Julstämning

Anyone for marsipangodis? Egenhändigt formade och dekorerade. Kanske skulle ta och laga lite mat också?...

Operera eller inte operera...

Har den senaste tiden läst om kroppsfixering, skönhetsideal och operationer. Har läst saker som fått mig att gå igång. Som fått mig att reflektera över mig själv och hur jag själv tänker, känner och reagerar. Läs gärna:

Englas inlägg om beslutet att operera brösten
Ebbas inlägg  - en reaktion på Englas
Annas inlägg - en reaktion på de båda första
Ketchupmammans inlägg, som är helt fristående och inte alls en reaktion på någon av ovanstående
Artikel om Johanna Koljonens twitterinitiativ "Prata om det"



Det här är mina oerhört spontana reaktioner efter att ha läst inlägg och artiklar ovan. Spontana. Ganska råa. Inte särskilt eftertänkta. Tyck gärna. 

Åhhh. det här är så j-a svårt. Var går gränsen för att ta hand om sig på ett sunt sätt och att vara kroppsfixerad på ett osunt sätt? Egentligen handlar det väl mindre om VAD man gör än VARFÖR man gör det. Har sällan sett någon som rackat ner på en bröstförminskningsoperation på grund av ryggont, eller på en gomspaltsoperation. Att röra på sig och äta rätt och väga lagom mycket för att undvika sjukdomar, smärta och uppnå fysiskt välbefinnande är också ganska okontroversiellt. Men att träna 7 dagar i veckan för att få mindre rumpa, sluta äta för att komma i en eller två storlekar mindre kläder känns mer åt det osunda hållet.

Men det går ju inte att dra en tydlig gräns här. Det är inte svart eller vitt. Och mina känslor inför vad som är vacker och hur jag vill se ut är så tvingande sammanknutet med vad samhället har för värderingar och skönhetsideal, vilka bilder jag matas med från reklampelare och i filmer och på TV, att jag inte ser hur vi kan skilja dem åt. Hur ska man kunna veta vad som kommer av yttre påverkan, och vad som kommer av inifrån? Och var går gränsen för att negativ yttre påverkan - vi VILL ju ingå i ett sammanhang, och med det kommer också behovet av att anpassa oss efter gruppen.

Jag har svårt att se att jag hade tänkt så mycket på det lilla häng jag har på magen om det inte funnits miljarders med platta, vältränade magar exponerade överallt. För den stör mig egentligen inte alls praktiskt. Den fungerar i alla väsentliga avseenden precis som den ska. Jag är inte på något sätt överviktig. Jag har fött fyra barn. Men den stör mig, det erkänner jag. Jag är inte bekväm i en tröja som lämnar magen bar på stan.

Och DET i sin tur stör mig extremt mycket. För intellektuellt känner jag så starkt att världen ska skita i hur jag ser ut. Jag ska vara ren och inte lukta illa, för det kan störa min omgivning och påverka dem negativt. Man kan vid vissa tillfällen kräva klädsel av särskild sort för att visa att man förstår de sociala spelreglerna (kom inte i galaklänning till en begravning tex). Men annars - hands off!

Är det mer OK att synpunkter på hur folk ser ut ur ett skönhetsidealsperspektiv än ur ett hälsoperspektiv? Ibland känns det så. Det är OK har ha åsikter om jeansmodeller till vissa rumpor, eller huruvida folk (företrädesvis kvinnor) borde "klä bort" sina extrakilon eller framhäva den lilla byst de ändå har. Men det är inte OK att ha synpunkter på folks övervikt ens om det är uppenbart att övervikten innebär en hälsofara för dem.

Och det här med att vilja känna sig knullbar (läs Annas inlägg ovan)... Jag vet inte. Å ena sidan förstår jag precis vad hon menar. Å andra sidan sprätter något till i mig när jag läser det och jag blir så arg! Är det DET som är målet med min kropp - att den ska vara sexuellt attraktiv? Och hur långt ska man vara beredd att gå för att bli det? Massor av frågor myllrar och vill inte riktigt sortera sig. Är den biologiska driften att fortplanta sig så stark att det faktiskt ÄR ett av de högsta målen med vår existens att vara sexuellt attraktiva? Och om vi tror att det är, och ska vara så - är det då rimligt att samhället - vi tillsammans - sätter upp så ouppnåeliga ideal för vad som är attraktivt att massor av både tjejer och killar går runt och mår jättedåligt för att de inte ser ut som retuscherade reklambilder? Är det rimligt oavsett om det är ett viktigt mål med vår existens? FINNS det verkligen ETT sätt att se ut på som är universellt vackert, och om inte - har man bara haft en jäkla otur som fötts på fel ställe? 

Det är ingen enkel fråga på något sätt. Det är inte enkelt när massor av kvinnor mår dåligt (för det vet jag att de gör) för att deras bröst inte ser ut som de gjorde när de var 19, eller för att de hyser ängslan för att inte vara attraktiva nog för sina män. Det är inte enkelt när det finns killar som tror att de har för liten snopp, och vars högsta önskan är att genomgå en penisförlängning, eller att lägga in ett artificiellt sexpack på magen. WTF?! Vart är vi på väg?

Och hur i hela fridens namn ska jag skydda mina ungar från en människosyn som värderar en utifrån hur man ser ut och inte utifrån hur man är? Hur ska jag få mina tjejer och killar att känna, vilja och leva värderingen att det är vad man gör och hur man är mot varandra som är viktigt - inte hur man ser ut? Kanske ska jag inte det. Kanske är samhället så beskaffat att det är viktigare att vara snygg än snäll? Kanske är samhället så beskaffat att det är viktigare att ha en platt mage, stor snopp eller fast rumpa än att må väl?

I så fall vill jag ändra på det.

Vi hittade djävulshorn på diadem

... Och barnet är proppfullt med godis. Slutet gott. Allting gott. Förutom för syskonen som inte alls var lika intresserade av att klä ut sig och gå och knacka dörr. Inte ens lockade av utsikten att få godis. Tills de SÅG godiset. Men då var det så dags. Tur att storasyster är en så givmild syster.

En plan B?

Eftermiddagens plan ser ut så här:

Mamman hämtar barnen. Alla åker till lilla stan. Storasyster bryter ihop för att hon inte hittar djävulshornsdiadem. Storebror velar i affären tills mamman bryter ihop. Lillasyster blir trött i benen och orkar inte gå. Lillebror vimsar runt och bryter ihop rent allmänt. Storebror bryter ihop för att han inte får köpa X. Mamman mutar barnen med fika för att få ut dem ur leksaksaffären. Vi köper fika. Alla har näsan över vattenytan. Mamman kommer på att hon glömt att hämta de 22 flaskorna vin på systemet. Mamman bryter ihop. Mamman kommer igen, och informerar barnen om systemetrundan innan de får gå till bilen. Alla barnen bryter ihop samtidigt. Kaos utbryter. Mamman hämtar vinet ändå. Folk på systemet får tinnitus. Mamman svettas och bär. Barnen kinkar och skriker. Till slut kommer vi hem. Alla fikar de tillplattade bullarna som hamnat under vinflaskorna i bilen. Mamman får riktigt kaffe. (Dricker inte vin. Det är ju bara eftermiddag). Mamman rätt så nöjd ändå.

Slutet är gott. Men hur tänkte jag?

Yoga eller yoga?

Fast det här är väl så bra som yoga. Bättre faktiskt. Systrar (om än ej till blodet så väl i anden), kärlek, tystnad och underbar natur. Havet är yoga. Havet är lugn. Havet är liv.

Nu har jag varit lugn färdigt...

... och nojjar ihop lite över årets paketkalender. Som jag vill ha. Fast barnen ska bli glada och lyckliga över de små, genomtänkta presenterna, unna varandra presenterna eftersom alla inte kan få varje dag och förstå iden med att bygga lite stämning kring mer än bara julafton. OCH förstå att julen handlar om annat än bara saker.

Inte sura över att syrran fick en finare, inte sucka över att det "bara var en dån", inte uppgivet himla med ögonen när de får en upplevelse istället för en sak.

Får väl se vem som är envisast!

När?

Funderingen om hemmayoga en kväll i veckan har stannat vid just funderingar. Har inte ens hunnit kolla efter instruktionsvideo... Kanske nån gång nästa år?

Små, små saker

Så många små. Saker, ord, dofter, känslor. Jag var inte medveten om dem. Visste inte att jag uppskattade dem så förrän det står så klart och tydligt att jag inte har dem längre.

En mammas uppskattning, så nära villkorslös man kommer. Den äkta glädjen över att någon annan (dvs jag) lyckats med den relativt vardagliga bedriften att slänga skräp på tippen. Den rena, fräscha känslan hemma hos mamma - ett ställe jag inte förstod att jag räknat som en tillflyktsort. Jag trodde inte det. Men jag känner nu att det är så.

Och jag kunde inte berätta eller visa att jag uppskattade dessa små saker, för jag visste det inte själv...

Jag saknar dig, mamma.

Om andras rätt att bestämma

Föräldramöte. Mkt positiv info om barnen. Gissa vems självporträtt. Kaffe och bullar. Och så den lätt obekväma diskussionen på slutet om att ta med sig saker/leksaker till skolan/fritids. Om hur vissa föräldrar tycker att det blir lättare för dem om skolan sätter gränserna. Om hur det sociala trycket på barnen skapar konflikter hemma kring vad man måste ha och inte ha. Konflikter som jag tror att man som förälder måste hantera själv ändå. Gränser som jag tycker ingår i föräldrajobbet att sätta och upprätthålla.

Men hade jag känt så om mitt barn aldrig hade någon att leka med och upplevde att det berodde på att hon inte hade ett bokmärkesalbum? Om hon kämpade som ett djur för att få albumet för att hon trodde att hon skulle få vara med då?

Jag vet inte. Jag är inte där. Men där jag står just nu tycker jag inte, tror jag inte, att jag hjälper mitt barn genom svårigheter i sociala sammanhang om jag låter dem känna att det är deras saker/kläder/färg som spelar roll.

Svårt det här med att vara förälder.

Check!

Londonresa med de två stora bokad. Julshopping på schemat i december. Here we come!!

Andas.... Andas...

Hyperventilerar lite. Tänker att jag måste hitta lite tid att andas, att fokusera, att landa. Tänker att min barnfria kväll i veckan kanske skulle kunna ägnas åt lite hobbyyoga. Fast det får bli hemma. Hinner inte ta mig iväg till nåt ställe. Återstår att hitta tid att införskaffa instruktionsfilm och andra nödvändiga pryttlar... Kanske kan önska det i julklapp.

Motsägelsefullt

Alltså, det här med olika viljor, att förstå saker med huvudet och med magen (eller känslan). Vad är det för nytta med det egentligen?

Till exempel:

Jag tycker verkligen, helt ärligt, att ett påfund som alla hjärtans dag är synnerligen larvigt. Synnerligen kommersialiserat. Jag kan verkligen inte se vad jag ska med ännu en liten mjuk björn med ett fastsytt rött hjärta mellan tassarna. Jag tycker inte att det ska behövas en särskild dag för att uppmärksamma den man tycker om. Säger huvudet. Magen däremot, blir allt aningens besviken om den inte får ännu en liten nalle att lägga till samlingen. Varför är det så?

Till exempel igen:

Du har en skitdag. Du kanske till och med har en skitvecka. Lite beroende på orsaken till att det är slitigt känns det olika OK att utåt gå med på att det faktiskt inte är helt toppen. Låt oss säga att din cykel blivit stulen på morgonen, och du får frågan hur det är. Då känns det helt OK att rya lite och visa att man inte är helt nöjd med tillvaron. Låt oss istället säga att du har det knackigt med relationen hemma. Helt plötsligt är det inte alls OK att outa orsaken till att man inte har det bra. Käckt kläcker man ur sig ett "Jodå, det är bara bra, lite mycket just nu bara". Vad i hela fridens namn är det man skyddar? När personen som frågar glatt nickar, säger att de vet precis hur det är och traskar vidare i korridoren (vi är på jobbet nu, för den som undrar), harklar sig magen lite försynt där bakom det något snedriktade förnuftet och undrar förnärmat varför ingen verkar bry sig om att det faktiskt är lite tufft just nu? Jamen, vafan - du SA ju att det var OK! Varför gjorde du det om det inte VAR det? Ähum... Vet inte riktigt...

Nä, men om du inte ens själv kan säga att det är tufft och att du inte mår bra kan du väl knappast vänta dig att andra gör det heller? Eller?

mvh

institutionaliserat_schizofren_MIFFO

Nödvändigheter

Ibland behöver man tömma hjärnan en stund. Synd att det så ofta är på bekostnad av sömn. Den behöver man också.

