När man är på begravning på fredagen (och ledig från jobbet) så blir helgen plötsligt mycket mycket längre. Lördagen ägnades åt grodyngelvård (inklusive biltur 250 meter ner till sjön för att hämta några hinkar med vatten åt de stackars krakarna) promenad till den gula lekplatsen på förmiddagen med alla barnen (varför barnen W ger alla lekplatser färgkoder har jag ännu inte lurat ut - men jag jobbar på det!), eftermiddagen ägnades åt handling (pappa W och storbarnen), tvätt och lite trädgårdspyssel för mamma W och lillasyster, och så hämtade vi onkel R till middagen som bestod av grillade hamburgare ute på altanen. Mycket mer sommar än så blir det inte. Och jo - efterrätten var rabarberkaka med glass. Det är ytterligare ett sommarpoäng faktiskt.
Söndagen har varit oerhört produktiv. Storstädning på förmiddagen, sedan biltvätt och skrapning och målning av altandörren, och däremellan lite trädgårdspyssel.
Dock är hus- och trädgårdsarbete fullständigt förödande för fru W:s stegtävling. Det blir till att cykla till jobbet typ hela nästa vecka för att kompensera denna usla promenadhelg.
En hel del funderingar har det blivit denna helgen också, men de får vänta till en annan dag. Nu måste jag sova.
Godnatt.
söndag, maj 25, 2008
Mer funderingar om livet och döden - och begravningar
För två veckor sedan när barnen W:s g-mormor gick bort var vi ju nere och sa adjö till henne innan begravningsbyrån kom och hämtade kroppen. Det var första gången jag såg en död människa. Besöket väckte många frågor, framför allt hos storebror. Någon dag senare läste jag Madicken för storebror och mellansyster vid läggdags. Vi läste om "Jesu järnväg till himmelen" och hur synd det är om flickan som tror att hon kan åka tåg till sin mamma i himmelen, mamman som är död.
Storebror och mellansyster skrattar initierat. Man kan ju inte åka tåg till himmelen! Så tokigt!
"Nä", säger storebror "för när man är död ligger man bara på sin säng."
... ehmmm, det var tydligen dags för nästa snack. Inte så konstigt att det var hans bild av vad det är att vara död (och vem har en bättre bild - vem vet hur det är att vara död - det kanske är som att ligga på sin säng och se ut som om man sover. Vad vet jag?)
Vi pratade lite om begravningar och kyrkan och faktiskt också om kremering. Fast det tyckte mellansyster var lite otäckt - att man brinner upp.
Sedan dess har storebror sett fram emot att åka till kyrkan. Väldigt mycket har han sett fram emot att få åka till kyrkan. Jag har försökt förklara för honom att det kanske inte blir superlattjolajban, utan att man bör sitta ganska still, och inte prata för mycket och att prästen skall prata och att pappa och farmor och vi vuxna nog kommer att vara ganska ledsna. Men han längtade och längtade.
I fredags var det så dags, och i lagom tid kom vi till kyrkan. Storebror var uppspelt och förväntansfull, och hade ganska liten förståelse för förmaningar om att inte springa på kyrkogården.
Begravningen var fin och alldeles lagom (det jag var med på - lillasyster W var nämligen mindre förtjust i att vara tyst i kyrkan - det var ju så bra akustik där inne - coh så satt ju tvillingkusinerna precis bakom!, och dessutom var hon på ett särdeles dåligt humör, så mamma W sprang ut och in med lillasyster för att få vara med lite själv utan att störa HELA ceremonin alldeles). Pappa W var såklart lite ledsen (det var ju hans mormor), och storebror och mellansyster satt hos honom och var väldigt duktiga. Storebror hade dock lite svårt att hålla tillbaka inne i kyrkan.
"Varför säger prästen så?"
"Varför pratar han där framme?"
"Pappa, varför sjunger de inte sånger jag kan?"
"Varför, varför, VARFÖR häller prästen sand på kistan?"
"Får vi inte se g-mormor idag? Varför får vi inte det? Jag VILL se g-mormor."
När begravningsceremonin var över väntade vi alla utanför kyrkan på att kistan skulle lastas in i bilen och så skulle vi ta avsked när bilen körde iväg. Kyrkklockan började ringa - och det var nog det största på hela dagen för barnen W. Lillasyster ropade och pekade: "Dä, dä, dä dä!!!!" och storebror och mellansyster höll för öronen och var mycket fascinerade över att det hördes så mycket ändå.
