade igenom eftermiddag. Det var kanske inte det mest pedagogiska, men efter en genomgång av vad jag behövde hjälp med (att de kunde leka med vad de ville så länge de inte slogs eller bråkade, att de skulle försöka hjälpa varandra och prata med orden istället för att skrika), så knatade båda två iväg och pysslade med sitt en stund. Lillasyster hjälpte upp mammas humör ganska mycket genom att då och då komma bort och ge henne en stooor kram på foten.
Storebror ägnar sig för närvarande mycket åt att baka kakor i muffinsformar i sin lilla leksaksugn, och så även här. Efter en liten stund kom han fram till mig med en muffin och erbjöd mig en låtsaskaka. Efter ungefär 73 såna kom han fram till att han inte hade några mer, och hällde upp något ur sin leksaksservis och räckte fram till mig. "Varsågod mamma, här får du lite socker så du blir frisk." Som den okänsliga mor jag ibland kan vara undslapp jag mig ett "jag är faktiskt inte så sugen på socker, men lite dricka tar jag gärna". Sonen såg då över sitt förråd av plastmuggar och kannor med bekymrad min och sa sen lite ledset: "Men jag har bara socker med mig...."
Behöver jag tillägga att jag åt 113 koppar socker efter det? Och halleluja - den begynnande förkylningen var faktiskt lugnare i morse! Kanske något nytt för den medicinska vetenskapet att ta till. Placeboeffekt av stort intag av låtsassocker...
tisdag, november 07, 2006
tidig julstämning...
Insåg häromdagen att jag vid flera tillfällen fallit i fällan och börjat "jula". Redan. Fru W anser annars att julpynt i oktober är i det närmaste brottsligt, och vill gärna hålla det till december. Eller - TRODDE att hon ansåg.
För efter att ha gått igenom vad som REDAN är gjort och införskaffat i julpysselväg inser Fru W att hon förmodligen är att betrakta som ganska grov brottsling enligt egna kriterier. Hittills har jag bestämt en obligatorisk pysselhelg med vänner (sista helgen i november), beställt onämnbara mängder material till detta pyssel från Panduro, tillskansat mig ett alldeles eget besök på IKEA och frossat i julpynt och pyssel, tagit de obligatoriska 753 bilderna på barnen iklädda tomteluvor - OCH framkallat desamma! För visst är det så att alla vi känner hyser en innerlig längtan efter bilder på just barnen W iklädda tomteluvor? Äh. Jag struntar i om de gör det eller inte. Fru W har ett enormt behov att skicka bilder på sina barn iklädda tomteluvor till alla hon känner. Gillas det inte går det bra att kasta dem.
Dessutom har paketkalendern planerats (dock inte färdigställts) och julklappslistorna börjat ta form. Fast i år är det en strikt "enpaketspolicy" som gäller i familjen W. En paket till varje barn från respektive yttre familjegrupp (dvs EN paket till L från farmor/farfar, EN paket till L från mormor & L etc). Förra julen var en obehaglig uppvisning i materialism och ett vansinnigt konsumtionssamhälle med typ en miljard julklappar överallt och barn som knappt hann titta på ett paket innan det var dags för nästa. MEN, trots - eller kanske ännu mer på grund av - enpaketspolicyn behöver julklapparna organiseras upp en del. Och som den storasyster med präktighetskomplex Fru W ändå är så ordnar hon det.
Motvilligt måste jag alltså erkänna att jag GILLAR att "jula" - fast det bara är november. Något får man ju göra för att ta igen att man inte kan dricka riktig glögg i år - heller. Undrar just när vi skall baka det årliga pepparkakshuset? Mellan lussebullsbaket (lör 9/12) och födelsedagskalaset (sön 10/12)?
För efter att ha gått igenom vad som REDAN är gjort och införskaffat i julpysselväg inser Fru W att hon förmodligen är att betrakta som ganska grov brottsling enligt egna kriterier. Hittills har jag bestämt en obligatorisk pysselhelg med vänner (sista helgen i november), beställt onämnbara mängder material till detta pyssel från Panduro, tillskansat mig ett alldeles eget besök på IKEA och frossat i julpynt och pyssel, tagit de obligatoriska 753 bilderna på barnen iklädda tomteluvor - OCH framkallat desamma! För visst är det så att alla vi känner hyser en innerlig längtan efter bilder på just barnen W iklädda tomteluvor? Äh. Jag struntar i om de gör det eller inte. Fru W har ett enormt behov att skicka bilder på sina barn iklädda tomteluvor till alla hon känner. Gillas det inte går det bra att kasta dem.
Dessutom har paketkalendern planerats (dock inte färdigställts) och julklappslistorna börjat ta form. Fast i år är det en strikt "enpaketspolicy" som gäller i familjen W. En paket till varje barn från respektive yttre familjegrupp (dvs EN paket till L från farmor/farfar, EN paket till L från mormor & L etc). Förra julen var en obehaglig uppvisning i materialism och ett vansinnigt konsumtionssamhälle med typ en miljard julklappar överallt och barn som knappt hann titta på ett paket innan det var dags för nästa. MEN, trots - eller kanske ännu mer på grund av - enpaketspolicyn behöver julklapparna organiseras upp en del. Och som den storasyster med präktighetskomplex Fru W ändå är så ordnar hon det.
Motvilligt måste jag alltså erkänna att jag GILLAR att "jula" - fast det bara är november. Något får man ju göra för att ta igen att man inte kan dricka riktig glögg i år - heller. Undrar just när vi skall baka det årliga pepparkakshuset? Mellan lussebullsbaket (lör 9/12) och födelsedagskalaset (sön 10/12)?
måndag, november 06, 2006
kostsam lyx i en liten burk...
lite mer om lyx i lika förpackningar. Efter en välförtjänt ansiktsbehandling fick Fru W tips på vilka produkter hon borde använda till sin för tillfället ganska hormoniga hy. Nyfiken läste jag igenom broschyren - och hittade inte mindre än 6 olika sorters smörjor som hon tyckte jag skulle använda mer eller mindre ofta. Lite fångad av lyxens virvlar var Fru W dock lite sugen på i alla fall några av dem, så efter en halv dags velande fram och tillbaka tog jag mod till mig och gick ner till "shoppen" och bad om en prislista. Det fanns inte (så lyxiga varor har ingen prislista - antingen köper man dem eller inte...). Fru W börjar ana oråd, och frågar då hudterapeuten vilka produkter hon ansåg viktigast om man nu inte hade plånbok att köpa alla sex. Det visade sig vara rengöringsmjölken och fuktighetscrémen. Som tillsammans betingade det facila priset av 750 kronor.... Med hickan i halsen och skrattet bubblande på väg vågade Fru W faktiskt fråga vilken av dem som var allraallra viktigast om man inte hade råd att köpa båda. Hudterapeuten fick ett uttryck av om inte fasa, så i alla fall förskräckelse över anletsdragen. Det såg ut som om hon undrade hur en människa som vanvårdade sig själv så till den milda grad kunde få gå runt i världen alldeles som en vanlig människa. Men hon fann sig snabbt och konstaterade (föga förvånande) att det såklart var den dyrare av de två som var allraallra viktigast.
Vilken det var? That´s for me to know, and for you to find out! (Och ja, jag köpte den såklart. Jag var ju på lyxhelg!)
Vilken det var? That´s for me to know, and for you to find out! (Och ja, jag köpte den såklart. Jag var ju på lyxhelg!)
tänk vad lite vatten kan göra...
Om någon händelvis har undrat var Fru W tagit vägen kan jag informera om att jag nu är tillbaka från semihimlen. Herr och Fru W lånade ut monsteränglarna till mormor och L - och spenderade tre dagar på SPA! Alldeles själva (ja - förutom alla de andra 998 personerna som också köpt en liten bit av himlen till sig denna blåsiga halloweenhelg). Men i alla fall utan barn. Och utan någon annan att ta hänsyn till.
Och tänk vad lite vatten kan göra! För om man skall hårddra det så är ju spa egentligen mest vatten i olika former - ångbastu, simbassäng, bubbelpool, relaxpool, "drömdusch" (ja, det hette faktiskt så), utomhuspool och "promenad-på-stenar-i-kallt-och-varmt-vatten". Men åhh vad skönt det kan vara! I alla fall för en kropp som väger sådär 17 kilo mer än vanligt, fogar som knakar och ömmar och en rygg som inte riktigt vill vara med längre. Att sjunka ner i lagom varmt vatten i bassäng och kunna röra sig utan smärta var alldeles underbart.
Fast i rättvisans namn skall man väl komma ihåg att påpeka att den relativt lyxiga inramningen gör sitt till. Korg- och vilstolar lite överallt, gröna växter, ekbänkar och kakel i olika former och färger - och relaxavdelningar där vilstolarna står med utsikt över sanddyner, havet och himlen och avslappnande musik strömmar ut ur högtalarna.
Därför har jag varit dålig på att uppdatera här i helgen - jag har liksom haft annat för mig. Men nu är jag tillbaka. Förhoppnings bunkrad med en ängels tålamod och pedagogiska ambitioner som räcker ända fram till jul när jag har önskat mig mer av tomten.
