Utmaning!

Jag har blivit utmanad! Mitt livs första... Den kommer från Saring, så "here goes nothing"!

1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18 rad 4,vad står det där?
"färgglada uniformerna, silver- och guldornamenten på offi-"
Ur "Teutobergerskogen - slaget som stoppade Rom". Inte min. Tror att herr W har lånat den av lika historieintresserad vän.

2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan,vad rör du vid?
Mitt köksbord, och datorn. Inget mer.

3. Vad såg du senast på tv?
Gilmore Girls i tisdags kväll. Om det räknas att jag såg den med 30 minuters fördröjning med hjälp av inspelningsbar DVD eftersom jag hade "stora barn"-kväll igårkväll.

4.Utan att se efter gissa vad klockan är?
16.00 (korrekt tid - 15.58)

5. Bortsett från datorn vad hör du just nu?
Storebror W som leker med sina bilar (de skäller på varandra å det grövstaoch verkar inte vara vänner alls), ett elektriskt BRIO-tåg, storasyster W:s småpladder med sin Nalle Puh och tåget. Lillasyster W:s knorrande oh ljudliga pruttar.... Spännande, eller hur?

6.När du senast var ute vad gjorde du då?
Postade brev och hämtade storayskonen W på dagis.

7.Vad tittade du på innan du började med denna undersökning?
Sarings lista.

8.Vad har du på dig nu?
AmningsBH och övriga underkläder, raggsockar, urgamla byxor från Part Two med lite strech i (som är ett av tvåpar byxor som fru W kan ha just nu) och en urtvättad mammatröja från HM. Dekorerad med lite barnkräksfläckar.

9.Drömde du något i natt?
Inte vad jag minns, men när man sover den utmattades sömn minns man knappt hur man kom i säng på kvällen.

10.När skrattade du senast?
Alldeles nyss åt storebror W som helt apropå kom fram till mig och frågade "Vill du kolla min blöja, eller?"

11.Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
En plansch från friidrottsVM 1995 här i Göteborg, foton på köket som det såg ut när vi köpte huset, foton på storebror och storasyster W, en hylla full med allsköns bråte (telefonkataloger, kvittolådor, näsdroppar, målarböcker, tuschpennor, adressböcker, barnens BVC-böcker etc etc etc), två stycken familjealmanackor och en kombinerad nyckel- och "viktiga-papper"-tavla.

12. Har du sett något konstigt på sista tiden?
Sett och sett. Jag är just nu med om något ganska konstigt - eller i alla fall otroligt. Morfar W, som inte varit gift med mormor W på väääääldigt många år, har via chattar på nätet pratat med en tjej i Australien under några månaders tid, och de skall nu gifta sig. Så långt allt väl, men betänk att desa två människor aldrig har träffats "in actual reality"... Varför inte först bestämma att man skall träffas och se om man gillar varandra öga mot öga INNAN man pratar om att gifta sig? För mig är det konstigt. För mig hade det varit konstigt att prata om att gifta sig efter bara några månader "in actual reality" också. Men jag kanske är fördomsfull. Eller konventionell. Eller gammalmodig. Jag har ju faktiskt ingen aning om hur bra man kan lära känna någon via nätet. Alls.

13.Vad tycker du om den här utmaningen
Rolig.

14.Vilken var den senaste film du såg?
På bio - Casanova. På TV - ingen aning. På DVD - Bilar (som vi just nu ser VARJE morgon och VARJE kväll och har gjort i tre veckors tid).

15.Om du blev multimiljonär-vad skulle du köpa då?
Tid att vara hemma lääänge med mina barn - på DELTID. Ett nytt hus. Eller hantverkare som kunde fixa till det vi har i tipp-topp-skick. En ny bil (till...). Och så förstås betala av på alla lån som vi och alla i våra familjer har.

16.Berätta något om dig själv som folk inte vet om?
Svårt när man är som en öppen bok om det mesta... Jag var en gång i tiden vänsterhänt, i alla fall när jag skrev, men nu skriver jag oftast med höger. Vet inte varför.

17.Tycker du om att dansa ?
Jag älskar att dansa - till nästan vad som helst, men gärna musik man känner igen. Är en nostalgisucker och älskar åttiotalsmusik. Kanske för att jag knappat tagit till mig någon ny musik efter det...

