Ordningen återställd

Herr W är hemma igen, all tvätten tvättad, helgen spenderad på ytterligare en släktträff (denna gång med mamma W:s släkt), tvätten tvättad igen, barnen fortsatt förkylda (en status som inte förändrats sen sist) och hösten är här. På ett mycket trevligt sätt faktiskt. Inte bara för att barnen W har pysslat med kastanjer och gjort hösttavlor med de fina löven. Inte bara för att det är underbart när solen skiner, det är klar och kall luft ute och man blir lite röd om näsan när man går ute. Inte bara för den otroligt härliga känslan när man kliver ut på frostigt gräs och det ryker om munnen när man andas. Inte bara för att det luktar så gott när man går i skogen och det är fuktigt och hela naturen håller på att lägga sig för vintervila. Inte bara för lyckoruset när man hittar svamp i samma skog. Inte bara för att stranden vilar i ett fantastiskt ljus och barnen letar snäckor med vantbeklädda händer och ritar med pinnar i sanden. Inte bara för att jag sett rådjuren hoppa strax utanför mormor W:s trädgård. Inte bara för att barnen W börjat lära sig skillnad på gran och tall och de olika sorternas kottar. Men för allt det här tillsammans - och tusen saker till. Och för att livet faktiskt är underbart när man får dela det med människor man älskar.

Efter Murphy-kvällen kom - Murphy-natten!

Såklart. Först ville lillasyster W inte alls sova i sin säng, utan ville ligga och stöka jämte mamma W. Eftersom det var liiite lättare att slumra då, fick hon det. Fast mamma W kan ju inte somna helt när hon ligger hos mig för rätt vad det är så trillar hon ner. Hon har liksom inte riktigt greppat det där ännu.

Vid tretiden i natt vaknade mamma W av en otäck hosta och väsande andning från stora barnens rum. Strax därefter vaknade hostans ägare (mellansyster W) och pep ynkligt efter mamma. Hon hade fått krupp, så det var bara att hålla sig luuuugn (eftersom hon själv blir så rädd), traska ner och peta i henne cortison, klä på henne alla vinterkläder och en filt och placera henne framför den öppna altandörren. Eftersom hon verkligen var dålig ville hon att mamma skulle sitta med henne - så det blev till att vinterklä mamma W också. Sen satt vi där och tittade på natthimlen i den mycket kalla luften (som i och för sig är bra för kruppen) och mamma W bad en stilla bön att inget annat barn skulle vakna samtidigt. Sen tog det en bra stund för mellansyster W att lugna ner sig så pass att hon kunde somna om.

Nu sitter jag här och undrar hur i hela fridens namn jag hade gjort om jag inte haft cortison hemma... Förmodligen hade jag fått ringa en ambulans. Hopp och hej!

Snart skall hela bännet ner till BVC. Önska mig lycka till!

En liten Murphy-kväll

Fru W har bävat lite för innevarande vecka. Herr W behagar nämligen befinna sig i Tyskland större delen av den, och fru W är alltså ensam med de tre banditerna.

Jag VET att mammor för kanske 50 år sen förväntades klara allting själva och inte fick så mycket hjälp av papporna med barn och hem och disk och städ och tvätt. Jag VET att ensamstående föräldrar klarar sig alldeles utmärkt en hel vecka ensamma med sina telningar. Jag VET att barnen W egentligen inte alls är banditer utan faktiskt väldigt snälla och mysiga barn som gärna vill hjälpa till.

Och ändå har jag bävat. För när man är van vid att vara två på kvällen är det meckigt att vara själv. Att få undan disk och kastruller (och halva middagar som hamnat på golvet) efter maten är bara det ett litet företag. Att hinna detta, och få barnen att städa (det är ju något de INTE tycker om att hjälpa till med), få på alla tre pyjamas och servera dem kvällsmat framför TV:n i tid är svårt när man är van att vara två som gör det. Jag säger inte att det inte går. Men jag är inte van.

Att lägga de två stora är egentligen inte så svårt. Inte om man kan hålla på rutinen som ALLTID ser ut så här: städa, gå upp och ta på pyjamas, lite TV med välling och kvällsmacka, stänga av TV:n, gå upp och borsta tänderna, läsa bok, stoppas om, sjunga sång, säga godnatt och dra ner rullgardinen. Sover de inte då, somnar de själva. Men att göra detta någorlunda lugnt och stillsamt när man har en lillasyster W som klättrar runt i stora barnens rum och tjoar och stjäl nappar och vill riva i boken och inte är ett enda dugg intresserad av att gå och lägga sig, eller ordna lite mysstund - det är faktiskt nästan omöjligt. De stora barnen W nöjde sig dock med denna något stissiga läggning. Lillasyster W tog god tid på sig och ungefär 352 snurrar i soffan innan hon knoppade in strax efter nio.

