men det har sina randiga och rutiga orsaker. Inte nog med att sonen har gått från snart-treåring till en RIKTIG treåring, med tillhörande kalas och förberedelser för det. Dessutom har det snöat. Och snöat. Och så har lillasyster W blivit riktigt förkyld. Men allt detta känns just nu som bagateller.
Barnen W har nämligen fått nya små kusiner. Tvillingkillar. Hur fina som helst - och tack och lov friska och starka. Deras mamma mår nämligen mindre bra. Inte alls bra faktiskt. Just nu är hon sövd och ligger i respirator (i och för sig mest för säkerhets skull, men ändå), och har gjort så i omgångar ända sen killarna föddes för nästan en vecka sen. Den nyblivne fadern är såklart mycket kluven och vill vara både hos sin fru och hos sina små barn. Tvillingarna var dock så duktiga att de inte fick vara kvar på BB längre, utan de skrevs ut igår. De har fått flytta hem till sina andra kusiner, kusinerna G (barnen W är nämligen alldeles för förkylda alla tre för att få träffa så små bebisar), tillsammans med farmor som fått ta ledigt från jobbet för att vara stand-in-förälder. Det har även mamma G fått göra, för det är svårt, om inte omöjligt att mata två små barn samtidigt exakt en gång var tredje timme. Och så är det en hel del praktiskt som skall roddas runt de små, eftersom det inte fanns så mycket fixat till dem (typ kläder och annat sånt som kan vara bra att ha...). Och DET kan fru W hjälpa till med.
Och så kan jag bråka med försäkringskassan. Det är jag mycket bra på. Förra veckan höll de nämligen på att nolla min SGI för att jag hade haft den stora osmaken att ta ut 6 hela veckors semester. Den lilla damen från FK upplyste mig om att de minsann bara kunde godkänna 5 veckors semester (vaddå "godkänna"? Jag har ju för sjutton sex veckors betald semester varje år från min arbetsgivare - skall jag inte kunna ta ut den? Vad har FK med det att göra - jag ligger ju inte precis samhället till last?), och ville jag inte bli nollad fick jag snällt be min arbetsgivare dra tillbaka den semestern. Jag protesterade vilt (och kanske inte allldeles moget så här i efterhand), och fick till slut den lilla damen att lova att kolla upp detta med FK:s såkallade konsulter. Samtidigt fick jag börja röja med jobbet, för OM den här regeln trots allt fanns, skulle jag ju förlora mycket mer på att bli nollad än att backa en veckas semester.
Efter någon timme (och ni skall veta att jag var mäkta arg och adrenalinhalten var MYCKET hög under denna timme) ringde damen från FK igen. Det visade sig att det nog skulle gå bra om det var så att jag hade sex veckors betald semester. Hon mumlade något om att 5-veckorsregeln var något de främst tillämpade på arbetslösa... Jag ställer mig då några, kanske korkade frågor:
1. Om jag INTE hade reagerat och bråkat så hade jag förmodligen fått backa min semester för att damen på FK uppenbarligen inte kan reglerna. Skall det vara så?
2. Vad är det för "regel" som inte går att läsa någonstans på hemsidan, i informationsbroschyrerna eller i lagtexten? (jag har nämligen försökt hitta den). Har FK något slags hemliga regler som bara de känner till (eller inte känner till) - och HUR kan det i så fall få vara så?
Nu löste det i alla fall sig bra till slut, och jag skall nog lösa det för farmor och syster också. Så det så.
Dags att mata akuthungrig bebis. Vi hörs!
onsdag, januari 24, 2007
torsdag, januari 18, 2007
opedagogik
Väldigt-snart-tre-åringen (på söndag!) har de senaste veckorna upplevt ganska dramatiska förändringar i livet. På gott och på ont. Han har fått en ny lillasyster - det är väl den största förändringen, som i sin tur lett till flera andra.
När lilla-lillasyster kom fick vi ändra på nattningsrutinerna i familjen W. Innan turades herr och fru W om att lägga de två då befintliga barnen - om herr W lade storebror så lade fru W lillasyster och tvärtom. Varannan dag. Funkade mycket bra. Förändringen består, ganska naturligt, i att varannan kväll lägger man de två "stora" barnen, och varannan kväll hanterar man en mer eller mindre nöjd lillayster W. Funkade sådär i början, eftersom de två lite större barnen W hade varsitt rum. Och att läsa för båda i deras sängar samtidigt var lite "tricky". Lösningen "läsa-i-mammas-säng-och-sedan-gå-till-respektive-säng" gick inte alls hem. Eller så tog det två timmar att somna barnen. Ingen hit. Storebror löste själv problemet genom att resolut hämta sin kudde, sitt täcke och sina 27 nappar och placera sig själv på madrassen på golvet i mellansysters rum. Det verkade mysigt tyckte mellansyster och flyttade även hon ner på golvet, på madrassen. Sagoläsningen var nu genomförbar, om än något trång för den läsande föräldern.