På vägen upp till församlingshemmet hoppas jag att storebror fick svar på de flesta av sina frågor. Fast hur svarar man på "Varför pratar prästen så mycket om Gud? Vem är Gud?" när man själv inte har en aning och har mycket svårt att tro att det skulle kunna finnas en Gud eller ens något liknande? Förklara det för en fyraåring utan att sätta griller i huvudet på dem den som kan.
Så nu har vi sagt hejdå till g-mormor för sista gången, och jag hoppas (och tror) att mina barns första möte med döden blev ett bra möte. Ett lugnt och naturligt möte.
Storebror och mellansyster skrattar initierat. Man kan ju inte åka tåg till himmelen! Så tokigt!
"Nä", säger storebror "för när man är död ligger man bara på sin säng."
... ehmmm, det var tydligen dags för nästa snack. Inte så konstigt att det var hans bild av vad det är att vara död (och vem har en bättre bild - vem vet hur det är att vara död - det kanske är som att ligga på sin säng och se ut som om man sover. Vad vet jag?)
Vi pratade lite om begravningar och kyrkan och faktiskt också om kremering. Fast det tyckte mellansyster var lite otäckt - att man brinner upp.
Sedan dess har storebror sett fram emot att åka till kyrkan. Väldigt mycket har han sett fram emot att få åka till kyrkan. Jag har försökt förklara för honom att det kanske inte blir superlattjolajban, utan att man bör sitta ganska still, och inte prata för mycket och att prästen skall prata och att pappa och farmor och vi vuxna nog kommer att vara ganska ledsna. Men han längtade och längtade.
I fredags var det så dags, och i lagom tid kom vi till kyrkan. Storebror var uppspelt och förväntansfull, och hade ganska liten förståelse för förmaningar om att inte springa på kyrkogården.
Begravningen var fin och alldeles lagom (det jag var med på - lillasyster W var nämligen mindre förtjust i att vara tyst i kyrkan - det var ju så bra akustik där inne - coh så satt ju tvillingkusinerna precis bakom!, och dessutom var hon på ett särdeles dåligt humör, så mamma W sprang ut och in med lillasyster för att få vara med lite själv utan att störa HELA ceremonin alldeles). Pappa W var såklart lite ledsen (det var ju hans mormor), och storebror och mellansyster satt hos honom och var väldigt duktiga. Storebror hade dock lite svårt att hålla tillbaka inne i kyrkan.
"Varför säger prästen så?"
"Varför pratar han där framme?"
"Pappa, varför sjunger de inte sånger jag kan?"
"Varför, varför, VARFÖR häller prästen sand på kistan?"
"Får vi inte se g-mormor idag? Varför får vi inte det? Jag VILL se g-mormor."
När begravningsceremonin var över väntade vi alla utanför kyrkan på att kistan skulle lastas in i bilen och så skulle vi ta avsked när bilen körde iväg. Kyrkklockan började ringa - och det var nog det största på hela dagen för barnen W. Lillasyster ropade och pekade: "Dä, dä, dä dä!!!!" och storebror och mellansyster höll för öronen och var mycket fascinerade över att det hördes så mycket ändå.
På vägen upp till församlingshemmet hoppas jag att storebror fick svar på de flesta av sina frågor. Fast hur svarar man på "Varför pratar prästen så mycket om Gud? Vem är Gud?" när man själv inte har en aning och har mycket svårt att tro att det skulle kunna finnas en Gud eller ens något liknande? Förklara det för en fyraåring utan att sätta griller i huvudet på dem den som kan.
Så nu har vi sagt hejdå till g-mormor för sista gången, och jag hoppas (och tror) att mina barns första möte med döden blev ett bra möte. Ett lugnt och naturligt möte.
onsdag, maj 21, 2008
För min skull eller för barnens?