Och tänk vad lite vatten kan göra! För om man skall hårddra det så är ju spa egentligen mest vatten i olika former - ångbastu, simbassäng, bubbelpool, relaxpool, "drömdusch" (ja, det hette faktiskt så), utomhuspool och "promenad-på-stenar-i-kallt-och-varmt-vatten". Men åhh vad skönt det kan vara! I alla fall för en kropp som väger sådär 17 kilo mer än vanligt, fogar som knakar och ömmar och en rygg som inte riktigt vill vara med längre. Att sjunka ner i lagom varmt vatten i bassäng och kunna röra sig utan smärta var alldeles underbart.
Fast i rättvisans namn skall man väl komma ihåg att påpeka att den relativt lyxiga inramningen gör sitt till. Korg- och vilstolar lite överallt, gröna växter, ekbänkar och kakel i olika former och färger - och relaxavdelningar där vilstolarna står med utsikt över sanddyner, havet och himlen och avslappnande musik strömmar ut ur högtalarna.
Därför har jag varit dålig på att uppdatera här i helgen - jag har liksom haft annat för mig. Men nu är jag tillbaka. Förhoppnings bunkrad med en ängels tålamod och pedagogiska ambitioner som räcker ända fram till jul när jag har önskat mig mer av tomten.
torsdag, november 02, 2006
glömde ju berätta...
...om min "upprättelse" på förskolan när jag hämtade barnen i tisdags!
Som jag skrev om förra torsdagen blev det ganska fel när jag skulle hämta barnen hem från dagis (läs den tårdrypande historien här ). Och jag grunnade ganska mycket på detta hela helgen och var faktiskt lite nervös när jag stegade ner mot dagis (i ösregn). Jag också fast besluten att gå in, hämta barnen och be aktuell personal om en bokad tid för samtal, eftersom jag mycket tydligt kände att vi behövde prata i lugn och ro.
Sammanbiten stegar Fru W in genom dörren, och för att visa sonen (och dottern) att här var det inte tal om att stanna någon lång stund tog jag bara av mig skorna. Underställ och regnställ behölls på. Alla barnen satt i soffan medan "min" fröken satt och läste en bok för dem. Sonens väntade "jag VILL INTE gå hem!!" möttes dock av följande reaktion från fröken:
- Sätt dig ner igen så skall jag läsa färdigt boken. Mamma kan också sätta sig ner och lyssna färdigt.
Paff damp jag ner på en stol (och svettades ymnigt i alla mina - för små - regnkläder).
Så fort boken var färdigläst vänder sig nämnda fröken till mig och säger att hon också tyckte det kändes tokigt i torsdags, och att hon till och med funderade på att ringa mig i fredags för att prata. Och det var så SKÖNT att det inte bara var jag som var en överkänslig hormonkossa som överreagerade på kritik mot mig och mina barn. Och hon bad faktiskt om ursäkt.
Efter att ha bestämt tid i nästa vecka för utvecklingssamtal kring båda barnen gick Fru W med lätta (nåja, i anden i alla fall) steg hemåt med båda barnen i regnet. Och det kändes faktiskt riktigt bra! Kommunikation är underskattat. Helt klart.
Som jag skrev om förra torsdagen blev det ganska fel när jag skulle hämta barnen hem från dagis (läs den tårdrypande historien här ). Och jag grunnade ganska mycket på detta hela helgen och var faktiskt lite nervös när jag stegade ner mot dagis (i ösregn). Jag också fast besluten att gå in, hämta barnen och be aktuell personal om en bokad tid för samtal, eftersom jag mycket tydligt kände att vi behövde prata i lugn och ro.
Sammanbiten stegar Fru W in genom dörren, och för att visa sonen (och dottern) att här var det inte tal om att stanna någon lång stund tog jag bara av mig skorna. Underställ och regnställ behölls på. Alla barnen satt i soffan medan "min" fröken satt och läste en bok för dem. Sonens väntade "jag VILL INTE gå hem!!" möttes dock av följande reaktion från fröken:
- Sätt dig ner igen så skall jag läsa färdigt boken. Mamma kan också sätta sig ner och lyssna färdigt.
Paff damp jag ner på en stol (och svettades ymnigt i alla mina - för små - regnkläder).
Så fort boken var färdigläst vänder sig nämnda fröken till mig och säger att hon också tyckte det kändes tokigt i torsdags, och att hon till och med funderade på att ringa mig i fredags för att prata. Och det var så SKÖNT att det inte bara var jag som var en överkänslig hormonkossa som överreagerade på kritik mot mig och mina barn. Och hon bad faktiskt om ursäkt.
Efter att ha bestämt tid i nästa vecka för utvecklingssamtal kring båda barnen gick Fru W med lätta (nåja, i anden i alla fall) steg hemåt med båda barnen i regnet. Och det kändes faktiskt riktigt bra! Kommunikation är underskattat. Helt klart.
onsdag, november 01, 2006
förlossningsfunderingar
Funderar en hel del på baby W:s ankomst och förlossning. Inte nervöst och inte oroligt - men fundersamt. De andra två har kommit relativt snabbt (eller så har jag varit för dum för att förstå när det börjar bli allvar med värkar och sånt). En timme på förlossningen med vardera. Och hela förloppet gick rätt mycket fortare med två:an. Så fort att herr W denna gång är allvarligt oroad för att baby W skall inträda i denna värld i baksätet på vår älskade gamla Volvo 740... Han menar också att Fru W:s präktighetmani hindrar henne från att åka in - inget kan ju vara mer pinsamt än att bli hemskickad igen för att det inte var igång ännu. Han har fel såklart, men känns lite märkligt att man inte skulle veta hur det känns när det är TREDJE gången. Faktiskt. Själv är jag mest oroad för att inte ens hinna ut i bilen och föda hemma - med de andra två små i närheten. Känns inte som det mest pedagogiska sättet att visa dem hur barn kommer till världen.
Fast jag ser mest fram emot att föda igen. Det är rätt häftigt faktiskt. Känslan alltså. Inte svetten, kladdet, den enorma oformliga degen man får till mage efteråt eller det faktum att jag nu vet att det kommer att ta sådär 9 månader innan jag ens kan fundera på att ta fram mina gamla kläder igen. Det visste jag inte första gången. Då hade jag med mig ett par jeans som passade precis i början av graviditeten till BB. Moahahahahaha! Det tog exakt 6 månader och 12 dagar innan jag kom i dem igen. Denna gång hyser jag inga illusioner, utan packar ner mammamysbyxor stl L tillsammans med amningströja och absurda mängder amningsinlägg. Fast inte riktigt än.
Fast jag ser mest fram emot att föda igen. Det är rätt häftigt faktiskt. Känslan alltså. Inte svetten, kladdet, den enorma oformliga degen man får till mage efteråt eller det faktum att jag nu vet att det kommer att ta sådär 9 månader innan jag ens kan fundera på att ta fram mina gamla kläder igen. Det visste jag inte första gången. Då hade jag med mig ett par jeans som passade precis i början av graviditeten till BB. Moahahahahaha! Det tog exakt 6 månader och 12 dagar innan jag kom i dem igen. Denna gång hyser jag inga illusioner, utan packar ner mammamysbyxor stl L tillsammans med amningströja och absurda mängder amningsinlägg. Fast inte riktigt än.
lite allvarligt om att "skaffa" barn
Läste återigen om Saring, som just fått veta att de får råd att köpa syskonförsök till våren. GRATTIS!!!
Vår familj har begåvats med inte mindre än två barnmedlemmar, och vi inväntar nytillskott nu i december. Tänk om någon kunde berättat det för mig hösten 2001 och våren 2002. Då när allt var så nattsvart och tankarna for omkring och pessimisten i en såg ett liv i barnlöshet framför sig. Det visade sig nämligen att vi hade svårt att producera de där små på egen hand. Inte omöjligt, men svårt. Mycket svårt till och med. Och det var otroligt svårt att få hjälp från landstinget med utredningar och remisser till rätt ställen. Tur att man är enveten som lus och ilsken som ett bi när det behövs.
För det är nämligen att likställa med tortyr att gå och vänta. Man väntar på utredning, på remisser, på kallelser. När man väl kommit in och påbörjat behandlingen så väntar man igen. På att man skall bli nedreglerad, på att äggproduktionen skall komma igång, på att tillräckligt många äggblåsor skall ha blivit tillräckligt stora, på att få tid för äggplock, på att få veta om de fick ut några ägg, på att få veta om några blev befruktade, på att få veta om några var tillräckligt duktiga på att dela sig så att man kunde sätta tillbaka något - och så det värsta av allt: på att få veta om det fastnat eller inte... All denna väntan är ren och skär tortyr, och det är så många saker som kan gå fel på vägen - eller bara inte bli tillräckligt bra. Vi fick, tack och lov, bara positiva besked under hela processens gång, så det var värt väntan. Beundrar er som inte får det, och som ändå orkar fortsätta och hoppas och önska.
