Funderar en hel del på baby W:s ankomst och förlossning. Inte nervöst och inte oroligt - men fundersamt. De andra två har kommit relativt snabbt (eller så har jag varit för dum för att förstå när det börjar bli allvar med värkar och sånt). En timme på förlossningen med vardera. Och hela förloppet gick rätt mycket fortare med två:an. Så fort att herr W denna gång är allvarligt oroad för att baby W skall inträda i denna värld i baksätet på vår älskade gamla Volvo 740... Han menar också att Fru W:s präktighetmani hindrar henne från att åka in - inget kan ju vara mer pinsamt än att bli hemskickad igen för att det inte var igång ännu. Han har fel såklart, men känns lite märkligt att man inte skulle veta hur det känns när det är TREDJE gången. Faktiskt. Själv är jag mest oroad för att inte ens hinna ut i bilen och föda hemma - med de andra två små i närheten. Känns inte som det mest pedagogiska sättet att visa dem hur barn kommer till världen.
Fast jag ser mest fram emot att föda igen. Det är rätt häftigt faktiskt. Känslan alltså. Inte svetten, kladdet, den enorma oformliga degen man får till mage efteråt eller det faktum att jag nu vet att det kommer att ta sådär 9 månader innan jag ens kan fundera på att ta fram mina gamla kläder igen. Det visste jag inte första gången. Då hade jag med mig ett par jeans som passade precis i början av graviditeten till BB. Moahahahahaha! Det tog exakt 6 månader och 12 dagar innan jag kom i dem igen. Denna gång hyser jag inga illusioner, utan packar ner mammamysbyxor stl L tillsammans med amningströja och absurda mängder amningsinlägg. Fast inte riktigt än.
2 kommentarer:
Bättre att föda hemma än i bilen säger jag som inte hann in. Jag var så trög så det tog 10-20 minuter innan jag fattade att det var värkar. Hela förloppet tog kanske 1-1,15 timme. Barnvakten och ambulansen kom samtidigt :-). Det var inte läskigt alls för mig. Jag gör om det 10 gånger hellre än att göra om den första sega förlossningen en gång (hehehe...det skulle vara snabbare ändå än den första). Snabba förlossningar är nästan alltid komplikationsfria enligt bb-personalen. Det häftiga var att jag inte hade så ont och kände ändå hur bebisen roterade för att komma ut. Nä, var inte rädd, det var häftigt bara! Låter helt knäppt, jag vet, men jag är ärlig.
Nä, rädd är jag inte egentligen. Inte för min egen skull. Mest då för att mina två småtroll inte riktigt skall förstå varför mamma ser ut som Linda Blair i Exorcisten - och låter ungefär likadant. Man vill ju inte skrämma dem i onödan!
Tack för uppmuntran - den behövs! (Man kan ju alltid hoppas att de två förra gångerna har lärt en någonting så att man fattar att det är på gång när det är på gång...
Skicka en kommentar