fredag, december 11, 2009

Om att sova...

Jag och barnen lyssnar på radiokalendern. I årets kalender figurerar en jätte som enligt bergakungen har sovit i skogen i 900 år. När storebror fick höra detta utbrast han:

"900 år!! Inte ens pappa kan sova så länge!"

söndag, november 08, 2009

Taket klart!

Yihaaaa! Taket är klart. Det är faktiskt FÄRDIGT. Imorgon kommer de och monterar ner byggställningarna. Då har vi ett 44 år gammalt hus med nytt tak, ny dränering och ny bergvärme. Relativt nytt på insidan också (det mesta i alla fall). Nya skor och ny hatt. Fattas bara att huset blir åderförkalkat på sin ålders höst. Stambyte är ju kul har jag hört.

söndag, november 01, 2009

Saknar och minns

Bildspelet på fru W:s lillebror rullar på datorn. Sångerna från begravningen går på repeat. Barnen W sjunger med för full hals och mitt i alltihop frågar storebror om det här är sången från onkels begravning. Jag försöker svara, mitt i mina tårar och min gråt. Ja, det är sången från begravningen.

Storasyster skrattar åt en bild, där onkel W just har åkt rafting och ser ut att ha haft tokigt roligt. Lillasyster tycker onkel W ser tokig ut när han har en lampskärm på huvudet och skrattar hon också. Och jag tänker att han gjorde väldigt mycket roliga saker. Han passade liksom på. Och ändå kändes han aldrig stressad eller forcerad eller uppskruvad. Han var väldigt lugn och laidback, och mycket bra på att "softa". Jag tänker nu att han nog var ganska bra på mindfulness - att vara här och nu. Flög han drake så gjorde han det til 100%. Lekte han med barnen så gjorde han det till 100%. Körde han gokart så var det det som gällde.

Vid fyratiden packar vi bilen full med barn och åker ut till havet. Där ute på klipporna tänder vi ett ljus för min lillebror, och barnen säger att de ska fråga honom hur han har det i havet... Jag ler lite mellan tårarna. Tänker att jag vill lära mig att finnas här och nu.

En kommentar som svar på att jag saknar: "Hoppas att det i alla fall är glada minnen som överväger". Och det är det ju. Såklart. Som den gången han och hans fru åkte rollerblades uppför alla backarna hem till oss. Eller när de inte visste vart flyttlasset skulle gå när de flyttade från Kalmar - för de var samtidigt i Gbg och försökte ordna lägenhet. Min lilla lilla lillebror i det stora stora hockeyskydden.

Är det inte därför man saknar? Det är i alla fall därför jag saknar.

Fan vad jag saknar dig, lillebror.

måndag, oktober 26, 2009

Till mina döttrar

Martin Ezpeleta skriver underbart om kvinnans rätt till sin egen kropp, sensualitet och sexualitet. Så här vill jag att mina döttrar ska känna när det blir dags.

Tack Martin.

torsdag, oktober 15, 2009

Fönsterputsaren

Noterade en solig morgon att fönstren var i stort behov av rengöring. Har typ inte gjort nåt sen de bytte fönster förra hösten... Nämnde detta högt i barnens närvaro. De tittade frågade på mig och skrattade sedan som om jag skojat.

"Men mamma, det är ju mormor som putsar fönstren här!"

Det kändes inte helt bra. Att det är självklart för barnen att det är mormor som putsar våra fönster... Berättade denna lilla anekdot för mormor i telefon senare på dagen, och flikade väl in något om det där med att jag inte putsat fönstren sen vi bytte förra hösten.

"Nä", säger mormor då, "men jag putsade dem i våras för dig."

Där ser man. Det ÄR bara mormor som putsar fönstren här hemma. Och jag märker det inte ens. Otacksamt.

Man vet aldrig vad som komma skall

Kompis, bosatt i Californien, dyker upp på trappan på söndag strax efter lunch. Han är på jobbresa i norra Tyskland egentligen, och passade på att flyga till Göteborg över helgen. Familjen W med besök är på väg ner till ortens museum för att beskåda Barbieutställningen och fika. Spontanbesöket hänger på, och säger:

"Jaaa, hade någon sagt till mig igår att jag skulle gå på Barbieutställning idag hade jag nog bara skrattat åt dem. "

Jag ska tänka på det när saker och ting inte blir som jag har tänkt. Tänka att det faktiskt kan bi bra ändå. Det är för närvarande inte min bästa gren.

Statuscheck

Hänt sen sist:

Ett försenat takbyte - check!
En förkyld bebis - check!
En förkyld mamma - check!
Universeumbesök - check!
Barbieutställning - check!
Spontanbesök från USA - check!
Inställd lattemammalunch på stan - check!
Ett styck tvättberg - check!
En inställd sångcoachning - check!

Men nu är jag back in business! Kraxig som en kråka, men full av energi och ORK! (Jag avskyr när jag inte orkar. Jag som orkar ALLT.)

söndag, oktober 04, 2009

Immunförsvarsbyggande

Ja, så var det dags igen. Lillebror ska bygga upp sitt immunförsvar och jobbar stenhårt på det just nu med snorig näsa, hosta och allmänt "veter illa". Ser ut som om natten blir en med mindre sömn, mer "gå-runt-med-grinig-bebis". Men det är ju så det är. Förhoppningsvis slutar näsan rinna om något dygn. Ungefär när halsen böjar ömma, eller öronen svullnar igen, eller ögonen börjar klegga. Men det tar vi då. Nu har näsdropparna verkat, bebis har ätit och somnat. Hoppas det håller i sig. Halleluja för näsdroppar!

fredag, oktober 02, 2009

En, två, tre, fyra, fem, sex, SJU!

Ja, eftersom jag är en sån fena på att ta hand om barn (se inlägget nedan...) så tänkte jag testa hur det är med sju stycken en eftermiddag och kväll. Än så länge går det rätt bra. De två yngsta sover, pappa W lägger nästa tre och fru W ska strax natta de två största. Om man bara tar dem i grupper går det rätt bra. Det är när man måste se dem som individer det börjar bli lite många.... Och det måste man ju ibland. Hur GÖR folk som har sådär 10 barn? Hur?

tisdag, september 29, 2009

Veckans löfte

Efter några veckor med ständiga konflikter med storebror, och ett tonläge i familjen som blivit allt mer högljutt och irriterat, bestämde undertecknad sig i fredags (all time low på mamma-mätaren) för att försöka sig på en vecka utan skrikutbrott på sina barn. Hittills har jag klarat två dagar hyfsat, och det känns faktiskt riktigt bra.

En av orsakerna till alla utbrott är att storebror har ett enormt (och då menar jag ENORMT) behov av att bestämma över sig själv. I smått som stort. Och som den snart sexåring han utagerar han det på ett inte så jättecharmigt sätt.

Bara en liten stund på morgonen låter så här:

Mamma W: "Storebror, vill du ha frukost?"
Storebror: "NEEEEJ! INTE NU! JAG MÅSTE LEKA FÄRDIGT MED BILARNA FÖRST!!!" (gärna ackompanjerat med några tårar för säkerhets skull)
Mamma W (fortfarande behärskat och lugnt): "Lek en liten stund till då, men kom och ät din frukost sen är du snäll."
Storebror: "Jag SKA det har jag ju SAGT!"

En kvart senare, när frukostmackan är uppäten:
Mamma W: "Storebror, är du snäll och går upp och hämtar kläder till dig?"
Storebror: "NEEEEJ! Jag SKA se färdigt "Valfritt barnprogram på Bolibompa" först! Pruttmamma!"
Mamma W (behärskat, men något irriterat): "Om du väntar tills programmet är slut, får du skynda dig lite sen så vi inte kommer för sent till dagis. Och det är INTE ok att säga så till mig - jag bad dig bara hämta dina egna kläder."
Storebror: "Prrrrrt!" (gör pruttljud med munnen och ser obeskrivligt sur ut)
Mamma W (fortfarande behärskat, men med emfas): "Hörde du vad jag sa - det är INTE ok."
Storebror stegar iväg med händerna för öronen. Mamma W räknar till 10 och ägnar sig åt hungrig bebis en stund.

Det är strax över noll grader varmt ute. Storebror (och syrrorna) håller på att klä på sig kläderna han (de) hämtat. Storebror håller på att ta på sig SHORTSEN han hämtat.