18-19.Vad ska dina barn heta,pojke resp flicka?
Vi har nog fått vad barn vi skall ha, och eftersom jag hållit namnen lite hemliga i bloggen hittills så får det nog vara så i fortsättningen också. Den väldigt nyfikne kan ju maila mig...

20. Skulle du överväga att bo utomlands?
Skulle gärna vilja svara ja på den frågan, men den enda gången det var ens nästan lite aktuellt kunde jag det inte, så svaret blir nog ett njaee.

21.Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
"Eftersom jag inte alls är en liten småaktig sandlådegud som kräver att man lever efter konstiga regler för att få komma in är du såklart välkommen. Det räcker så bra med att man varit snäll mot sina medmänniskor och försökt så gott man kan." Typ.

22.Vilka fem personer vill du ska svara på dessa frågor?
Anna, Helga, Monica, och ... alla som känner för det!

Världens vackraste bebis?

Visst tycker alla föräldrar det om sin egen bebis? Jag minns när jag skulle på första mammaträffen på BVC med sonen. Jag kunde nästan inte med att gå dit, för jag tyckte så synd om alla andra mammor som skulle få se mitt fantastiska, underbara barn och inse att deras barn omöjligen var lika vackra och söta. Det värsta är att jag nästan inte överdriver alls. Faktiskt.

Man skulle kunna tro att denna känsla går över när det gäller barn tre. Men det gör den inte. Känslan finns där. Och tack och lov en insikt om att alla föräldrar känner så för sina barn. Trodde jag.

När lillasyster W idag var och besiktigades på BVC och fick sin tvåmånaders läkarkontroll gjord, utbrast läkaren (vad den heeelt opartiska fru W tolkade som) spontant: "Vad du var en söt och go´liten en!" Och där rubbade han mina cirklar igen. Jag som ju hade förstått att det bara var jag och herr W (och en och annan mormor och farmor) som tycker att våra bebisar är det vackraste som finns.

Den rationella fru W inser att läkare nog säger så till alla små bebisar för att lugna deras mödrar. Fast man får ju komma ihåg att lillasyster W är ovanligt söt....

Hemma igen..

Halleluja - jag kom upp för backen och är lyckligen hemma igen! Återstår äventyret med att hämta mina två huliganer om en halvtimme. Nu har det börjat snöa och blåsa igen, så jag har två ganska dåliga alternativ. Bilalternativet är vanskligt eftersom det är dåligt plogat på den lilla vägen fram till dagis - och vi har uppförsbacke hela vägen hem. Fördelen är att man slipper ha tre barn i en vagn att putta framför sig i samma uppförsbacke på den dåligt plogade cykelbanan och genom halvmeterhöga snövallar när man skall över vägarna. Nackdelen med vagnalternativet - se ovan. Fördelen här är att jag inte behöver oroa mig för att bilen skall bli stående med näsan ner i diket. Eller ännu värre - med bakre kofångaren inne i någon annans bil...

Jag vet vems fel snön är...

Han heter C, och bor här i Mölndal. Häromdagen sa han till sin bättre hälft att han skulle ställa undan snöskyffeln för nu skulle det inte bli mer snö. Den bättre hälften, insåg risken med ett sådant uttalande och bad honom att låta bli. Men eftersom C inte är särskilt vidskeplig stegade han ut och ställde undan snöskyffeln. Och se vad som hände!!

Fast bortsett från att det är ganska knepigt att skotta ut bilen med tre små barn att hålla reda på samtidigt, att det är ett vågspel att ta sig ut med bilen i Mölndalsbergen, att vi har snö MELLAN rutorna i våra tvåglasfönster och att elpatronen i panna går på högvarv så är det inte så tokigt med snön. Det blir ljust, barnen gillar att vara ute (i alla fall när det inte blåser), och ljuden blir sådär mysigt dämpade. Och så är det lite roligt att sitta i köksfönstret och studera alla som skall upp för den ganska branta backen precis här utanför. Man ser vilka som bor där uppe, för de vet att man måste ta sats för att komma upp. Synd bara att jag måste ner för alla backarna till BVC idag. Fast det är förmodligen inte nerfärden som blir mest problematisk när jag tänker efter. Läser ni en notis om en tokig mor som övernattat i bilen på parkeringen på Mölndals centrum i morgon så är det förmodligen jag som inte lyckats få upp bilen på berget igen.