Vi fick jackpot på första försöket då sonen blev till. Vi var också helt inställda på att göra några syskonförsök, eller adoptera, för vi har alltid velat ha flera barn. Men det hann vi inte. När sonen var sju månader visade det sig att det redan var syskon på väg. Mirakel över alla mirakel! Vilken otrolig överraskning. Lillasyster kom till oss på dagen 15 månader efter storebror, och den dagen när hon fyllde ett satt vi i bilen på väg till 60-årsfirande och diskuterade när vi skulle kontakta kliniken igen för att försöka göra ett nytt syskon av de små eskimåerna vi har i frysen (ja, på kliniken alltså). För oinvigda betyder eskimå nedfryst embryo som förhoppningsvis kan tinas och sättas tillbaka. Det visade sig dock samma kväll att det inte heller verkar behövas för syskon nr 3 hade parkerat i Fru W:s mage! Total överraskning och stor lycka - igen!
Många, många som hör den här berättelsen reagerar med att säga: "Ja, det är så vanligt att det går av sig självt när spänningen väl släpper". Och jag förstår att de menar väl. Men jag TROR verkligen inte att det är så. (Eller så vill jag inte tro det. I vilket fall som helst så tror jag inte att det fungerar så.) För hur kan det då komma sig att kvinnor som lever under de mest extrema förhållanden i krig och utsätts för våldtäkter blir gravida? Eller kvinnor som lever i svält? Och detta händer ju hela tiden, varje dag. Jag vägrar skuldbelägga alla ofrivilligt barnlösa!
Hur det var i vårt fall vet jag inte. Kanske den första graviditeten fick mina bråkiga hormoner på rätt spår, och kickade igång vad det nu än var som inte fungerade. Eller så har vi bara haft en otrolig tur som lyckats två gånger, trots att de egentliga problemen fanns kvar. Kanske var dottern och baby W rena lyckträffar - eller envetna varelser som av någon anledning bestämt sig för att komma till världen hos just oss. Jag vet inte - och just nu spelar det faktiskt ingen roll. Jag känner mig lyckligt lottad och mycket privilegierad att få ha min familj.
Min slarviga, bråkiga, högljudda, varma, stökiga, gosiga, kramiga och allrabästaste familjen W. Jag älskar er!
Vår familj har begåvats med inte mindre än två barnmedlemmar, och vi inväntar nytillskott nu i december. Tänk om någon kunde berättat det för mig hösten 2001 och våren 2002. Då när allt var så nattsvart och tankarna for omkring och pessimisten i en såg ett liv i barnlöshet framför sig. Det visade sig nämligen att vi hade svårt att producera de där små på egen hand. Inte omöjligt, men svårt. Mycket svårt till och med. Och det var otroligt svårt att få hjälp från landstinget med utredningar och remisser till rätt ställen. Tur att man är enveten som lus och ilsken som ett bi när det behövs.
För det är nämligen att likställa med tortyr att gå och vänta. Man väntar på utredning, på remisser, på kallelser. När man väl kommit in och påbörjat behandlingen så väntar man igen. På att man skall bli nedreglerad, på att äggproduktionen skall komma igång, på att tillräckligt många äggblåsor skall ha blivit tillräckligt stora, på att få tid för äggplock, på att få veta om de fick ut några ägg, på att få veta om några blev befruktade, på att få veta om några var tillräckligt duktiga på att dela sig så att man kunde sätta tillbaka något - och så det värsta av allt: på att få veta om det fastnat eller inte... All denna väntan är ren och skär tortyr, och det är så många saker som kan gå fel på vägen - eller bara inte bli tillräckligt bra. Vi fick, tack och lov, bara positiva besked under hela processens gång, så det var värt väntan. Beundrar er som inte får det, och som ändå orkar fortsätta och hoppas och önska.
Vi fick jackpot på första försöket då sonen blev till. Vi var också helt inställda på att göra några syskonförsök, eller adoptera, för vi har alltid velat ha flera barn. Men det hann vi inte. När sonen var sju månader visade det sig att det redan var syskon på väg. Mirakel över alla mirakel! Vilken otrolig överraskning. Lillasyster kom till oss på dagen 15 månader efter storebror, och den dagen när hon fyllde ett satt vi i bilen på väg till 60-årsfirande och diskuterade när vi skulle kontakta kliniken igen för att försöka göra ett nytt syskon av de små eskimåerna vi har i frysen (ja, på kliniken alltså). För oinvigda betyder eskimå nedfryst embryo som förhoppningsvis kan tinas och sättas tillbaka. Det visade sig dock samma kväll att det inte heller verkar behövas för syskon nr 3 hade parkerat i Fru W:s mage! Total överraskning och stor lycka - igen!
Många, många som hör den här berättelsen reagerar med att säga: "Ja, det är så vanligt att det går av sig självt när spänningen väl släpper". Och jag förstår att de menar väl. Men jag TROR verkligen inte att det är så. (Eller så vill jag inte tro det. I vilket fall som helst så tror jag inte att det fungerar så.) För hur kan det då komma sig att kvinnor som lever under de mest extrema förhållanden i krig och utsätts för våldtäkter blir gravida? Eller kvinnor som lever i svält? Och detta händer ju hela tiden, varje dag. Jag vägrar skuldbelägga alla ofrivilligt barnlösa!
Hur det var i vårt fall vet jag inte. Kanske den första graviditeten fick mina bråkiga hormoner på rätt spår, och kickade igång vad det nu än var som inte fungerade. Eller så har vi bara haft en otrolig tur som lyckats två gånger, trots att de egentliga problemen fanns kvar. Kanske var dottern och baby W rena lyckträffar - eller envetna varelser som av någon anledning bestämt sig för att komma till världen hos just oss. Jag vet inte - och just nu spelar det faktiskt ingen roll. Jag känner mig lyckligt lottad och mycket privilegierad att få ha min familj.
Min slarviga, bråkiga, högljudda, varma, stökiga, gosiga, kramiga och allrabästaste familjen W. Jag älskar er!
tisdag, oktober 31, 2006
älskade gamla 740!
Ja, jag kör alltså runt i en gammal Volvo 740, årsmodell -89, av tvivelaktig färg. Den var röd en gång, men efter många års vanskötsel och obefintligt vaxande är den nu faktiskt mer grå än röd. Men den fungerar! Och fungerar och fungerar och fungerar! Skulle den mot all förmodan inte fungera så kan man faktiskt laga den - själv. (Även om det oftast är herr W som får den äran har jag faktiskt reparerat den själv, på Biltemas parkering - men det berättar jag om en annan gång.) Man behöver inte lämna in den mot en hutlös felsökningsavgift, för att sedan få veta att det kostar 10 gånger så mycket om de dessutom skall laga den. Visst börjar den sacka lite nu, efter många år i min och makens obefintliga vård. Men - och detta är den egentliga orsaken till inlägget - DEN GICK IGENOM BESIKTINGEN UTAN EN ENDA ANMÄRKNING!!! Inte ens ett "bra att veta" fick vi!
Så vår OLK får leva ett litet tag till, och det gör mig varm om hjärtat. Det hade varit tungt att behöva skiljas från den.
Så vår OLK får leva ett litet tag till, och det gör mig varm om hjärtat. Det hade varit tungt att behöva skiljas från den.
måndag, oktober 30, 2006
helg i myrans tecken
Piuhhhh.... Fru W vaggade in på kontoret i morse, pustade och ojade sig över sina ömma fogar och sin krampande mage - och tyckte på det hela att det var rätt skönt att komma till jobbet. Helgen har nämligen varit mycket produktiv på hemmainredningsfronten.
Jag har en faiblesse för att slippa SE all den röra som vi i vår familj gärna ställer till med. Därför är jag en hängiven anhängare av förvaringsutrymmen med DÖRRAR på - så man slipper se all bråte. När huset inköptes för drygt 4 år beslutades alltså i enlighet med detta att garderoben i entréhallen skulle ha dörrar. Det är inte praktiskt alls, men man slipper se röran. Tänkte jag. Och ack så fel jag fick... Eftersom det är lite jobbigt att hänga in jackor och tröjor bakom en dörr hamnade dessa istället på massa andra ställen - och låg där och SYNTES. När sedan barn nr 1 och 2 kom fungerade det inte så bra att hänga deras små jackor på hängare 1.80 m upp på väggen inne i garderoben. Alla deras vantar och mössor behövde ju också plats. Alltså har den stilrena, fina garderoben i vår hall utökats med diverse mer eller mindre permanenta lösningar för denna "småförvaring" (små korgar på sidan av garderoben, en liten hylla med ytterligare små korgar för vantar och sånt, en stol för makens tröjor och jackor, ett extra skoställ för barnen samt en stor korg för alla torra barnskor...). Garderoben med dörren fungerade alltså inte särskilt bra längre. Med tredje barnet på väg fick Fru W bita i det sura äpplet och erkänna att deet kanske var på sin plats med en annan lösning.