Mamma W (väl medveten om vad som komma skall, anlägger en så mjuk och len ton som möjligt): "Storebror, det är ganska kallt ute idag, så shorts är nog lite kallt. Kan du inte ta på dig ett par långa byxor?"
Storebror: "NEEEEJ! Jag SKA ha shorst idag. Alla byxor jag har är för BREDA!" *mkt arg och med lite tårar som ackompanjemang*
Mamma W: "Jag tror att du kommer att frysa i shorts, och ni har utflykt på dagis idag..
Storebror (avbryter med ett avgrundsvrål): "Jag VILL INTE ha utflykt - jag VILL INTE bära min ryggsäck hela vägen till dagis ..." (lägger sig ner på golvet i en lite hög)
Mamma W (behärskat irriterat): "Ta på dig långa byxor när vi går till dagis, så kan du ta med shortsen och ha dem där inne om du vill. Och alla bär sin egen ryggsäck till dagis - jag kan inte bära tre matsäckar, extrakläder OCH ta hand om lillebror." (Till saken hör att det är som allra längst 450 meters promenad till dagis).
Storebror: "Jag SKA ha shorts, och jag tänker INTE ta på mig några byxor, och DU får bära min väska. Ha!"
Mamma W (något mindre behärskat): "Ta med shortsen, ta på dig byxorna och du måste bära din väska själv, för det får de andra två göra."

Någonstans här brukar storasyster informera om att hon gärna tar på sig byxor, att hon kan bära både sin och storebrors väskor, och att hon inte bråkar lika mycket som storebror och lillasyster (emellan och under storebrors utbrott brukar nämligen lillasyster ha brutit ihop för att hon inte själv fick knäppa alla knapparna i sin kofta, för att hennes mor hade den otroligt dåliga smaken att hämta en blöja till henne när hon skulle SJÄLV, för att hennes tofsar sitter för löst, för att Ariel-Barbien inte kan ha Törnrosas klänning, för att hon inte fick borsta tänderna själv och för att storebror skrämt och jagat henne). Dessutom har lillebror oftast fått spel några gånger för att han inte fått mat, eller ny blöja eller nappen i tid. Och det låter en hel del då.

Då brukar det vara dags för mamma W att tappa det mesta av sin behärskning och ganska ovuxet vråla något i stil med:
"Jag skiter i om du fryser, ta på dig vad du vill. Den som vill ha med sig matsäck till dagis får bära den själv - annars får man vara utan. JAG knäpper jackorna, och nu GÅR VI!!!"

Det är den här sista biten som jag tänker försöka låta bli med. I en hel vecka. För efter vår superkonflikt i fredags, när jag var som en liten blöt fläck hela kvällen, och större delen av lördagen också, försökte pappa W prata med storebror. Storebror hade svårt att se sin del i konflikten (vilket kanske inte är så konstigt när man är fem år), men han sa också så här: "Jag vill inte vara snäll mot mamma för hon bara skäller hela tiden."

Och jag tror faktiskt inte att han förstår hur ofta jag biter ihop för att INTE skälla. De gångerna märker han ju inte. Från hans synvinkel är det mest skäll hela tiden.

Så - nu är målsättningen dels att faktiskt skälla lite mindre, men också att uppmärksamma barnen på de gånger jag säger till UTAN att skälla. Och berömma dem järnet när de säger till på bra sätt istället för att gnälla och gorma det första de gör. För jag tror ju att de gör så, för att de tycker att vi gör så - gormar och gapar direkt. För de har nog faktiskt inte hört de 24 gångerna vi sagt till dem innan. I alla fall inte hela vägen in.

Än så länge har det i alla fall funkat rätt så bra. Och med tanke på dagens schema är jag rätt stolt faktiskt.

kl 7-8.30 - Morgon och frukost. Storebror gick ut och spelade fotboll. Blev mkt blöt. Fick byta byxor och ta på sig andra skor. Hittade inga bättre än fjolårets vinterkängor. Systrarna ville också ha vinterkängor. Alla hade vinterkängor.
8.40-9.10 Morgonpromenad (ca 2 km) i MYCKET rask takt för att sluta upp med dagis på teaterföreställning vid Folkets Hus. Lillasyster åkte på mina axlar.
9.30-10.10 Teater för storbarn. Liten promenad för mamma och lillebror, samt matpaus (och samtal till BVC som glömdes bort igår. Fick ny tid - mellan simskolan och sångcoachningen).
10.30-10.59 Promenad till bussen. Vänta på bussen. Frysa.
10.59-11.06 Busstur hem.
11.06-11.15 Promenad från bussen och hem
11.30-12.15 Lunch
12.15-13.15 Fri lek. Storebror gick ut och spelade fotboll.
13.15-13.30 Påklädning inför resa till simskolan.
13.30-13.40 Biltur till simskolan
13.40-14.00 Inpassering, omklädning (inklusive debacle om vilket skåp vi skulle ha - storebror ville ha rött gummiband på nyckel, storasyster ville ha grönt. Mamma W bestämde att vi skulle ta skåpet närmast dörren (grönt band)), kissning och duschning. Avklädning av lillasyster och lillebror.
14.00-14.30 Simskola för storebror och storasyster. Mutfika för lillasyster, och mammashow för uttråkad lillebror.
14.30-15.00 Duschning, tvagning, påklädning (inklusive utbrott från lillasyster som ville ha på sig alla 15 hårspännena hon tagit med sig - det fick hon inte).
15.00-15.15 Hemresa
15.15-15.45 Mellanmål (för storbarnen - lillasyster åt mellanmål mellan 15.15 och 16.00)
16.00-16.15 Biltur och liten promenad till BVC.
16.15-16.40 BVC-besök (lillebror blev godkänd trots sin glömska moder). 16.20 anländer också pappa W för att lösa av mamman.
16.40-17.30 Avlämning av barn, samt resa till veckans lyxhalvtimme - sångcoachningen.
17.30-18.00 Lalalalalala

Och nu är det kväll, och jag har dessutom hunnit lära mig en ny sång, få undan det sista i köket, sortera tvätt, tagit upp tvätt, blogga (halleluja), duscha lillasyster, FB:at och dagen har på det hela taget varit bra. Och jag har faktiskt inte skällt särskilt mycket på mina barn. En mycket bra dag.

onsdag, september 23, 2009

Världens bästa kompis


Lillasyster fick den i julklapp när hon var två dagar gammal av fru W:s lillebror och fru. En mjuk boll med teletubbies på. Men inte nog med det. Den låter också. Om man studsar den, eller bankar lite på den. Eller bara råkar gå förbi den när den ligger på golvet. Då kan man få en liten fanfar. Bara sådär!
Sätter man sig lite tungt i soffan, kanske den utbrister i ett "yeyyyy!". Eller så får man ett gapskratt.
Den är faktiskt underbart komisk, den där teletubbiesbollen. Den förgyller liksom vardagen när man minst anar det. Eller är på humör. Den utbrister nämligen glatt i applåder även om man i mindre positiv affekt kastar den i väggen (läs "när man egentligen ville kastat något mycket hårdare").
Ibland slutar det med att jag själv gapskrattar mitt i eländet. Ibland kan applåderna få till följd att jag faktiskt kastar den där hårdare saken i alla fall.
Men rolig är den, bollen. ;-) Må den aldrig,aldrig gå sönder.

torsdag, september 17, 2009

Säg att hon inte är på riktigt!

Igår gick jag 20 000 steg. Drygt. Hälften av stegen gicks dessutom med bebis på magen och stor ryggsäck på ryggen. Tycker själv att det var ganska bra gjort.

Idag blir det inga 20 000 steg. Idag är det tvätt, byte i sängar och städ som gäller. För till helgen är det kalajs för lillebror. "Istället-för-dop-fest".

Idag förundras jag också över Anna Anka liksom många med mig. Säg att hon inte är på riktigt. Snälla!

tisdag, september 15, 2009

Kvillrar i magen

gör det varje gång jag får skriva "lillebror". Tänk att vi fick en liten lillebror denna gång! Nu har vi av alla sorter - storebror, storasyster, lillasyster och lillebror. En liten, liten lillebror.

Nackdelar med fyra ungar...

Det är underbart att vi har lyckats få de fyra bästa ungarna i världen. Verkligen. Och otroligt också, jag vet. Men det har faktiskt några, om än få, nackdelar.

En har herr och fru W just börjat upptäcka. Så länge huliganerna bara var tre, var det fortfarande görligt för herr och fru W att få vara just det, och inte bara mamma och pappa W. För då kunde man fortfarande med att lämna bort hela högen till någon och kanske göra något så lyxigt som att gå på bio eller så. Mormor, farmor, syster, bror. Men fyra? Fyra kan man inte lämna bort bara sådär. De är ju så .... många. Fyra barn är plötsligt vääääldigt mycket mer än tre. Särskilt när lillebror inte är helt nöjd på kvällarna just nu (men det ändrar sig i och för sig från dag till dag).

Tur att vi har världens bästa back-up:er som ser till att vi någon gång då och då faktiskt kan få vara barnfria en stund!

Jag gör en Fylking: ÄNTLIGEN!

För nu verkar det som om det faktiskt kommer att hända. Casa W kommer innan årsskiftet (och förhoppningsvis kring v 45) att ha fått ett nytt tak, nya takfönster, ny panel på gavlarna och skorstenen inplåtad *dansar runt i segerdans*. !!!!