Eftersom båda barnen somnade tillsammans, i samma rum, tyckte herr och fru W att det verkade vara en strålande idé att flytta ihop barnens sängar i ett rum. Praktisk om inte annat. Idén lades fram för storebror som nappade direkt och ville vara med och bära. Sagt och gjort - sängen flyttades omgående. Men när det var dags för kvällning och sagoläsning bröt storebror ihop. Alldeles fullständigt. Fru W hade gjort misstaget att kalla hans gamla rum för lekrum...
Tårarna sprutade och han var alldeles otröstlig. Vi hade tagit hans rum ifrån honom! Hur opedagogisk får man bli? Det gick alldeles för fort för honom, och han var INTE med på denna förändring. Och så ledsen skall man inte behöva vara. Vi fick snällt baxa tillbaka hans säng igen. Och sen somnade han som vanligt på madrassen hos mellansyster. Utan problem. Kvällen efter tittar min lilla stora kille klurigt på mig när det är dags att sova och säger: "Flytta in sängen igen mamma!" Och sen dess har sängarna stått i samma rum. Fast barnen sover tillsammans på madrassen på golvet.
Nästa förlust för storebror är platsen i vagnen. Både storebror och mellansyster W är mycket förtjusta i att åka vagn och har stortrivts i den nya syskonvagn som införskaffades i somars. Eftersom vi nu har insett att denna trivsel förmodligen grundar sig i att barnen hittills fått ha nappen i vagnen har fru W ett tag funderat på att ta bort nappdispensen från vagnen också. Promenaden är ju OCKSÅ till för att barnen skall röra på sig - inte bara för mamman att gå av sig alla överskottskilon. Hittills har storebror varit nöjd med sin nya ståbräda på syskonvagnen och har inte reagerat på att lillasysters ligginsats "tagit" hans plats i vagnen. Inte förrän i morse. När fru W mycket redigt tänkte ta fighten om napparna i vagnen och inte alls bry sig om att båda de stora barnen W gallskrek hela vägen till dagis. Då insåg han att det inte fanns någon plats för honom i vagnen - och bröt såklart ihop över det. När barnen dessutom insåg att det inte skulle bli någon napp var katastrofen ett faktum. Vägen till dagis forcerades i morse på följande vis - en liten bebis i ligginsatsen, ett barn sittandes på platsen bredvid skrikandes efter sin napp och ett barn antingen sittandes på marken skrikandes efter både vagnplats och napp, eller motvilligt släpandes av sin något svettiga moder.
Och när man tänker efter är det såklart inte så lätt att bli av med sitt rum, sin vagnplats och sin vagnnapp inom loppet av några veckor. Inte ens när man snart skall fylla tre år. Så när han kommer hem idag skall han få pannkakor med sylt på. Hoppas han kan förlåta sin opedagogiska mamma någon gång.
När lilla-lillasyster kom fick vi ändra på nattningsrutinerna i familjen W. Innan turades herr och fru W om att lägga de två då befintliga barnen - om herr W lade storebror så lade fru W lillasyster och tvärtom. Varannan dag. Funkade mycket bra. Förändringen består, ganska naturligt, i att varannan kväll lägger man de två "stora" barnen, och varannan kväll hanterar man en mer eller mindre nöjd lillayster W. Funkade sådär i början, eftersom de två lite större barnen W hade varsitt rum. Och att läsa för båda i deras sängar samtidigt var lite "tricky". Lösningen "läsa-i-mammas-säng-och-sedan-gå-till-respektive-säng" gick inte alls hem. Eller så tog det två timmar att somna barnen. Ingen hit. Storebror löste själv problemet genom att resolut hämta sin kudde, sitt täcke och sina 27 nappar och placera sig själv på madrassen på golvet i mellansysters rum. Det verkade mysigt tyckte mellansyster och flyttade även hon ner på golvet, på madrassen. Sagoläsningen var nu genomförbar, om än något trång för den läsande föräldern.
Eftersom båda barnen somnade tillsammans, i samma rum, tyckte herr och fru W att det verkade vara en strålande idé att flytta ihop barnens sängar i ett rum. Praktisk om inte annat. Idén lades fram för storebror som nappade direkt och ville vara med och bära. Sagt och gjort - sängen flyttades omgående. Men när det var dags för kvällning och sagoläsning bröt storebror ihop. Alldeles fullständigt. Fru W hade gjort misstaget att kalla hans gamla rum för lekrum...
Tårarna sprutade och han var alldeles otröstlig. Vi hade tagit hans rum ifrån honom! Hur opedagogisk får man bli? Det gick alldeles för fort för honom, och han var INTE med på denna förändring. Och så ledsen skall man inte behöva vara. Vi fick snällt baxa tillbaka hans säng igen. Och sen somnade han som vanligt på madrassen hos mellansyster. Utan problem. Kvällen efter tittar min lilla stora kille klurigt på mig när det är dags att sova och säger: "Flytta in sängen igen mamma!" Och sen dess har sängarna stått i samma rum. Fast barnen sover tillsammans på madrassen på golvet.