Så - lördagen startade med tur till IKEA (med en stackars make som hade huvudvärk och dessutom var tvungen att fixa med bilen inför besiktningen imorgon - något som han INTE såg fram emot) och två ganska trötta och griniga barn. IKEA hade NÄSTAN allt vi skulle ha för total make-over av hallen samt omflyttning av dottern till vanlig säng från spjälsäng.
När man väl kommit hem med detta inser man att man nu måste göra allt det där andra (som att mata barn, somna barn, städa köket, hänga tvätt) - istället för att GREJA! Barnen utfordrades, somnades och sedan började mamman montera ner den dysfunktionella hallen. Pappan monterade ner bilen. Lagom till fotbollen tittade svärföräldrarna in - och eftersom svärmor inte är så värst intresserad fotboll fick Fru W (d y) välbehövlig hjälp med uppmontering av nya (förhoppningsvis funktionella) hallmöbler. Svärfar drog också sitt strå till stacken genom att se till att herr W (d y och d ä) bar ner allt som skulle bäras ner i källaren!! HURRA!! När fotbollen var klar överraskade herr W (d y) sin kära maka med att faktiskt montera upp det som återstod att monteras på väggen, så det mesta blev faktiskt klart redan i lördags kväll! (Det kan också ha att göra med hans misstro mot min förmåga att borra upp saker våg- och lodrätt och hans aversion mot skruvhål i väggen... - men strunt i det!). Så nu har vi i hallen betydligt bättre plats för förvaring av alla miljarder vantar och mössor och extrabyxor och halsdukar än tidigare - men en helt öppen jack-hängarlösning. Den känns mer funktionell än den gamla, men jag SER ju alla jackorna... Kanske skulle tvinga familjen att bara köpa matchande ytterkläder så det inte ser så rörigt ut...
Söndagen bestod av misslyckat kompletteringsbesök på IKEA, inflyttning i de nya hallmöblerna samt (misslyckad) picknick med kusinerna OCH (hör och häpna) montering av dotterns nya säng. Dessutom hann undertecknad med att tvätta inte mindre än tre maskiner tvätt, vika ihop och få uppburen all den torra tvätten som samlats på hög, dammsuga OCH veckohandla. Mäkta stolt.
... och idag är jag alltså som en liten trasa. Men det var det värt! Hurra för nya hallmöbler!
Jag har en faiblesse för att slippa SE all den röra som vi i vår familj gärna ställer till med. Därför är jag en hängiven anhängare av förvaringsutrymmen med DÖRRAR på - så man slipper se all bråte. När huset inköptes för drygt 4 år beslutades alltså i enlighet med detta att garderoben i entréhallen skulle ha dörrar. Det är inte praktiskt alls, men man slipper se röran. Tänkte jag. Och ack så fel jag fick... Eftersom det är lite jobbigt att hänga in jackor och tröjor bakom en dörr hamnade dessa istället på massa andra ställen - och låg där och SYNTES. När sedan barn nr 1 och 2 kom fungerade det inte så bra att hänga deras små jackor på hängare 1.80 m upp på väggen inne i garderoben. Alla deras vantar och mössor behövde ju också plats. Alltså har den stilrena, fina garderoben i vår hall utökats med diverse mer eller mindre permanenta lösningar för denna "småförvaring" (små korgar på sidan av garderoben, en liten hylla med ytterligare små korgar för vantar och sånt, en stol för makens tröjor och jackor, ett extra skoställ för barnen samt en stor korg för alla torra barnskor...). Garderoben med dörren fungerade alltså inte särskilt bra längre. Med tredje barnet på väg fick Fru W bita i det sura äpplet och erkänna att deet kanske var på sin plats med en annan lösning.
Så - lördagen startade med tur till IKEA (med en stackars make som hade huvudvärk och dessutom var tvungen att fixa med bilen inför besiktningen imorgon - något som han INTE såg fram emot) och två ganska trötta och griniga barn. IKEA hade NÄSTAN allt vi skulle ha för total make-over av hallen samt omflyttning av dottern till vanlig säng från spjälsäng.
När man väl kommit hem med detta inser man att man nu måste göra allt det där andra (som att mata barn, somna barn, städa köket, hänga tvätt) - istället för att GREJA! Barnen utfordrades, somnades och sedan började mamman montera ner den dysfunktionella hallen. Pappan monterade ner bilen. Lagom till fotbollen tittade svärföräldrarna in - och eftersom svärmor inte är så värst intresserad fotboll fick Fru W (d y) välbehövlig hjälp med uppmontering av nya (förhoppningsvis funktionella) hallmöbler. Svärfar drog också sitt strå till stacken genom att se till att herr W (d y och d ä) bar ner allt som skulle bäras ner i källaren!! HURRA!! När fotbollen var klar överraskade herr W (d y) sin kära maka med att faktiskt montera upp det som återstod att monteras på väggen, så det mesta blev faktiskt klart redan i lördags kväll! (Det kan också ha att göra med hans misstro mot min förmåga att borra upp saker våg- och lodrätt och hans aversion mot skruvhål i väggen... - men strunt i det!). Så nu har vi i hallen betydligt bättre plats för förvaring av alla miljarder vantar och mössor och extrabyxor och halsdukar än tidigare - men en helt öppen jack-hängarlösning. Den känns mer funktionell än den gamla, men jag SER ju alla jackorna... Kanske skulle tvinga familjen att bara köpa matchande ytterkläder så det inte ser så rörigt ut...
Söndagen bestod av misslyckat kompletteringsbesök på IKEA, inflyttning i de nya hallmöblerna samt (misslyckad) picknick med kusinerna OCH (hör och häpna) montering av dotterns nya säng. Dessutom hann undertecknad med att tvätta inte mindre än tre maskiner tvätt, vika ihop och få uppburen all den torra tvätten som samlats på hög, dammsuga OCH veckohandla. Mäkta stolt.
... och idag är jag alltså som en liten trasa. Men det var det värt! Hurra för nya hallmöbler!
fredag, oktober 27, 2006
drömmen om den perfekta måltiden
Underbar fredag!
Middagarna med våra två änglamonster brukar vara av relativt kaotisk art. Sällan sitter vi alla fyra vid bordet samtidigt eftersom snart-3-åringen oftast inte hinner övertalas/tvingas till bordet innan lillsyrran är klar (eller tillräckligt distraherad av oljudet från storebror för att inte kunna äta mer). Sitter vi alla där samtidigt fylls luften alltsomoftast av skrik om olika sorters drickor, "jag vill inte HA potatis" blandat med föräldratjat och bordsbank.
Men idag! Idag var en alldeles underbar dag och en alldeles fantastisk fredagsmiddag. Änglamonstren hade haft en hemmadag med fadern i huset (som de har varje fredag), och på grund av storm och annat elände hade de fått vara inne hela dagen och bara sköta sig själva. Ta det lugnt och göra det de ville. Inte blir störda och avbrutna hela tiden.
Fru W stegar in genom dörren, och möts av ett organiserat och glatt kaos bland byggklossar, legobitar, dinosaurier och barn. Lugna, harmoniska barn och en relativt förnöjd husfader. Någon timme av mys förflöt med hela familjen i köket, och sedan hade vi en sån där middag som jag oftast bara drömmer om. Alla fyra vid bordet. Lagad god mat. Glada barn som berättar om sin dag och som faktiskt äter lite grann. När middagen är avnjuten (och då menar jag inte bara maten, utan stämningen och gemenskapen) blir barnen överlyckliga över varsin isglasspinne. Att så lite kan vara så härligt!
Drömmen om den perfekta måltiden slog in. Vad skall jag nu önska mig?
Middagarna med våra två änglamonster brukar vara av relativt kaotisk art. Sällan sitter vi alla fyra vid bordet samtidigt eftersom snart-3-åringen oftast inte hinner övertalas/tvingas till bordet innan lillsyrran är klar (eller tillräckligt distraherad av oljudet från storebror för att inte kunna äta mer). Sitter vi alla där samtidigt fylls luften alltsomoftast av skrik om olika sorters drickor, "jag vill inte HA potatis" blandat med föräldratjat och bordsbank.
Men idag! Idag var en alldeles underbar dag och en alldeles fantastisk fredagsmiddag. Änglamonstren hade haft en hemmadag med fadern i huset (som de har varje fredag), och på grund av storm och annat elände hade de fått vara inne hela dagen och bara sköta sig själva. Ta det lugnt och göra det de ville. Inte blir störda och avbrutna hela tiden.
Fru W stegar in genom dörren, och möts av ett organiserat och glatt kaos bland byggklossar, legobitar, dinosaurier och barn. Lugna, harmoniska barn och en relativt förnöjd husfader. Någon timme av mys förflöt med hela familjen i köket, och sedan hade vi en sån där middag som jag oftast bara drömmer om. Alla fyra vid bordet. Lagad god mat. Glada barn som berättar om sin dag och som faktiskt äter lite grann. När middagen är avnjuten (och då menar jag inte bara maten, utan stämningen och gemenskapen) blir barnen överlyckliga över varsin isglasspinne. Att så lite kan vara så härligt!