"Få" ett nytt tak betyder i och för sig att vi runt v 45 är ett antal (ganska många) pengar fattigare, men det GÖR INGET! Så länge som vi har dragit på det här, är det bara så fantastiskt skönt att det äntligen, äntligen blir av. För nu finns det ett påskrivet avtal med en byggfirma! *dansar lite till*

Tänk att man kan bli så glad över att få göra av med hysteriska mängder pengar på något som man redan har? (Vi har ju redan tak, takfönster, gavelpanel och skorsten. Vi vet bara inte hur länge...)

Mental note to self: Om man väntar väääldigt länge med att tag i något, så kommer det ett ROT-avdrag och gör det MYCKET billigare.

(hey - vad var det för sens moral?)

Praktikaliteter

Produktiv dag: 93 pizzabullar bakade, 2 middagar lagade, 2 barn simskolade, 1 barn mutfikat för att hon inte fick bada (för liten för simskola), ett hantverkaravtal i hamn (mer om det strax), en byrå avyttrad, 1 sånglektion genomförd, röjning av köket klart, 3 barn duschade, 4 barn nattade och ett internet genomletat efter något läsvärt (inte riktigt hela, men jag gav upp), en lånediskussion genomförd. Yihaaa - imorgon fixar jag menyn för helgens namngivningsfestiviteter! Skynda skynda. Inte vila.

måndag, september 14, 2009

Dr Jekyll och Mr Hyde

Och idag var det Mr Hyde-storebror som var med till doktorn och röntgade sig (om det är Mr Hyde som är den snälla). Som en liten ängel, lite ängslig men mjuk och följsam. Även efteråt när vi åt lunch på café var det huuuur mysigt som helst. Nu ska vi snart hämta syrrorna på dagis. Får se om det är nån av dem som lockar fram Dr Jekyll...

söndag, september 13, 2009

He is back...

... med full styrka. Den arga, frustrerade, vrålande och provocerande 5,5-åringen. Och imorgon ska han, jag och lillebror till doktorn och röntga storebrors svanskota. Ska bli intressant.

Eller inte.

onsdag, september 09, 2009

Vem har tagit storebror?

Dagens noteringar:

Självmant hjälpt lillasyster med skorna
Erbjöd sig att göra pappersflygplan till syrrorna utan krångel
Inget debacle vid påklädning - han BAD om mjukisbyxor (och fick det)
Helt problemfri promenad till dagis (i och för sig utan ryggsäckar, men ändå)

Reaktion vid dagishämtning:
Han kom till mig självmant, verkade genuint GLAD att se mig, och skrek inte NEEEJ en enda gång.

Jag undrar vem som har tagit storebror och vad de gjort med honom. Är det något man i så fall skulle kunna lära sig?

(När det är så här att vara mamma finns det inget bättre i hela världen. När ens barn verkar tycka om varandra och hjälper varandra och är snälla mot varandra. Jag har det så BRA!)

fredag, september 04, 2009

Ska man oroa sig?

Tycker egentligen att det verkar som om medierna har lyckats skapa rätt mycket hysteri kring svininfluensan. Statistiskt sett är den inte farligare än vilken annan influensa som helst - dödligheten är inte högre. De allra flesta som får den blir inte sjukare än vid vilken influensa som helst.

MEN - de få som drabbas hårt av den är helt andra grupper än vanligt. Det är inte bara gamla, sjuka. Det är unga, till synes ganska friska personer vars lungor kollapsar och slutar funka. Och tänk om en enda av de som drabbas är mitt barn?

Vaccinera! - tänker jag då. Men - så läser jag att vaccinet kan vara rätt farligt. Innehåller kvicksilver, vilket lett till att barn under 6 månader absolut inte ska vaccineras annat än i nödfall...

Ska jag eller ska jag inte hålla barnen hemma från dagis? Jag som kan? Fast då borde jag ju i konsekvensens namn isolera dem från allt umgänge, eftersom eventuella lekkamrater förmodligen går på dagis och utsätts för smitta.

Och så kan man ju inte leva heller. Ständigt rädd för någon slags smitta, i stort sett helt isolerad. Då blir man ju en kuf.

Nu ska jag gå och hålla handhygienkurs för mina barn. Om och om och om igen.

onsdag, september 02, 2009

Sångfågel - Musse Pigg...

Så har fru W äntligen förverkligat en sedan länge närd dröm. Jag har varit hos en sångcoach för att se om jag kan lära mig sjunga bättre. Det är så dags när man är över trettio - men bättre sent än aldrig!

Och fast jag gick dit självmant, och verkligen VILL detta - så var det oförståeligt pinsamt att stå där och sjunga för någon som kan och som skulle "bedöma" en. Så pinsamt att jag inte riktigt förstår det. Tack och lov var hon väldigt duktig, och fick det att bli roligt. Riktigt, riktigt roligt.

Nu har jag också fått hemläxa. Jag ska öva på att sjunga och låta ungefär som Musse Pigg. Kommer ni förbi "my hood" kan ni alltså lätt lista ut var jag bor... :-)

fredag, augusti 28, 2009

Tji fick jag

Igår kväll trodde jag på fullaste allvar att jag skulle gå upp klockan halv sex och ta en powerwalk innan herr W gick till jobbet. Moahahahaha. Men det är tanken som räknas, eller?

(Alla som lyssnat på Stefan Einhorn om att vara snäll vet hur det egentligen ligger till.)

torsdag, augusti 27, 2009

Inrutad

Tänkte att livet med bebis skulle bli lite avslappnat, soft och "ta-dagen-som-den-kommer". Visst. Det är så fullpackat att jag till och med måste ruta in promenaderna med grannen och hennes bebis. Och egentligen är det inte så himla mycket. Men det känns mycket. Jag börjar bli som min mormor. Oj vad jag häcklade henne när hon, pensionär, satt och ojade sig över hur hektisk veckan skulle bli. Hon skulle ju till doktorn på måndagen OCH till frisören på torsdagen. Ja, jösses.

Veckans fasta hållpunkter just nu är: simskola för de två äldsta, dans för storasyster, gympa för tjejerna, fotboll för storebror (jag VEEET att det är äckligt traditionellt), sjungning för mamman, träning för mamman. Och så brukar jag försöka städa på torsdagarna när storbarnen är på dagis för att vi ska kunna umgås hela familjen på helgen istället. Som den duktiga lilla hemmafru jag är. Fast jag inte vill vara just det, så gillar jag när det är någorlunda städat hemma. När man slipper grus under fötterna när man går barfota, när man kan ta i köksbordet utan att fastna i syltklet, när man kan lägga lillebror på golvet utan att först dammsuga det, när man kan börja laga mat utan att först röja köket, när man slipper gå ner i tvättstugan för att hitta sina kläder, när det luktar något godare än gamla blöjor och ingrott damm. Men det kostar på att hålla städnäsan över kanten på skurhinken ska jag säga.

Ibland är det nog tur att barnen är kloka nog att se till att mamman tar sig tid för dem också.

Mot dagis, mellanmål och storasysterdans!

tisdag, augusti 25, 2009

Puhhh...

Nu har jag spenderat alldeles för mycket tid på att göra om utseendet på den här bloggen. Nu får det vara så här. Lite roligare än innan kanske?...

pust!

Nu har jag varit jätteduktig i flera dagar - jätteduktig på att INTE begåvat skrika "TYSTA!", eller "SLUTA GAPA!" till barnen. Istället har jag veherkligen försökt att gå fram till dem, se till att de uppmärksammat att jag vill prata med dem, och relativt lugnt sagt - i normal samtalston - "Nu skriker du lite för mycket igen, försök att sänka rösten lite och prata istället." Det har blivit en del gående fram och tillbaka. Idag hade jag 37 483 steg på min stegräknare.

fredag, augusti 21, 2009

nääää

Gick och lade mig. Fick världens huvudvärk (förmodligen för att jag har ont i nacken efter att ha sovit sittandes med snorig och rosslig lillebror på magen i tre nätter). KUNDE inte somna. Tog två Panodil. Nu, efter nästan en timme, har värken lagt sig något, och jag ska försöka somna igen. Fast klockan är HALV ETT på natten. Jag som verkligen behöver min nattsömn inför morgondagen. Men att sova när någon sitter och hamrar innanför skallbenet är heeelt omöjligt. Hoppas det ger sig nu så att jag slipper ta en Eeze (kan man det när man ammar?). Jag försöker igen. Godnatt!

torsdag, augusti 20, 2009

Beroende?

Måste veeeerkligen gå och lägga mig nu. Hur kan fem minuter plötsligt ha blivit nästan en timme? En timme av min dyrbara nattsömn? Nä du bloggen, det här duger inte. Jag lämnar dig. (I alla fall för idag.)

Höstlängtan - eller bara längtan.