I måndags informerade pappa W undertecknad om att stora barnen W skulle ha något slags spökdräkter till förskolans temaavslutning den 21/5. Alltså idag. Alltså 2, TVÅ!, dagar senare. Detta hade förmodligen inte behövt bli ett problem om man inte är fru W. Det går på något sätt aldrig att göra något enkelt. Instruktionen från förskolan var, ungefär : "Spökkläder, eller något vitt." En normal människa hade nog tänkt något i stil med:
De meddelar detta två dagar innan, "något vitt"... jag har vita t-shirts i garderoben! Det blir perfekt.
Inte så fru W. Min hjärna hör bara "spökdräkter" och spinner loss å det vildaste. "Om man tar ett lakan, och så... och så... det behöver inte bli så svårt... och inte det heller... och inte det heller..."
Det gamla uttrycket "många bäckar små" triggar inga klockor hos fru W. Just då. Fru W påbörjar tillverkningen av två stycken spökdräkter. Inser att den klassiska varianten med ett helt lakan över huvudet med två hål i inte kommer att funka, eftersom barnen W inte ser någonting. Alltså kommer dräkterna inte att användas. OK, men om vi gör hål för huvudet, och gör separata lakansbitar för huvudet som kan tas av vid panik.... Men de kommer bara att trilla av... osv osv osv osv.
Barnen W var dessutom måttligt roade av att prova dräkterna. Särskilt huvudbonaderna. Så måttligt att när fru W efter en hel eftermiddags arbete (ackompanjerat av storebror som ville köra bilbana, mellansyster som ville gå till "gula lekplatsen" och lillasyster som helt av allt ville hjälpa till med symaskinen) ville prova den tvådelade dräkten på storebror efter badet för att kunna göra hål för ögonen och se att det funkade, så kraschade storebror. Inte förvånande, men mycket irriterande. Så irriterande att jag faktiskt gav upp. Det var inget roligt längre (och hade inte varit på en bra stund). Det var faktiskt inte meningen att ge storebror skuldkänslor (fast jag insåg sedan att det var det som hände) - jag ville bara inte göra den förb-e dräkten längre när han uppenbarligen inte ville.
Fast när han insåg att det inte skulle bli någon dräkt ville han nog det.
Två frågor snurrar i huvudet på mig idag. Den ena är - hur mycket kan man kräva av en fyraåring när det gäller handlingar och konsekvenser? Hur mycket fattar han när jag säger "om du inte... så händer...." ? Hur mycket ansvar kan han ta för sina handlingar i såna här siutationer? Är det rimligt att förvänta sig att han skall förstå att han måste välja mellan att kolla på favoritfilmen i tre minuter eller att ha ett lakan över huvudet om han vill ha en spökdräkt nästa dag?
Den andra frågan är - lade jag ner tiden och arbetet med dräkterna för barnens skull eller för min egen? Var det för att jag inte ville att de skulle behöva skämmas bland sina kompisar för att de inte hade spökdräkter, eller var det för att jag inte skulle behöva skämmas bland kompisarnas föräldrar för att jag inte hade gjort dräkter?
Hade barnen skämts bland sina kompisar i lite för stora vita t-shirts, eller hade de överhuvud taget inte brytt sig? Varför skulle jag bry mig om vad de andra barnens föräldrar tycker?
Ja, frågorna många, och det är högarna på fru Ws skrivbord också. Så sluta snurra nu frågor, och ge mig arbetsro!!!
De meddelar detta två dagar innan, "något vitt"... jag har vita t-shirts i garderoben! Det blir perfekt.
Inte så fru W. Min hjärna hör bara "spökdräkter" och spinner loss å det vildaste. "Om man tar ett lakan, och så... och så... det behöver inte bli så svårt... och inte det heller... och inte det heller..."
Det gamla uttrycket "många bäckar små" triggar inga klockor hos fru W. Just då. Fru W påbörjar tillverkningen av två stycken spökdräkter. Inser att den klassiska varianten med ett helt lakan över huvudet med två hål i inte kommer att funka, eftersom barnen W inte ser någonting. Alltså kommer dräkterna inte att användas. OK, men om vi gör hål för huvudet, och gör separata lakansbitar för huvudet som kan tas av vid panik.... Men de kommer bara att trilla av... osv osv osv osv.