Drömmen om den perfekta måltiden slog in. Vad skall jag nu önska mig?
torsdag, oktober 26, 2006
funderingar om uppfostran och vad som är en bra mamma...
En av barnens förskolepersonal (dagisfröknar känns inte helt PK att skriva, men det kanske det är?) hade åsikter om mitt sätt att hantera snart-3-åringen idag. Och jag fixade det inte särskilt bra. Inte alls bra faktiskt.
En kort bakgrund. Snart-3-åringen har ärvt en sällsynt avog inställning till förändring av sin far. Det gör att han behöver MASSOR av ställtid varje gång något skall hända, och pushar vi honom för hårt och snabbt så blir det totalstopp och kaos och gråt och skrik och inget kul alls. Ibland funkar det om man ger honom liiite extra tid och förklarar vad som skall hända. Ibland funkar det inte, och man får totalstopp i alla fall. Just nu är han dessutom inne i en totalvägrarperiod. Vad man än frågar så är det första svaret "NEJ! Jag VILL inte!". Så även när jag kommer och hämtar på dagis. Och jag kan till viss del förstå den reaktionen eftersom vi kommer precis när de har börjat leka efter mellanmålet på eftermiddagen. Därför brukar jag låta honom pyssla en liten stund med det han håller på med när jag kommer innan jag puttar på för att få hem oss. Som sagt - ibland funkar det och ibland inte. Idag funkade det sämre. Vi fick ingen totalkrock, men det busades och testades en del innan vi kom ut i hallen för att ta på kläderna och jag hann bli lite arg ( för det blir jag ju såklart).
När vi är på väg ut kommenterar en av förskolelärarna detta och menar att vi nog borde bestämma att jag kommer, hämtar och ser till att vi går hem därifrån på en gång eftersom det inte fungerar särskilt bra ändå som jag gör nu. Hon gjorde inte på något sätt otrevligt, men hela jag blev som en igelkott inuti (och det syntes nog utanpå också...) och kunde inte alls ta till mig det hon sa på ett bra sätt. Inte nog med att hon har mage att kritisera mitt sätt att hantera mitt (mina) barn - hon kritiserar ju dessutom indirekt mitt barn! Så kände jag. Och det var verkligen inte rättvist mot henne.
Den rationella sidan av mig tänker att det är nyttigt med andras synpunkter och att jag kan ta till mig det som känns rätt av det hon säger och strunta i det andra, eftersom jag vet och känner att jag måste göra som JAG tycker är rätt och det som jag tycker fungerar för oss i vår familj. Men den emotionella sidan av mig blir ledsen, ledsen, ledsen och förvirrad.
Förmodligen beror det på att jag faktiskt inte själv är säker på vad som är rätt sätt när det gäller min snart-3-åring. Hur gör man för att låta sitt barn vara den han eller hon är, ge dem integritet att veta vad de vill och våga stå för det och uttrycka det - samtidigt som man vet att de kommer att gå på smällar FÖR att de vågar stå för vad de vill och är?
Jag tycker det är svårt att veta vad som ligger bakom hans Neeej! och hans ovilja till förändring. För mig är det ganska tydligt att det är en del av hans personlighet att vara lite avvaktande till nya saker, och skeptisk till förändring i allmänhet. Hans pappa är (och var) precis likadan. Hur vet man när han behöver pushning för att våga komma igång, och när en push får honom att känna sig fel och kränkt? Vad betyder det när han absolut inte vill något jag säger att vi skall, och vid en något skarpare tillsägelse lägger sig ner på golvet och gråter och skriker hejdlöst i en kvart? Känner han sig kränkt, eller testar han bara hur världen och mamman fungerar?
Jag funderar ganska mycket på hur han känner sig och vad som händer inuti honom när de här "bryten" kommer. Samtidigt som jag inte vill lära honom att man kan lägga sig ner på golvet och skrika för att få sin vilja igenom, vill jag inte heller lära honom att det är OK att köra över honom och hans känslor hur som helst. Även om jag inser och anser att jag måste bestämma en hel del saker, och att jag måste göra det mot hans vilja, så känns det bättre om jag i alla fall har försökt att lyssna på honom och i bästa fall förklara varför jag bestämmer som jag gör. Och SEN bestämmer jag. Jag hoppas att det inte gör honom mer förvirrad och känslomässigt stormig än vad han redan är. För i så fall är ju jag egoistisk och inte alls den bra-iga mamma jag vill vara.
En kort bakgrund. Snart-3-åringen har ärvt en sällsynt avog inställning till förändring av sin far. Det gör att han behöver MASSOR av ställtid varje gång något skall hända, och pushar vi honom för hårt och snabbt så blir det totalstopp och kaos och gråt och skrik och inget kul alls. Ibland funkar det om man ger honom liiite extra tid och förklarar vad som skall hända. Ibland funkar det inte, och man får totalstopp i alla fall. Just nu är han dessutom inne i en totalvägrarperiod. Vad man än frågar så är det första svaret "NEJ! Jag VILL inte!". Så även när jag kommer och hämtar på dagis. Och jag kan till viss del förstå den reaktionen eftersom vi kommer precis när de har börjat leka efter mellanmålet på eftermiddagen. Därför brukar jag låta honom pyssla en liten stund med det han håller på med när jag kommer innan jag puttar på för att få hem oss. Som sagt - ibland funkar det och ibland inte. Idag funkade det sämre. Vi fick ingen totalkrock, men det busades och testades en del innan vi kom ut i hallen för att ta på kläderna och jag hann bli lite arg ( för det blir jag ju såklart).
När vi är på väg ut kommenterar en av förskolelärarna detta och menar att vi nog borde bestämma att jag kommer, hämtar och ser till att vi går hem därifrån på en gång eftersom det inte fungerar särskilt bra ändå som jag gör nu. Hon gjorde inte på något sätt otrevligt, men hela jag blev som en igelkott inuti (och det syntes nog utanpå också...) och kunde inte alls ta till mig det hon sa på ett bra sätt. Inte nog med att hon har mage att kritisera mitt sätt att hantera mitt (mina) barn - hon kritiserar ju dessutom indirekt mitt barn! Så kände jag. Och det var verkligen inte rättvist mot henne.
Den rationella sidan av mig tänker att det är nyttigt med andras synpunkter och att jag kan ta till mig det som känns rätt av det hon säger och strunta i det andra, eftersom jag vet och känner att jag måste göra som JAG tycker är rätt och det som jag tycker fungerar för oss i vår familj. Men den emotionella sidan av mig blir ledsen, ledsen, ledsen och förvirrad.
Förmodligen beror det på att jag faktiskt inte själv är säker på vad som är rätt sätt när det gäller min snart-3-åring. Hur gör man för att låta sitt barn vara den han eller hon är, ge dem integritet att veta vad de vill och våga stå för det och uttrycka det - samtidigt som man vet att de kommer att gå på smällar FÖR att de vågar stå för vad de vill och är?
Jag tycker det är svårt att veta vad som ligger bakom hans Neeej! och hans ovilja till förändring. För mig är det ganska tydligt att det är en del av hans personlighet att vara lite avvaktande till nya saker, och skeptisk till förändring i allmänhet. Hans pappa är (och var) precis likadan. Hur vet man när han behöver pushning för att våga komma igång, och när en push får honom att känna sig fel och kränkt? Vad betyder det när han absolut inte vill något jag säger att vi skall, och vid en något skarpare tillsägelse lägger sig ner på golvet och gråter och skriker hejdlöst i en kvart? Känner han sig kränkt, eller testar han bara hur världen och mamman fungerar?
Jag funderar ganska mycket på hur han känner sig och vad som händer inuti honom när de här "bryten" kommer. Samtidigt som jag inte vill lära honom att man kan lägga sig ner på golvet och skrika för att få sin vilja igenom, vill jag inte heller lära honom att det är OK att köra över honom och hans känslor hur som helst. Även om jag inser och anser att jag måste bestämma en hel del saker, och att jag måste göra det mot hans vilja, så känns det bättre om jag i alla fall har försökt att lyssna på honom och i bästa fall förklara varför jag bestämmer som jag gör. Och SEN bestämmer jag. Jag hoppas att det inte gör honom mer förvirrad och känslomässigt stormig än vad han redan är. För i så fall är ju jag egoistisk och inte alls den bra-iga mamma jag vill vara.
onsdag, oktober 25, 2006
politikerkarriär
Läste för några veckor sedan om Sarings vedermödor i det politiska livet, och om den entusiasm hon kände inför sitt första medlemsmöte. Eftersom jag själv har en del erfarenheter från sådana (visserligen ofta roliga, men ur påverkansperspektiv ganska tröstlösa) skulle det vara kul att få läsa lite om hur det var... Och liksom jämföra upplevelsen. Skall hålla koll och se om det kommer någon "update" hos Saring. Och sen skall jag berätta lite om hur jag tyckte det var.
vänta barn nu och då - och här och där
Vaggandes fram, pustandes och stånkandes och inte så lite ömklig i all sin klumpighet och flåsighet tycker den flodhästliknande Fru W nog allt lite synd om sig själv. Halsbrännan gör sig påmind, tålamodet med den testande treåringen är på upphällningen (trots att den stackaren inte på något vis trilskas mer än vanligt) och det är JOBBIGT att behöva luta sig ner och ta på änglamonstren skor och jackor. Framför allt efter att man har jagat dem runt halva huset först och har akut andnöd.