Jag är aldrig riktigt nöjd. Eller så kan man välja att se det som att jag trivs rätt bra med omväxling. Låt oss se det så. Men i slutet av varje årstid längtar jag så jag kan dööö efter nästa. Spelar ingen roll vilken årstid det är. Nu så här i slutet av sommaren (den återupplivade) längtar jag efter krispiga höstdagar, tjocka stickade tröjor, och kall luft på näsan. Ibland kan jag till och med längta efter en mulen, regnig höstdag - bara för att man får lov att bylta på sig lite kläder och andas lite kyligare luft. Sen när oktober och november haft sin tribut och sina regniga, stormiga, inte alls så mysiga dagar, längtar jag som en galning efter riktig vinter (skitsmart att bo i Göteborg då...). Vit snö (i stan? yeah right) som gnistrar i solen en kall vinterdag, eller stora snöflingor som faller från en jämngrå himmel. Också för det att man får bylta på sig lite kläder, pulsa ut och bli kall om näsan (och fötterna och fingrarna, gubevars). Fast sen, när februari känns milslång med sina gråa dagar med iskallt spikregn (det är så vintern oftast ser ut här i Götet), då finns det få saker som lockar så mycket som den ljusgröna våren. Ljuset som kommer tillbaka kan jag längta mig tokig efter. Få känna solen värma för första gången på lääänge. Och - SLIPPA bylta på sig (och barnen) massa kläder när man ska gå ut. Övergången mellan vår och sommar är nog den minst "längtiga". Men ibland längtar jag efter att sommaren ska komma igång på riktigt - med badvarma dagar och ljumma sommarkvällar.

Det genomgående temat är är att jag ju uppebarligen inte längtar efter något som finns. I alla fall inte särskilt ofta. För de krispiga höstdagarna brukar inte precis dominera statistiken här, inte heller de snövita, soliga pulkadagarna. Våren har en tendens att regna bort, och de sommardagar som är så varma och fina att badsjön utnyttjas kan oftast räknas på handens två fingrar (inte helt sällan på ena handens fingrar). Och vad gäller hösten längtar jag också till hösten som student. Tänk så otroligt bra man hade det - cyklade genom Vasagatans guldgula allé, satt av några föreläsningar, spenderade alldeles för mycket tid på caféerna på nämnda gata, drickandes alldeles för mycket kaffe. Och så härligt det var! (Här väljer jag att förtränga den ständigt närvarande tentaångesten, eller det dåliga samvetet som satt på axeln och tjatade "du kunde ju alltid läsa lite mer, eller något alls för den delen" som inte direkt gjorde tillvaron lättare.) Och det är ju inte precis den hösten som kommer nu. Knappast heller den hösten där hela familjen W knatar ut i skogen och plockar svamp (även om det i och för sig vore trevligt). Kanske en picknick i Gunnebo, eller på något annat trevligt ställe.

Jag är inte riktigt klok. Varför kan jag inte bara stanna upp i det som är, istället för att alltid längta till nästa? Knäppo.

Och när jag tänker efter erbjuder den här hösten oanade möjligheter att i alla fall spatsera upp- och nerför Vasagatans guldgula allé, OCH sitta på caféer och dricka alldeles för mycket kaffe. Med bebis förvisso, men ändå... I alla fall mellan kl halv tio och klockan ett, för det är då storbarnen är förpassade till förskolan. Så, fint väder vill jag ha mellan dessa klockslag måndag, onsdagar och torsdagar under hösten tack. Och så gärna tisdagar och fredagar också, för då är alla huliganerna hemma och vi måste ut någon gång under dagen. Det är väl inte för mycket begärt?

leksaksinvasion

Har en fundring (jo, fundring). När barnens till källaren förpassade leksaker gått dem ur minnet - kan man då med att ge bort/sälja en del av dem? VI FÅR INTE PLATS! Och mycket av leksakerna är småbarnsleksaker som de sällan lekt med. Jag tänker behålla en del till lillebror, men han kommer med största sannolikhet att vilja leka med storasyskonens leksaker ändå - precis som lillasyster. Så han behöver kanske inte ha typ 25 pedagogiska blinkande, ploppande, spelande platsleksaker från Fisher Price? Det kanske räcker med tre eller så? Annars flyttar snart mamman!!

ligger lite efter

med städningen för dagen... men det är så myyysigt med en skrattande bebis i famnen. Fast sen när han börjar skrika är det ju inte så lätt att städa då heller. Svårlöst problem, det där.

onsdag, augusti 19, 2009

god karma?

Känner mig sjukt snäll. Släppte iväg mannen på motionscykeltur direkt efter middagen. Så han slapp ta disken. Fast jag hade lagat maten. Bra karma - visst? Fast han fick en extra tyngd i form av det största barnet med sig... haha.

Sommar igen

Sommaren verkar ha tagit sig igen ett litet tag. Tvätten hänger ute på linan (är en sucker för soltorkad/utetorkad tvätt), de nerkissade sängkläderna är tvättade, torkade och snart tillbakalagda, sängarna bäddade, barnen hämtade, mellanmålade och Barbapappaspelade. På spisen puttrar stommen i kvällens middag. Slottsstek. Somrigt? Nä. Gott? Förhoppningsvis. Tillbehör? Ingen aning. Ska inventera kylen. Hoppas på att hitta potatis, morötter, kanske palsternacka och rotselleri att göra i ugnen. Får väl se hur det går.

Lyxdag

Efter att ha stressat iväg hela morgonen har dagen varit ren mammalyx. Frukost med sovande bebis i vagnen. Läsning av beroendeframkallande blogg som jag just upptäckt (har läst ikapp drygt två års skrivande på några dagar...). Matning av bebis och fortsatt läsning av blogg med sovande bebis i famn (mmm, bebislukt). Bebis i vagga en stund, och förhoppningvis har jag reparerat den skada lillasyster orsakade genom att ha sönder storasysters törnrosadockas diadem. Nu har hon ett hemmatillverkat av äktaste pärlor och finaste smyckestråd. Vi får väl se om storasyster gillar make-overn.

Strax - lite mat i både mammas och bebis mage - sen långpromenad till dagis i solen!

Mer snabba saker

... och på tal om världens snabbaste (se nedan), så har vardagslivet börjat. Jag hade ju tänkt mig lite mammalyxtid - fika med andra mammalediga, dricka kaffe på altanen med gurglig bebis i sittern (alternativt sovandes i vaggan) och sånt. Men det verkar som om jag också mest springer. Ner i tvättstugan (fan - maskinen hade inte tömt - IGEN), bädda sängar - oups, måste tvätta lite mer för någon har kissat i sängen, snyta snorig bebis, kolla så snorig bebis inte har kräkts i vagnen, göra frukostvälling och frukostgröt, ge snoriga storasyskon näsdroppar och hostmedicin, kasta i sig lite amningste medan jag sköljer ur nappflaskor och försöker tömma diskmaskinen samtidigt. Just det - sophämtningsdag - ut med soporna. Jäklar - glömde blöjpåsen i badrummet där uppe - upp och hämta den också. Spring, spring. Lillasyster har inga strumpor - jag hämtar där uppe. Maskinen är klar där nere - ner och töm och lägg i en ny. Hinner jag hänga upp den här? 5 minuter tills vi måste börja tänka på dagis. Jag chansar! Upp igen - borsta tänderna på tre som redan hunnit börja leka och inte alls är med på noterna. Bort med principerna och packar om deras ryggsäckar själv - hinner inte vänta. Lillasyster surar för att jag tagit fel strumpor - jag ber henne hämta nya själv. Hon kastar mina ratade strumpor på golvet, och jag går för att se efter var storasyster är. Hon står färdigklädd med ryggan på ryggen och väntar vi dörren. Älskade vän! Bebisen - ja, lillebror ska ju med också. Snorig och rosslig han med. Ut med vagnen, hämta lillasyster som lugnt botaniserar i sin strumplåda. Storebror är jättearg för att han måste bära sin ryggsäck hela vägen till dagis! Han vill inte! När jag säger att han ändå måste får jag mig allt! Han tar på sig sina helly hansen-handskar... OK. Han får gå till dagis i shorts, t-shirt, keps - och skidhandskar. Bara han går. Skynda, skynda, klockan tickar. Storasyster tycker det är tråkigt att vänta. Bebis i vagnen, alla barnen ut. Ojdå - lillasyster hade visst inga skor på sig. Hon vill såklart ta på dem själv. Alldeles själv. Hoppa, hoppa på trappan och vänta. Till slut är hon klar. Det tar lite extra tid eftersom hon slutar ta på sig skorna för att skälla på sin mamma och flytta lite längre in i hallen varje gång jag tittar på henne. Högst effektivt. Alla äntligen ute och dörren låst. Bebis börjar skrika i vagnen. Vill inte ha napp. Går med ett barn på varje sida av vagnen och en sur storebror en bit bakom, försöker samtidigt få lillebror att ta nappen - dubbelvikt ner i vagnen. Ser knappt var jag går. Håller på att krocka med den lilla farbrorn med rollator som så flitigt knatar förbi här flera gånger om dagen. Låter bebis skrika och manar på huligarnerna. Ner till dagis. Lillasyster hamnar på efterkälken och ska springa ikapp. Ramlar i nerförsbacke på asfalt. Blodvite uppstår och mamma har inte plåster med sig. Lova plåster på dagis (hoppas, hoppas det löser sig!). Framme på dagis - och kaos i hallen. Massor med barn och föräldrar som håller på att lämna. Trångt. Ett försöka att rationalisera och hjälpa barnen in med deras skor, får motsatt verkan när lillasyster vill göra allt själv. Som hon brukar. Äntligen på väg uppför trappan till avdelningen. Alla någorlunda glada. Stressa, stressa - lillebror sover (hör och häpna) i vagnen utanför - tänk om han vaknar och börjar gallskrika när jag är här inne? Skynda, skynda. Säger hejdå till barnen.