Snön är i alla fall här nu, med besked. Och vid närmare eftertanke är det inte det faktum att det kommer IN snö mellan rutorna som oroar mest. Det är det att den inte smälter där utan ligger kvar...

En någorlunda morgon

Kort rapport innan det är dags för det stora "återbesöket" på MVC. Morgonen har förflutit väl. Inga totala sammanbrott alls faktiskt. Så kanske det är mer än en någorlunda morgon. Alla barnen sov MYCKET längre än vad de brukar. Storasyster och storebror fick väckas kl halv åtta, och sen vaknade lillasyster i kalabaliken som uppstod vid blöj- och klädbytena. HALV ÅTTA! Det var väldigt länge sen det hände. Halv fem är annars en rätt vanlig tid just nu. Då vaknar storebror och börjar sjunga sånger från dagis. Om han inte går över till storasysters säng och lyfter på hennes ögonlock och säger: "Vakna nu, det är morron!". Efter många förmaningar har han dock nu börjat gå in i det intilliggande lekrummet och sjunger där istället. Det brukar ge såväl fru W som storasyster någon kvarts respit - och ett något lugnare uppvaknande. Igår morse gjorde han helt rätt - gick in i lekrummet och satt där och sjöng och grejade. Tills han hörde att jag var vaken. Då ropade han:
- Mamma, är det morgon?
Den intet ont anande modern svarade då:
- Ja, det är morgon. (Som i "Ja, det är morgon så vi kommer inte att försöka få dig att somna om")
I storebrors öron måste det ha låtit som:
-Ja, det är morgon (och alltså är det helt OK att gå in och lyfta på syrrans ögonlock och vråla att hon måste gå upp). För det var precis det han gjorde. Så mycket för den respiten.

Dagen hittills fick alltså genomföras i något snabbare takt än vanligt - men det gick ovanligt bra. Kanske för att storebror knappt hunnit vakna. Eller för att jag inte orkar bråka särskilt mycket mitt i all hosta. Eller för att jag redan HAR bråkat väldigt mycket trots all hosta. Eller nåt. Nu är de två stora i alla fall lyckligen avlämnade på dagis och jag och lillasyster är som sagt var på väg till MVC. Jag som skulle vila...

Kass prognos

När herr W tycker att du skall gå till doktorn, då är du förmodligen halvdöd. Herr W:s åsikter om läkare kan kort sammanfattas med "jag kan själv ta två alvedon och gå och lägga mig, det behöver jag inte betala en läkare för att tala om för mig". Lite rufft, men ganska sant. Så när herr W imorse bekymrat tittade på fru W och sa "Du borde nog gå och kolla upp den där hostan" (föranlett av fru W:s numera sedvanliga halvtimmeslånga hostsession varje morgon för att lösa upp obeskrivbart äckel som samlats i luftrören under natten), kändes det som om det kanske var dags.

Efter att ha baxat in alla tre syskonen i allsköns vinterkläder, hindrat storebror från att ta med sig sin nya trumma, sin gitarr och bytt dessa mot tre bilar storlek mindre, kånkat in vagnen i bilen skyndade fru W flåsande mot vårdcentralen och deras öppna förmiddagsmottagning. Storebrors reaktion när jag försiktigt nämnde att vi kanske skulle åka till doktorn var - "JAAA, jag vill åka till sjukhuset (han menar vårdcentralen) och leka!" Tack vare denna entusiasm blev den mer än timslånga vistelsen i väntrummet i väntan på läkaren inte alldeles outhärdlig. De två lite större barnen lekte fint hela tiden, och lillan sov i vagnen. Fru W satt och hostade och försökte att inte sprida smittan över HELA vårdcentralen.

Resultatet av besöket blev: Ta två alvedon och gå och lägg dig. Fru W har inte lugninflammation, men behöver vila. Den snälla doktorn sjukskrev alltså fru W i en hel vecka. Problemet är bara att någon annan måste vara hemma och ta hand om barnen för att det skall bli någon vila...