Men av någon outgrundlig anledning börjar jag fundera på hur det var att vara gravid förr i tiden. För länge sedan. Innan det fanns bilar, tvättmaskiner, diskmaskiner, dagis, havandeskapspenningar, sjukskrivningar, föräldrapenning - och deltagande pappor. När en kvinna lätt kunde vara gravid sisådär 15 gånger under sitt liv - samtidigt som hon förväntades hässja hö, tvätta kläder i bäcken, mjölka kor och mocka efter dem och promenera flera mil om dagen - säkerligen bärandes på diverse packning. Hur orkade de?!!!
Mina biologikunskaper sträcker sig bara till samhällsvetenskaplig linje på gymnaiset, men även om det ovan beskrivna var i en tid "för länge sen" så är jag rätt säker på att vi inte har förändrats genetiskt sen dess. Så jag gissar att min mormorsmormorsmormorsmor också hade foglossning (om jag har ont efter tre, hur kändes det inte efter den 9:e?), halsbränna, andnöd, nästäppa och alla andra trevligheter som hormonerna serverar oss. För att inte tala om graviditetsillamående, blodtrycksproblem, järnbrist, åderbråck och förvärkar.
Och plötsligt har jag liksom inte riktigt mage att tycka så synd om mig. Förvisso har inte så mycket i min situation förändrats EGENTLIGEN, men det finns faktiskt blivande mammor här och nu i världen, som har det som min mormorsmormorsmormorsmor... IDAG! Huvaligen vad världen är orättvist!
Den blivande trebarnsmamman knaprar i sig en Novalucol till och tycker faktiskt att den smakar helt OK, och tänker att hon nog skall gå hem lite tidigare idag och vila benen efter en (halv-)lång dag vid sitt höj- och sänkbara skrivbord. Nej förresten - hon skall ju till frisören efter jobbet idag. En dryg timmes mammalyx där man blir ompysslad och där någon killar en i håret HELA tiden! Den tidiga hemgången får bli imorgon istället. Man får ju passa på när man kan. Och för att man kan.
Men av någon outgrundlig anledning börjar jag fundera på hur det var att vara gravid förr i tiden. För länge sedan. Innan det fanns bilar, tvättmaskiner, diskmaskiner, dagis, havandeskapspenningar, sjukskrivningar, föräldrapenning - och deltagande pappor. När en kvinna lätt kunde vara gravid sisådär 15 gånger under sitt liv - samtidigt som hon förväntades hässja hö, tvätta kläder i bäcken, mjölka kor och mocka efter dem och promenera flera mil om dagen - säkerligen bärandes på diverse packning. Hur orkade de?!!!
Mina biologikunskaper sträcker sig bara till samhällsvetenskaplig linje på gymnaiset, men även om det ovan beskrivna var i en tid "för länge sen" så är jag rätt säker på att vi inte har förändrats genetiskt sen dess. Så jag gissar att min mormorsmormorsmormorsmor också hade foglossning (om jag har ont efter tre, hur kändes det inte efter den 9:e?), halsbränna, andnöd, nästäppa och alla andra trevligheter som hormonerna serverar oss. För att inte tala om graviditetsillamående, blodtrycksproblem, järnbrist, åderbråck och förvärkar.
Och plötsligt har jag liksom inte riktigt mage att tycka så synd om mig. Förvisso har inte så mycket i min situation förändrats EGENTLIGEN, men det finns faktiskt blivande mammor här och nu i världen, som har det som min mormorsmormorsmormorsmor... IDAG! Huvaligen vad världen är orättvist!
Den blivande trebarnsmamman knaprar i sig en Novalucol till och tycker faktiskt att den smakar helt OK, och tänker att hon nog skall gå hem lite tidigare idag och vila benen efter en (halv-)lång dag vid sitt höj- och sänkbara skrivbord. Nej förresten - hon skall ju till frisören efter jobbet idag. En dryg timmes mammalyx där man blir ompysslad och där någon killar en i håret HELA tiden! Den tidiga hemgången får bli imorgon istället. Man får ju passa på när man kan. Och för att man kan.
måndag, oktober 23, 2006
härliga måndag!
Regn och rusk och en ganska stressig morgon hos oss. Behovet av att ställa väckarklockan har hittills varit i stort sett obefintligt när man har "barnmorgon" hemma hos oss. Att väckas halv sex på morgonen av sonens "Per Olsson hade en bonnagård" är inget ovanligt (och faktiskt egentligen inte särskilt otrevligt heller). Men i morse vaknade JAG först (ca kvart över sju), maken var redan ivägforen till jobbet, och barnen låg och sov. 2,5-åringen var halvvaken och vaknade till liv när jag gick upp, men lillan sov och sov och sov och sov. Medan storebror och jag gosade lite morgon i hans säng, började vi dividera om huruvida vi skulle eller inte skulle byta blöja. Flyttade diskussionen till VAR det av modern diktatoriskt beslutade blöjbytet skulle ske och under halvhjärtade protester genomfördes nämna blöjbyte. Sedan vidtog operation "få-på-son-som-helst-springer-nakenfis-några-som-helst-kläder". Dagens metod gick ut på att ge honom mååånga valmöjligheter (men inte VAD som helst eftersom det idag är dags för barnens första "dagisfotografering"). Metoden föll väl ut. Vilket tyvärr inte är någon garanti för att det fungerar nästa gång. Lillasyster fick, trots blöjbytes- och påklädningsdebaclet väckas vid halv åtta-tiden, och något sömndrucken men vid gott mod blev hon bytt på och påklädd. Allt detta medan den pedagogiska modern försökte inpränta i storebror att vi idag inte skulle hinna med mer än ETT program på TV:n idag, och om han inte åt sin frukost med en gång så skulle han inte hinna äta den alls, och DIREKT efter TV-programmet var det dags att gå ut i hallen och påbörja påklädning av ytterkläder. Påklädningen försvårades även av att vädrets makter beslutat sig för att återgå till normal höstordning i Göteborg. Hällregn.
Efter mycket lirkande (och ett rationellt beslut att INTE stryka moderns egen ekipering för dagen - hon skulle ju inte ta några kort...), kom vi till slut iväg till dagis och en mycket mer harmonisk lämning än vad jag vågat hoppas på efter denna racermorgon som inte ALLS ligger i linje med storebrors personlighet. Han kräver som bekant en hel del ställtid.
Ställtid eller inte - han är i alla fall världens bästa på att smälta sin mammas hjärta. När han gått ut på trappen, iklädd en kompromiss av mammas praktiska regnkläder och sitt eget val av diverse kläder prydda med bilar av olika slag, sträcker han ut tungan och smakar på regnet. När mamman, något stressad efter att ha pysslat in lillasyster i bilen, kommer för att hämta storebror, tittar han glatt förundrat på henne och säger:
- Mamma, regnet smakar jordgubbssmak!
Jag älskar regn, och jag älskar min familj!
Efter mycket lirkande (och ett rationellt beslut att INTE stryka moderns egen ekipering för dagen - hon skulle ju inte ta några kort...), kom vi till slut iväg till dagis och en mycket mer harmonisk lämning än vad jag vågat hoppas på efter denna racermorgon som inte ALLS ligger i linje med storebrors personlighet. Han kräver som bekant en hel del ställtid.
Ställtid eller inte - han är i alla fall världens bästa på att smälta sin mammas hjärta. När han gått ut på trappen, iklädd en kompromiss av mammas praktiska regnkläder och sitt eget val av diverse kläder prydda med bilar av olika slag, sträcker han ut tungan och smakar på regnet. När mamman, något stressad efter att ha pysslat in lillasyster i bilen, kommer för att hämta storebror, tittar han glatt förundrat på henne och säger:
- Mamma, regnet smakar jordgubbssmak!
Jag älskar regn, och jag älskar min familj!
torsdag, oktober 19, 2006
tillbaka igen
Åter från MVC-besök och hemma från jobbet. Barnen är badade, matade (dock inte medicinerade och tandborstade ännu), och maken är ute på galej med jobbet så gräsänka är jag tillråga på allt...
Man kunde inte bli sjukskriven i preventivt syfte. Och kanske (jag säger "kanske") finns det ingen riktigt bra anledning med ett Hb på 134, blodtryck stabilt kring 110/60, inget socker och inga kissebakterier. Den lilla foglossningen jag har just nu verkade inte heller förslå hos den förhärdade barnmorskan... Men om jag är trött på jobbet då? Så räcker inte det. Och skall väl inte göra det heller.
