Genusperspektiv

Långt innan jag fick barn funderade jag ganska mycket på det här med "tjejigt" och "killigt". Hur mycket av vårt beteende som beror på att man råkar vara det ena eller det andra, och hur mycket man påverkas av hur det funkar runt omkring en. Om arv och miljö alltså. Jag var ganska övertygad om att om något alls var arv så var det väääääldigt lite. Alltså borde man kunna ge sina barn en uppväxtmiljö som lät dem bli det de var som personer - utan att det skulle bero så mycket på vilket kön eventuella barn råkade få.

Idag insåg jag att oavsett vilken miljö jag ger mina barn, så kommer de att ha en hel värld utanför hemmet och familjen som påverkar dem minst lika mycket om inte mer. Storebror och mellansyster W har pärlat på dagis och kommer hem med varsitt halsband. Båda ger sina halsband till mamma som stolt bär dem hela eftermiddagen, tills barnen vill ha tillbaks dem igen. Mamma W konstaterar stolt att storebror som den naturligaste sak i världen tar på sig sitt halsband. Ända tills han lyckas sätta halsbandet som ett pannband och med sin "det-här-var-väl-alldeles-tokigt"-röst:

- Mamma mamma, titta, nu är jag som en hon!!!

Herr W fanns sig betydligt snabbare och frågade lite försynt varför storebror tänkte så. Själv satt jag bara och gapade och insåg att samhället har en heeel del kvar att göra innan det faktiskt inte spelar någon roll om man råkar ha snopp eller snippa.

Och vad gäller frågan om arv och miljö får jag nog backa på min 100%-miljö-teori. Eller inse att jag är fantastiskt stockkonservativ i hur jag bemöter mina barn. I detta hus har det alltid funnits både bilar och dockor att leka med. Storebror har aldrig brytt sig om dockorna. Har han lekt med dockvagnen har han kört sina bilar i den, men han har sällan visat några vårdande drag (i sin lek - mot sina systrar är han faktiskt ganska vårdande ibland). Mellansyster W leker rätt mycket med bilar, men det är för att storebror gör det. När hon leker själv är det nästan alltid med dockor, eller dockskåpet, eller djuren - och det är mycket pyssel med täcken och matningar och interaktion mellan dockor och diverse små gubbar. Samtidigt som det faktiskt stör mig lite att det är så, känner jag helt ärligt att oavsett vad det beror på så måste barnen få vara det de vill - även om det bryter mot mina idéer om vad som vore bra ur ett jämställdhetsperspektiv.

Så - frågan är alltså om jag skall gå på arv-teorin eller inse att jag inte alls har givit mina barn en så förutsättningslös uppväxtmiljö som jag trodde att jag kunde....

Blödig morsa

Jag har aaaaldrig förstått varför mammor gråter på sina barns avslutningar, skola eller dagis eller annan aktivitetsavslutning. Är det för att det är sommarlov nu så de måste ha barnen hemma hela dagarna? *raljant* Själv skulle jag ju inte gråta vid eventuella liknande tillställningar om jag någonsin tilldelades mammarollen. Pyttsan! I tisdags skulle dagis ha temaavslutning. Temat har varit Ronja. Alla de små kläddes i små koltar (utom storebror W som tvärvägrade) och hade sedan sånguppvisning för alla föräldrar och syskon som satt i gräset med kaffekorgar och hade det skönt. Ungarna hann inte mer än börja sjunga förrän det, mycket förargligt, började svämma över i fru W:s ögon. En del av tårarna kom av att jag skrattade så mycket åt mellansyster W:s försök att hoppa jämfota (hon kan inte hoppa jämfota utan ser ut ungefär som om hon fått en betongklump runt fötterna och inte har fattat att den är tuuuung). Men de andra. De kan jag fortfarande inte förklara. De flödade dock i massor. Mamma - förlåt mig. Jag förstår nu. Eller - det gör jag inte alls. Men jag vet att man gråter.

Fler adekvata argument

Mellansyster W: Jag vill haaa den!!

Mamma W: Men det får du inte.

Mellansyster W: Det vill jag alla fall! (sagt i stakkato och med öppna a:n överallt)

jodå, vi lever

Men det är inte mer än så. Nej, vi har inte varit sjuka (även om en liten släng av vattkoppor inte varit helt ovälkommen). Vi har bara haft så in i bänkens mycket att göra (Kristianstadbesök, födelsedagskalas med tillhörande presentfixeri, trädgårdsunderhåll med tillhörande omöjlig gräsklipparjakt, BVC-besök, tandsköterskebesök inklusive låååång och jobbig hantering av avundsjuk storebror - utöver allt det vanliga med det logaritmiskt växande tvätt- och diskberget). Tillråga på allt så har lillasyster W nu äntligen funnit sin nisch i mattillvaron. Tyvärr är det inte den enkla flaskan. Nähä. Havregröt med päronpuré skall det vara. Då äter lilla damen minsann. Och eftersom denna trebarnsmorsa är något hysterisk vad gäller maten trots att de andra två överlevt sin ettårsdag, så tar lillasyster W:s mat och matning just nu vääääldigt mycket tid. Det är inte så att jag duktigt står och kokar egen päronpuré (som jag gjorde med ettan), eller gör storkok på potatis och fryser in. Nej då. Stressad (och luttrad - den egna purén gick aldrig hem lika bra som köpt dito...) är jag just nu Sempers och Hipps bästa kund när jag scannar hyllorna efter lite variation. Men 5-månaders bebisar skall inte ha variation. 5-månaders bebisar skall inte äta så mycket mat som lillasyster uppenbarligen vill göra. Något ensidig kost blir det alltså för tillfället. Havregröt med päron måste i alla fall vara bättre än inget alls.

Ännu mindre matlust

Tji fick mamma W. Bara för att jag trodde att jag hade klurat ut hur en fyramånadersbebis fungerar. Ha! Det KAN man nämligen inte. För så fort man har fått kläm på sömn, eller mat, eller annan underhållning, så ÄNDRAR de sig. Barnböcker av psykologer och barnkännare hävdar att ungarna växer och utvecklas. För mig känns det nästan som om de gör det för att jäklas. I alla fall lite.

Istället för att praktiskt och glupskt sätta i sig 200-250 ml per mål mat och alltså äta 4-5 mål om dagen för att få i sig sina 900 ml, vill lillan äta knappt 100 ml per mål mat. Det blir - för den matematiskt kunnige - sisådär 9-10 mål om dagen. Typ halvannan timme alltså! Liiiite för ofta för mamma W:s smak faktiskt. Jag HAR andra saker att göra än att mata arg bebis.

Börjar faktiskt fundera på om det är något fel. Har hon ont någonstans? Tänder? Öron? Fel i magen? Hon kan väl inte ha börjat banta redan?

Mer om matlust - eller frånvaron av

Alla barnen W har ett för deras föräldrar svårförståeligt sätt att förhålla sig till mat. Eftersom föräldrarna W båda två anser att mat är GOTT och gääärna äter både en och två portioner för mycket har vi så svårt, så svårt att förstå våra små som bara äter för att överleva. I alla fall vad det verkar. Det skall vara väldigt väldigt gott, eller så skall de vara väldigt väldigt hungriga för att det skall gå ner mer än absolut nödvändigt.

Vi tycker att vi har prövat allt. Det verkar inte finnas någon maträtt som alltid går ner, eller något knep som fungerar i alla fall oftast.

Men lillasyster W har de senaste dagarna ökat på sitt näringsintag något. För mig är det bara så konstigt att man skall behöva truga på någon mat, när jag själv verkligen får jobba för att inte kränga i mig för mycket. Men trugas det skall hon. Är ersättningen det minsta lilla för kall måste den värmas, hon måste rapas ungefär var 50:e ml, och man får inte hålla flaskan för högt eller för lågt. Dessutom måste hon få hålla ett av mina fingrar i varje hand när hon äter...

Jag hörde inte riktigt vad ni sa? Binda ris till egen rygg? Vaddå?

Tvättlusten är borta

Den försvann med solen. Jag har inte förstått att jag har en tvättgen som aktiveras av solsken och möjligheter att torka tvätten ute, men så måste det vara. Just nu är tvätthögen lite för stor igen, och behöver tvättas men motståndet att gå ner i den mörka, rätt sunkiga källaren och hänga upp tvätten är STORT. Trädgården behöver regn, men låt det gå fort så mina barn får rena kläder igen!!!

Småsystrar

Förra veckan innebar besiktning av båda systrarna W. Lillasyster W var på BVC-besök i onsdags, med ny BVC-sköterska. Lite prat först - sedan vägning. När BVC-sköterskan fick se kurvan fick hon en bekymrad rynka mellan pannan, för "det här såg inte så bra ut, det få vi hålla koll på". Den bekymrade rynkan blev dock mycket mindre när mamma W visat på mellansysters kurva som är precis likadan. Den bekymrade rynkan försvann nästan helt när BVC-sköterskan hade umgåtts lite med en som vanligt pigg, nyfiken och glad lillasyster W. Men "vi får hålla koll på det här" framöver.

Koll har vi då hållit på mellansyster W:s vikt i över ett år nu. För hon hade ju osmaken att åka på ett magvirus i januari 2006 som gjorde att hon tappade i vikt och var dålig till början på maj. Eftersom överläkaren på barnakuten vägrade ta prover för att kolla vad det var med henne (efter ett dygn på dropp för uttorkning) tvingade en ilsken mamma W till sig en tid på en annan barnmottagning där de tog prover. De visade att det var ett virus, men läkaren blev såååå bekymrad över viktkurvan och bestämde sig efter tio minuter för att mellansyster W var mjölkallergisk. Ett år (varav fem på mjölkfri kost) senare har vi konstaterat att hon inte alls är mjölkallergisk, och mellansyster W har faktiskt tagit igen liiite på viktkurvan men väger fortfarande "för lite" enligt doktorns kurvor. I torsdags var mellansyster W tillbaks hos doktorn igen för någon slags kontroll. Varken herr eller fru W har riktigt förstått varför eftersom läkaren inte verkar ha någon idé om vad som i så fall är fel på mellansyster W eller ens verkar vilja ta reda på det. OM något är fel och gör att hon inte går upp i vikt lär vi inte förstå vad genom att gå dit och väga henne en gång i halvåret. Eller?

Jag gillar inte mellansyster W:s doktor. Om någon till äventyrs inte förstod det.

Så nog har storebror W små systrar. Eller som han själv hade sagt:

"Jag har så lilla systrar."