Barnen W var dessutom måttligt roade av att prova dräkterna. Särskilt huvudbonaderna. Så måttligt att när fru W efter en hel eftermiddags arbete (ackompanjerat av storebror som ville köra bilbana, mellansyster som ville gå till "gula lekplatsen" och lillasyster som helt av allt ville hjälpa till med symaskinen) ville prova den tvådelade dräkten på storebror efter badet för att kunna göra hål för ögonen och se att det funkade, så kraschade storebror. Inte förvånande, men mycket irriterande. Så irriterande att jag faktiskt gav upp. Det var inget roligt längre (och hade inte varit på en bra stund). Det var faktiskt inte meningen att ge storebror skuldkänslor (fast jag insåg sedan att det var det som hände) - jag ville bara inte göra den förb-e dräkten längre när han uppenbarligen inte ville.
Fast när han insåg att det inte skulle bli någon dräkt ville han nog det.
Två frågor snurrar i huvudet på mig idag. Den ena är - hur mycket kan man kräva av en fyraåring när det gäller handlingar och konsekvenser? Hur mycket fattar han när jag säger "om du inte... så händer...." ? Hur mycket ansvar kan han ta för sina handlingar i såna här siutationer? Är det rimligt att förvänta sig att han skall förstå att han måste välja mellan att kolla på favoritfilmen i tre minuter eller att ha ett lakan över huvudet om han vill ha en spökdräkt nästa dag?
Den andra frågan är - lade jag ner tiden och arbetet med dräkterna för barnens skull eller för min egen? Var det för att jag inte ville att de skulle behöva skämmas bland sina kompisar för att de inte hade spökdräkter, eller var det för att jag inte skulle behöva skämmas bland kompisarnas föräldrar för att jag inte hade gjort dräkter?
Hade barnen skämts bland sina kompisar i lite för stora vita t-shirts, eller hade de överhuvud taget inte brytt sig? Varför skulle jag bry mig om vad de andra barnens föräldrar tycker?
Ja, frågorna många, och det är högarna på fru Ws skrivbord också. Så sluta snurra nu frågor, och ge mig arbetsro!!!
fredag, maj 09, 2008
Familjen W spelar fotboll...
Tag en högst ordinär 60-talsvilla. Lägg en oregelbunden, högst knölig och bristfälligt klippt gräs/mossmatta bredvid. Köp ett styck fotbollsmål på Toys`R Us och placera det på gräsmattan. Var sedan lite kreativ och konstruera ytterligare ett mål av gamla vägkoner. (Under tiden kan du lägga pannan i djupa veck och fundera på hur man kan komma på idén att köpa ETT fotbollsmål...?) Tag två strandfotbollar (dvs lätta saker i plast), varav en är halvmjuk.
En solig och härligt sommareftermiddag/kväll gjorde herr och fru W ovanstående (ja, huset och trädgården och det låg ju redan på plats - det hade andra och vi fixat tidigare) och trodde att vi skulle spela fotboll med våra barn. Så här går det till när familjen W spelar fotboll.
Mamma W, pappa W och storebror W börjar i stor stil med att dela in oss och mellansyster W i lag. Mellansyster W vill inte dela in i lag. Vi gör det i alla fall. Sen börjar vi spela.
Lillasyster W äntrar planen (oinbjuden), springer fram och tar bollen med händerna, och rymmer ut från planen, upp på altanen med den, vilt skrattandes. Bollen dumpas i den förbjudna hinken med grodyngel som står på altanen.
Storebror återbördar bollen, men bryter ihop när han känner att bollen är blöt. Mamma W tröstar, torkar bollen och sparkar ut den i spel till mellansyster W. Mellansyster W har dock tröttnat på att vänta på boll nr 1 och har gått för att hämta boll nr 2 i rabarberna. Väl där hittar hon en snigel som måste undersökas. Boll nr 1 fångas istället upp av pappa W som snyggt dribblar sig fram till målet (det är lätt att göra det när ingen försöker hindra en) och gör mål. Storebror bryter ihop igen, för pappa gjorde ju mål i STOREBRORS mål. Mamma W tröstar igen och lockar med storebror upp på plan för att försöka göra mål på pappa W. Pappa W vill gärna ha hjälp i målet, så han placerar raskt mellansyster W där, med uppgift att vara målvakt. Mamma W och storebror dribblar och passar sig fram mot pappa W och målet (det går sådär - vi har ju motstånd!) och storebror skjuter ett ganska löst skott på mål, mot sin mellansystermålvakt. Skottet går lätt in, för målvakten står med ryggen mot planen och donar med målnätet och hänger upp fiktiva polkagrisar i det. Mamma och pappa W applåderar storebrors insats, varpå mellansyster bryter ihop för att storebror gjorde mål på henne. Vi lockar då henne att försöka göra mål i storebrors mål. Hon dribblar (barfota - hon vill INTE ha på sig gymnastikskor) sig fram mot målet. Storebror får panik och springer som en galning mot målet för att agera målvakt. Mellansyster tvärstannar och säger surt:
"Gå bort! Jag vill inte ha någon målvakt!"
