Att leva som man lär...

Sitter här och längtar efter nytt inlägg av Saring. Hon har ju inte skrivit sen den 13:E!! Kollar sen på mitt eget senaste inlägg. Hmmm... Skrivet den 12:e. Klirr, klirr - stenarna trillar in i glashuset. Tiden och livet går just nu fortfortfort. Det gör att jag hela tiden måste prioritera. Och INSE att det är det jag gör. Att det är det vi alla gör - hela tiden. Det är väldigt få saker i livet jag MÅSTE göra, men det finns desto fler saker jag VILL göra. Nästan alla saker jag går runt och säger att jag måste göra, är egentligen sådana saker jag prioriterar att göra, som jag vill göra. Av bättre eller sämre anledningar. Jag kan knappast hävda att jag måste gå till mitt jobb varje dag. Jag tycker nog att jag har någon slags skyldighet att försöka fösörja mig själv och mina barn, men jag måste inte gå till DET HÄR jobbet varje dag. Jag kan välja att försöka hitta ett annat om jag tror att det skulle få mig att må bättre eller ha lite roligare. Jag måste inte inte städa varje fredag, men jag vantrivs om det blir alltför stökigt och smutsigt, och därför VILL jag städa (om inte varje fredag så lite oftare än var fjärde...). Jag vill också vääääldigt gärna vara med mina barn, och då kan jag välja att städa fort som fasen själv medan de gör annat för att få tid med dem sen, eller så kan jag välja att städa tillsammans med dem (de är hemskt duktiga på att gnugga fuktiga wettexar på fönstren tex). Men det blir ingen bra lösning om jag hela tiden går och har dåligt samvete för någonting. Dåligt samvete finns det för mycket av i världen, och jag har fått en alldeles för stor skopa av det.

Det handlar faktiskt hela tiden om att jag kan välja. Och när allt jag vill göra inte får plats på den tiden jag har, då måste jag prioritera. Inse att det är JAG som bestämmer var jag vill lägga min tid, mitt fokus, mitt engagemang och min kärlek. Och sen inse att jag faktiskt måste stå för det också.

Vardagsdramatik

Eftersom familjen W inte tycker att det räcker med krockade bilar, sjuka onklars akuta ilfärder till sjukhus mitt i nätterna och en och annan helt vanlig katastrof med blodspillan hemma passade lillasyster W idag på att testa en helt ny grej. Eller - helt ny var den väl egentligen inte. Att stå upp i soffan och försöka härma storasyskonen som hoppar ner i puffen på golvet har hon faktiskt gjort förut. Men hon har, hittills, inte kommit på den strålande idén att totalt missa puffen och landa framstupa på näsan. Tills idag då alltså.

Fru W sitter i godan ro på jobbet och börjar så smått fundera på att packa ihop sig och åka hem när telefonen ringer. Det är hemskt svårt att höra vad herr W försöker säga, för det är himla mycket barnskrik i bakgrunden. När fru W äntligen fattar att han säger:
"Du måste komma hem NU, lillasyster har rivit upp hela ena näsvingen och vi måste in och sy det!"

då tar det inte mer än max en minut förrän sladdarna är utrivna ur datorn, datorn instoppad i skåpet, stövlarna och jackan på och fru W är ute ur byggnaden, springandes på väg till bilen. Jag hinner tänka en hel del på vägen. Kommer näsan att trilla av? Kommer hon att få ärr för resten av livet? Har hon krossat något näsben? (Jag sa inte att jag tänkte rationella tankar. Jag sa att jag tänkte många tankar...)
Halvvägs till bilen ringer telefonen igen. Det är herr W igen:
"Hej, har du hunnit gå? För det var kanske inte så farligt..."
Undertecknad har nu sprungit längre än på mycket länge, och kan endast med svårighet stöta fram:
"Jag är på väg, jag kommer.... Ring sjukvårdsupplysningen så länge!"