Och får tre jättekramar. Massor av pussar. Någon säger - "jag älskar dig mamma". Sedan rusar de alla tre in till sin kompisar. Kvar står jag med kärlek i hjärtat och undrar hur jag klarade mig så länge utan dem.

...och nu har jag promenerat en snabbrunda hem, meckat mer med tvätten, ätit frukost (halleluja), och funderar på att göra en kopp kaffe - bara till lilla mig. Bebisen sover fortfarande i vagnen, och jag borde städa toaletter och/eller ta reda på vad jag skall göra av fransyskan i kylen till middag ikväll. (Ja, nötköttsbiten alltså. Inget annat.) Men jag tror jag stannar här en stund till.

Världens snabbaste

Storebror förundras mycket nuförtiden. Det är mycket jämföra, mäta och vem som är snabbast, störst, minst, finast. Och så förstås - VÄRLDENS SNABBASTE MAN! När Bolt skulle springa semi- och final på 100 meter nu i helgen. Jösses! Storebror kunde inte sluta prata om världens snabbaste man. Igår försvann han och storasyster ut i trädgården när jag höll på att lägga världens argaste (men INTE tröttaste...) lillasyster för middag. Genom fönstret hör jag honom dirigera storasyster till starter för hundrameters-loppet. Och nogsamt förklara för henne att han minsann ska vara världens snabbaste man nu. Inte Bolt. "Världens snabbaste man" heter han. Storasyster agerar starter och publik tillsammans med Barbie-Ariel-dockan. Storebror vill gärna att hon ska springa också. För han och pappa har ju pratat om det här med kill-tävlingar och tjej-tävlingar - att det skulle vara rättvist att tävla mot varandra i en sån sport som sprint. Och det är ju super! Då kan BÅDA två vara snabbast. Problemet är bara att storasyster är rätt nöjd med att starta och vara publik. Men storebror hejar på, och när hon till sist springer tjoar han åt henne: "Och hon leder, hon leder - och hon VINNER!!! Världens snabbaste!"

Och mammahjärtat ler från öra till öra och svämmar över av kärlek. Barn, mina barn, är det underbaraste som finns.

söndag, juli 26, 2009

Saknad, sorg och minnen

Jag har inte satt upp några bilder på min lillebror. Jag hade inga bilder uppe innan heller. Och jag har inga bilder uppe på min stora lillebror - han som fortfarande lever. Något i mig VILL inte sätta upp bilder på min lilla lillebror "bara" för att han är borta - död. Om jag hade haft mycket foton uppe på familjen innan hade det kanske varit en annan sak. Men nu hade jag inte det. Och skulle jag sätta upp bilder på folk känns det som om det vore minst lika viktigt att sätta upp bilder på de som är i livet, de som fortfarande finns här. Och om jag skulle sätta upp bilder på alla jag älskar och vill påminnas om skulle det bli ganska fullt på väggarna.

Å andra sidan skulle det kanske hjälpa att ha lite bilder framme. Kanske är det ett vettigt sätt att sörja på? Fast jag har mina sorgeknep i alla fall. Musik i allmänhet och några sånger i synnerhet är väldigt starkt. Spela "Somewhere over the rainbow" med Israel Kamakawiwo'ole så går den rakt in i hjärtat. Det är egentligen både "Somewhere over the rainbow" och "What a wonderful world" i ett slags medley. Den ville min bror skulle spelas på hans begravning. Så blev det såklart.

Den dagen han dog, satt jag bredvid honom i soffan, höll hans huvud och vätte hans mun med vatten. Syrgasapparaten brummade, annars var det alldeles tyst i lägenheten. En märklig tystnad med tanke på att vi var nästan tio personer där. Någon gång då och då hördes en snyftning eller en suck. Jag stod inte ut med att detta var det min bror skulle höra de sista timmarna i livet. Så jag sjöng för honom. Jag sjöng just dessa två sånger - för det var de som kom ut när jag öppnade munnen. Och jag hade ingen aning om att han redan hade valt ut dem.

Jag tror inte på ödet. Jag tror inte på Gud. Jag tror att när man dör är det slut. Jag tror inte det finns något liv efter detta, eller något ställe dit man kommer. Men jag är i alla fall väldigt glad att det var just de två sångerna som kändes rätt att sjunga för honom, där i soffan. Jag vet inte om han hörde mig - han var väldigt, väldigt dålig. Men jag hoppas det. Jag hoppas att han kände all den kärlek vi alla som var där hade för honom.

"Someday you wish upon a star,
wake up where the clouds are far behind you.
Where troubles melt like lemon drops,
high above the chimney tops,
that´s where you'll find me."

Min modiga lillebror. Jag älskar dig.

lördag, juli 18, 2009

Resa med blandade känslor

Familjen W åker i morgon hem till mormor W och L för att stanna några dagar. Det hade vi planerat att göra någon gång i sommar. Att det blir just nu är för att det är "gravsättning" av onkel W. Min lillebrors aska ska strös eller sänkas i havet på måndag. Det var så han ville ha det, och självklart är det då så det ska bli. Vi kommer att vara där tillsammans med andra människor som älskade och brydde sig om honom. Och det kommer att bli vackert. Det kommer att bli fint. Men det kommer också att bli sorgligt. Oförståeligt sorgligt. Det kommer att bli gråt-och-snor-sorgligt.

Jag skulle aldrig välja att inte vara med. Självklart ska jag vara med. Men jag ser inte bara fram emot det. Det är med blandade och motstridiga känslor jag reser imorgon. På måndag ska jag minnas och sakna min lillebror. Lite mer än en vanlig dag.

Små, små barn tar stor, stor plats

Familjen W har en socialt intensiv semester. Både hemma och borta. Och när man är borta inser man hur ofantlig mycket plats en så liten människa som lillebror W tar. Inte för att den pyttelilla människan tar så mycket plats i sig. Men alla grejer! Bilstolen, babysittern, vaggan, vagnliften, vagnen i sig, blöjor, selar, extrakläder, nödmatgrejor (ersättning, kokt vatten, flaska) - det är ingen hejd på det hela. Just nu känns vårt hus alldeles för litet. Och bilen ÄR för liten. En sjusitsig familjebuss. Det är som ett stort skämt. Därför har vi nu begåvats med Thules största takbox i serien Atlantis. En resa till kommer det kanske att kännas att vi har plats med hur mycket grejer som helst. Sen kommer takboxen förmodligen också att känns lite trång. Familjen W har en tendens att fylla den plats/yta/volym som finns - nästan hur stor den än är. För finns det ändå plats kan man ju ändå...

Det är faktiskt tur att den lilla,lilla människan inte tar så mycket fysisk plats. För då hade vi nog fått ge bort honom....

fredag, juli 17, 2009

om det allra allra viktigaste

Efter en riktigt dålig dag, med tårar och skrik och en mamma som inte alls orkar vara vuxen och hantera konflikter som hon borde, blir skrikmamman påmind om det som är riktigt viktigt. Om att vi får vara här tillsammans. Och att det är viktigt, och bra, att vi är olika och inte precis likadana allihop. Det blir gnissligt, och det blir jobbigt, men också roligt och spännande och oväntat och underbart. Imorgon ska skrik-och-gråt-mamman vara borta. Imorgon ska bli en bättre dag. En dag där mamman och pappan och barnen faktiskt får vara tillsammans och se varandra, uppleva varandra. Även om det är en trotsig 2,5-åring, en tjurskallig 5,5-åring, en lite gnällig men mycket följsam 4-åring och en inte alltid helt nöjd liten, liten ny människa.