Storebror tjurar emot och sätter sig tungt i målet. Han tänker minsann inte gå bort. Lillasyster äntrar scenen igen (det visar sig senare att hon under tiden sysselsatt sig med sin favoritsysselsättning - grodröra) och rusar fram till storebror, brottar omkull honom och börjar dra i hans tröja, fortfarande vilt skrattandes. Storebror försöker försvara sig, alltmedan mellansyster tjurigt envisas med att hon inte alls vill ha någon målvakt, så han skall gå bort!
Mamma W och pappa W beslutar efter en snabb kik på klockan att det börjar bli dags för pyjamasning, och informerar barnen W om detta. Tokigt nog tänker vi att de ändå inte verkar tycka det är roligt. Det borde vi inte tänkt. Total härdsmälta vidtar när inget av barnen vill avsluta "fotbollsmatchen".
Trots allt tyckte de nog om det. Och mamma W älskade det!
En varm vårkväll i maj, blommande fruktträd, och världens bästa familj. Man kan inte ha det bättre.
En solig och härligt sommareftermiddag/kväll gjorde herr och fru W ovanstående (ja, huset och trädgården och det låg ju redan på plats - det hade andra och vi fixat tidigare) och trodde att vi skulle spela fotboll med våra barn. Så här går det till när familjen W spelar fotboll.
Mamma W, pappa W och storebror W börjar i stor stil med att dela in oss och mellansyster W i lag. Mellansyster W vill inte dela in i lag. Vi gör det i alla fall. Sen börjar vi spela.
Lillasyster W äntrar planen (oinbjuden), springer fram och tar bollen med händerna, och rymmer ut från planen, upp på altanen med den, vilt skrattandes. Bollen dumpas i den förbjudna hinken med grodyngel som står på altanen.
Storebror återbördar bollen, men bryter ihop när han känner att bollen är blöt. Mamma W tröstar, torkar bollen och sparkar ut den i spel till mellansyster W. Mellansyster W har dock tröttnat på att vänta på boll nr 1 och har gått för att hämta boll nr 2 i rabarberna. Väl där hittar hon en snigel som måste undersökas. Boll nr 1 fångas istället upp av pappa W som snyggt dribblar sig fram till målet (det är lätt att göra det när ingen försöker hindra en) och gör mål. Storebror bryter ihop igen, för pappa gjorde ju mål i STOREBRORS mål. Mamma W tröstar igen och lockar med storebror upp på plan för att försöka göra mål på pappa W. Pappa W vill gärna ha hjälp i målet, så han placerar raskt mellansyster W där, med uppgift att vara målvakt. Mamma W och storebror dribblar och passar sig fram mot pappa W och målet (det går sådär - vi har ju motstånd!) och storebror skjuter ett ganska löst skott på mål, mot sin mellansystermålvakt. Skottet går lätt in, för målvakten står med ryggen mot planen och donar med målnätet och hänger upp fiktiva polkagrisar i det. Mamma och pappa W applåderar storebrors insats, varpå mellansyster bryter ihop för att storebror gjorde mål på henne. Vi lockar då henne att försöka göra mål i storebrors mål. Hon dribblar (barfota - hon vill INTE ha på sig gymnastikskor) sig fram mot målet. Storebror får panik och springer som en galning mot målet för att agera målvakt. Mellansyster tvärstannar och säger surt:
"Gå bort! Jag vill inte ha någon målvakt!"
Storebror tjurar emot och sätter sig tungt i målet. Han tänker minsann inte gå bort. Lillasyster äntrar scenen igen (det visar sig senare att hon under tiden sysselsatt sig med sin favoritsysselsättning - grodröra) och rusar fram till storebror, brottar omkull honom och börjar dra i hans tröja, fortfarande vilt skrattandes. Storebror försöker försvara sig, alltmedan mellansyster tjurigt envisas med att hon inte alls vill ha någon målvakt, så han skall gå bort!