Väl framme i bilen inser jag att det är bäst att försöka lugna ner sig. Det hjälper ju ingen att jag kör och krockar på vägen hem. Och det kommer helt säkert inte heller att hjälpa om jag störtar in mest uppstirrad av alla. Operation "lugna nästan hysterisk mamma" vidtar. De ÄR mjuka, de tål mycket mer än man tror, lite blod är inte farligt, det är INTE farligare bara för att det är blod, såret finns hur det nu än ser ut - det blir inte värre bara för att du ser det - osv osv osv. Jag har inga som helst problem med blod eller sår eller skador - så länge det inte gäller mina barn. Och det är egentligen inte själva blodet, eller såret eller något sånt som gör att jag stissar upp mig. Det är att det gör ONT på mina barn och jag kan inte göra något åt det!!!

Så jag får nog berömma mig med att jag var väldigt lugn och sansad när jag stegade in genom dörren och försökte ta kommandot. (Jag får väl erkänna att jag haft stödsamtal med mormor W i bilen också...) Av med jackan, ta över skrikande lillasyster, trösta ledsna storasyskon (som trodde det var deras fel att hon slagit sig och var jätteledsna). Fram med kirurgtejpen, tvätta och torka blodig och ganska svullen näsa på vilt skrikande och fäktande barn. Att lillasyster desstuom är vrålförkyld och hade 40 graders feber i natt gjorde inte saken bättre. Näsan äntligen torkad och tejpad, lillasyster bytt på - DÅ kommer pappa W fram i telefonkön till sjukvårdsupplysningen. Som precis som vanligt inte hade något bättre att komma med än - åk till barnakuten på Östra sjukhuset. Packa skötväskan, byt kläder på pappa W, stuva in dem i bilen - och puuuusta ut. Trösta storasyskon och förklara varför lillasyster måste åka till doktorn. (De lyssnade uppmärksamt ända till "jo, förstår ni, ibland när man slår sig så det blir ett djuuupt sår..", sen var de tillbaka i "hoppa-ner-från-soffan"-leken igen.), och terapilaga mat tillsammans med dem.

Pappa och lillasyster W kom lyckligen hem från barnakuten ca 1,5 timmar efter de åkt iväg (vilket är vääääldigt snabbt!)´. Lillasyster med tvättad och omtejpad näsa, men i övrigt i betydligt trevligare skick än när de åkte. Ingen fara på taket här alltså. Inte när man vid matbordet sätter sig i sin stol, tar ett stadigt tag med en hand i varje öra och frenetiskt börjar vifta med dem för att få sina storasyskon att skratta. Då upphör sjuklingsförmånerna att gälla.

Nu har de alla tre somnat, herr W har hoppat i badet och fru W försöker lugna ner sig tillräckligt mycket för att kunna gå och lägga sig. Vardagsdramatik av det här slaget kräver en god natts sömn, helt klart.

Allvarsfunderingar om föräldraansvar

Jag vill att mina barn skall få vara det de är. Känna att de duger som de är från början. Oavsett vad det är. Det kan handla om så grundläggande saker som sexuell läggning, eller om mer triviala ting som huruvida man vill eller inte vill vara med och klä ut sig på dagis. I ingen av dessa situationer, och alla som hamnar däremellan, vill jag medverka till att mina barn känner att de är fel.

Det finns några grundläggande värderingar som jag vill föra vidare till mina barn. Som att alla människor är lika mycket värda – oavsett kön, sexuell läggning, hudfärg, religion, inkomst eller vad det nu kan vara. Det är grundvalen för de demokratiska värden jag står för och djupt och sant inne i mig tror är rätt. Jag vill också att mina barn skall bli människor som bryr sig om andra människor. Men det vill jag ju att de skall VÄLJA att bli för att de vill det. Det funkar liksom inte om de är snälla mot andra för att de vet att jag vill att de är det. Och man kan fundera på vad man menar med att ”föra vidare” värderingar.

För mig betyder det nog att jag lever som jag lär. Att jag själv följer mina principer och värderingar i det jag väljer att göra. För barn gör man gör och inte som man säger.

Men hur gör jag när mina värderingar, eller det faktum att jag vill leva ut dem, riskerar att skada mina barn?

Så här: Familjen W har fått en stoor påse med ärvekläder från kusinerna S, till lillasyster och mellansyster. Där finns en del i lillasysters storlek, en del till mellansyster – och faktiskt en del i storebrors storlek också! Vilken tur, eftersom storebror blev rätt så besviken när han hörde att det inte var några kläder till honom. Problemet uppstår när man tittar på kläderna. Kusinerna S är nämligen tjejer allihop, men den påföljden att så gott som alla kläderna är rosa, har ganska markant tjejigt snitt och mycket blommor och fjärilar på sig. Och problemet uppstår inte hos storebror. Han tycker byxorna med blommor är fina, och reagerar inte alls på att tröjan är rosa med utställda ärmar. (Och om vi för stunden försöker bortse från att han säkert delvis ville ha kläderna för att han också ville ha NÅGOT.) Problemet uppstår hos mig. En stor konflikt uppstår i mig.