Nästa förlust för storebror är platsen i vagnen. Både storebror och mellansyster W är mycket förtjusta i att åka vagn och har stortrivts i den nya syskonvagn som införskaffades i somars. Eftersom vi nu har insett att denna trivsel förmodligen grundar sig i att barnen hittills fått ha nappen i vagnen har fru W ett tag funderat på att ta bort nappdispensen från vagnen också. Promenaden är ju OCKSÅ till för att barnen skall röra på sig - inte bara för mamman att gå av sig alla överskottskilon. Hittills har storebror varit nöjd med sin nya ståbräda på syskonvagnen och har inte reagerat på att lillasysters ligginsats "tagit" hans plats i vagnen. Inte förrän i morse. När fru W mycket redigt tänkte ta fighten om napparna i vagnen och inte alls bry sig om att båda de stora barnen W gallskrek hela vägen till dagis. Då insåg han att det inte fanns någon plats för honom i vagnen - och bröt såklart ihop över det. När barnen dessutom insåg att det inte skulle bli någon napp var katastrofen ett faktum. Vägen till dagis forcerades i morse på följande vis - en liten bebis i ligginsatsen, ett barn sittandes på platsen bredvid skrikandes efter sin napp och ett barn antingen sittandes på marken skrikandes efter både vagnplats och napp, eller motvilligt släpandes av sin något svettiga moder.
Och när man tänker efter är det såklart inte så lätt att bli av med sitt rum, sin vagnplats och sin vagnnapp inom loppet av några veckor. Inte ens när man snart skall fylla tre år. Så när han kommer hem idag skall han få pannkakor med sylt på. Hoppas han kan förlåta sin opedagogiska mamma någon gång.
måndag, januari 15, 2007
Efter stormen
Ja, så var stormen över även denna gång. Och eftersom TV-antennen blåste ner förra veckans omgång, så var det inte så mycket som kunde gå sönder kvar. Ja, förutom taket då förstås. Fast det höll. Tack och lov.
Plastmöblerna på altanen (jag VET att de borde stå i källaren över vintern, men vi får faktiskt inte plats - det står skräp i hela garaget...) blåste runt runt, men jag tror att det mesta är kvar (det är det), och eventuella bollar som låg under häcken kan nog anses för evigt förlorade. Men det får man ta när man inte plockar in efter sig.
Eftersom det blåste storm och halv orkan här HELA dagen igår blev det ingen utevistelse för barnen W. Så de sysselsattes med matlagning och bakning. När herr W gjorde lunchköttbullar stod det tre stycken kockar i köket och "rullade" köttbullar så det stod härliga till. Storebror var mycket frustrerad över att hans köttbullar inte blev lika runda som pappas och utbrast: "Pappa, jag var inte så bra på att rulla!" Mellansyster W var mest frustrerad när köttfärsen var slut och hon fick "rulla" mer.
Efter lunch och middagssovning var det dags för nästa lektion i köket - muffinsbak. Pedagogisk mamma W klädde barnen i lekförkläden från Baby Björn och sig själv i husmoderligt linneförkläde. Då kraschade storebror. Han ville nämligen INTE ha på sig sitt förkläde. Alls. Aldrig någonsin. För ärmarna var för långa och kasade bara ner hela tiden!!! Ve och fasa. Efter lite uppvikning och övertalning (och om sanningen skall fram även ett förtäckt hot om att inte få vara med och baka om man tog av sig till förkläde), gick det någorlunda.
Smeten gjordes, hälldes i formar och formarna sattes i ugnen. Men då hade barnen W fått smak på smeten och BÅDA bröt ihop när deras ömma moder inte ville ta ut formarna ur ugnen och låta dem äta MER smet. De kunde inte för sitt liv förstå varför man skulle BAKA bullarna - smeten var ju jättegod! Och de har ju en viss poäng - smeten ÄR jättegod... Men det var å andra sidan muffinsen när de kom ut också.
Plastmöblerna på altanen (jag VET att de borde stå i källaren över vintern, men vi får faktiskt inte plats - det står skräp i hela garaget...) blåste runt runt, men jag tror att det mesta är kvar (det är det), och eventuella bollar som låg under häcken kan nog anses för evigt förlorade. Men det får man ta när man inte plockar in efter sig.
Eftersom det blåste storm och halv orkan här HELA dagen igår blev det ingen utevistelse för barnen W. Så de sysselsattes med matlagning och bakning. När herr W gjorde lunchköttbullar stod det tre stycken kockar i köket och "rullade" köttbullar så det stod härliga till. Storebror var mycket frustrerad över att hans köttbullar inte blev lika runda som pappas och utbrast: "Pappa, jag var inte så bra på att rulla!" Mellansyster W var mest frustrerad när köttfärsen var slut och hon fick "rulla" mer.
