Urstark

"Kärlek, fruW, den vackra, smärtsamma men oändliga kärleken som du bär o som lyser genom dina barn.
Sov gott, fina du."

Helande och innerliga ord som gör mig både tacksam för vad jag har och lite stolt över att jag kanske ändå lyckas förvalta det någorlunda väl.

Syrendoft, finskor, hårvax och ängsblommor

Skolavslutningsdag. En småstressig dag som krävt en del förberedelser. Kakor att baka, kläder att välja och stryka, blommor att fixa och kaffemuggar att köpa.

Skolavslutning. Med sommarklänningar, hårstyling, skjortkragar och blombuketter. Underbaraste underbara storebror som hjälper brorsan och stylar hans hår. Underbaraste fina storasyster som låter lillasyster välja klänning åt sig, och som för första gången nånsin vill sätta upp håret. Underbaraste härliga lillasyster som blir så glimrande i av storasyster ärvd klänning, och som bestämt sig för att plocka egna buketter till fröknarna. Underbaraste mysiga lillebror som med beundran i blicken låter brorsan fixa håret och vika upp skjortärmarna.

Och så den mindre underbara mamman, lättrörd som få. Tårkanalerna fylls när de underbara tågar in på skolgården till spelmansmusik. Första tåren trillar när storasyster står längst fram och sjunger ettornas sång, med hög och klar röst, och ser så glad ut. Schlagerpotpurriet som framförs av kören och avslutas med " You" gör det inte bättre, och när hela skolgården stämmer upp i Den blomstertid är det final även på tårkaskaden.

Nånstans finns de med mig hela den här dagen. Nånstans får de mig att behålla lugnet när de underbara plötsligt befinner sig på studsmattan i de nystrukna kläderna. De hjälper mig att fånga det underbara, och att ha överseende med resten. De hjälper mig att få en magisk skolavslutning.

Mormor och morbror. Just så. Och jag gråter en skvätt till, och det är gott så. Syrendoft, ängsblommebuketter, frisyrgele och matchande skor. Mormor och morbror.

Ni hade också varit stolta idag.

FAN Sverige - vi kan bättre än så här!

Tårar i ögonen och en stor klump i magen efter att ha tittat på Rädda barnens fattigskolor... FAN Sverige - så här kan vi ju inte ha det! Jag vill betala mer skatt. Jag kan inte stå för ett samhälle som låter barn ha det så. Det finns barn i världen (och i Sverige) som har det värre än att behöva samla burkar för att kunna åka med på klassresan till djurparken, men detta är inte värdigt ett av världens rikaste länder.

 

Hen, hon och han - om språket och tankemönster

Jag försöker verkligen använda hen. Gör det inte utan att tänka på det, men jag skulle vilja att det var så. Och jag jobbar på det.

Precis som ordet snippa kändes svårt och inte helt naturligt i början men nu är HELT införlivat i mitt ordförråd och vardagliga språkbruk, tror jag att hen kommer att bli det också. Det känns som att båda orden behövs, och fyller ett tomrum.

Och även om jag tycker debatten har fått sneda vinklingar och lite konstiga proprotioner, så tycker jag personligen att hen är bra inte bara för att det är praktiskt när man inte vet könet, utan för att ett ord som inte omedelbart fackar in oss som det ena eller det andra faktiskt kan vara bra att använda fast man vet - men där det inte spelar någon roll vilket kön människan/människorna vi talar om har. Inte för att någon ska skämmas för att vara varken man eller kvinna, utan för att det ganska ofta faktiskt inte är eller borde vara viktigt.

 Personligen skulle jag inte ha något emot om hen och henom (eller något liknande) blev default i språket och i vårt tänk, och att vi använde "han" och "hon" bara när det var viktig eller relevant information vilket kön personen man talar om har.

Nästan alla (även jag, tro inget annat), har ett stort behov av att veta om en person är man eller kvinna. Vi blir oerhört obekväma om vi möter en person där vi inte omedelbart kan avgöra vilket kön hen har. Varför är det så? I de sammanhang man letar efter någon att fortplanta sig med är det relevant, men annars? Varför är det så viktigt?

Om det var lika oproblematiskt att kategorisera efter kön som jag upplever att det är att kategorisera folk efter längd, skulle jag helt hålla med (de sansade) kritikerna - då hade ett hen inte behövts annat än för att förenkla när man faktiskt inte vet. Så här: jag känner inget omedelbart pockande behov av att veta hur lång någon är, och jag tror att det beror på att det jag inte lägger någon värdering i längden. Hur lång en person är spelar ingen roll för hur jag är emot hen, eller för hur jag värderar hens handlingar. Så förhåller det sig dock inte med kön, för då hade inte varit så viktigt för oss. Och jag är också ganska övertygad att gruppen kvinnor som helhet förlorar på detta (se tex de undersökningar som visar att när flickor och pojkar pratar lika mycket i klassrummet så uppfattar lärarna det som att flickorna pratar MYCKET och pojkarna lite - för vi förväntar oss olika saker av pojkar och flickor).Vi värderar alltså samma beteende olika utifrån könet, och oftast är det flickor/kvinnor som värderas lägre. Jag tror också att alla individer som inte följer den förutbestämda mallen för "sitt" kön förlorar på det.

