En morgon efter en mycket intensiv påskhelg. Barnen W sover fortfarande kl 07.25, trots att undertecknad duschat och röjt på övervåningen. Fru W inser stressat att vi börjar få rejält bråttom. Barnen är inte alls intresserade av att gå upp. Lillasyster W stoppar resolut nappen i munnen igen, och drar täcket över huvudet. Storebror kniper ihop ögonen och mumlar något om att sova mera. Mellansyster stapplar upp och går sömndrucket ut i badrummet utan något egentlig ärende dit. Mamma W baxar upp lillasyster, beordrar storebror och mellansyster att ta kläder, plockar kläder till lillasyster och sjasar ner hela gänget för trappan till den väntande frukosten. Välling och macka portioneras ut (under protester "jag är för trött för att äta"!). Mammatjatet vidtar, samtidigt som mamman försöker äta något slags frukost själv. Inser lite för sent att jag glömt blåsa håret. Inser samtidigt att jag egentligen alls har tid att blåsa håret. Gör en halvmesyr (som består i att sätta huvudet mellan knäna (faktiskt en bedrift när man är gravid i 3?:e veckan) och blåsa håret "upp-och-ner". Hinner inte riktigt blåsa torrt, utan måste hantera en välling och en blöjkatastrof, och sen vidtar stora smörj- och påklädningsdebaclet. Jag har precis börjat tro att lillasyster accepterat den bubbelgumsrosa outfiten som plockats fram för dagen - när hon inser att de andra fått välja själva och att hon inte fått det. Stort bryt vidtar, där mamman till slut inser att det enda sättet att komma i tid till dagis är att strunta i vad lillasyster har på sig. Sagt och gjort. Väl ute i hallen, i full diskussion om vad man måste och inte måste ha på sig till dagis inser jag - det är utflyktsdag för de båda stora barnen. Alltså skall de ha matsäck. Panikgör två matsäckar (som tack och lov är oerhört standardiserade), slänger ner ett osorterat urval av överdragsbyxor, vårjackor och tunna vantar i en påse, får ut alla till bilen och får iväg barnen till dagis. I tid, hör och häpna. Lämnar av någorlunda glada barn och sätter mig andfått i bilen, när jag inser att jag har väääldigt bråttom till dagens första möte på jobbet (eftersom jag varit förvånande oplanerad och förutseende inför påsken). Tar mig snabbt till jobbet, ringandes för att ta reda på var mötet kl 9 skall vara (hinner därför inte slänga ett öga i spegeln). Rusar (så mycket jag nu kan rusa) upp på rummet, hämtar dator och kollega och pinnar iväg till mötet. På vägen dit tittar kollegan på mig och säger - vad fräck du var i håret idag - är det nyklippt? Fru W drar generat handen genom håret och inser att jag faktiskt inte tittat mig i spegeln sen INNAN hårblåsningen. Jag har inte en aning om hur jag ser ut. Säger "tack", och se i hisspelgen att håret faktiskt inte ser så tokigt ut ändå. Håller med kollegan om att det ser rätt fräckt ut.
Dagens stressmorgon gav mig alltså en ny styling på frisyren, som dessutom är mycket enklare än den gamla. Härligt!