Efter lunch och middagssovning var det dags för nästa lektion i köket - muffinsbak. Pedagogisk mamma W klädde barnen i lekförkläden från Baby Björn och sig själv i husmoderligt linneförkläde. Då kraschade storebror. Han ville nämligen INTE ha på sig sitt förkläde. Alls. Aldrig någonsin. För ärmarna var för långa och kasade bara ner hela tiden!!! Ve och fasa. Efter lite uppvikning och övertalning (och om sanningen skall fram även ett förtäckt hot om att inte få vara med och baka om man tog av sig till förkläde), gick det någorlunda.
Smeten gjordes, hälldes i formar och formarna sattes i ugnen. Men då hade barnen W fått smak på smeten och BÅDA bröt ihop när deras ömma moder inte ville ta ut formarna ur ugnen och låta dem äta MER smet. De kunde inte för sitt liv förstå varför man skulle BAKA bullarna - smeten var ju jättegod! Och de har ju en viss poäng - smeten ÄR jättegod... Men det var å andra sidan muffinsen när de kom ut också.
onsdag, januari 10, 2007
Gammalmodig skyller sig själv
Jag har faktiskt försökt uppdatera här de senaste dagarna, men fick igår veta att mina försök att logga in på blogger var misstänkt lika en virusattack, och därför fick jag snällt vänta... Jag är förkyld, men virusattack är en förolämpning!
Sent igårkväll lyckades jag dock få reda på att som den gammalmodiga bloggare jag är (trots att jag knappt känner mig torr bakom öronen än) eftersom jag inte bytt till den nya betaversionen, så kunde jag inte göra någonting på blogger eftersom de underhöll den gamla versionen. Det var ju i och för sig snällt av dem, men det är så frustrerande när man FÖRSÖKER men inte FÅR.
Nu är jag i alla fall tillbaka med ett uppdämt bloggbehov - så beware!
Sent igårkväll lyckades jag dock få reda på att som den gammalmodiga bloggare jag är (trots att jag knappt känner mig torr bakom öronen än) eftersom jag inte bytt till den nya betaversionen, så kunde jag inte göra någonting på blogger eftersom de underhöll den gamla versionen. Det var ju i och för sig snällt av dem, men det är så frustrerande när man FÖRSÖKER men inte FÅR.
Nu är jag i alla fall tillbaka med ett uppdämt bloggbehov - så beware!
Hur man blidkar en mor
Liten sann anekdot om hur min son får mig på gott humör. Det kan vara bra att känna till att Fru W under denna senaste graviditet gick upp över 22 kg, och att magen inte precis går tillbaka FORTARE tredje gången på tre år...
Fru W har baxat upp relativt motvillig storebror till badrummet för att bada tillsammans med den betydligt mer positivt inställda mellansystern W. Storebror vill inte ha hjälp att klä av sig utan står och tramsar i ena ändan av badrummet, medan undertecknad hjälper mellansyster av med byxor och blöja. Förvånad utbrister storebror när jag står böjd över mellansyster: "Men mamma, du har ju ingen mage mer! Vart har den stora magen tagit vägen?"
Och plötsligt var han förlåten det mesta faktiskt. Så enkelt det kan vara. Ibland i alla fall.
Fru W har baxat upp relativt motvillig storebror till badrummet för att bada tillsammans med den betydligt mer positivt inställda mellansystern W. Storebror vill inte ha hjälp att klä av sig utan står och tramsar i ena ändan av badrummet, medan undertecknad hjälper mellansyster av med byxor och blöja. Förvånad utbrister storebror när jag står böjd över mellansyster: "Men mamma, du har ju ingen mage mer! Vart har den stora magen tagit vägen?"
Och plötsligt var han förlåten det mesta faktiskt. Så enkelt det kan vara. Ibland i alla fall.
första dagen ensam hemma med tre
och jag överlevde!
Igår började herr W att jobba igen, och eftersom de två stora barnen nu är "nerflyttade" i 15-timmarsligan på dagis har vi två dagar i veckan när alla barnen skall vara hemma med mamman. Vi började i stor stil i går (tisdag).
Målet med dagen var att överleva. Resultatet blev strålande mycket bättre än så. Efter en inne-förmiddag där storebror och storasyster W lekt järnet med alla nya julklapparna (och i och för sig slagits lite också, men det hör väl till), en lunch som gick förvånansvärt bra trots ammande lillasyster, läggning av mellansyster W för middagssovning och transport av storebror och lillasyster ner till soffan för amning och middagsvila i soffan vaknade mellansyster W och ville gå ut. Problemet var bara att stormen kommit tillsammans med småregn som blåste runt överallt åt alla håll.