Jag ska sakna min lillebror, och verkligen verkligen njuta av mina fantastiska barn och världens bästa man. För de finns här och nu.

lördag, juli 11, 2009

Inte idag heller

Hur länge barn sover verkar inte ha något samband med när de går och lägger sig. Alls. Däremot verkar det ha ett negativt samband med när deras föräldrar gick och lade sig. Klockrent. Om barnen somnar sent, och föräldrarna också somnar lite senare än vanligt (vilket ofta hänger ihop i ett positivt samband), vaknar barnen SENAST klockan halv sju. Absolut senast. Gärna tidigare, och gärna på dåligt humör (vilket är en följd av att de sovit alldeles för lite på natten - eftersom de somnade senare än vanligt - ännu ett positivt samband). Inte den eller de timmarna senare som de somnade på kvällen. Som förälder kan man fundera på hur man ska tackla detta. Gå och lägga sig när barnen gör det? Oftast inte helt görbart. Hushållet har andra sysslor som behöver utföras, och detta göres i casa W ofta efter barnen gått och lagt sig. Tvätten tvättar inte sig själv till exempel. (Jo, det gör den faktiskt, men den hänger inte upp sig själv, eller viker ihop sig snyggt i garderoberna...) Min taktik är helt enkelt att klara sig utan så mycket sömn. Än så länge går det rätt så bra. Men hittar ni en snarkande hög någonstans i närheten av Göteborg (kanske på Maxi eller så), är det stor chans att ni har hittat mig.

fredag, juli 10, 2009

Lugn och skön semester

...har vi inte här hemma. Familjen W har idag varit på Liseberg (och sluppit regn) - barnen W har åkt diverse karuseller och konsumerat ofattbara mängder socker. En snabb vända hemom - och sen var storbarnen med undertecknad på utomhusteater (med lite regn, men det gjorde inget). Alldeles för sent hemma, vi fick hoppa badet idag IGEN, de har ännu inte somnat - men kanske kanske kanske sover de en halvtimme längre imorgon eller så. Fast då vaknar väl lillasyster W som inte fick följa med på teatern...

Fru W (eller som vi också kan kalla henne - "relativt-nyförlöst-och-inte-helt-nöjd-med-figuren"-fru W) tyckte tydligen att vågen var lite för snäll för henne. Hon hörde förvånat sig själv beställa en Lisebergsstrut i glasskön (3 stora kulor glass, mjukglass och chokladsås...), och blev ännu mer förvånad när hon åt upp HELA glassen. Tänker nog inte träffa vågen på några dagar. Så att vi kan fortsätta vara vänner menar jag...

onsdag, juli 08, 2009

Jag kunde!

Och jo - jag har klarat av att både lämna och hämta på dagis, se till att bebis är någorlunda nöjd under tiden - utan att själv krevera. Rutiner har vi inga att tala om för lilleman, men det funkar faktiskt hyfsat ändå. Bara man hela tiden är inställdpå att inget blir som man har tänkt sig... Men det kan bli bra ändå.

Saknar...

Lyckades igår beställa bilder till lillebror-tackkorten. Fastnade då i de gamla albumen och bilderna på datorn. När jag ser bilder på min egen lillebror - onkel W - som inte längre finns, blir saknade så tydlig och skarp. Han kommer aldrig mer att få lillayster att skratta högt. Han kommer aldrig mer att leka med barnens lera och inspirera dem till de märkligaste konstverk. Men jag är så oerhört glad att han gjorde det när han kunde. När vi kunde.

Carpe diem.

Sommar och spikes i håret

Ja, det blir väl den här månadens inlägg... Skämt åsido. Antingen får jag skärpa mig, eller så får jag nog lägga ner bloggen.

Sommaren har helt enkelt tagit oss med storm. Och det har lillebror också. Fast han bara är sex veckor är det som om han alltid funnits hos oss. Det går inte att tänka sig familjen utan honom. Fast jag förundras över hur ett så litet barn kan ta så mycket plats. Hela huset är fullt av "lillebror-attiraljer". Vaggan, bilstolen, liften till vagnen, babysittern, skötbordet, filtar, kuddar och små mössor precis överallt. Och i garaget tar nu vagnparken över fullständigt. Och så mycket tvätt de genererar! Inte så stora plagg, men många varje dag går det åt. Är det inte lite kiss vid sidan av blöjan, så är det ersättning eller kräks. Eller både och. Tur att fru W har en soltorka-tvätt-fetisch - jag fullkomligt ÄLSKAR att torka tvätten utomhus.

Just den här dagen har varit ganska produktiv. Fru W har hunnit med att gå en promenad alldeles själv, fått 1,5 timmars egentid hos frisören, tvättat (se ovan), klippt gräsmattan, varit med familjen och badat, ätit glass, städat köket, badat lillebror och bakat bröd. Dessutom har jag varit en god konsument och försökt sätta mig in i takboxarnas förlovade värld. För jo - vi behöver en sån nu. Absolut. Inte ens en sjusitsig bil klarar av en sex-personers-familj med packning (se ovan för lillebror-packning). Så - takbox - here we come!

Igår fick storebror äntligen en dröm uppfylld. Han har länge pratat om att han vill ha spikes i håret (fast han kallar det taggar). Hans ömma moder inhandlade då för ändamålet lämplig hårprodukt (efter att ha konsulterat personalen i affären), och förfärdigade konstfullt spikes efter storebrors anvisningar. Systrarna ville inte vara sämre, fast de ville vara enhörningar - så de fick varsitt horn de också. Den smarta modern gjorde detta någon timme innan det var dags för bad, för att kunna tvätta bort konstverken lagom till läggdags. Detta var alltså igår. Idag, 4 schampotvättar och en diskmedelstvätt senare kan storebror fortfarande göra spikes, och syrrorna ser ut som om de inte tvättat luggen på 3 veckor.

Mental note to self - använd ALDRIG Dax Wax igen. Någonsin.

(Den trendmedvetne läsaren hade säkert kunnat upplysa mig och andra mindre kunniga om att Dax Wax förvisso är oerhört bra för att göra spikes, men helt omöjligt att tvätta bort. Det kunde i alla fall min frisör...)

Semestern har bara börjat för familjen W, och vi har massor med roligheter som väntar på oss - planerade och oplanerade. Jag hoppas kunna återkomma liiiite oftare än en gång i månaden hädanefter...

tisdag, juni 09, 2009

Jag är inte död - jag är fyrabarnsmorsa!

Ja, han kom till slut, lillebror W. Fast det är snart två veckor sen, faktiskt. Jag trodde jag skulle hinna blogga MER när jag inte jobbade längre. Ack ack ack, så fel jag hade. Men, om det är någon som fortfarande läser här, trots den sorgligt dåliga uppdateringen, kan jag meddela att lillebror W anlände relativt punktligt (dagen innan BF), den 27/5, 3910 g tung och 51 cm lång.

Storasyskonen var hemma med mormor och faster och väntade. När herr W ringde (och sms:ade) med beskedet om lillebror sa storebror:

"Yes! Då är det tre-tre!" (tre killar och tre tjejer i familjen)

En stunde innan hade någon frågat om det var en lillebror eller lillasyster. Mellansyster W visste minsann precis hur man göra:

"Kolla där fram så ser ni."

När barnen fick se den liiillla mms:bilden i telefonen, sa storebror:

"Se, där är en liten snopp."
Faster W fick då snabbt korrigera:
"Nä, det där är faktiskt lillebrors näsa."

Hela familjen mår bra, även om jag befarar att det här med rutiner kommer att ta ett tag. Och jag bävar faktiskt lite för när jag ensam skall lyckas klara morgnarna med alla fyra (inklusive ammande bebis) OCH få de tre stora till dagis i tid... Men det löser sig. Det måste det ju göra, eller hur?

tisdag, april 14, 2009

billig ny frisyr

En morgon efter en mycket intensiv påskhelg. Barnen W sover fortfarande kl 07.25, trots att undertecknad duschat och röjt på övervåningen. Fru W inser stressat att vi börjar få rejält bråttom. Barnen är inte alls intresserade av att gå upp. Lillasyster W stoppar resolut nappen i munnen igen, och drar täcket över huvudet. Storebror kniper ihop ögonen och mumlar något om att sova mera. Mellansyster stapplar upp och går sömndrucket ut i badrummet utan något egentlig ärende dit. Mamma W baxar upp lillasyster, beordrar storebror och mellansyster att ta kläder, plockar kläder till lillasyster och sjasar ner hela gänget för trappan till den väntande frukosten. Välling och macka portioneras ut (under protester "jag är för trött för att äta"!). Mammatjatet vidtar, samtidigt som mamman försöker äta något slags frukost själv. Inser lite för sent att jag glömt blåsa håret. Inser samtidigt att jag egentligen alls har tid att blåsa håret. Gör en halvmesyr (som består i att sätta huvudet mellan knäna (faktiskt en bedrift när man är gravid i 3?:e veckan) och blåsa håret "upp-och-ner". Hinner inte riktigt blåsa torrt, utan måste hantera en välling och en blöjkatastrof, och sen vidtar stora smörj- och påklädningsdebaclet. Jag har precis börjat tro att lillasyster accepterat den bubbelgumsrosa outfiten som plockats fram för dagen - när hon inser att de andra fått välja själva och att hon inte fått det. Stort bryt vidtar, där mamman till slut inser att det enda sättet att komma i tid till dagis är att strunta i vad lillasyster har på sig. Sagt och gjort. Väl ute i hallen, i full diskussion om vad man måste och inte måste ha på sig till dagis inser jag - det är utflyktsdag för de båda stora barnen. Alltså skall de ha matsäck. Panikgör två matsäckar (som tack och lov är oerhört standardiserade), slänger ner ett osorterat urval av överdragsbyxor, vårjackor och tunna vantar i en påse, får ut alla till bilen och får iväg barnen till dagis. I tid, hör och häpna. Lämnar av någorlunda glada barn och sätter mig andfått i bilen, när jag inser att jag har väääldigt bråttom till dagens första möte på jobbet (eftersom jag varit förvånande oplanerad och förutseende inför påsken). Tar mig snabbt till jobbet, ringandes för att ta reda på var mötet kl 9 skall vara (hinner därför inte slänga ett öga i spegeln). Rusar (så mycket jag nu kan rusa) upp på rummet, hämtar dator och kollega och pinnar iväg till mötet. På vägen dit tittar kollegan på mig och säger - vad fräck du var i håret idag - är det nyklippt? Fru W drar generat handen genom håret och inser att jag faktiskt inte tittat mig i spegeln sen INNAN hårblåsningen. Jag har inte en aning om hur jag ser ut. Säger "tack", och se i hisspelgen att håret faktiskt inte ser så tokigt ut ändå. Håller med kollegan om att det ser rätt fräckt ut.