Ja, vi är olika. Det finns kanske skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor, och kanske beror dessa skillnader på könet. Jag önskar mig en värld där mitt kön inte begränsar mig, oavsett om jag är man eller kvinna. Där jag som kvinna kan slippa "lilla gumman"-tilltal, och där det är OK för någon med snopp att inte kunna backa med släp utan att kallas för "kärring" och därmed bli degraderad till vad man uppenbarligen anser vara det sämre könet.

Hur vi använder språket för att befästa eller frigöra oss från förutfattade meningar är en liten del i att ta några steg närmare en värld där snopp eller snippa FAKTISKT inte spelar någon roll för hur vi kan välja att leva våra liv. Då hade ett hen inte behövts. Men så länge vi kan se en systematisk nedvärdering utifrån kön tror jag att det kan vara en pusselbit. 

Kvinnor missgynnas systematiskt vad gäller livsvillkor överallt i världen på grund av det ENDA faktum att de är kvinnor. Jag tror att detta befästs av att vi tillfredsställer vårt behov av att definiera oss och andra som antingen eller. Jag tror, och tycker, att vi bör göra allt vi kan för att nå ett samhälle - en värld - där livsvillkoren inte bestäms av ras eller kön eller sexuell läggning. Och jag tror fortfarande att ett neutralt pronomen i språket, så att vi inte tvingas kategorisera och definiera när vi inte måste, är en hjälp på vägen.

När kvinnor kan gå säkert på gatan utan att betraktas som lovligt byte, när jag kan bli definierad som kvinna utan att det innebär att jag förväntas vara på ett visst sätt, eller måste prestera mer än en manlig kollega för att bedömas som lika duktig. När jag inte blir oerhört obehaglig till mods av att inte veta vilket kön personen framför mig har, utan är helt bekväm med att relatera till en individ. Då tror jag att hen är ett självklart inslag i vårt språk, och att det varit ett av många, många aktiva val vi gjort för att nå dit.

Jag vill inte vara något annat än det jag är. Men jag vill inte att det jag är ska ge mig varken oförtjänta nackdelar eller oförtjänta fördelar i livet - inte mig och inte någon annan heller.

Jag vill inte ta bort olikheterna. Jag vill att ALLA ska få vara olika på det sätt just de vill. För mig handlar det inte alls om att likrikta, utan om att inte förutsätta att alla män är på vissa sätt och att alla kvinnor är på vissa sätt. Det handlar om att skapa en möjlighet att låta oss vara individer snarare än att i första hand vara ett av samhället begränsat kön. Det behövs väldigt mycket mer än ett litet ord, men det är en bit på vägen. Tycker jag.

Villkorslös kärlek - eller?

Det finns en massa förklaringar till varför, och jag kan intellektuellt förstå en hel del. Men det hjälper inte att jag förstår varför, när jag för 735:e gången samma morgon får ett "skiter väl jag i" fräst i ansiktet när jag säger att det är dags att sluta sparka fotboll i vardagsrummet och plocka ihop sin gympapåse. Det hjälper inte att jag förstår att det inte är det roligaste i världen att gå till skolan, när reaktionen på "ni kan gå och ta på er ytterkläderna" blir ett argt "Jag tänker ändå inte gå!" med hakan kaxigt i vädret åtföljt av en spark i luften mot mig. Om och om igen. Hela tiden. Jag blir arg och ledsen ändå, hur mycket jag än förstår. Att inte bli sedd, respekterad, eller att bli fullständigt ignorerad tär, hur mycket jag än förstår att den som utsätter mig för det själv mår dåligt. Och det är ingenting mot hur usel jag känner mig när det går ut över syskonen - över de som säkert också mår dåligt och är arga ibland, men sällan tar ut det på mig.

Överallt läser jag att det är en jobbig period att vara nio år. Att man inser sin och sina föräldrars dödlighet, att det finns faror man inte kommer undan. Att man behöver få vara liten ibland och stor ibland. Att det händer mkt i kroppen som man inte förstår och som gör humöret väldigt ostadigt. Att det faktum att de stöter bort en ofta betyder "älska mig". Att de testar gränsen för föräldrarnas kärlek - står du kvar om jag gör så här? Eller så här? Älskar du verkligen mig villkorslöst.

Och så känner jag att jag ibland faktiskt har svårt att stå kvar. Rent fysiskt. När jag står med de tre andra barnen (som också behöver mig, som också behöver bli sedda och som så ofta får stå tillbaka) för att gå hem från skolan, och nioåringen står på skolgården och bara vägrar komma. Vad gör jag mot honom om jag bara går? (Efter att ha bett honom komma typ 15 gånger, fått en trotsig blick och inget mer till svar....) Visar jag då att jag inte står kvar? Får han bekräftelse på den känsla han redan har att jag inte tycker om honom för att han är besvärlig och bråkig? Jag TYCKER att han är besvärlig och bråkig, men älskar honom ofantligt. Hur visar man en nioåring att ett beteende inte är OK utan att stöta bort och utan att sänka självkänslan i botten? Kan man det?

Vad gör jag mot de andra barnen när jag prioriterar den bråkiga, stökiga - den som alltid protesterar? Ibland måste jag prioritera, ibland räcker jag inte för att till hundra procent fylla alla barnens behov precis när de har dem. Men hur i h-e ser jag till att prioritera någorlunda rättvist?

Ahhhrrghh! Känner mig just nu ungefär lika lösningsinriktad som - ja, just det. En nioåring som är arg för att han måste gå till skolan och tar ut det på mig....