Prognosen framöver var inte heller så lysande. Det går tydligen mycket envisa virus"hostor" just nu. Åtta veckor är inget ovanligt... Och vem vet vilka trevliga virusar vi fick med oss hem från vårdcentralen idag?

Materialist - javisst!

Vådan av att fylla år nära julafton - och att ha en stor familj. Storebror fyller år i januari. Mindre än en månad efter julafton. Och trots årets kraftansträngning för att minimera antalet julklappar blev det en hel del. Dock inte allt på en gång. Julafton firades med pappas familj, med presenter från oss och från farmor och farfar. (Kusinerna bortrationaliserade.) På juldagen kom barnens mormor och L, tillsammans med morbror och hans fru - med julklappar från dem. I mellandagarna kom morfar och C, med julklappar från dem. I mellandagarna och någon vecka efter nyår kom det också ett gäng paket till nya lillasyster, både på posten och med besökare. De flesta besökare hade omtänksamt nog också tänkt på storasyskonen som också fick varsitt paket.

Storebrors födelsedag kom - men inte alla gästerna. Så det har droppat in paketer ett par, tre, fyra gånger efter kalaset också.

När så onkel och hans fru nu kommit hem från två månaders resa "down under" - med försenade födelsdagspresenter och resepaketer, fick fru W skämmas. Det första storebror säger när de kommer in genom dörren, fullastade med påsar är:
"Vad är det i påsarna? Kan jag få ett paket, tack?"

Jag får trösta mig med att han i alla fall bad trevligt.

PS. En annan gång skall jag skriva om hur svårt jag tycker det är att gå balansgång mellan julafton och gåvor man ger för att man vill göra någon glad och total konsumtionshysteri. DS

lyssna, mamma W!

Häromdagen traskade alla syskonen W (ja, lillasyster bars ju såklart) in till grannarna för att leka en stund på eftermiddagen. Leken utföll till belåtenhet, fru W fick en behövlig pratstund med grannfrun (och nej, jag är inte 50 år och det är inte 1953...). Leken utföll även till sådan belåtenhet att storebror W under inga som helsta omständigheter ville gå hem. Såklart. Pedagogiskt försökte fru W locka och leka och lirka en gaaaanska lång stund. Men det gick bara sådär. Eller inte alls faktiskt.

Fru W:s tålamod orkar bara med ungefär 47 stycken kovändningar där storebror går från "vill-absolut-inte-under-några-omständigheter" till "om-jag-inte-får-det här-lägger-jag-mig-och-skriker-tills-jag-dör". Eller "du-får-inte-hjälpa-mig-och-inte-ens-titta-på-mig-för-jag-vill-själv" till "jag-har-blivit-lam-och-kan-knappt-andas-själv-och-du-måste-hjälpa-mig-att-ta-på-mössan" till att fullständigt bryta ihop när man väl hjälper honom för "jag-ville-ju-själv".

Just den här sista dubbelkovändningen får fru W att tända på alla åtta. När man ber 3-åringen att göra något, han totalvägrar, pedagogisk mamma varnar och säger "Om du inte gör det själv så får jag göra det åt dig". 3 åring totalvägrar. Konsekvent pedagogisk mamma håller på det hon "lovat" och börjar göra vad-det-nu-är. 3-åring blir hysterisk och skriker som om det gällde livet - för han ville ju själv! Mindre pedagogisk mamma bryter ihop och ryter "Men GÖR det då!". Så att alla grannarna hör. Även de med radion på.

Efter vad som måste ha varit ganska exakt 47 kovändningar av olika slag hade vi i alla fall (mer under hot än mutor tyvärr) fått på alla barnen tillräckligt för att kunna gå de 20 metrarna hem. Allt utom storebrors vantar. Som han absolut inte skulle ha på sig. OK, 20 meter ute kräver kanske inga vantar. Så fru W släppte lite på principerna, fast det satt hårt åt, och storebror fick gå ut på trappen utan vantar.