Dagens stressmorgon gav mig alltså en ny styling på frisyren, som dessutom är mycket enklare än den gamla. Härligt!

onsdag, mars 25, 2009

Barnen W resonerar

Ett dödsfall i den nära familjen påverkar även de små. Storbarnen W pratar mycket om att onkel W inte finns mer för att han sjuk - inte för att han var gammal. Storebror återkommer hela tiden till att onkel W bara var 31 år - och pappa är ju 37.... Han får liksom inte riktigt ihop det. (Och vem får det?)

Vi har pratat om begravningen, och försökt förbereda dem. Jag är väldigt glad att de var med på en begravning förra året, för vissa saker sätter sig. Vid middagsbordet igår försökte pedagogiska föräldrarna W återigen förbereda dem lite. Att där kommer att stå en kista, att vi inte får titta i kistan, att mamma, pappa, mormor och alla som är där kommer att vara ledsna. Kanske till och med väldigt ledsna. Men att det inte är farligt om mamma eller pappa gråter. Mellansyster utbrister då glatt: "Jag är inte ledsen! Jag kommer INTE att gråta." Och så lite lugnande, som en försäkran till mig "Men det gör ingenting mamma." Och det är såklart att det inte gör något, älskade vän.

Storebror däremot blev lite mer fundersam. Han är inte heller ledsen ("för pappa, barn är ju bättre på att leka och ha roligt och så"), men jag tror att han känner att han borde vara det. Eller nåt åt det hållet. Och jag undrar vad som är rätt att göra med barn i sådana här lägen. Hur mycket man skall blanda in dem, och låta dem veta. Å ena sidan vill jag skydda mina barn mot allt ont i världen så länge jag bara kan. Å andra sidan vet jag att jag inte kan det särskilt länge till - och hur kan jag då rusta dem för att hantera de dåliga sidorna av världen på bästa sätt? Jag skulle vilja visa dem att det är väldigt sorgligt, ledsamt, jobbigt och "snorgråtigt" det som hänt. Men att livet går vidare, att livet SKALL gå vidare. Att det inte är farligt när livet blir jobbigt och "snorgråtigt" och det känns trasigt inuti - för man kan laga sig igen. Jag vet att man kan det. Jag vet bara inte riktigt hur.

onsdag, mars 11, 2009

Om vem som egentligen vann

Förlorade verkligen onkel W kampen mot cancern? Man kan faktiskt fundera lite på det. Han lät den aldrig förändra honom. Han lät den aldrig dominera. Visst, han kunde inte göra allting han ville, och till slut fick den honom att sluta andas. Men han levde livet fullt ut ända in i det sista. Han var verkligen sjuk, och trött, och kunde knappt sitta upp i soffan - men orkade ändå planera för kalas med sina vänner och ville umgås med de han tyckte om (och som tyckte om honom).

Kan man mäta livskvalitet i tid? Är ett liv "sämre" bara för att det inte blev så långt? Är ett långt liv alltid bättre än ett kort? Väl använd tid (hur man nu definierar det), här och nu, känns ändå som målet. I alla fall för mig som inte tror på något liv efter detta, som tror att det faktiskt tar slut när man slutar andas och hjärtat slutar slå. Och jag vet att vi delade den tron, onkel W och jag. Han levde dessutom som han trodde, helt och fullt, hela vägen ända till slutet. Skall försöka att göra det jag också, så gott jag kan, på mitt sätt.

Tack lillebror!

måndag, mars 09, 2009

Om cirklar som sluts och stunder när allting stannar upp för ett tag - och när det studsar igång igen

Nu har det hänt. Onkel W finns inte längre. Fru W:s lilla lillebror (eftersom jag har två måste jag ju skilja på dem på något sätt), förlorade kampen mot den förbannade, jävla cancern. Jag fick vara där, fick hålla om. Fick badda med kalla handdukar, och hålla ett trött huvud. Jag kunde vyssja, och sjunga för honom. Och det var det tyngsta jag nånsin gjort, men jag är ändå så otroligt glad att jag var där.

Konstigt hur man kan veta att något skall hända (eller gjorde jag verkligen det), och ändå vara så oförberedd.

Vi berättade för barnen W så fort jag åkte dit, att onkel W nog inte skulle finnas så länge till. Storebror funderade lite över varför mamma och pappa var ledsna, och sa efter stund:
- Pappa, jag tror inte barn är lika ledsna som vuxna, för barn är ju bättre på att leka och ha roligt och så.

Ja, älskade storebror, barn är bättre på att leka och ha roligt, och fortsätt med det!

Barnen går runt hemma nu och pratar med oss och varandra om det här med att vara död. konstaterar lite då och då att onkel W är död, som för att pröva att använda begreppet. Barnen fick ta farväl på sjukhuset, efter att begravningsbyrån hämtat kroppen. När vi gick därifrån tittade mellansyster upp på mig och sa lite småskrattande:
- Mamma, det såg ju nästan ut som om han sov!
Småskrattande, för hon visste ju att han inte alls sov. Det var som en liten hemlis mellan oss, just där, just då.

Det är så otroligt motstridiga känslor. Å ena sidan är det hopplöst jobbigt att gå ur sängen på morgonen. Å andra sidan vore det så slösaktigt att bara ligga där och inte använda den tid jag har till något bra. Delvis för att det var så fullständigt emot onkel W:s livsfilosofi, men väldigt mycket också för att JAG inte har särskilt mycket för att ligga i en liten hög och gråta. Jag saknar, och sörjer, och minns - men jag vill också skratta och älska och faktiskt leva.

Det finns ett ganska stort lugn inuti just nu. Om man vill beskriva det negativt skulle man kanske kunna säga att det är som om någon lagt sirap på sorgen. Om man vill beskriva det positivt är det som om jag trots allt har hunnit förbereda mig på en del av känslorna, så att det nu mest är sorgen över att han faktiskt inte finns och inte kommer att försöka modernisera min musiksmak längre, att han inte kommer att föreslå några hockeyspelsturneringar i köket mer och att han inte kommer att kunna hjälpa mig när vi skall köpa ny TV som tränger fram. Sådant som jag inte velat sörja så länge han faktiskt fanns kvar.

Och det känns faktiskt OK att sörja det. Så länge det blandas med allt det andra som är livet också. Som pragmatiska storebror påminde mig om i går:
- Men mamma, du har ju en lillebror till, och det är ju ändå bra!

onsdag, februari 18, 2009

Tisdag och dagislämning

Storebror säger nej ganska mycket just nu. Om det mesta. Och det verkar inte som om det finns något sätt att undvika bråken.
Mamma W: "Storebror - stäng av TV:n är du snäll."
Storebror: "NEEEEEEJ!" samtidigt som han kastar sig mot TV:n och försöker täcka den med sin kropp.
Mamma W (med illa undertryckt irritation i rösten): "Klockan är mycket, vi skall till dagis. Det är dags att stänga av TV:n nu och borsta tänderna."
Storebror: "NEEEEEJ! Jag stänger aldrig av TV:n. Nånsin."
Mamma W (med ilskna rörelser och en svart blick på storebror): "Då stänger jag av TV:n själv."

TV:n stängs av.
Storebror: "Men JAAAG skulle ju stänga av den! Dumma mamma!" Gråt och tandagnisslan. Illtjut och vrål och tårar som hoppar ut ur ögonen.

Mamma W (nu inte alls så behärskad längre och med alldeles för vrålig röst): "Men GÖR det då när jag ber dig första, eller andra eller TREDJE gången!!!"

Mycket pedagogiskt går jag sedan rakt in i nästa minfält, när jag ilsket kommenderar ut ungarna i hallen för påklädning. Detta efter att ha konstaterat att det är nästan 10 grader kallt, och storbarnen W skall på utflyktspromenad.
Mamma W: "Ta på er de tjocka fleecetröjorna idag, det är kallt."
Storebror: "NEEEEEJ! Jag vill ha min vanliga!" (Han är en extrem vanemänniska och av den bestämda uppfattningen av all förändring är av ondo.)

Eftersom mitt tålamod tog slut någonstans mitt i dispyten om TV:n, kanske - jag säger kanske - jag tar i lite för snabbt, när jag vrålar - "Ta på dig fleecejackan nu!!!"

