Livet med tre barn

Ville bara skriva några rader och berätta att livet med TRE barn är ungefär lika stökigt, lite roligare och ännu lite mer tidskrävande än livet med två. Ännu har vi inte hittat några rutiner, och det lär väl ta sin lilla tid. Och när man precis har hittat något som funkar, så gissar jag att ett av barnen växer lite och mognar lite och så får man hitta nya rutiner igen. Men det är ju så livet är med barn!

Storebror och storasyster är väldigt glada i sin lillasyster, och vill gärna klappa, krama och hålla henne. Detta måste dock ske under sträng övervakning eftersom lillasyster riskerar att knuffas ner när hon visar missnöje med att huvudet trillat ner bakom en kudde. Men det är ju inte så lätt när man inte är så stor själv. V hämtar gärna leksaker till sin lillasyster, men blir lite förnärmad när hon inte tar emot dem i handen… L var mäkta stolt när han höll Hedvig igår och hon somnade i hans famn.

I vilket fall som helst – Hedvig äter hyfsat bra, även om hon får lite på flaska också. Trots att detta är nr 3, är Fru W förvånansvärt nojjig över matandet och ätandet. Kanske för att storebror gick ner ALLDELES för mycket de första dagarna vi var ensamma hemma och gav mig ett fruktansvärt dåligt samvete. Hur kunde jag som mamma inte förstå att han behövde mat? Skulle man inte göra det? Så nu litar jag inte riktigt på mig själv, utan tar till flaskan och ersättningen. Och det känns helt OK faktiskt.

Vi sover sådär på nätterna, men tack och lov har man ju fått en del hormoner i kroppen så än så länge går det faktiskt bra. Hon är rätt så matig på kvällarna, och vill gärna ligga och sova vid bröstet. Sen kan hon sova några timmar i sträck på natten, och framåt 3-4 på morgonen blir hon gnuttig igen och vill ligga vid bröstet fram till morgonen. Eller sova på mammas mage, vilket det oftast blir. Så min sömn blir väl sådär, sittandes i sängen med bebis på magen – men det är bättre än att inte få sova alls.

Herr W har dessutom löst den lilla bildetaljen. Så klockan 14.00 idag hämtar vi vår nya familjebuss... (jag VET att klimatet är hotat av biltrafiken, men vi får faktiskt inte plats i den vi har...)! Sprillans ny, alldeles för dyr, men ack så skönt att ha en bil som inte går sönder hela tiden och som måste lagas och lämnas in stup i ett. Så nu hoppas vi att det blir så!

Äntligen!

Ja, så var det då äntligen dags för de GODA nyheterna här hos Fru W!

Kl 13.19, fredagen den 22/12 kom hon så äntligen. För det var en liten tjej vi fick, 49 cm lång och 3720 g tung med ett hattmått på 37 cm.

Eftersom Fru W klagat i långeliga tider på kli och karpaltunnelsyndrom och diverse andra graviditetskrämpor tröttnade läkarna på Antenatal på Östra Sjukhuset och bestämde sig enhälligt (3 st var de!) för att det var dags för baby W att komma ut. Så kl 08.00 äntrade vi Mölndals normalförlossning, ungefär kl 10 sattes droppet för att få igång värkarna. Kl 11.30 serverades lunch i förlossningsrummet som intogs stående mellan värkarna. Kl 12.30 ansåg Fru W att det var dags för lustgasen, och kl 13 tyckte Fru W att det var dags att krysta. Det tyckte dock inte barnmorskan som bad Fru W att låta bli eftersom det inte var öppet tillräckligt. Bebisen tog dock ingen notis om detta, och kl 13.19 föddes en ilsken liten tjej!

Mor och dotter blev hämtade av pappa och syskon den 23 december och vi har nu firat lillasysters första jul. Fru W imponerade inte bara sin omgivning utan även sig själv genom att orka fira jul från kl 12.30 ända till klockan åtta på kvällen. Då orkade varken storebror eller storasyster längre, utan ville åka hem. Och det tyckte även Fru W var ganska skönt.

Nu försöker vi hitta någon slags rutin med fem familjen, och det kommer nog att ta ett tag. Men det har ju gått förut, och för andra så nog skall det gå för oss också.

Jag upphör aldrig att förundras över hur små nyfödda bebisar är - och ändå är det helt otroligt att förstå att man faktiskt burit på dem själv! De är små underverk varenda en, och nu har vi begåvats med tre stycken!