Å ena sidan vet jag ju att det skulle kunna bli väldigt jobbigt för storebror att gå till dagis iklädd den rosa tröjan med utställda ärmar, för även mitt rödstrumpejag inser att det är en tjejig tröja. Han är fyra år, och förstår inte vad det skulle kunna innebära att ha den på sig på dagis. Och mamman i mig vill under inga som helst omständigheter försätta honom i en situation där han riskerar att bli mobbad eller utstött. Å andra sidan tar det emot något alldeles väldigt mycket att lägga världens värderingar om kläderna på honom och säga till honom att den tröjan kan du inte ha för den är så tjejig. Och du är ju kille. Det går så emot allt det jag (tror) att jag står för och vill förmedla till mina barn.

I detta ligger det många saker. Det handlar om att jag inte vill nedvärdera det som är tjejigt. För vad är det för fel med att vara tjej? Det handlar om att jag inte vill ge något av mina barn känslan av att vara fel, av att känna fel, av att vilja fel. Det handlar nog också om att jag gärna vill att mina barn skall bli sådana människor som vågar stå för sin åsikt, som vågar stå för det de tror på. Och djupt inne i mig känner jag att då måste jag också göra det. Inte bara med ord, utan också i handling.

Men vill jag bedriva korståg mot världens orättvisor genom mina barn? Hur snällt är det att låta sina barn leva i en värld med en uppsättning värderingar hemma, och sen låta dem ta smällen när de går ut i en verklighet med en helt annan uppsättning värderingar? Översatt – hur snällt är det att låta storebror ha kusinernas ärvda tjejkläder hemma där det är helt OK och ingen fryser ut honom för det, och sen låta honom gå till dagis eller skolan i samma tjejkläder där det skulle anses väldigt konstigt och kufiskt? Det skulle ju vara otroligt grymt. Och det är absolut inget jag vill göra mot mina barn. Verkligen inte.

Vilket är mitt föräldraansvar? Är det mitt ansvar att försöka föra vidare de grundvärderingar jag själv står för? Är det mitt ansvar att INTE göra det, att försöka skapa individer som tänker själva och skapar sina egna värderingar? Är det mitt ansvar att försöka skapa och forma mina barn så att de får en enkel start i livet som möjligt, så att de slipper ta smällar och utanförskap i vad som skulle kunna uppfattas som onödan?

Som förälder kan, och skall, jag hjälpa mina barn att förstå hur världen fungerar, både det som jag tycker är bra och det jag tycker är dåligt. Då kan mina barn själva välja vilka strider de vill ta, och vilka värderingar de är beredda att slåss för. Detta tror jag att de flesta föräldrar vill. Hur gör man då när man vill förmedla till sina barn att så här ser världen ut, det tycker jag inte om – jag skulle vilja att världen såg annorlunda ut, men det är nog bäst att du anpassar dig till världens värderingar för annars kan du råka illa ut? Har jag inte då accepterat världens värderingar och lever jag verkligen som jag lär då? Hjälper jag dem eller stjälper jag dem? Kan man göra så med en fyraåring? Och om man inte kan göra så med en fyraåring – när kan man då förklara sådana här saker? För mig känns det som om det skulle kunna bli svårt att först leva efter världens värderingar tills barnen är gamla nog att förstå ovanstående resonemang – och sen försöka få dem att förstå mina värderingar. Det känns liksom som om loppet redan är kört då. Och samtidigt vill jag ju ABSOLUT inte skada mina barn eller göra livet svårare för dem än jag måste.

Och kanske gör jag en höna av en fjäder. Det är ju inte kläderna som gör mannen. Eller?

Det viktigaste är i alla fall att målet är att barnen skall bli lyckliga. Och att de skall få bli lyckliga på sitt sätt, hur det sättet än ser ut. Och att vi är två stycken som vill hjälpa dem dit.