Då skulle fru W vara duktig och förutseende och gå ner i källaren och lägga i en tvätt. Sagt och gjort. Men vad skådar mitt högra öga om inte en pöl på golvet framför extrakylen där nere (jo, det är en extraKYL - vi har en extrafrys också, men där var ingen pöl...). Det visade sig vara ganska exakt en liter flädersaft som prydde det gröna betonggolvet. En av de flaskor som innehöll fru W:s egenhändigt tillverkade flädersaft hade intressant nog gått i tusen bitar inne i kylskåpet, och innehållet hade inget annat val än att följa tyngdlagen ut över golvet. Så istället för att nöjd kunna sätta mig med en kopp te en halvtimme innan läggning har fru W spenderat en timme på knä på källargolvet i ett fåfängt försök att minimera mängden kletig massa. En del fick jag bort såklart. Men jag orkade inte flytta kylen själv, så det som runnit in under får vänta. I alla fall det som ligger precis under fötterna på kylskåpet.

Så - en liten Murphy var det allt i kväll. Men det var kanske inget annat att vänta. Framför allt inte eftersom fru W under middagen satt och funderade på hur hon skulle hantera olika katastrofer nu när hon är ensam hemma. Jag föreställde mig dock inte just detta scenario.

Dags att ge allra minsta syster W en sista flaska och sen är det läggdags för städtant W. Godnatt!

Om att prioritera...

Jag skrev för något inlägg sedan om prioriteringar och val. Börjar tro att jag inte är så bra på det där. Framför allt eftersom jag prioriterade att sitta uppe halva natten för att skriva nämnda inlägg istället för att sova så mycket som möjligt. Jag ångrar mig lite nu.

Trötta ben

När vi är ute och går, jag och alla tre barnen W, kan inte alla sitta samtidigt i vagnen. Inte ens alla barnen. Lillasyster W måste ju sitta eftersom hon inte kan gå, och mellansyster abonnerar på den andra platsen i dubbelvagnen. Storebrors plats är på ståbrädan bakom mellansyster, och mamma W agerar i vanlig ordning åkarkamp och motor för hela ekipaget. De dagar när dagis har pyssel- och innedag händer det att mamma W tycker att de stora barnen W kan gå både till och från dagis, eftersom de inte varit ute så mycket med dagis. Detta brukar resultera i högljudda protester från storebror. Framför allt när hans elaka moder valt att ta den lilla vagnen och "glömt" ståbrädan till den. För då måste han och mellansyster W faktiskt GÅ de knappt 400 metrarna hem från dagis. Hans bästa argument i dessa diskussioner brukar vara:
-Men MAMMA, jag är så trött i benen! Jag KAN inte gå hela vägen hem!
Detta ackompanjerat av en utstuderat trött duns när han sätter sig på vägen och vägrar gå ett steg till. På sistone har protesterna börjat redan innan han sett vilken vagn vi har, om vi har eller inte har ståbräda.

Häromdagen hade mamma W pedagogiskt planerat mellanmål ute efter dagis och hade alltså med mig stora vagnen med ståbräda och allt. När protesterna så kom kunde jag då glatt trolla fram både vagn och ståbräda till storebror - som glad och nöjd ställde sig på brädan och ropade åt mig att skynda mig på till fikat!

När vi gått ungefär 20 meter vänder han sig om. Han har en stor rynka i pannan och säger mycket bekymrat:

-Men.... mamma - tänk om du blir trött i benen? Hur skall vi göra då?

Riktigt-viktigt

En helt vanlig vecka i ett helt vanligt liv gör jag massor av val hela tiden som går ut på att prioritera mellan saker som är mer eller mindre viktiga för mig. Hur mycket skall jag jobba – hur mycket skall jag vara med barnen? Skall jag lägga tid på att laga mat – eller på att leka med barnen (ofta ganska svårt val faktiskt…)? Skall jag blåsa håret eller inte? Skall jag eller barnen få motion när vi är ute på promenad? Skall jag ta bilen ner till centrum eller skall jag gå?

Vissa val känns viktigare än andra, men likafullt måste jag ändå bestämma något om dem. Ibland kan det kännas jobbigt och inte alls roligt att planera veckans mat, eller bekymra sig om att jag inte hinner motionera eller städa så mycket som jag skulle vilja att det var städat. Men jag gör det, och lägger tid och energi på det.

Så händer det något i livet. Något jobbigt eller svårt som man inte kan göra något åt, utan måste lära sig att leva med och hantera. Och plötsligt börjar jag tänka om. Det blir plötsligt inte så viktigt med städningen, eller barnens förkylning. Förkylningen är ju jobbig när den pågår, men den går över. Och även om det gör fysiskt ont i mig när barnen hostar på nätterna, så är det inte så farligt. På det stora hela. Egentligen. Inte så att jag behöver må dåligt över det. Det är inte heller någon katastrof att hela garaget är fullt med återvinning som ingen orkat åka och slänga. Än så länge får den ju plats.

