aarghhhh - det kliar!!!

Eftersom jag en gång fasade för att aldrig få vara gravid och föda ett barn, borde jag väl uppskatta det desto mer när jag nu får vara med om denna ynnest en tredje gång? Eventuella krämpor och vedermödor borde nog bäras med huvudet högt och ett madonnalikt leende på läpparna.

Men det är bara att konstatera. Fru W-modellen är inte gjord för att gilla detta tillstånd. Förmodligen på grund av ett alldeles för stort kontrollbehov. Då klarar man inte riktigt av att inte själv bestämma hur mycket man orkar, att börja flåsa och pusta för att man reser sig ur soffan, att inte få sova som man vill - att helt enkelt vara styrd av yttre faktorer! JAG skall bestämma SJÄLV! (Jag inser parallellerna till min snart-3-åring, men det struntar jag i.) Så trots att jag är otroligt glad över att kunna få barn, och jätteglad över att det verkar bli tre syskon i vår familj precis som vi alltid tänkt oss - så vill jag att det skall vara slut nu.

Inte nog med ovan nämnda krämpor och halsbränna och hormonhy och andra otrevliga bieffekter. Nu har dessutom graviditetsklådan slagit till igen. ÖVERALLT! Det kliar på armarna, på magen, på benen, under fötter, i händerna, på ryggen - och jag blir alldeles TOKIG snart. Det gäller att undvika tanken på att det är 6 veckor kvar - för klådan lär inte ge med sig under denna tid... Avgrunden öppnar sig.

Jag fick under min första graviditet veta att klådan (som jag hade även då) kan bero på förhöjda gallsyror i blodet, och att det i sin tur betydde att levern var påverkad. Det var aldrig någon fara då. Trots en kli-nivå som borde indikera dödliga mängder gallsyror i blodet, var värdena endast marginellt förhöjda. Så marginellt att läkaren på sjukhuset dit barnmorskan på MVC skickade mig, lite försynt undrade vad jag gjorde där egentligen... kliet kunde jag ju få tabletter mot av MVC-läkaren.

Under andra graviditeten slapp jag klådan i princip helt och hållet. Istället åkte jag in och ut på akuten till SU på grund av gallsten - som jag uppenbarligen dragit på mig under den första graviditeten. Eftersom jag redan var gravid ville de inte operera mig, trots att jag fick morfinsprutor mot gallstensanfall i princip varje vecka hela hösten. Ända tills den 8 december 2004 - då jag lades in med akut gallblåseinflammation och opererades dagen efter. Men tydligen var själva gallproducenten levern med på tåget i alla fall (eller på grund av) för någon graviditetsklåda kände jag inte av. Kanske hade jag så fullt upp med att läka mitt snygga 25 cm långa s-formade operationssår att jag missade klådan? Kanske levern inte hade tid att strula med gallsyror när den var fullt upptagen med att bli av med sin gallreservoar?

Jag har ingen aning. Det enda jag vet just nu är att det HEEEELT omöjligt att koncentrera sig på jobbet när man har som tusen myggbett i handflatorna och under fötterna (och på dessa ställen kan man ändå klia sig någorlunda anständigt), samtidigt som det kliar minst lika mycket under BH:n. Och där kan man inte klia sig alls offentligt.

Så jag trotsar konventionen och fortsätter hävda att det just nu är PEST med i alla fall graviditetskrämporna. Hoppas att baby W kan tänka sig att komma liiite tidigare än beräknat. Annars riskerar h*n att komma ut med rivmärken på ryggen...*klia klia klia klia klia klia*