Pedagogisk moder föreslår lite tidigt mellanmål för att se om vädret blir bättre. Storebror gör sin egen tolkning av detta, och meddelar besviket när han ätit upp sin risifrutti att "mamma, det regnar fortfarande fast jag har ätit upp!". Det var ju inte riktigt så jag menade... Han har dock tyvärr rätt, så vi förlänger mellanmålet med en extra clementin. Efter denna, hör och häpna, är vädret lite lite bättre (det blåser fortfarande, men det regnar inte - i alla fall inte just då. Snabb påklädning av de två stora barnen (så snabbt det nu går...), ner med lillasyster i overall och vagn med täcken och vindskydd och ut med hela gänget på promenad. Efter en timme tyckte mamman att lillasyster var lite för kall om nosen, så då transporterades familjen hem, i någorlunda glatt skick.
Inte nog med att jag lyckades få ut alla mina barn alldeles själv - jag hann dessutom göra köttbullar i tomatsås INNAN herr W kom hem från jobbet. Alla barnen var vid gott humör när pappa kom hem, maten stod på bordet halv sex enligt plan - och på det stora hela var dagen alltså mycket lyckad.
Idag (onsdag) är de stora barnen på dagis igen. 5 timmar. Jag har redan använt en och en halv av dem till att införskaffa en lastmatta till den nya stora bilen, skära och vika det som skall bli tack-kort till alla dem som gratulerat lillasyster med blommor, kort och presenter. Och så lite bloggning förstås.
Men när lillasyster har ätit nästa gång skall vi nog sova en stund. Hoppas jag.
Igår började herr W att jobba igen, och eftersom de två stora barnen nu är "nerflyttade" i 15-timmarsligan på dagis har vi två dagar i veckan när alla barnen skall vara hemma med mamman. Vi började i stor stil i går (tisdag).
Målet med dagen var att överleva. Resultatet blev strålande mycket bättre än så. Efter en inne-förmiddag där storebror och storasyster W lekt järnet med alla nya julklapparna (och i och för sig slagits lite också, men det hör väl till), en lunch som gick förvånansvärt bra trots ammande lillasyster, läggning av mellansyster W för middagssovning och transport av storebror och lillasyster ner till soffan för amning och middagsvila i soffan vaknade mellansyster W och ville gå ut. Problemet var bara att stormen kommit tillsammans med småregn som blåste runt överallt åt alla håll.
Pedagogisk moder föreslår lite tidigt mellanmål för att se om vädret blir bättre. Storebror gör sin egen tolkning av detta, och meddelar besviket när han ätit upp sin risifrutti att "mamma, det regnar fortfarande fast jag har ätit upp!". Det var ju inte riktigt så jag menade... Han har dock tyvärr rätt, så vi förlänger mellanmålet med en extra clementin. Efter denna, hör och häpna, är vädret lite lite bättre (det blåser fortfarande, men det regnar inte - i alla fall inte just då. Snabb påklädning av de två stora barnen (så snabbt det nu går...), ner med lillasyster i overall och vagn med täcken och vindskydd och ut med hela gänget på promenad. Efter en timme tyckte mamman att lillasyster var lite för kall om nosen, så då transporterades familjen hem, i någorlunda glatt skick.
Inte nog med att jag lyckades få ut alla mina barn alldeles själv - jag hann dessutom göra köttbullar i tomatsås INNAN herr W kom hem från jobbet. Alla barnen var vid gott humör när pappa kom hem, maten stod på bordet halv sex enligt plan - och på det stora hela var dagen alltså mycket lyckad.
Idag (onsdag) är de stora barnen på dagis igen. 5 timmar. Jag har redan använt en och en halv av dem till att införskaffa en lastmatta till den nya stora bilen, skära och vika det som skall bli tack-kort till alla dem som gratulerat lillasyster med blommor, kort och presenter. Och så lite bloggning förstås.
Men när lillasyster har ätit nästa gång skall vi nog sova en stund. Hoppas jag.
Det här med maten
Man skulle kunna tro att det blir lättare tredje gången. Att man har lärt sig någonting från de två andra. Att man som tredjegångsmorsa är kolugn och inte stressar upp sig för småsaker. Kanske är det så för andra, men här är i varje fall undantaget som i så fall bekräftar regeln.
Som jag kanske har berättat, satte min äldstes första veckor sina spår vad gäller mat och ätande. Han gick inte upp i vikt som han skulle, för han fick helt enkelt för lite mat. Fruktansvärd känsla för en nybliven förstagångsmor – jag fattade inte att han var hungrig och behövde mer mat! Trots att detta barn (och nästa) överlevt sina första levnadsår och verkar må relativt bra, har fru W svårt att lita på att maten fungerar när det gäller små små bebisar. Minsta lillasyster W vill äta mest hela tiden, hon äter glupskt (och mycket snällare än sina syskon), sväljer enorma mängder luft och har således ont i magen därefter. Hon går upp i vikt som hon skall, hon kräks upp en del överskottsmat – och ändå vågar den ”supposed-to-be” rutinerade fru W inte riktigt lita att på att det är som det skall. Kanske behöver lillasyster W lite extra mat? Följande scenario utspelar sig så gott som varje kväll:
Lillasyster W äter på sin mamma tills hon somnar och släpper bröstet. Orolig mamma W försöker putta på henne och övertala henne att äta lite till. Bebisen har nämligen säkert somnat för att hon håller på att dö av svält och inte för att hon är mätt. (Jag vet att det är hysteriskt - men tänk OM???!) Lillasyster W tar några slöa tag, men somnar snart igen. Orolig mamma W missar att rapa henne, vilket ofelbart leder till att bebisen vaknar ca 20 minuter senare med magknip. Orolig mamma W inser med huvudet att det förmodligen är just magknip, men någonstans hörs den lilla rösten ”bebisen är kanske hungrig?”. När det inte fungerar med alla fru W:s magknipstricks, återstår det alltså (i alla fall i fru W:s huvud) bara en lösning – mer mat. Alltså får bebisen ersättning på flaska. Hon äter kanske 20 ml, och sen är det bom stopp. Varje gång (i alla fall just nu). Efter en stund kommer det också upp en del överskottsmat. Nästan varje gång. Man kan ju undra när (eller OM) fru W någonsin kommer att lära sig att bebisen inte alltid är hungrig när hon är ledsen.