Storebrors blänger på mig under lugg, och muttrar:
"Nä, jag tar aldrig på mig den tjocka fleecen. Pappa och jag har kommit överens om att jag får ha den tunna..."

Mamma W:s tålamod är nu fullständigt obefintligt (och rösten också för den delen). Jag slänger moget den tjocka fleecen på golvet, och säger argt:
"Ta på dig vad du vill, jag orkar inte bråka med dig mer om det här. Vill du frysa får du väl göra det."

Storebror får då ett fullständigt sammanbrott, och springer storgråtandes in i vardagsrummet igen och lägger sig i en hög på golvet. På frågan varför han är ledsen/arg säger han med en svart blick på sin mor:
"Du VILL att jag skall frysa. Du är elak!"

Systrarna W har vid det här laget fått på sig ALLA ytterkläder och står och svettas i hallen. Mitt kanske inte så väl övervägda budskap till storebror blir:
"Om tre minuter går vi, det du har på dig då, det är det du åker till dagis i. Bara så du vet."

Detta resulterar i ett inte helt effektivt stressande hos storebror, som panikslaget kastar sig ut i hallen och börjar slänga kläder omkring sig, alltmedan han låter som en bilmotor som inte vill starta.

Tre minuter senare är han dock fullt påklädd (i den tjocka fleecen, märk väl), och hela bännet tar sig ut till bilen (utan missöden) och spänns fast i bilstolarna. När rutorna skall skrapas (det är ju 10 grader kallt ute, minns ni?), uppstår nästa katastrof. Lillasyster W vill absolut INTE att hennes ruta skall skrapas. Jag försöker förklara att jag måste skrapa för att kunna köra. Detta accepteras inte. Bilfärden till dagis (tack och lov inte alls lång) görs under ackompanjemang av gallskrik, och mer hoppande tårar.

Framme på dagis har storebror lugnat sig såpass att han och mellansyster tar sig in i hallen utan större mankemang. Lillasyster däremot slåss som ett djur för att ta sig tillbaka in i bilen när jag väl fått ur henne. Så arg är hon att det är helt omöjligt för mig att förstå vad det är hon egentligen vill. Den pedagogiskt lagda skulle här kunnat föreslå att man lät barnet gå in i bilen och VISA vad hon vill. Mamma W är dock inte så pedagogiskt hågad vid detta tillfälle, utan väljer - till sin egen och många andras förtvivlan - att bära in ett vilt skrikande och sparkande barn på dagis. Så till den milda grad skrikande att hon faktiskt är på vippen att kräkas ett antal gånger. Skrikande och sparkande barn överlämnas till fantastisk förskolefröken (lillasyster W blänger på mig och klättrar upp i den räddande famnen - liiite som för att hämnas...), och storbarn lämnas upp på övervåningen - häpnadsväckande nog ganska lugna och fina.

Vissa morgnar är det inte så kul att vara mamma. Kanske för att man inte är så bra på det...

torsdag, januari 22, 2009

somliga straffas med detsamma..

Ja, och just när man trodde att man ändå hade någorlunda koll på livet - då slår influensan till. I tisdags gick herr W hem från jobbet, i onsdags (på storebrors födelsedag) var herr W, storebror W och lillasyster W hemma med feber och hosta. I dag har vi alla varit hemma med mellan 39 och 40 graders feber, frossa, ont överallt och en hosta från underjorden. Vi sover i skift herr W och jag, och barnen är rätt dämpade. Lillasyster som har haft mest feber och inte sovit särskilt bra i natt tog också tillfället i akt och kräktes ner hela sig, hela mig, hela sin prinsessklänning och sin gosekanin i morse. Förmodligen för att hon hade så hög feber, men nu är alla soffor täckta av handdukar och vi har hinkar strategiskt utplacerade. Jopp hej di.

Tur att influensan är något som går över. Säger de. Jag undrar. Det känns inte alltid så. Men hoppet lever. Hell panodil och ipren!!

På återhörande när vi är tillbaka i de levandes land. Just nu befinner vi oss i något slags limbo.

tisdag, januari 20, 2009

Jag - en vodoodocka

Graviditeter är inte fru W:s starka sida. Egentligen inte på något sätt. Jag avskyr att inte vara den som bestämmer över min egen kropp. Djupt och innerligt.

Jag tror inte att jag har haft värre graviditeter än många andra. Jag har inte mått särskilt illa med någon av de tre första, och jag har aldrig kräkts. När storebror låg i magen mådde jag egentligen ganska bra - förutom sista månaden då jag fick foglossning big time (blev faktiskt sjukskriven på deltid), och dessutom lyckades jag få enorm graviditetsklåda (främst under fötterna och i händerna). Men detta gick över rätt snart efter förlossningen. Med mellansyster hade jag i princip ingen foglossning alls, och ingen klåda heller. Däremot lyckades jag få en inflammerad gallblåsa som fick opereras akut någonstans mitt i v21. Lite läskigt, men allt gick bra. Sen fick vi vinterkräksjukan på det också, men det gick också bra. Det var (av förklarliga skäl) den smalaste graviditeten. Med lillasyster var graviditeten rätt problemfri fram till slutet, men då kom karpaltunnelsyndromet som ett brev på posten, tillsammans med leverpåverkan och graviditetsklåda. En klåda som till slut gjorde att de satte igång förlossningen dagen efter BF.

Den här gången har foglossningen satt in ordentligt, och gjorde så någon gång i v 18 ungefär. Den har inte blivit bättre sen dess. Så - på sjukgymnasts inrådan testar jag nu för första gången i mitt liv akupunktur. Första gången var idag, och om det känns lika bra efter nästa gång kanske jag börjar tro att det är nålarna som gör något, och att det inte bara beror på den fantastiska sjukgymnastikmadrassen jag fick ligga på under den halvtimme jag hade nålar i mig.

Egentligen bryr jag mig inte så mycket om varför det funkar - så länge det funkar (om det funkar). Huvudsaken är ju att det känns bättre. Och har det använts i 3000 år kan det inte vara helt fel. Eller?

Vådan av att vilja för mycket

Inför julen såg familjen W:s liv ut ungefär så här:
Fru W:s födelsdag
Herr W:s födelsedag
Lillasyster W:s födelsdag (alla praktiskt hopknölade i december)
En trädgård full med gamla fönster och skräp från fönsterbytet (en lååång historia i sig)
Julstädning att göra
Advents- och Julpyntning att göra
Ett styck sovrum halvrivet (föräldrarna W:s sovrum)
Pepparkakshus att bygga
Glöggkalas
Julknytkalas (som vi hade glömt bort men lyckades delta i ändå)
Cocktailparty att förbereda och delta i
Julklappsplanering och inhandling - och julklappsinslagning
Ett garage fullt med återvinning (och då menar jag FULLT) att kasta
Allt det vanliga med tvätt och jobb och förkylningar och sånt där som bara dyker upp

Inget ovanligt alltså. Men ganska mycket. Och ganska tight. När föräldrarna W tog tag i julklappsplanerandet bestämde vi oss för att vara ganska diktatoriska vad gällde barnens julklappar. Allt för att hålla nere antalet, och för att försäkra oss om att den redan enorma leksaksparken inte utökades med enstaka delar från FLER serier i olika storlekar.

I sann genderanda bestämde fru W också att de riddare och älvor som skulle önskas till barnen från far- och morföräldrar skulle ges lika till alla barnen - dvs såväl son som döttrar skulle få såväl riddare som älvor. Älvor och riddare önskades eftersom fru W dessutom kommit på den lysande idén att en riddarborg i trä och en fevärld i trä var bra presenter att ge dem tillsammans. Alla tre.

Idén var lysande. Om nu inte herr W efter en närmare inspektion bestämt sig för att fevärlden var för dyr och för "lite". Den borde man ju kunna bygga minst lika bra om inte bättre själv. En lovvärd tanke. För någon som har massor av tid. Detta bekymrade dock inte herr W.

Så nu har vi en 55x55x30 (ungefär) stor riddarborg i vardagsrummet. Tillsammans med ett ca 90 cm högt älvträd. Också i vardagsrummet (eftersom det är där våra barn har sina leksaker). Ett superfint träd, mycket bättre än den fevärld vi kunde köpt. Och barnen leker mycket med det. Sovrummet är inte renoverat, och inget pepparkakshus blev bakat. Men resten är mer eller mindre avklarat. Tro´t eller ej. Jag trodde det inte innan jul.

Imorgon fyller storebror W år. På söndag skall han ha kalas för dagiskompisarna (och några av kusinerna). Eftersom vi inte gillar fritid, egentid eller att sova har vi bjudit in till en skattjakt i skogen, med tillhörande korvätning och tårta - även det i skogen. Skatten skall hittas med hjälp av pusselbitar. Konstfullt utsågade i mdf av herr W. Pusselbitarna skall sedan sättas ihop till en karta som visar var skatten ligger. Det kommer att bli jättebra. Hoppas att vi kan hålla oss vakna bara....