Om blommiga byxor och spindelmannenkjolar

Det är så j-a (förlåt!) skönt att inte vara ensam! Att inse att man faktiskt inte är ensam om att fundera i dessa banor och inse att det finns fler som försöker. Ibland känns det inte så. Ibland känns det nästan hopplöst när killen på dagis blir övertalad av sin mamma att inte vara lucia i luciatåget, fast han egentligen vill det.

Att känna att man inte har tänkt käpprätt åt skogen när man försöker balansera upp den oerhört traditionella världens värderingar. Faktiskt - störa dem lite, där man kan. Jag vill inte mosa mina barn genom att använda dem som något slags murbräcka i genusdebatten och kasta ut dem helt värnlösa i världen. Men jag tänker inte trycka på dem andras värderingar heller. Jag MÅSTE balansera upp en del hemma när jag ser hur det ser ut i världen, på dagis, i skolan - ja överallt. När jag ser hur det ser ut klädaffärerna med knivskarp uppdelning mellan kill- och tjejkläder blir det nödvändigt för mig att inte sortera bort de till sonen ärvda jeansen bara för att de har en broderad blomma på benet. Och om vi kan säga till tjejerna att det inte spelar någon roll vad har för färg på overallen, vill jag kunna säga så till killarna med - även om det innebär att overallen blir rosa. Men nånstans där går gränsen även för mig - "mosgränsen".

Om mina barn inte kan känna att de är bra som de är (oavsett om de gillar att ha på sig klänning eller mantlar eller kanindräkter) - hur ska de kunna låta andra vara bra som de är? Om de inte kan känna att jag accepterar dem och älskar dem som de är - hur ska de kunna älska och acceptera sig själva?

Jag längtar efter en värld där den som tycker om prinsessklänningar ska få ha på sig det - oavsett om man har snopp eller snippa. Jag längtar efter en värld där det är lika accepterat att någon med snopp gillar rosa som det är att någon med snippa gör det. Och jag längtar efter en värld där det inte nedvärderas att gilla rosa.

I vilket fall - LÄS blogginlägget som Anna (Ett mercyfuck i Svensonville) har skrivit!!!

Joråsåatt...

Det är mycket Star Wars hemma nu. Storebror älskar Star Wars Lego, och spelar så mycket Wii han får. Leker med riktigt Lego gör han också - med Star Wars gubbar. Och så fick han en kortlek av en kompis i veckan - med figurerna från Star Wars på.

Lillebror vill ju inte vara sämre. Han gjorde under gårdagen en riktigt bra imitation av Darth Vaders väsande och rosslande andning. Och halva natten med förresten. Han är helt enkelt, riktigt, riktigt snorrosselförkyld. Tur att det finns Bricanyl. Och kaffe.

Så vi VAB/VAM:ar idag - jag och barnen. Jag vårdar sjuka barn. De vårdar sjuk mamma. Och alldeles nyss satte vi pappan i familjen i en bil till flygplatsen. Han har sedan länge planerat en grabbresa till Budapest denna helg. Undrar om förkylningen visste det när den planerade sitt besök hos familjen W?

Helgens målsättning: Pappan ska komma hem till ett hus med i alla fyra ytterväggar, innehållandes en fru (levande) och fyra barn (levande och någorlunda mätta). Det får räcka så.

Barnlogik

Syskonen W leker tillsammans i vardagsrummet. Med barns logik och tendens att beskriva allt de gör i dåtid.

Storebror: "Vi var från andra länder och pratade andra språk. Jag var från Australien. Det är JÄTTELÅNGT bort från Sverige!"

Storasyster: "Jag var OCKSÅ från Australien."

Storebror (patroniserande och förklarande, men inte argt): "JAG var från Australien. Du får vara från Thailand. Det är också jättelångt bort från Sverige."

Storasyster (accepterande): "Jag var från Thailand. 'Scheed groj tjia tjia'" (pratar låtsasutrikiska)

Storebror: "Och så förstod vi varandras språk fast det inte var samma. Vad sa du?"

Ungefär så. Mitt i snoret, hostan och den allmänna risigheter blev det plötsligt så fint och enkelt. Det gör så med livet, barnen. Ställer till det nåt alldeles väldigt ibland - och är ändå så alldeles självklart det finaste och viktigaste och underbaraste man har. På ett lågmält sätt.