Man kan också konstatera att det blir bättre när fru W kan SE hur mycket ett barn fått i sig. Dvs när de börjar äta välling och riktig mat och slutar amma. Då har man en MYCKET bättre uppfattning om vilka mängder det rör sig om. När man ammar har man verkligen noll koll.
Jag har väl nämnt att jag är ett kontrollfreak?
Som jag kanske har berättat, satte min äldstes första veckor sina spår vad gäller mat och ätande. Han gick inte upp i vikt som han skulle, för han fick helt enkelt för lite mat. Fruktansvärd känsla för en nybliven förstagångsmor – jag fattade inte att han var hungrig och behövde mer mat! Trots att detta barn (och nästa) överlevt sina första levnadsår och verkar må relativt bra, har fru W svårt att lita på att maten fungerar när det gäller små små bebisar. Minsta lillasyster W vill äta mest hela tiden, hon äter glupskt (och mycket snällare än sina syskon), sväljer enorma mängder luft och har således ont i magen därefter. Hon går upp i vikt som hon skall, hon kräks upp en del överskottsmat – och ändå vågar den ”supposed-to-be” rutinerade fru W inte riktigt lita att på att det är som det skall. Kanske behöver lillasyster W lite extra mat? Följande scenario utspelar sig så gott som varje kväll:
Lillasyster W äter på sin mamma tills hon somnar och släpper bröstet. Orolig mamma W försöker putta på henne och övertala henne att äta lite till. Bebisen har nämligen säkert somnat för att hon håller på att dö av svält och inte för att hon är mätt. (Jag vet att det är hysteriskt - men tänk OM???!) Lillasyster W tar några slöa tag, men somnar snart igen. Orolig mamma W missar att rapa henne, vilket ofelbart leder till att bebisen vaknar ca 20 minuter senare med magknip. Orolig mamma W inser med huvudet att det förmodligen är just magknip, men någonstans hörs den lilla rösten ”bebisen är kanske hungrig?”. När det inte fungerar med alla fru W:s magknipstricks, återstår det alltså (i alla fall i fru W:s huvud) bara en lösning – mer mat. Alltså får bebisen ersättning på flaska. Hon äter kanske 20 ml, och sen är det bom stopp. Varje gång (i alla fall just nu). Efter en stund kommer det också upp en del överskottsmat. Nästan varje gång. Man kan ju undra när (eller OM) fru W någonsin kommer att lära sig att bebisen inte alltid är hungrig när hon är ledsen.
Man kan också konstatera att det blir bättre när fru W kan SE hur mycket ett barn fått i sig. Dvs när de börjar äta välling och riktig mat och slutar amma. Då har man en MYCKET bättre uppfattning om vilka mängder det rör sig om. När man ammar har man verkligen noll koll.
Jag har väl nämnt att jag är ett kontrollfreak?
torsdag, januari 04, 2007
att få duscha...
Just det här med att passa in duschningen mellan amningarna och sovningarna är något jag har haft svårt med vid varje ny bebis. Första gången för att jag var mer än lovligt sjåpig och knappt vågade lägga ifrån mig storebror en halv sekund. Nu förstår jag inte hur jag kunde tycka det var svårt att få tid till någonting då. Det fanns ju eoner av det! När mellansyster W kom var det ju lite svårare rent praktiskt. Helst skulle storebror sova, för då visste man var man hade honom, och så kunde lillan sitta i sittern i badrummet medan mamma racerduschade. Nu sover inte storebror alls på dagarna, mellansyster sover förvisso middag, men det återstår fortfarande en storebror som är liiite för liten för att lämnas alldeles vind för våg även under en racerdusch. Och att ha minsta lillasyster W OCH storebror i badrummet samtidigt medan mamma är fast i duschen är inte heller att rekommendera. Återstår att duscha på kvällen när herr W är hemma och de två stora sover. Men antingen har jag då en igel vid bröstet, eller så är jag så trött att jag somnar på vägen upp i till badrummet.