Mamma W och pappa W beslutar efter en snabb kik på klockan att det börjar bli dags för pyjamasning, och informerar barnen W om detta. Tokigt nog tänker vi att de ändå inte verkar tycka det är roligt. Det borde vi inte tänkt. Total härdsmälta vidtar när inget av barnen vill avsluta "fotbollsmatchen".
Trots allt tyckte de nog om det. Och mamma W älskade det!
En varm vårkväll i maj, blommande fruktträd, och världens bästa familj. Man kan inte ha det bättre.
onsdag, maj 07, 2008
Barnen W funderar om livet och döden
Igår gick barnen W:s gamlafarmor bort. Fast vi har kallat hennet för gamlamormor (för hon blev gamlamormor först, och sen kallades hon det fast hon blev gamlafarmor också...). Eller egentligen kallade vi henne g-mormor, för hon tyckte det lät så gammalt med "gamlamormor". Och g-mormor blev verkligen gammal. Hela 95 år. Den sista tiden har det inte varit så mycket bevänt med henne, så det var ingen oväntad bortgång. Men sorglig ändå. Som det ju alltid är när folk går ur tiden.
Beskedet om g-mormor satte myror i huvudet på storebror.
"Pappa, är g-mormor död? Men inte på riktigt väl?"
"Jo, hon är död på riktigt nu."
Kort stunds funderande.
"Men pappa, var finns hon då?"
"Hon ligger i sin säng just nu, och sen skall hon begravas. Eller, kroppen ligger där i alla fall."
Lite funderande till.
"Pappa, hur ser man ut när man är död?"
"G-mormor ser nog ut som om hon sover ungefär."
Mamma W äntrade hemmet, inställd på att pappa W skulle köra själv till föräldrahemmet och ta farväl av sin mormor. Efter kort överläggning bestämde dock föräldrarna W att det nog var en bra idé att låta barnen följa med. De har trots allt träffat g-mormor - att hon plötsligt bara försvinner skulle kunna bli konstigt. Dessutom tänkte vi att det är bättre att låta framför allt storebror se, nu när han hade så många frågor. För även om det är sorgligt, så var det en helt naturlig död, en del av den cykel som vår existens är. När man blir gammal så dör man, och det är sorgligt men inget konstigt och helt naturligt. Man blir ledsen, men det måste man få vara.
Pedagogiska mamma W försökte förbereda de stora barnen lite för att de inte skulle bli rädda när vi kom ner till g-mormor.
"Jo, förstår ni, när vi kommer till g-mormor så ligger hon på sin säng och ser ut som om hon sover, men man kan inte väcka henne och hon kan inte öppna ögonen och inte prata. Den kroppen som ligger där fungerar inte längre som när man lever. "
Mellansyster W (som aldrig riktigt lyssnar)
"Varför sover g-mormor?"
"Hon ser ut som om hon sover, men det gör hon inte. Hon har dött, och då kan man inte vakna."
Storebror (med panna i djupa veck):
"Mamma, kan hon inte ens öppna ögonen om vi hjälper henne?" (talande illustrerar han genom att öppna ena ögat på sig själv med fingrarna)
Mamma W (faktist lite full i skratt):
"Jo, det kan man, men det hjälper inte för g-mormor kan i alla fall inte se med ögonen. Det kan man inte när man är död. Vi skall nog inte testa det när vi är hos g-mormor." (det var den bilden som faktiskt fick mig att le)
Besöket visade sig bli riktigt, riktigt fint och bra på alla sätt. Alla pappa W:s syskon, och nästan alla våra barn var med och vi gick tillsammans in i g-mormors rum på hemmet där hon bott de senaste åren. Hon låg så fint, klädd i sin vackraste blåa dräkt, med lila blommor i handen. Lite blek, men lugn och fridfull såg hon ut. Personalen hade tänt ett ljus. Såklart var det sorgligt, och såklart gräts det en del.