Väl ute på trappen gör han den ödesdigra 48:e vändningen och vill ta på sig vantarna igen. Väldigt lite pedagogisk mamma sliter upp vantarna och får på den ena. Då kastar sig storebror mot bänken som står på trappen och skall INTE ta på sig den andra vanten. Inte alls pedagogisk mamma tappar all besinning, sliter av den vanten som kommit på och informerar storebror om att INGA vantar skall på, och nu skall vi gå hem. I ett alldeles för högt tonläge. Grannarna vaknade igen. Storebror bröt ihop alldeles fullständigt sittandes på bänken. Tårarna sprutade och han bidrog i högsta grad till även väcka eventuella begravda husdjur i trädgårdarna runt omkring. Fru W tog småsystrarna och stegade ilsket hem till den egna trappen, hystade in de två små, och stegade ilsket tillbaka för att hämta en halvt panikslagen storebror.

Nu är det slut på mitt försvarstal (eller vad man skall kalla det). För visst fanns det säkert lite anledning att vara lite otålig. Men om jag hade lyssnat EN enda extra gång på vad storebror ville hade jag förstått att han bara ville sitta på bänken och ta på den andra vanten. Precis som de gör på dagis. PRecis som vi brukar göra hemma (fast inne). Och då hade han sluppit att bli så himla ledsen och känna sig så missförstådd (som han ju faktiskt var), och jag hade sluppit att skicka ursäktsbrev till grannarna. Om mamma W bara hade orkat lyssna en liiiten stund till.

Fast treåring i mig hävdar med bestämdhet att jag hade kunnat lyssna hur mycket jag ville. Det hade i alla fall inte gått att höra vad han sa genom all gråt och allt vrål.

Den lilla världen och den stora

När herr W kommer hem från jobbet händer det inte alldeles sällan att han uttrycker en åsikt om något han hört på radio på vägen hem, eller något han läste i tidningen på morgonen. Det kan vara om nästan vad som helst. Det spelar ingen roll. Med 99,9% sannolikhet har fru W inte hört talas om vad-det-nu-är-herr-W-vill-prata-om. Och det är såklart inte så stimulerande att först behöva sätta in sin diskussionspartner i pigdebatten, eller Bush-regimens fall i USA innan man kan få något slags respons på sin egen åsikt. Dessutom faller det ju lite när en diskussionspartner nästan helt säkert redan är på din sida eftersom det är du som introducerat honom/henne i problemet...

Men frågar du fru W vad som hände i senaste avsnittet av Greta Gris, Traktor Tom eller Fifi-och-blomsterfröna kan du få en fullödig uppdatering med senaste nytt. För det konsumerar nämligen barnen W varje morgon. Och till alla småbarnsföräldrars stora förtvivlan har producenterna av barn-morgonTV förstått hur små barn fungerar. De kör samma avsnitt så ofta att barnen lär sig det utantill - och det gör det bara ännu roligare! Att föräldrarna blir galna på kuppen tar ingen hänsyn till.

Dessutom kan fru W pinsamt mycket om de serier som visas mellan kl 10 och klockan 12. Det är nämligen då fru W sitter i soffan och ammar och försöker vila lite (och eftersom jag förmodligen är galaxens sämsta på att sova på dagtid är TV:n på).

Har man något världsproblem man vill lösa, en politisk fråga man vill diskutera eller något annat av någon som helst vikt man vill ha en åsikt om bör man kanske vända sig någon annanstans. Vill man däremot ha dagens TV-utbud upprabblat för sig i snabbreferat är fru W det enda rätta stället.

Och när man inte tar in så mycket nyttig info har man ju inte så mycket att säga själv oavsett vad det handlar om. Så om du behöver någon som lyssnar torde jag platsa i galaxens elit just nu.

Behöver det tilläggas att fru W just precis nu är i skriande behov av lite vuxentid utan barn?

Separationsångest

Läste häromveckan hos Anna om Lilla Mys separationsångestfas. Banne mig om inte treåringen hamnat i en ny. Eller så är det kanske en ritualfas. Det är nog snarare det. För om vi inte gör precis exakt rätt när pappa kör till jobbet på morgonen (dvs att treåringen får följa med ner, sitta och kolla lite på TV medan pappa äter frukost och sedan skrika högljutt när pappa säger hejdå för att han vill se när pappa kör - och slutligen klättra upp på en köksstol och se på pappa medan han skrapar frosten av bilen och vinka när han kör iväg) - så är halva dagen förstörd. Han kan klockan två på eftermiddagen bryta ihop och gråta tröstlöst över att han ju "ville vinka när pappa körde"! Och lämningarna på dagis är likadana. Just nu skall vi gå in, ta av oss kläderna, han skall springa in och säga hej till kompisarna, sen komma ut i hallen igen till mamma och få FÖRST en kram och SEN en puss och så skall det såklart vinkas genom fönstret. Och gud nåde den mamma som glömmer slängpussarna...

