Motsägelsefullt

Alltså, det här med olika viljor, att förstå saker med huvudet och med magen (eller känslan). Vad är det för nytta med det egentligen?

Till exempel:

Jag tycker verkligen, helt ärligt, att ett påfund som alla hjärtans dag är synnerligen larvigt. Synnerligen kommersialiserat. Jag kan verkligen inte se vad jag ska med ännu en liten mjuk björn med ett fastsytt rött hjärta mellan tassarna. Jag tycker inte att det ska behövas en särskild dag för att uppmärksamma den man tycker om. Säger huvudet. Magen däremot, blir allt aningens besviken om den inte får ännu en liten nalle att lägga till samlingen. Varför är det så?

Till exempel igen:

Du har en skitdag. Du kanske till och med har en skitvecka. Lite beroende på orsaken till att det är slitigt känns det olika OK att utåt gå med på att det faktiskt inte är helt toppen. Låt oss säga att din cykel blivit stulen på morgonen, och du får frågan hur det är. Då känns det helt OK att rya lite och visa att man inte är helt nöjd med tillvaron. Låt oss istället säga att du har det knackigt med relationen hemma. Helt plötsligt är det inte alls OK att outa orsaken till att man inte har det bra. Käckt kläcker man ur sig ett "Jodå, det är bara bra, lite mycket just nu bara". Vad i hela fridens namn är det man skyddar? När personen som frågar glatt nickar, säger att de vet precis hur det är och traskar vidare i korridoren (vi är på jobbet nu, för den som undrar), harklar sig magen lite försynt där bakom det något snedriktade förnuftet och undrar förnärmat varför ingen verkar bry sig om att det faktiskt är lite tufft just nu? Jamen, vafan - du SA ju att det var OK! Varför gjorde du det om det inte VAR det? Ähum... Vet inte riktigt...

Nä, men om du inte ens själv kan säga att det är tufft och att du inte mår bra kan du väl knappast vänta dig att andra gör det heller? Eller?

mvh

institutionaliserat_schizofren_MIFFO

Nödvändigheter

Ibland behöver man tömma hjärnan en stund. Synd att det så ofta är på bekostnad av sömn. Den behöver man också.

Att vara människa

Vi definieras genom våra relationer. Vi ÄR våra relationer. Allt annat är egentligen oviktigt - hur man bor, vilken bil man kör, vilka kläder man har, vad man jobbar med. Det är i relationerna till andra vi lever och blir till dem vi är.

Varför är då relationer så oerhört, fantastiskt, vansinnigt svårt? Varför är vi så ofta rädda för relationerna till andra, så osäkra i dem att de skadar oss istället för att vara bra för oss?

Och vad är det som gör oss så rädda för att behöva andra, att behöva hjälp? Behovet, viljan, driften att vara "stark", att klara sig själv. Den är ju så "emot" allt vi är, allt vi behöver. Vi behöver varandra. Vi behöver ett sammanhang, ett socialt sammanhang och en gemenskap. För att överleva, för att må bra.

Önskan, viljan att hjälpa, att finnas till hands när nära och kära behöver det. Önskan att se det outtalade. Skammen när man inte sett. Skulden över att man varit för självupptagen för att se. Den rimmar så illa med driften att klara sig själv. Jag ska klara mig själv - men lika självklart är det att jag skuldbelägger mig själv när jag inte låtit andra klara sig själva. Det är så snett! Tänk om det vore lika självklart att ta emot hjälp som det är att vilja finnas till hands. Tänk om det vore så okomplicerat. Tänk om det kan vara så enkelt.... Om jag inte är beredd att låta någon annan hjälpa mig för att jag inte vill "tynga dem med mina problem" - hur kan jag förvänta mig att de ska kunna"tynga mig med sina problem"?

Jag vet ju inte själv vad jag behöver när livet är för svårt, för tungt, för hårt. Jag vet ju inte själv hur jag ska trösta mig. Hur ska någon annan kunna veta det då? Kanske är det inte egentligen tröst man vill åt. Kanske är det egentligen bara att veta att någon finns där, att någon lyssnar, att någon finns kvar nära mig även när jag drar ner stämningen, när jag behöver bäras en liten bit. För alla behöver bäras ibland. Inte lika mycket, men alla behöver känna att det går någon bredvid dem som vill försöka. Det räcker väldigt, väldigt långt.