Och så länge som det håller sig på den nivån känns det som något positivt som hänt. Som om jag fått något gott ut ur det jobbiga och svåra. Som att jag faktiskt lärt mig något nyttigt av det, och får ut lite mer av det riktigt-viktiga i livet. Som om prioriteringarna blir lättare och mer självklara och valen enklare. Som om jag låter bli att låta mindre viktiga saker förstöra för mig i onödan.

Men så kan det gå för långt. När man slutar bry sig om något annat än det jobbiga och svåra – och tillika riktigt-viktiga. När det jobbiga och svåra tar över ens liv så till den milda grad att man slutar att försöka förbättra sitt liv på andra områden. När man slutar att göra eller att vilja göra val som rör något annat än det jobbiga och svåra. När man inte orkar, inte riktigt kan med att lägga energi på något annat än det jobbiga-svåra-riktigt-viktiga – och kanske därför missar det positiva och nyttiga som ändå kan komma ur det. Inte är det konstigt att man känner ilska över de omständigheter som vill att man skall lägga tid och kraft man inte har på helt oviktiga saker som jobb eller materiella ting. Inte är det konstigt att man inte vill och inte orkar. Inte konstigt alls. Men hur tar man sig ur det? Hur kommer man bort från platsen där allt annat än det jobbiga-svåra-riktigt-viktiga blir helt meningslöst och oviktigt?

Och hur vet man när man gått över gränsen? Hur vet man vad som är i onödan? Det är en balansgång mellan att prioritera om/prioritera upp riktigt-viktiga saker och att låta de jobbiga-svåra-riktigt-viktiga sakerna ta över hela ens liv. För det är kanske då det blir negativt – när det jobbiga och svåra får ta över helt så att de glada och positiva riktigt-viktiga inte får plats?

Det här har jag tänkt på i över en vecka, och ändå kan jag inte formulera mig ordentligt kring det. Men nu vet ni i alla fall vad som stoppat upp bloggandet.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan - och förstånd att inse skillnaden"

Konstiga lappar

Noterade igår att skötselinstruktionerna på mina (på Lindex inköpta) bomullstrosor löd:
"Stryk ej på trycket". Vem i hela fridens namn stryker sina bomullstrosor? Jag gör det alltså INTE, om någon undrade.

Det är nästan lika knasigt som skötselråden på mormor W:s stolsdynor till utemöblerna. Fast bara nästan. För på stolsdynorna stod det, stort och i röd text, "endast för utomhus bruk!" För annars - ja vad? Anfaller de? Börjar spontanbrinna? Färgar av sig?

Äpplet faller inte långt...

Det är mycket gap och skrik hemma hos familjen W just nu. Storebror verkar slåss med näbbar och klor för något slags integritet som mamma W i sina sämsta stunder inte alls förstår. I mina bästa stunder fattar huvudet att han förtvivlat försöker förstå vad han får och inte får bestämma om, var gränserna går och inte minst hur han skall hantera de negativa känslor han får när han INTE får som han vill. Men de bästa stunderna är just nu inte så många. Jag har också märkt att det väääldigt ofta handlar om tid. När vi har tid och inte bråttom någonstans går det alltid mycket bättre. När mamma W känner att hon kan ge storebror en halv minut extra när han tramsar för att han egentligen ville leka lite mer med bilarna innan det var dags att klä på sig för att gå till dagis.

Jag har de sista dagarna också gått runt och känt att jag hela tiden velat någon annat. Exakt vad vet jag inte, men det är som om jag gått och längtat att få göra något som barnen inte givit mig möjlighet att göra. Och istället för att ge barnen lite tid först, så att jag sedan kan få lite tid till vad det nu är jag vill göra - så har ingen tid blivit tillfredsställande för någon. Så himla dumt!

Och gapet och skriket vet jag precis var det kommer ifrån. För när mamma W känner att det tar alldeles för lång tid för storebror att stänga av TV:n på morgonen och han inte lyssnar när hon pratar med den vanliga rösten - vad gör hon då? Hon sätter inte ifrån sig lillasyster och går fram till storebror och ser till att är med. Nejdå - hon höjer rösten istället för att lyfta rumpan. Och så klart gör storebror likadant. Direkt. Varje gång det är något han inte vill så skriker han ett ilsket "NEJ!". Jag börjar inse att det nog är så jag låter för honom. Arg och bestämd. Direkt på en gång. För han hör nog faktiskt ofta inte de 17 gångerna jag försöker påkalla hans uppmärksamhet snällt. Kanske dags för mamma W att byta strategi och använda mer fysik för att få kontakt. Snällt alltså. Gå fram till honom och lägga handen på armen på honom när jag vill något istället för att skrika. Gå fram till honom och stanna honom direkt istället för att gasta "STANNA DÅ NÄR JAG SÄGER TILL DIG!". Det kan vara det som är framgångskonceptet. Jag skall testa och återkommer med rapport om utfallet.

Nu skall mamma W gå och ta reda på kaoset i gästrummet där syskonen W (alla tre) har picknick i sängen med vagn och allt. Det låter oroväckande mycket där inifrån. Oroväckande mycket från de två stora. Den lilla hörs inte alls... Bäst att kolla läget!