Storebror tyckte det var så konstigt att hon inte vaknade när han rörde vid hennes fot. Och inte heller när han rörde vid hennes hand. Sen pratade vi lite om varför hon var så kall om handen, och varför hon inte andades. Och det var ingen som tyckte det var konstigt, eller att barnen skulle vara tysta eller inte vara med. Det här var deras stund lika mycket som vår. Deras stund att börja förstå hur det kan vara. Och jag är så glad att den stunden var så - enkel. Ja, vi var ledsna. Ja, vi grät. Men det är OK att gråta när man är ledsen. Det är inte farligt att vara ledsen. Och när man blir tillräckligt gammal så dör man. Gärna ganska fridfullt och lugnt, i sin egen säng, precis som g-mormor. Och jag är så glad att just detta fick bli mina barns första möte med slutet på livet.
Beskedet om g-mormor satte myror i huvudet på storebror.
"Pappa, är g-mormor död? Men inte på riktigt väl?"
"Jo, hon är död på riktigt nu."
Kort stunds funderande.
"Men pappa, var finns hon då?"
"Hon ligger i sin säng just nu, och sen skall hon begravas. Eller, kroppen ligger där i alla fall."
Lite funderande till.
"Pappa, hur ser man ut när man är död?"
"G-mormor ser nog ut som om hon sover ungefär."
Mamma W äntrade hemmet, inställd på att pappa W skulle köra själv till föräldrahemmet och ta farväl av sin mormor. Efter kort överläggning bestämde dock föräldrarna W att det nog var en bra idé att låta barnen följa med. De har trots allt träffat g-mormor - att hon plötsligt bara försvinner skulle kunna bli konstigt. Dessutom tänkte vi att det är bättre att låta framför allt storebror se, nu när han hade så många frågor. För även om det är sorgligt, så var det en helt naturlig död, en del av den cykel som vår existens är. När man blir gammal så dör man, och det är sorgligt men inget konstigt och helt naturligt. Man blir ledsen, men det måste man få vara.
Pedagogiska mamma W försökte förbereda de stora barnen lite för att de inte skulle bli rädda när vi kom ner till g-mormor.
"Jo, förstår ni, när vi kommer till g-mormor så ligger hon på sin säng och ser ut som om hon sover, men man kan inte väcka henne och hon kan inte öppna ögonen och inte prata. Den kroppen som ligger där fungerar inte längre som när man lever. "
Mellansyster W (som aldrig riktigt lyssnar)
"Varför sover g-mormor?"
"Hon ser ut som om hon sover, men det gör hon inte. Hon har dött, och då kan man inte vakna."
Storebror (med panna i djupa veck):
"Mamma, kan hon inte ens öppna ögonen om vi hjälper henne?" (talande illustrerar han genom att öppna ena ögat på sig själv med fingrarna)
Mamma W (faktist lite full i skratt):
"Jo, det kan man, men det hjälper inte för g-mormor kan i alla fall inte se med ögonen. Det kan man inte när man är död. Vi skall nog inte testa det när vi är hos g-mormor." (det var den bilden som faktiskt fick mig att le)
Besöket visade sig bli riktigt, riktigt fint och bra på alla sätt. Alla pappa W:s syskon, och nästan alla våra barn var med och vi gick tillsammans in i g-mormors rum på hemmet där hon bott de senaste åren. Hon låg så fint, klädd i sin vackraste blåa dräkt, med lila blommor i handen. Lite blek, men lugn och fridfull såg hon ut. Personalen hade tänt ett ljus. Såklart var det sorgligt, och såklart gräts det en del.
Storebror tyckte det var så konstigt att hon inte vaknade när han rörde vid hennes fot. Och inte heller när han rörde vid hennes hand. Sen pratade vi lite om varför hon var så kall om handen, och varför hon inte andades. Och det var ingen som tyckte det var konstigt, eller att barnen skulle vara tysta eller inte vara med. Det här var deras stund lika mycket som vår. Deras stund att börja förstå hur det kan vara. Och jag är så glad att den stunden var så - enkel. Ja, vi var ledsna. Ja, vi grät. Men det är OK att gråta när man är ledsen. Det är inte farligt att vara ledsen. Och när man blir tillräckligt gammal så dör man. Gärna ganska fridfullt och lugnt, i sin egen säng, precis som g-mormor. Och jag är så glad att just detta fick bli mina barns första möte med slutet på livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)