Regn och rusk och en ganska stressig morgon hos oss. Behovet av att ställa väckarklockan har hittills varit i stort sett obefintligt när man har "barnmorgon" hemma hos oss. Att väckas halv sex på morgonen av sonens "Per Olsson hade en bonnagård" är inget ovanligt (och faktiskt egentligen inte särskilt otrevligt heller). Men i morse vaknade JAG först (ca kvart över sju), maken var redan ivägforen till jobbet, och barnen låg och sov. 2,5-åringen var halvvaken och vaknade till liv när jag gick upp, men lillan sov och sov och sov och sov. Medan storebror och jag gosade lite morgon i hans säng, började vi dividera om huruvida vi skulle eller inte skulle byta blöja. Flyttade diskussionen till VAR det av modern diktatoriskt beslutade blöjbytet skulle ske och under halvhjärtade protester genomfördes nämna blöjbyte. Sedan vidtog operation "få-på-son-som-helst-springer-nakenfis-några-som-helst-kläder". Dagens metod gick ut på att ge honom mååånga valmöjligheter (men inte VAD som helst eftersom det idag är dags för barnens första "dagisfotografering"). Metoden föll väl ut. Vilket tyvärr inte är någon garanti för att det fungerar nästa gång. Lillasyster fick, trots blöjbytes- och påklädningsdebaclet väckas vid halv åtta-tiden, och något sömndrucken men vid gott mod blev hon bytt på och påklädd. Allt detta medan den pedagogiska modern försökte inpränta i storebror att vi idag inte skulle hinna med mer än ETT program på TV:n idag, och om han inte åt sin frukost med en gång så skulle han inte hinna äta den alls, och DIREKT efter TV-programmet var det dags att gå ut i hallen och påbörja påklädning av ytterkläder. Påklädningen försvårades även av att vädrets makter beslutat sig för att återgå till normal höstordning i Göteborg. Hällregn.
Efter mycket lirkande (och ett rationellt beslut att INTE stryka moderns egen ekipering för dagen - hon skulle ju inte ta några kort...), kom vi till slut iväg till dagis och en mycket mer harmonisk lämning än vad jag vågat hoppas på efter denna racermorgon som inte ALLS ligger i linje med storebrors personlighet. Han kräver som bekant en hel del ställtid.
Ställtid eller inte - han är i alla fall världens bästa på att smälta sin mammas hjärta. När han gått ut på trappen, iklädd en kompromiss av mammas praktiska regnkläder och sitt eget val av diverse kläder prydda med bilar av olika slag, sträcker han ut tungan och smakar på regnet. När mamman, något stressad efter att ha pysslat in lillasyster i bilen, kommer för att hämta storebror, tittar han glatt förundrat på henne och säger:
- Mamma, regnet smakar jordgubbssmak!
Jag älskar regn, och jag älskar min familj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar