Upp och ner och tvärt emot

Fru W skall börja jobba efter nyår. Och så länge herr W skall vara hemma med barnen känns det rätt OK. Även om det finns en fullständigt ojämnställd liten gen inuti som VILL VILL VILL vara mamma hela tiden, så vill resten av generna att vi skall vara två om det här och resten av generna tycker (på riktigt) att det är bra att herr W skall vara hemma på heltid och ta hand om både barn och hus. En hel del av fru W tycker också att det skall bli skönt att få vara lite vuxen också. Och så finns det en ganska stor del som tycker att det känns lite läskigt att det från och med nu och läääänge framöver skall vara så. Vi skall båda jobba, mer eller mindre heltid, och våra fina barn skall vara med andra på dagarna. De älskar dagis, och har det jättebra där, så det är inte det. Inte alls. Men är det därför jag ville ha barn?

Det är så kluvet! Vissa dagar är det bara helt underbart att få vara hemma och uppleva sina barn. Då undrar jag om jag är dum i huvudet som tänker börja jobba och lämna bort mina underbara ungar till andra. Andra dagar, såna dagar när ingenting går riktigt som jag tänkt mig, när alla är sura och griniga och vi bara bråkar och skriker på varandra här hemma - då känns det som om både barnen och jag skulle må bättre av att jag försvinner här hemifrån och de får vara med lite mer balanserade vuxna som inte lär dem att skrika och vråla när man tappar humöret (för barn gör som man gör och inte som man säger).

På sistone har vi haft lite för många av de där andra dagarna. Alldeles för många. Och jag börjar undra om jag inte undermedvetet framkallar dem för att göra det lättare att gå tillbaka till jobbet. För om det ändå inte funkar när jag är hemma, kan jag ju gå till jobbet med liiiite lättare samvete. Eller?

Ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det är så. Och detta måste fru W sätta stopp för omedelbums! För det är ju helt vansinnigt att slösa bort min sista månad hemma med mina underbara fantastiska barn. Så det tänker jag sluta med. Nu. På en gång.

Service i babyaffären

Barnen W var med och lämnade tillbaka lillasyster W:s babyskydd i babyaffären där vi hyrt det. Vi fick hjälp snabbt av en av de tre eller fyra unga tjejerna som jobbar där. När stolen var kontrollerad och återlämnad och pengarna tillabakasatta på kontot skulle vi kolla lite på åkpåsar. Tjejen visade fram de dyraste först (såklart) och när jag tvekade på priset kom de i lite mer human prisklass fram. Hon var korrekt och vänligt, men verkade lite frånvarande. När vi sedan betalat och skulle provsitta leksaksraketen på väg ut såg jag varför.

Alla tre eller fyra tjejer stod vid nappstället och förklarade för en kille i 30-årsåldern hur NUK-napparnas ålderssystem fungerade. Vid en närmare titt kunde jag inte låta bli att skratta för mig själv. Killen var säljare för något bebisgear-märke, och var uppenbarligen i butiken då och då. Han vantrivdes inte alls med sitt harem och ställde den ena mer korkade frågan efter den andra. Tjejerna stod där och var sådär uppenbart "intresserade" - de stod och skruvade en hårlock runt fingret medan de uppmärksamt lyssnade på allt han sa och skrattade hela tiden. Det lyste i ögonen på dem alla tre.

Tur att det inte var så mycket kunder i affären.

Hot och mutor är det enda som går hem

Mormor W har alltid sagt till mig att när det gäller barn är det enda som går hem hot och mutor. Hittills har inte hot funkat så bra här (och jag har väl inte gärna använt det heller), utan mutor har varit det bästa framgångskonceptet. Fast jag föredrar att kalla det morötter eller positiv uppmuntran. Det känns på något sätt lite bättre då.

Igår var alla barnen W hemma från dagis. Vi hade ett uppdrag under dagen och det var att lämna tillbaka det hysteriskt försenade babyskyddet (bilbarnstolen) vi hyrt till lillasyster W (och som hon alltså inte längre använder). Babyaffären där vi hyrt stolen ligger vääääldigt nära en stoooor leksaksaffär, och fru W behövde lite hjälp med julklappslistorna till tomten. Tanken var att barnen skulle göra rekognoseringstur i den stora leksaksaffären. Men vi skulle inte köpa någonting. Denna idé var barnen helt med på. 100%. Såklart. Men mamma W hade lite regler inför detta besök som barnen inte var helt på det klara med. Som att man inte får skrika och gapa när man inte får som man vill, som att man måste lyssna på mamma och inte springa runt och örla i affären, som att vi åker hem direkt om det inte fungerar. Testet skulle göras i "måste-affären" - den vi ändå var tvungna att äntra. Var det tänkt. Real life testet utfördes i hallen under påklädningen. Storebror ville nämligen inte ta på sig överdragsbyxorna. Alls. Denna världsliga konflikt växte sig till enorma proportioner och ett veritabelt ställningskrig i djupa skyttegravar. Då spelade mamma W ut sitt trumfkort. Skall det vara så här kan vi inte gå till leksaksaffären. Ett tvättäkta hot. Kan man tycka.

Det resulterade dock i ett hysteriutbrott modell större hos storebror och det tog mig säkert en kvart att lugna ner honom såpass att det gick att överhuvud taget prata med honom. I hans värld var jag nog den orättvisaste och hemskaste människan i hela världen. Jag tyckte att jag bara vara konsekvent och försökte förklara för honom varför jag inte ville vara i affären med dem om det skulle bli massa skrik och kiv. Just då tyckte jag nog inte att det gick hem, för han ville inte titta på mig, bara kramas och "hulka" hela tiden.

Fast något förstod han nog ändå. Babyaffären gick som en dans, och när vi sedan äntrade leksaksaffären (efter ett väl godkänt besök i babyaffären) gick det också heeelt utan problem. Jag skämdes faktiskt nästan - det var inte meningen att kuva honom helt och alldeles.

På kvällen berättade storebror glatt för pappa att han hade varit jättesnäll och duktig hela dagen, men det hade mamma inte märkt... Tänk storebror, det gjorde jag visst! Fast han kanske menade även innan hallincidenten. Och det är ju inte det att jag inte tycker att han är snäll, bara väldigt trotsig ibland.

Kräksjukan for sin kos...

Och tur var väl det. Jag väntade och väntade på katastrofen, med nya uppsättningar lakan och pyjamasar framlagda till alla tre barnen W, med hinkar med vatten och flaskor med klorin uppställda på strategiska ställen - och ingenting hände. Undertecknad hade lite magknip några dagar efteråt, men inget värre. Och som sagt - ingen är gladare än jag för det!

stormens öga...?

Än så länge allt lugnt. Inga mer kräkningar. Lite feber och såklart tröttigt och lite gnälligt, men natten var lugn, och dagen likaså. Nu kommer några dagar av spänd väntan på att se om vi andra åker på något. Influensan har inkubationstid 3-5 dagar. Vinterkräksjukan 12-48 timmar. Så imorgon kväll vet vi om det var vk eller inte.

Storebror har som sagt var mått OK idag. I alla fall när man frågade honom sådär helt apropå. När han själv ville kolla på TV var han nog lite sjuk i alla fall. Eller när han ville ha nappen mitt på dagen. De är inte dumma de små.

Mellansyster hakade också på tåget när vi vid lunchen satt och åt. Jag sa åt storebror att han fick "lyssna på magen", känna efter vad han kunde och inte kunde äta. Han informerade mig då om att magen sa att han skulle äta långsamt och inget annat än kokt pasta (han tycker det är MYCKET otäckt att kräkas). Mellansysters mage berättade för henne att hon skulle äta som blixten. Och att hon skulle få många paketer av tomten... Tänk ändå!

En erfarenhet rikare (äckelvarning)

Det sägs att man berikas av nya erfarenheter. Att man lär sig något av dem och att livet får ett djup av många erfarenheter. Det är säkert sant om man menar resor till spännande platser, möten med intressanta människor eller att klara av saker man inte trodde man kunde. Men för mig är inte Apoteket någon särskilt spännande plats, apotekstanten visade sig inte vara särskilt intressant och jag visste redan innan att jag kunde torka kräks från golv och stolar. Nu har jag gjort det på Apoteket i rusningstid med en hysterisk storebror (det var han som kräktes), en rädd mellansyster och en vrålarg lillasyster i hasorna.

Jag satt i godan ro och väntade på att apotekstanten skulle reda ut med farbror doktorn som vi just varit hos huruvida man kunde eller inte kunde byta ut ögondropparna i endospipetter mot exakt samma ögondroppar i en liten tub. Storebror och mellansyster satt på var sin sida om min stol framför disken och läste varsin bok, och lillasyster satt i vagnen och var relativt nöjd. Som från ingenstans kommer så kräkset. I kaskader. Överallt. Två eller tre gånger. På storebror. På golvet. På disken. På stolen. På mina stövlar. Tack och lov inte på mellansyster. Apotekstanten uppfattar inte riktigt vad som hänt, och jag försöker trösta min lille kille som tycker det är lika otäckt som jag att kräkas. Jag förklarar för apotekstanten att vi haft en liten kräkincident och att jag behöver papper för att kunna torka upp. Att hon inte alls förstått omfattningen inser jag när hon kommer med EN näve hushållspapper. Jag tror hon fick springa fem gånger och hämta mer innan jag var ens nästan klar. Så klar man nu blir. Det blev ju torrare, men inte precis smittfritt. Man hade velat hälla sådär en liter klorin över för att komma ens i närheten av smittfritt. Torkade bristfälligt av mig på ett gäng våtservetter och transporterade ut hela gänget - följd av många medlidsamma blickar. Alla på behörigt avstånd av minst 10 meter (eller så långt bort det gick att komma från oss utan att gå ut från Apoteket). Och jag förstår dem. Jag hade inte heller kastat mig fram för att hjälpa till i ett sånt läge.

Så nu får vi vänta och se. Är det vinterkräksjukan? Är det influensan (barn kan tydligen få kräkningar av den)? Eller var det matförgiftning? Det senare är väl tyvärr inte så troligt. Min vana trogen räknar jag nu med ett par veckors helvete där vi alla däckar samtidigt. Alla scenarier som blir bättre än så blir ju som en bonus! Come what may - jag kan ändå inte göra något för att förhindra det. (Även om jag tänker försöka med separata sovrum, klorin i mängder och hysteriska tvättar av barn och kläder för att minska smittspridning så mycket som möjligt.)

Önska mig lycka till. Hör ni inget på ett tag ligger jag förmodligen på toagolvet och vill hellre dö än kräkas. Eller så tömmer jag hinkar för glatta livet och kokar socker-saltlösning i mängder. Det skall jag för övrigt gå och göra nu. Vi hörs!