Kanske är det fel att låta honom ha så fasta ritualer, men jag tror faktiskt att han just nu behöver dem. Det har hänt så mycket omvälvande i hans liv den senaste tiden och han kämpar med näbbar och klor för sin integritet samtidigt som han försöker förstå allt som hänt. Kanske behöver han lite struktur och förutsägbarhet - och få känna att han har något att säga till om också. Det är så ofta han får höra att han måste vänta, eller att det han vill inte går alls just nu, eller att han måste skynda sig för att syrrorna väntar.

Så här när han är på dagis är det lätt att tänka ovanstående tankar. Skall försöka frammana dem även när lillasyster skriker efter mat, mellansyster skriker av någon annan anledning och storebror blir förtvivlad för att jag inte kan komma och leka med hans bilar NU. Oftast lyckas jag nämligen inte behålla lugnet i denna situation, med adrenalinet sprutande ur öronen (som dessutom gör ont av allt skrik), och blir med ens tre år själv. Och får säga förlåt efteråt. Men det kanske lär de små något det också? Jag hoppas verkligen det.

Hyllning till digitalkameran

Just nu sjunger fru W digitalkamerans lov. Verkligen. När lillasyster W kom till världen var det som vanligt många som ville gratulera och även denna gång droppade det in en försvarlig mängd blomsterkvastar. För övrigt en mycket trevlig företelse, även om jag förstått att det inte är allom givet att man får blommor när man får barn. Vi får det i alla fall, och det är som sagt var inte att förakta - framför allt inte mitt i vintern. (Mängden går dock inte alls att jämföra med den kaskad av blommor som invaderade huset när storebror föddes - ALLT som gick att använda till vaser togs fram. Men så är det att vara nr 3.) Och de som inte skickar blommor har skickat kort och/eller presenter.

Nu återstår alltså det styva jobbet med tackkorten. Undertecknad har, som den fröken Duktig hon är, som vanligt satt ribban liiiiite för högt. Inte nog med att man är fröken Duktig, man tycker dessutom om att pyssla. Vilket gör att standarden på de kort som brukade komma från fru W ligger ljusår från det hon EGENTLIGEN har tid att förfärdiga som trebarnsmor. Detta kommer att resultera i en av tre konsekvenser:

1. Fru W får iväg förfärdigade kort, någorlunda nöjd men MYCKET hålögd och trött på grund av den sömnbrist detta orsakat.

2. Fru W får iväg förfärdigade kort, inte alls nöjd på grund av att amibitionsnivån fick sänkas, men betydligt mindre trött än i fall 1.

3. Fru W får iväg förfärdigade kort, relativt nöjd och inte så trött, men instället med en sur och ilsken herr W som tvingats hjälpa till att göra klart korten.

Dessutom har lillasyster W visat sig vara ett svårfångat fotoobjekt, i motsats till syskonen. Både storebror och storasyster är riktiga fotoapor. Det är helt omöjligt att ta en naturlig bild på dem, för så fort de hör plinget när man öppnar digitalkameran smilar de upp sig och springer fram mot kameran. Eller så beror det på att fotografen är något amatörmässig. I vilket fall blir det inga bra bilder på henne. Och det vill man ju ha på ett tackkort. När nu det 325:e kortet är taget och batteriet i kameran tagit slut och det fortfarande inte finns en enda bild som fru W nöjd med, är det alltså MYCKET skönt att det är digitalbilder som man kan slänga - och sen kan man ta lika många till tills man är nöjd. Eller fler. Fast i så fall kommer väl tackkorten aldrig iväg. Vi kanske kan skriva "Tack för blommorna jag fick när jag föddes" på studenten-tack-korten? Då kanske vi har en bra bild...

Hurra för digitalkameran!