Att vara människa

Vi definieras genom våra relationer. Vi ÄR våra relationer. Allt annat är egentligen oviktigt - hur man bor, vilken bil man kör, vilka kläder man har, vad man jobbar med. Det är i relationerna till andra vi lever och blir till dem vi är.

Varför är då relationer så oerhört, fantastiskt, vansinnigt svårt? Varför är vi så ofta rädda för relationerna till andra, så osäkra i dem att de skadar oss istället för att vara bra för oss?

Och vad är det som gör oss så rädda för att behöva andra, att behöva hjälp? Behovet, viljan, driften att vara "stark", att klara sig själv. Den är ju så "emot" allt vi är, allt vi behöver. Vi behöver varandra. Vi behöver ett sammanhang, ett socialt sammanhang och en gemenskap. För att överleva, för att må bra.

Önskan, viljan att hjälpa, att finnas till hands när nära och kära behöver det. Önskan att se det outtalade. Skammen när man inte sett. Skulden över att man varit för självupptagen för att se. Den rimmar så illa med driften att klara sig själv. Jag ska klara mig själv - men lika självklart är det att jag skuldbelägger mig själv när jag inte låtit andra klara sig själva. Det är så snett! Tänk om det vore lika självklart att ta emot hjälp som det är att vilja finnas till hands. Tänk om det vore så okomplicerat. Tänk om det kan vara så enkelt.... Om jag inte är beredd att låta någon annan hjälpa mig för att jag inte vill "tynga dem med mina problem" - hur kan jag förvänta mig att de ska kunna"tynga mig med sina problem"?

Jag vet ju inte själv vad jag behöver när livet är för svårt, för tungt, för hårt. Jag vet ju inte själv hur jag ska trösta mig. Hur ska någon annan kunna veta det då? Kanske är det inte egentligen tröst man vill åt. Kanske är det egentligen bara att veta att någon finns där, att någon lyssnar, att någon finns kvar nära mig även när jag drar ner stämningen, när jag behöver bäras en liten bit. För alla behöver bäras ibland. Inte lika mycket, men alla behöver känna att det går någon bredvid dem som vill försöka. Det räcker väldigt, väldigt långt.

Gillar inte berg- och dalbanor

Har insett att jag är särdeles dålig på att hantera stora pendlingar mellan hopp och förtvivlan. Bättre på ständig avgrundsstämning och konstant elände. Undrar vad det säger om mig?

FAN! ...och grattis lillebror!

Varför kunde det inte fått vara bra? Beskedet om att tumörerna inte alls växt så mycket som de trodde gjorde mig lätt om fötterna och varm i själen. Kanske, kanske kunde sommaren få bli någorlunda bra i alla fall, trots cellgiftsbehandlingar och tappat hår.

Våren har i och för sig varit väldigt bra. Bättre än vi vågade hoppas på när beskedet kom förra sommaren. Kanske var det övermaga att hoppas på mer? Just idag var jag inte alls beredd på ett så dåligt besked. Inte alls beredd. Så oförberedd att jag inte ens anade oråd när de ringde på morgonen. Tänkte inte ens tanken att det kunde vara något fel. Fick inte den där kalla, sugande känslan i magen alls. Naivt? Förmodligen.

Lilla mamma, ta nu fajten med den här infektionen!

Och idag är det lillebrors födelsedag. För två år sen gick jag och min mamma och lämnade storasyskonen på dagis, och planerade dagen vid frukostkaffet. Lite handling, lite kolla barnvagn (för visst får man köpa ny till fjärde?). Jag ville göra mycket, mamma höll tillbaka - vansinnigt orolig för att förlossningen skulle sätta igång och vi inte skulle hinna till BB (alternativt att hon skulle bli tvungen att köra bil i Göteborg...). Lillebror var beräknad till den 28:e. Jag var helt inställd på att det skulle dra över. Mamma fick rätt. Vid tvåtiden fick jag skynda på pappan att komma hem, hämta barnen och ta oss till förlossningen. Ungefär kl 18 kunde vi stolt presentera lillebror.

En början och ett slut. Inget konstigt alls. Men fan vad tungt det är ibland.