Att anstränga sig och inte...

Efter ännu en utflyktshelg (släktkräftskiva med alla mamma W:s kusiner) kom vi hem igår, insåg att vi inte skulle hinna handla och fick ta vad vi hade i frysen till middag idag (eftersom vi inte orkade handla idag heller...). Resultatet blev en Stinas kyckling med couscous och lite ärtor/bönor/morötter/blomkål från en påse i frysen. Det kunde varit värre, men det var väl ingen kulinarisk upplevelse precis. Fru W har ju en idé om att det skall vara roligt att äta och då bör maten vara lite mer inspirerad än så. Framför allt eftersom barnen W äter så krattigt till och från (fast jag har läst i tidningen att det är BRA att de kinkar med maten, för det är det som fått vår art att överleva i miljontals år - att vi inte stoppat i oss vad som helst).

Och så äter de som utsvultna hästar idag! Tji fick jag för att alla ansträngningar med nyttigare, "roligare" mat. Maten skall tydligen inte alls vara rolig. Den skall vara ganska smaklös, helst halvfabrikat och för allt i världen ingen sås. Och skall sanningen fram är det ju rätt enkelt att laga...

Fast känner jag mina vildbasare rätt kommer det inte att funka nästa gång. Alls. De vet att man inte kan vara för förutsägbar (oftast). Och egentligen är det rätt så bra. Tror jag.

Huvudvärk

Storebror sitter vid bordet och har "lerat" en stund. Han tittar allvarligt på mig och säger:
- Mamma, jag har ont i pannan, jag behöver nog lite alvedon.

Mamma W:
- Har du ont i pannan? Varför har du det då?

Storebror (tänker efter en stund och säger sedan):
- För att jag har tänkt så mycket.

Och då hjälper såklart lite alvedon. Det är mammas gosse det!

Produktiv slutspurt

Nu är semestern slut för familjen W. För barnen W har hela veckan varit som en "vanlig" vecka, med dagis mån-ons-tors, och herr W hade en "mjukstartsvecka" med tre arbetsdagar. Men oj vad slutet på semestern varit produktivt. Inte nog med att semestern överlag varit väldigt resultatrik (med städad gillestuga, oräkneliga resor till tippen, ett superstädat garage (i alla fall för att vara vårt garage), en trädgård i mer ordning än någonsin tidigare och lite röj i garderober och bland kläder. Dessutom resulterade de sista dagarna i - lister i köket!

För den oinvigde kan detta låta väldigt trivialt, men då känner man inte familjen W. Det är nu ganska exakt fem år sedan vi fick nycklarna till vårt hus. Eftersom familjen W känner familjen W ganska väl, satte vi kofoten i köket ca fem minuter efter att vi kommit in. Annars skulle det aldrig bli gjort. Och två och en halv månad senare hade vi strippat köket ner till råsponten, breddat en dörr och flyttat en annan, och fyllt på med gips, spackel, köksinredning, kakel, färg och nytt golv. Vitvaror kopplades in, vasken och blandaren monterades i bänkskivan - och sen tog det liksom stopp. Sen funkade det ju. Sockeln nere vid golvet kom upp, men inte täckskivan ovanför köksskåpen. Fodren runt fönstren var besvärligt, så det blev inte heller av. Taklisterna kunde vi inte sätta eftersom skivan ovanför skåpen inte var satt, och golvlisterna kunde vi inte sätta för att vi inte hade målat murstocken (och inte visste riktigt vad vi skulle göra med den). Och så har det sett ut sen dess - i princip. Vi har förvisso inte legat på latsidan sen dess, men vi kan inte skylla på att vi inte haft tid att fixa listerna. Vi har inte orkat, och uppenbarligen inte tyckt att det var viktigt nog.

Men halleluja - nu har det hänt! Vi har taklister (och följaktligen också skivorna ovanför skåpen), fönstren har foder, vi har fixat med ett litet glapp i golvet som inte var så snyggt.

Och som herr W sa:
Det är smart att vänta fem år med att göra färdigt köket, för nu kommer vi att tycka att vi har ett nytt kök i fem år till!!