Ni har fattat nu va? Att jag ser ut som en bytta Milda i huvudet, inte har kommit ur pyjamasen än, och dessutom borde fixa tvätten och diskmaskinen och eventuellt också hitta dammsugaren någonstans eftersom morfar med sällskap väntas hit efter lunch. Och herr W har givit sig ut på något slags reservdelsjakt. Återstår att se när han återvänder. Förhoppningsvis har han också jagat tag på något slags middag vi kan bjuda gästerna på. Annars har vi blivit överjäkligtbra på att handla pizza...
Ni har fattat nu va? Att jag ser ut som en bytta Milda i huvudet, inte har kommit ur pyjamasen än, och dessutom borde fixa tvätten och diskmaskinen och eventuellt också hitta dammsugaren någonstans eftersom morfar med sällskap väntas hit efter lunch. Och herr W har givit sig ut på något slags reservdelsjakt. Återstår att se när han återvänder. Förhoppningsvis har han också jagat tag på något slags middag vi kan bjuda gästerna på. Annars har vi blivit överjäkligtbra på att handla pizza...
det lilla biläventyret
Hur hämtar man en ny bil med två vuxna och tre barn? Jo man tar med hela högen. För någon måste ju köra den gamla bilen hem. Ett koncept som inte gick alldeles hem hos storebror W. VArför kunde inte alla åka i den nya bilen hem? Och mellansyster W lyckas charma bilförsäljaren genom att springa fram till honom och klättra upp i hans knä. Bara sådär. Kanske var det därför som herr W lyckades pruta lite extra på bilen? Eller så var det hans otroliga förhandlingsförmåga.
I otäckt traditionell anda var det herr W som fick genomgången av bilen medan fru W försökte hålla ordning på de två "stora" barnen. Lillasyster sov gott i bilstolen hela tiden. Storebror, som älskar bilar (skall återkomma till denna diskussion en annan gång), skulle prompt klättra in i bilens baksäte och det tog en bra stund innan jag lyckades övertala honom att ta av sina leriga stövlar... En bra stund och ganska mycket högljutt bråk... Inne i bilhallen. Samtidigt skakade mellansyster W av sig sin rädsla för ekot i bilhallen och insåg tjusningen med springa och gömma sig bakom bilarna. Och kladda (och pussa!) på den skinande lacken. Och knacka på alla lampor man kom åt. Det var en hel del faktiskt. Ju roligare det blev, ju modigare blev hon, och hips vips var hon försvunnen! Bland sådär en 200 bilar i en stor bilhall hörde jag bara hennes förtjusta skratt - och hade inte en chans att avgöra varifrån det kom. Efter någon minuts vilt panikletande hittade jag henne bakom en bil. Där stod hon och skrattade gott, glatt omedveten om att hon varit en hårsmån från döden. I alla fall i scenarierna i mitt huvud.
Bilen transporterades hem - via Backaplan, där ny bilstol till storebror inhandlades. Eftersom den såklart måste testas innan vi köpte den, innebar det att fru W stannade i affären med två ganska trötta storasyskon och en sovandes lillasyster W. Två trötta barn som ville ha allt de såg i leksaksväg. Och såklart inte fick det. Vilket naturligtvis utlöste diverse öppna konflikter som fru W löste mer eller mindre pedagogiskt. Mer pedagogiskt i början, och mindre pedagogiskt ju längre tiden gick. Bilstolen befanns slutligen passa, och inhandlades. Eftersom storebror var så förtjust i den nya bilen ville herr W gärna göra honom till lags och låta honom åka i den hem. Men då måste ju bilstolen monteras på RIKTIGT först. Och det tog sin lilla tid kan jag säga. På en mörk parkeringsplats, med två lösa barn och ett i barnvagnen (där det i vagnen tillråga på allt höll på att vakna och var mycket berättigat vrålhungrig), det blåste och regnade lite lätt och fru W ville helst av allt hem och mata sina hungriga telningar.
Det var en vecka sen snart, och jag har fortfarande inte suttit i den nya bilen. Igårkväll gjordes den i ordning med alla bilstolar och bagaget utrymdes (sommardäcken låg ju där). Jag kunde förvisso ha kört den själv en liten runda innan, men det har liksom faktiskt inte funnits tid. Vi har haft besök, eller så har vi bara MÅSTAT gå ut när det för en gångs skull varit fint väder. Och jag kommer ju att få sitta i den tids nog.
