Villkorslös kärlek - eller?

Det finns en massa förklaringar till varför, och jag kan intellektuellt förstå en hel del. Men det hjälper inte att jag förstår varför, när jag för 735:e gången samma morgon får ett "skiter väl jag i" fräst i ansiktet när jag säger att det är dags att sluta sparka fotboll i vardagsrummet och plocka ihop sin gympapåse. Det hjälper inte att jag förstår att det inte är det roligaste i världen att gå till skolan, när reaktionen på "ni kan gå och ta på er ytterkläderna" blir ett argt "Jag tänker ändå inte gå!" med hakan kaxigt i vädret åtföljt av en spark i luften mot mig. Om och om igen. Hela tiden. Jag blir arg och ledsen ändå, hur mycket jag än förstår. Att inte bli sedd, respekterad, eller att bli fullständigt ignorerad tär, hur mycket jag än förstår att den som utsätter mig för det själv mår dåligt. Och det är ingenting mot hur usel jag känner mig när det går ut över syskonen - över de som säkert också mår dåligt och är arga ibland, men sällan tar ut det på mig.

Överallt läser jag att det är en jobbig period att vara nio år. Att man inser sin och sina föräldrars dödlighet, att det finns faror man inte kommer undan. Att man behöver få vara liten ibland och stor ibland. Att det händer mkt i kroppen som man inte förstår och som gör humöret väldigt ostadigt. Att det faktum att de stöter bort en ofta betyder "älska mig". Att de testar gränsen för föräldrarnas kärlek - står du kvar om jag gör så här? Eller så här? Älskar du verkligen mig villkorslöst.

Och så känner jag att jag ibland faktiskt har svårt att stå kvar. Rent fysiskt. När jag står med de tre andra barnen (som också behöver mig, som också behöver bli sedda och som så ofta får stå tillbaka) för att gå hem från skolan, och nioåringen står på skolgården och bara vägrar komma. Vad gör jag mot honom om jag bara går? (Efter att ha bett honom komma typ 15 gånger, fått en trotsig blick och inget mer till svar....) Visar jag då att jag inte står kvar? Får han bekräftelse på den känsla han redan har att jag inte tycker om honom för att han är besvärlig och bråkig? Jag TYCKER att han är besvärlig och bråkig, men älskar honom ofantligt. Hur visar man en nioåring att ett beteende inte är OK utan att stöta bort och utan att sänka självkänslan i botten? Kan man det?

Vad gör jag mot de andra barnen när jag prioriterar den bråkiga, stökiga - den som alltid protesterar? Ibland måste jag prioritera, ibland räcker jag inte för att till hundra procent fylla alla barnens behov precis när de har dem. Men hur i h-e ser jag till att prioritera någorlunda rättvist?

Ahhhrrghh! Känner mig just nu ungefär lika lösningsinriktad som - ja, just det. En nioåring som är arg för att han måste gå till skolan och tar ut det på mig....