Men det börjar bli mörkt. Riktigt mörkt ute på kvällarna. Och morgnarna. Egentligen gillar jag hösten. Jag gillar att ha fyra årstider som är så olika, och brukar (som den otåliga människa jag är) alltid längta till den som kommer härnäst. Men för att hösten skall vara mysig och längtansvärd behövs det lugn och ro och stillhet och möjlighet att just myyysa. Inte att man tvingas hasta hem, slänga på sig en regnjacka och släpa ut vagnen och promenera till dagis för att hämta barn.
Fast EGENTLIGEN tycker jag att det är bra att man tvingas ut i friska luften. Och det ÄR skönt att vara ute även om inte solen skiner. Även om det är ÄNNU skönare när man inte har foglossning, väger 15 kilo mer än vanligt, har halsbränna och flåsar av att gå mellan soffan och kaffebryggaren.
Slutgnällt för idag! Änglamonstren sover, halsontet kureras med sjuka mängder glass och te med honung, och snart skall även monstermamman knoppa in i sin säng och soooovaaa.....
Man kunde inte bli sjukskriven i preventivt syfte. Och kanske (jag säger "kanske") finns det ingen riktigt bra anledning med ett Hb på 134, blodtryck stabilt kring 110/60, inget socker och inga kissebakterier. Den lilla foglossningen jag har just nu verkade inte heller förslå hos den förhärdade barnmorskan... Men om jag är trött på jobbet då? Så räcker inte det. Och skall väl inte göra det heller.
Men det börjar bli mörkt. Riktigt mörkt ute på kvällarna. Och morgnarna. Egentligen gillar jag hösten. Jag gillar att ha fyra årstider som är så olika, och brukar (som den otåliga människa jag är) alltid längta till den som kommer härnäst. Men för att hösten skall vara mysig och längtansvärd behövs det lugn och ro och stillhet och möjlighet att just myyysa. Inte att man tvingas hasta hem, slänga på sig en regnjacka och släpa ut vagnen och promenera till dagis för att hämta barn.
Fast EGENTLIGEN tycker jag att det är bra att man tvingas ut i friska luften. Och det ÄR skönt att vara ute även om inte solen skiner. Även om det är ÄNNU skönare när man inte har foglossning, väger 15 kilo mer än vanligt, har halsbränna och flåsar av att gå mellan soffan och kaffebryggaren.
Slutgnällt för idag! Änglamonstren sover, halsontet kureras med sjuka mängder glass och te med honung, och snart skall även monstermamman knoppa in i sin säng och soooovaaa.....
jobbfunderingar
På jobbet just nu är det ganska intressant. Och lite jobbigt. Eftersom jag kommer att gå hem om sidsådär 8 veckor för att föda barn (hoppas jag) börjar det bli lite bråttom att fixa en ersättare för i alla fall ett av mina projekt. Det är inte klart ännu, av internpolitiska skäl. Och det är inte alldeles lätt att hitta en ersättare till detta projekt eftersom det är en ganska påfrestande situation. En efter en som jobbar med det här projektet hoppar av (senast idag var det en som ställde sin plats till förfogande), så jag börjar inse att det inte är bara jag som uppfattar situationen som ohållbar. På ett sätt känns det skönt att det inte bara är jag som är ett gnällo - å andra sidan ser jag en uppenbar risk att jag blir ett extrem-gnällo när jag blir alldeles ensam kvar och av något slags präktighetstvång och prestationsångest såklart känner ansvar för att fixa allting själv. Och såklart inte kan det. Och såklart inte skall det heller.
Kan man bli sjukskriven i preventivt syfte?
Kan man bli sjukskriven i preventivt syfte?
"strykjärn? det har du aldrig sett, gubben"
Var med sonen och dottern på BVC. På BVC har de ett mycket stort och trevligt väntrum, relativt välförsett med leksaker. Bland annat har de ett litet barnkök, med vidhängande strykbräda och följaktligen också ett litet strykjärn. Sonen knallar fram och börjar pyssla med glasen och besticken. Hittar strykjärnet, vänder lite på det ser fundersam ut. Han lyfter upp det och frågar: "mamma, é de´?"
Den pedagogiska mamman utbrister "åh lilla gubben, det är ett strykjärn. Vi har ett sånt hemma, men det har du nog aldrig sett användas. Man använder det för att göra kläderna släta och fina om de är skrynkliga..."
Längre än så hinner jag inte. Jag avbryts av ett kvävt men mycket tydligt gapskratt från mamman i den andra väntande familjen, och inser att det måste te sig ganska roligt. Sonen var ju ändå 1,5 år vid nämnda tillfälle...
Och nej, vi stryker inte särskilt ofta. Alls.
Den pedagogiska mamman utbrister "åh lilla gubben, det är ett strykjärn. Vi har ett sånt hemma, men det har du nog aldrig sett användas. Man använder det för att göra kläderna släta och fina om de är skrynkliga..."
Längre än så hinner jag inte. Jag avbryts av ett kvävt men mycket tydligt gapskratt från mamman i den andra väntande familjen, och inser att det måste te sig ganska roligt. Sonen var ju ändå 1,5 år vid nämnda tillfälle...
Och nej, vi stryker inte särskilt ofta. Alls.
onsdag, oktober 18, 2006
Moralfunderingar och "ilskor" om svartjobb och tv-licenser
Jag är lite upprörd, och jag skall försöka förklara varför. Sverige fick för snart två veckor sedan en ny, borgerlig regering. Idag, 12 dagar senare, har två ministrar avgått på grund av att icke betalda tv-licenser, svartbetalda städare och utlandsbolagsägda villor. Att de tvingats avgå tyder i och för sig på att det fortfarande inte är allmänt OK att fuska och mygla, men jag har inte fått riktigt samma intryck i de diskussioner som förts i media.
Där verkar de flesta (ja, jag överdriver säkert lite nu) tycka det är naturligt att någon som står för den politiska åsikten att vi har för höga skatter i Sverige också tar sig rätten att bryta mot demokratiskt stiftade lagar och alltså struntar i att betala vissa skatter. Bara för att jag förfäktar en åsikt som går emot de regelverk och lagar vi har i vårt land, betyder väl inte det att jag har rätt att bryta dem? Och det finns mig veterligen inget parti i vår riksdag som förespråkar lagbrott. Hur kan någon ens fundera på att tycka att det är OK att göra som man vill bara för att man "lever som man lär" om det innebär lagbrott?
Nä, jag tycker hela debatten har fått mycket sneda proportioner - och jag tycker INTE det är OK att ha svart städhjälp. Jag tycker inte det är OK att ha svart någonting. Om jag inte är beredd att betala vitt så vill jag förmodligen inte ha vad-det-nu-än-är tillräckligt mycket. Och det är inte OK att inte betala tv-licensen. Inte för att man inte gillar programmen, och inte för att man ogillar principen om tv-licens.
Å andra sidan kan man ju fundera på hur många som skulle kunna kandidera till riksdag och regering om vi krävde ett snövitt förlutet från födseln. Det måste få spela roll om man tex som fattig ensamstående förälder någon gång inte betalat sin TV-licens, eller om man uppenbarligen, just nu, smiter undan skatt för sin villa genom att låta sitt utlandsregistrerade bolag äga huset man bor i. Inget av det är OK såklart, men det finns ju gradskillnader i helvetet också. Kanske kan man tänka sig att man visst kan bli minister med några obetalda TV-licenser i bagaget (såtillvida man inte av principiella skäl aldrig har betalat den och inte betalar den nu heller).
Jag kan ju informera den intresserade om att jag själv faktiskt har jobbat svart. När jag var 14 år och sålde glass på stranden. Och att jag skäms för det idag. Men att jag nog faktiskt inte tycker att det borde diskvalificera mig för en (mycket hypotetisk) ministerpost.
Så vad var det jag var arg på? Jo, lite arg blev jag faktiskt när Borelius har mage att påstå att hon var tvungen att ha svart städhjälp/barnflicka för att få det att gå ihop med fyra barn och eget företag. Hur tror hon att vanligt folk får det att gå ihop? Och hur i hela fridens namn tror hon att ensamstående föräldrar får vardagen och ekonomin att gå ihop? Inte sjutton är det med svart barnflicka i alla fall. Att hennes man (som för övrigt är miljonär) dessutom har mage att uttala sig i frågan och säga: "jamen, det var ju inte jag som behövde hjälp med barnen" övergår mitt förstånd. Och gör mig arg. Så nu har jag skrivit av mig det. Hoppas jag.
Där verkar de flesta (ja, jag överdriver säkert lite nu) tycka det är naturligt att någon som står för den politiska åsikten att vi har för höga skatter i Sverige också tar sig rätten att bryta mot demokratiskt stiftade lagar och alltså struntar i att betala vissa skatter. Bara för att jag förfäktar en åsikt som går emot de regelverk och lagar vi har i vårt land, betyder väl inte det att jag har rätt att bryta dem? Och det finns mig veterligen inget parti i vår riksdag som förespråkar lagbrott. Hur kan någon ens fundera på att tycka att det är OK att göra som man vill bara för att man "lever som man lär" om det innebär lagbrott?