I otäckt traditionell anda var det herr W som fick genomgången av bilen medan fru W försökte hålla ordning på de två "stora" barnen. Lillasyster sov gott i bilstolen hela tiden. Storebror, som älskar bilar (skall återkomma till denna diskussion en annan gång), skulle prompt klättra in i bilens baksäte och det tog en bra stund innan jag lyckades övertala honom att ta av sina leriga stövlar... En bra stund och ganska mycket högljutt bråk... Inne i bilhallen. Samtidigt skakade mellansyster W av sig sin rädsla för ekot i bilhallen och insåg tjusningen med springa och gömma sig bakom bilarna. Och kladda (och pussa!) på den skinande lacken. Och knacka på alla lampor man kom åt. Det var en hel del faktiskt. Ju roligare det blev, ju modigare blev hon, och hips vips var hon försvunnen! Bland sådär en 200 bilar i en stor bilhall hörde jag bara hennes förtjusta skratt - och hade inte en chans att avgöra varifrån det kom. Efter någon minuts vilt panikletande hittade jag henne bakom en bil. Där stod hon och skrattade gott, glatt omedveten om att hon varit en hårsmån från döden. I alla fall i scenarierna i mitt huvud.
Bilen transporterades hem - via Backaplan, där ny bilstol till storebror inhandlades. Eftersom den såklart måste testas innan vi köpte den, innebar det att fru W stannade i affären med två ganska trötta storasyskon och en sovandes lillasyster W. Två trötta barn som ville ha allt de såg i leksaksväg. Och såklart inte fick det. Vilket naturligtvis utlöste diverse öppna konflikter som fru W löste mer eller mindre pedagogiskt. Mer pedagogiskt i början, och mindre pedagogiskt ju längre tiden gick. Bilstolen befanns slutligen passa, och inhandlades. Eftersom storebror var så förtjust i den nya bilen ville herr W gärna göra honom till lags och låta honom åka i den hem. Men då måste ju bilstolen monteras på RIKTIGT först. Och det tog sin lilla tid kan jag säga. På en mörk parkeringsplats, med två lösa barn och ett i barnvagnen (där det i vagnen tillråga på allt höll på att vakna och var mycket berättigat vrålhungrig), det blåste och regnade lite lätt och fru W ville helst av allt hem och mata sina hungriga telningar.
Det var en vecka sen snart, och jag har fortfarande inte suttit i den nya bilen. Igårkväll gjordes den i ordning med alla bilstolar och bagaget utrymdes (sommardäcken låg ju där). Jag kunde förvisso ha kört den själv en liten runda innan, men det har liksom faktiskt inte funnits tid. Vi har haft besök, eller så har vi bara MÅSTAT gå ut när det för en gångs skull varit fint väder. Och jag kommer ju att få sitta i den tids nog.
onsdag, januari 03, 2007
Vi måste UT!
Inte nog med att de två stora syskonen W har fått en liten inkräktare att tävla med mammas och pappas uppmärksamhet om. De har dessutom begåvats med en jul- och nyårshelg med mindre utevänligt väder. Storm och regn är inte så kul för små barn att vara ute i, även om det såklart går. Fast det är ju en fördel om de tycker det är roligt också.
När så solen för en gångs skull visar sig, och familjen W faktiskt inte har något inplanerat bar det alltså iväg ut. Vinterpicknick med kusinerna vid Gunnebo slott. Väskorna packades, sittunderlaget togs med, barnen byltades på.
Men eftersom Fru W är något av en trygghetsnarkoman, vågade jag mig inte på det stora vågstycket att promenera hela vägen TILL parken, promenera I parken, äta picknick och sedan promenera tillbaka, ity detta skulle kunna få förödande konsekvenser om det lilla nytillskottet fick för sig att vakna och vilja ha mat. Solen till trots kändes det nämligen lite för kallt för att amma utomhus. Herr W fick alltså snällt promenera med de två stora barnen, medan Fru W packade in minsta lillasyster W i bilen och körde till parken. Inte för att Fru W inte hade mått bra av en rask promenad. Tvärtom. Men jag måste erkänna att jag fick betydligt mycket mer sinnesfrid av att veta att jag kunde komma hem fort om så skulle behövas. Nu behövdes det inte, eftersom lillan sov hela tiden och hela vägen hem (i bilen...). Fast det kunde jag ju inte veta i förväg, eller hur?
När så solen för en gångs skull visar sig, och familjen W faktiskt inte har något inplanerat bar det alltså iväg ut. Vinterpicknick med kusinerna vid Gunnebo slott. Väskorna packades, sittunderlaget togs med, barnen byltades på.
Men eftersom Fru W är något av en trygghetsnarkoman, vågade jag mig inte på det stora vågstycket att promenera hela vägen TILL parken, promenera I parken, äta picknick och sedan promenera tillbaka, ity detta skulle kunna få förödande konsekvenser om det lilla nytillskottet fick för sig att vakna och vilja ha mat. Solen till trots kändes det nämligen lite för kallt för att amma utomhus. Herr W fick alltså snällt promenera med de två stora barnen, medan Fru W packade in minsta lillasyster W i bilen och körde till parken. Inte för att Fru W inte hade mått bra av en rask promenad. Tvärtom. Men jag måste erkänna att jag fick betydligt mycket mer sinnesfrid av att veta att jag kunde komma hem fort om så skulle behövas. Nu behövdes det inte, eftersom lillan sov hela tiden och hela vägen hem (i bilen...). Fast det kunde jag ju inte veta i förväg, eller hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)