Fast familjen saknar fortfarande en viktig detalj. Den större bilen! Efter att ha transporterat oss alla till och från julfirandet på julafton är det nu bestämt. Den 27 december åker herr W och kollar upp vilken bil som har kortast leveranstid - Ford, Peugeot eller Volkswagen. Den som kan pressa denna till kortast tid blir det. Tills dess kan den som har möjlighet få sig ett gott skratt när herr eller fru W försöker ta sig in i eller ut ur V70:ns baksäte, MELLAN två fulla bilstolar utan annan möjlighet än att klättra över en av dem, eller klättra in från framsätet... Passa på gott folk!!!

Ja, och så undrar ni kanske vad hon skall heta? Det blev en Hedvig!

ingen bebis i sikte än...

och om någon undrar (mer än omtänksamma Saring) vart Fru W har tagit vägen, kan jag bara återigen säga att de verkliga livet tar TID!

Den senaste veckan har innehållet allt från avslutningsfest på jobbet (6 dec), julmingelfest hos svägerskan (9 dec), födelsedag med firande som inte alls var planerat i år och julbord (10 dec), öroninflammation från he-et (natten till 11 dec) inkluderandes bilfärd till Axessakuten mitt i natten, apoteksbesök mitt i alla vattenmassorna i Mölndals centrum (11 dec), vattenläcka i taket i badrummet (kväll 12 dec), en panikutryckning kl 7 på morgonen för att undsätta bensinstrandad make på väg till jobbet mitt i all rusningstrafik som inte precis blev bättre av alla översvämningarna (12 dec), sjuka barn som MISSADE luciafirandet (13 dec - ingen julclementin här alltså), en herr W som fick "fira" sin födelsedag (13 dec) med att vara hemma från jobbet för att fru W låg som en däckad sill och helst av allt ville hugga av sig huvudet för att örat gjorde så ont, barn som efter ett snabbt besök hos doktorn fick dunderantibiotika mot typ allt som finns (öroninflammation, mykoplasma, bronkit...)...

Och nu är jag här. Jag som skulle vila några dagar och sen föda barn. Yeah right! Graviditetsklådan har också återvänt med förnyad styrka (kan ha att göra med de piller jag till sist fick för öronontet), så det blir nog en vända till antenatal på Östra imorgon. Antingen får ungen komma NU, eller så kan den vänta tills vi hunnit bli friska och jag har faktiskt har hunnit vila lite.

En sak som var BRA denna veckan var i alla fall att vi slapp magsjukan som kusinerna åkte på efter julbordet. Än så länge i alla fall.

Nu skall jag gå och klia hål på mina händer och fötter och invänta det magiska klockslag då jag får ta mer klipiller. Inte nog med att man har massa "sjukor" - dessutom skäms jag lite för allt jag stoppar i mig. Det kan aldrig vara bra i längden. Fast just nu bryr jag mig inte om längden. Jag vill bara att det skall sluta klia och sluta göra ont i örat.

Jag hoppas jag har godare nyheter nästa gång jag hinner sätta mig vid tangentbordet. Eller att jag i alla fall är på lite bättre humör. Håll ut gott folk! Jag kommer igen!

hektisk helg

Ja, så var då ännu en helg avverkad. En helg jag hade hoppats skulle innefatta aktiviteten föda barn. Men inte då. Ändå gjorde jag så gott jag kunde. Jag sprang i trappor. Jag BAR i trappor. Jag bar tungt utan trappor. Jag sov alldeles för lite, stod upp alldeles för länge och hade kläder på som tryckte på magen.

Men det hjälpte inte. Skrotten verkar trivas bra därinne trots allt. Eller så tänker h*n att om det är så här att vara INNE i magen, då måste det vara riktigt hemskt att komma ut. Förmodligen är det helt enkelt inte dags än. Fast jag kan undra för vem då? Jag är redo - anytime.

De 71 gästerna som bevistade det cocktailparty jag hjälpte till med i lördags, fick något panikslaget i blicken jag jag på frågan "när är det dags" (ställd ganska exakt 71 gånger) svarade att vattnet gärna fick gå nu. Det var bara en som erbjöd sig att hjälpa till i så fall. Och det var ju snällt. Hon har ju fött 4 barn själv, så det hade nog gått galant. Men inte ens denna försäkran kunde övertala skrotten i magen att flytta ut. Undras hur det blir när h*n blir 23 och jag/vi skall försöka få skrotten att flytta hemifrån?

För alla er som tänker att den där Fru W, hon måste vara en mycket otålig person, kan jag bara säga:
Ja, jag är en synnerligen otålig person. Och jag VET att det egentligen är ALLDELES för tidigt för att vara så här otålig. Men hjälper liksom inte. Vad huvet vet och magen känner är just nu heeelt oförenligt.

Jag har ju sagt att jag lider av personlighetsklyvning. Eller hur?