Nä, jag tycker hela debatten har fått mycket sneda proportioner - och jag tycker INTE det är OK att ha svart städhjälp. Jag tycker inte det är OK att ha svart någonting. Om jag inte är beredd att betala vitt så vill jag förmodligen inte ha vad-det-nu-än-är tillräckligt mycket. Och det är inte OK att inte betala tv-licensen. Inte för att man inte gillar programmen, och inte för att man ogillar principen om tv-licens.
Å andra sidan kan man ju fundera på hur många som skulle kunna kandidera till riksdag och regering om vi krävde ett snövitt förlutet från födseln. Det måste få spela roll om man tex som fattig ensamstående förälder någon gång inte betalat sin TV-licens, eller om man uppenbarligen, just nu, smiter undan skatt för sin villa genom att låta sitt utlandsregistrerade bolag äga huset man bor i. Inget av det är OK såklart, men det finns ju gradskillnader i helvetet också. Kanske kan man tänka sig att man visst kan bli minister med några obetalda TV-licenser i bagaget (såtillvida man inte av principiella skäl aldrig har betalat den och inte betalar den nu heller).
Jag kan ju informera den intresserade om att jag själv faktiskt har jobbat svart. När jag var 14 år och sålde glass på stranden. Och att jag skäms för det idag. Men att jag nog faktiskt inte tycker att det borde diskvalificera mig för en (mycket hypotetisk) ministerpost.
Så vad var det jag var arg på? Jo, lite arg blev jag faktiskt när Borelius har mage att påstå att hon var tvungen att ha svart städhjälp/barnflicka för att få det att gå ihop med fyra barn och eget företag. Hur tror hon att vanligt folk får det att gå ihop? Och hur i hela fridens namn tror hon att ensamstående föräldrar får vardagen och ekonomin att gå ihop? Inte sjutton är det med svart barnflicka i alla fall. Att hennes man (som för övrigt är miljonär) dessutom har mage att uttala sig i frågan och säga: "jamen, det var ju inte jag som behövde hjälp med barnen" övergår mitt förstånd. Och gör mig arg. Så nu har jag skrivit av mig det. Hoppas jag.
Manipulation eller konfrontation?
Alla dagar måste inte vara kaotiska. Alla dagislämningar måste inte vara det heller. Idag var en bra dag med en bra lämning. Lite lirk och lock och pock behövdes såklart, men inga tårar, inget skrik och inga sammanbrott. Ge dem liiite slakare lina, låt dem busa och smita iväg en extra gång - så kanske de kommer nästa. Påminn storebror om den nya roliga leksakstelefonen som väntar inne i lekrummet - och vips har han (eventuellt) gått in i hallen. Lek av dem mössorna och jackorna, pussa dem hejdå och låt dem knalla in till de andra barnen. Glada barn som glatt vinkar hejdå när man går känns rätt så bra.
Och ändå kan jag inte låta bli att undra - är det här att vara pedagogisk eller är jag elakt manipulativ? Jag vill inte vara en sån som intrigerar och gör saker med baktankar. Det känns liksom falskt och oärligt och inte alls en sån mamma som jag vill vara. Men det funkar ju. Som min egen mamma alltid hävdat (och som jag smålett åt i mjugg - INNAN jag fick egna barn) - "hot och mutor är det enda som går hem". Och på riktigt små barn funkar inte hot heller.
Och ändå kan jag inte låta bli att undra - är det här att vara pedagogisk eller är jag elakt manipulativ? Jag vill inte vara en sån som intrigerar och gör saker med baktankar. Det känns liksom falskt och oärligt och inte alls en sån mamma som jag vill vara. Men det funkar ju. Som min egen mamma alltid hävdat (och som jag smålett åt i mjugg - INNAN jag fick egna barn) - "hot och mutor är det enda som går hem". Och på riktigt små barn funkar inte hot heller.
tisdag, oktober 17, 2006
Hur mycket tål en 2,5-åring - och hur mycket tål en mamma?
Mina barn är oftast gulligast i världen. Ibland är de mindre gulliga. Som när 2,5-åringen lägger sig ner på parkeringen utanför dagis, sparkar med fötterna i marken på sin keps som han kastat ifrån sig och skriker och gråter och "jag vill inte INGENTING"...
Detta efter att ha pushat sin mamma närmare och närmare gränsen för ett totalt nervsammanbrott under en timmas tid hemma genom att inte vilja ta på sig tröjan - och brutit ihop över det, inte vilja ta på sig strumporna - och brutit ihop över att mamma ville det, VELAT ha på sig de nya skorna till dagis - och brutit ihop över att han inte fick det, inte velat komma fram från under vagnen (som han höll på att laga...) - och brutit ihop över det, inte velat gå ut på trappan - och brutit ihop över det, sedemera ute på trappan inte velat gå nerför densamma - och brutit ihop över det, glömt sin hammare och sin skiftnyckel på singeln - och brutit ihop över det. osv osv osv osv osv. Detta ledde till slut till att MAMMAN bröt ihop på dagisparkeringen, och med en unge gråtandes och snorandes i famnen och en halvt släpandes bakom sig äntrade hon något sammanbiten dagis efter att ha konstaterat att personalen inte KUNDE ha missat hennes eget verbala högljudda utbrott eftersom ALLA fönstren var öppna... Tadaaa!!
Denna morgon var alltså inte helt lyckad. Annat än att båda barnen faktiskt verkade tycka det var rätt skönt att bli av med sin labila mamma när de väl var insläpade på dagis. Bägge lekte och sa knappt hejdå när jag gick. Och själv skämdes jag nästan för att jag tyckte det skulle bli skönt att komma till jobbet... Så kan det vara ibland. Sen skämdes jag såklart. Mina barn är värda bättre än en mamma som skriker och ryar och släpar in dem på dagis.
Och efter sådana här morgnar önskar jag att jag kunde vara lite mer latinsk (eller nåt) och inte bry mig om ifall jag kommer lite sent, inte tycka att det är så jobbigt med den otroliga ljudvolymen. Egentligen undrar jag varför man (läs "jag") blir så irriterad över alla dessa sammabrott och utbrott. Jag VET ju att det är ett helt naturligt led i utvecklingen, att han på typiskt 2,5-årsvis testar gränser, testar hur världen (och mamma) fungerar (eller inte fungerar...). Och ändå. Jag kan lyckas hålla mig pedagogisk till en viss gräns. Sen blir jag också 2,5 år och minst lika högljudd som han. Frågan är om det är något bra eller något dåligt...
Detta efter att ha pushat sin mamma närmare och närmare gränsen för ett totalt nervsammanbrott under en timmas tid hemma genom att inte vilja ta på sig tröjan - och brutit ihop över det, inte vilja ta på sig strumporna - och brutit ihop över att mamma ville det, VELAT ha på sig de nya skorna till dagis - och brutit ihop över att han inte fick det, inte velat komma fram från under vagnen (som han höll på att laga...) - och brutit ihop över det, inte velat gå ut på trappan - och brutit ihop över det, sedemera ute på trappan inte velat gå nerför densamma - och brutit ihop över det, glömt sin hammare och sin skiftnyckel på singeln - och brutit ihop över det. osv osv osv osv osv. Detta ledde till slut till att MAMMAN bröt ihop på dagisparkeringen, och med en unge gråtandes och snorandes i famnen och en halvt släpandes bakom sig äntrade hon något sammanbiten dagis efter att ha konstaterat att personalen inte KUNDE ha missat hennes eget verbala högljudda utbrott eftersom ALLA fönstren var öppna... Tadaaa!!
Denna morgon var alltså inte helt lyckad. Annat än att båda barnen faktiskt verkade tycka det var rätt skönt att bli av med sin labila mamma när de väl var insläpade på dagis. Bägge lekte och sa knappt hejdå när jag gick. Och själv skämdes jag nästan för att jag tyckte det skulle bli skönt att komma till jobbet... Så kan det vara ibland. Sen skämdes jag såklart. Mina barn är värda bättre än en mamma som skriker och ryar och släpar in dem på dagis.
Och efter sådana här morgnar önskar jag att jag kunde vara lite mer latinsk (eller nåt) och inte bry mig om ifall jag kommer lite sent, inte tycka att det är så jobbigt med den otroliga ljudvolymen. Egentligen undrar jag varför man (läs "jag") blir så irriterad över alla dessa sammabrott och utbrott. Jag VET ju att det är ett helt naturligt led i utvecklingen, att han på typiskt 2,5-årsvis testar gränser, testar hur världen (och mamma) fungerar (eller inte fungerar...). Och ändå. Jag kan lyckas hålla mig pedagogisk till en viss gräns. Sen blir jag också 2,5 år och minst lika högljudd som han. Frågan är om det är något bra eller något dåligt...
Det killar lite i magen....
Det allra första blogginlägget. Är det klokt att "blotta" sig (och i viss mån sin familj) för allmänheten så här? Har ingen aning om hur mycket eller hur ofta jag kommer att orka/hinna/vilja skriva här - eller om någon annan än jag själv kommer att vilja läsa den... Det visar väl sig. Och egot får ju sitt av att pracka på andra sina åsikter och synpunkter och betraktelser. Inte illa bara det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)