En av barnens förskolepersonal (dagisfröknar känns inte helt PK att skriva, men det kanske det är?) hade åsikter om mitt sätt att hantera snart-3-åringen idag. Och jag fixade det inte särskilt bra. Inte alls bra faktiskt.
En kort bakgrund. Snart-3-åringen har ärvt en sällsynt avog inställning till förändring av sin far. Det gör att han behöver MASSOR av ställtid varje gång något skall hända, och pushar vi honom för hårt och snabbt så blir det totalstopp och kaos och gråt och skrik och inget kul alls. Ibland funkar det om man ger honom liiite extra tid och förklarar vad som skall hända. Ibland funkar det inte, och man får totalstopp i alla fall. Just nu är han dessutom inne i en totalvägrarperiod. Vad man än frågar så är det första svaret "NEJ! Jag VILL inte!". Så även när jag kommer och hämtar på dagis. Och jag kan till viss del förstå den reaktionen eftersom vi kommer precis när de har börjat leka efter mellanmålet på eftermiddagen. Därför brukar jag låta honom pyssla en liten stund med det han håller på med när jag kommer innan jag puttar på för att få hem oss. Som sagt - ibland funkar det och ibland inte. Idag funkade det sämre. Vi fick ingen totalkrock, men det busades och testades en del innan vi kom ut i hallen för att ta på kläderna och jag hann bli lite arg ( för det blir jag ju såklart).
När vi är på väg ut kommenterar en av förskolelärarna detta och menar att vi nog borde bestämma att jag kommer, hämtar och ser till att vi går hem därifrån på en gång eftersom det inte fungerar särskilt bra ändå som jag gör nu. Hon gjorde inte på något sätt otrevligt, men hela jag blev som en igelkott inuti (och det syntes nog utanpå också...) och kunde inte alls ta till mig det hon sa på ett bra sätt. Inte nog med att hon har mage att kritisera mitt sätt att hantera mitt (mina) barn - hon kritiserar ju dessutom indirekt mitt barn! Så kände jag. Och det var verkligen inte rättvist mot henne.
Den rationella sidan av mig tänker att det är nyttigt med andras synpunkter och att jag kan ta till mig det som känns rätt av det hon säger och strunta i det andra, eftersom jag vet och känner att jag måste göra som JAG tycker är rätt och det som jag tycker fungerar för oss i vår familj. Men den emotionella sidan av mig blir ledsen, ledsen, ledsen och förvirrad.
Förmodligen beror det på att jag faktiskt inte själv är säker på vad som är rätt sätt när det gäller min snart-3-åring. Hur gör man för att låta sitt barn vara den han eller hon är, ge dem integritet att veta vad de vill och våga stå för det och uttrycka det - samtidigt som man vet att de kommer att gå på smällar FÖR att de vågar stå för vad de vill och är?
Jag tycker det är svårt att veta vad som ligger bakom hans Neeej! och hans ovilja till förändring. För mig är det ganska tydligt att det är en del av hans personlighet att vara lite avvaktande till nya saker, och skeptisk till förändring i allmänhet. Hans pappa är (och var) precis likadan. Hur vet man när han behöver pushning för att våga komma igång, och när en push får honom att känna sig fel och kränkt? Vad betyder det när han absolut inte vill något jag säger att vi skall, och vid en något skarpare tillsägelse lägger sig ner på golvet och gråter och skriker hejdlöst i en kvart? Känner han sig kränkt, eller testar han bara hur världen och mamman fungerar?
Jag funderar ganska mycket på hur han känner sig och vad som händer inuti honom när de här "bryten" kommer. Samtidigt som jag inte vill lära honom att man kan lägga sig ner på golvet och skrika för att få sin vilja igenom, vill jag inte heller lära honom att det är OK att köra över honom och hans känslor hur som helst. Även om jag inser och anser att jag måste bestämma en hel del saker, och att jag måste göra det mot hans vilja, så känns det bättre om jag i alla fall har försökt att lyssna på honom och i bästa fall förklara varför jag bestämmer som jag gör. Och SEN bestämmer jag. Jag hoppas att det inte gör honom mer förvirrad och känslomässigt stormig än vad han redan är. För i så fall är ju jag egoistisk och inte alls den bra-iga mamma jag vill vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar