Programmeringsdröm

Om jag kunde programmera (och kunde med att ta betalt) tror jag att jag har kommit på nästa facebook-feature/applikation:

Julfirarsynkroniseraren!

Tänk så praktiskt om man kunde bestämma vilka man ville synka sitt julfirande med, stoppa in det i en liten databas, som sedan spottade ut den optimala julhelgens resor och sociala umgänge åt en! Man skulle slippa ta massa personliga hänsyn, försöka klura ut hur de andra nog egentligen vill ha det fast de inte vågar säga det, och slippa hitta ursäkter för att inte behöva träffa nuvarande partnerns ex:s hemska mamma. Det är bara att hänvisa till facebook-planeraren!

Och så kom det sig att internet blev helt överlastat och kraschade julen 2008. Det var alltså inte millennieskiftet som blev den stora datordöden. Det var julfirarsynkroniseraren.

Det kanske är tur att jag inte kan programmera.

Gräsänka med mormorssupport

Sedan i lördags har fru W varit gräsänka. Någon VD tyckte nämligen det var väldigt viktigt att herr W åkte till Kanada. Därifrån kommer han förhoppningsvis hem imorgon.

Att vara ensam med tre, i det illamåendetöcken jag lever i just nu, var inget jag längtade efter. Man kan nog säga att jag stålsatte mig rätt mycket för att klara det. Och så tar mormor W rollen som Stålmannen och räddar hela situationen. Semester mån-ons, i casa W sön em till ons em.

Så nu är tvätten tvättad, golven torkade, blommorna vattnade, ugnen städad och badrummet skrubbat. Jag har sluppit stå och hulka över matlagningen till middagen. Dessutom har jag inte behövt diska en kastrull på hela tiden, och efter barnläggning kunnat sätta mig i soffan i FULLSTÄNDIG sinnesfrid eftersom jag vet att köket är tipp-topp - precis som jag gärna vill ha det. Men inte riktigt orkar varje dag. Och inte riktigt är överens med herr W om.

Återstår bara att kurera mitt sargade flexkonto på jobbet. Det tar rätt mycket stryk när man ska fixa både lämning och hämtning varje dag. Fast det kanske inte är värt att ha FÖR mycket på flexen när man går på föräldraledighet igen...

Byta boende?

När familjen W nu väntar tillökning igen, har frågan om boendet återuppstått. Inte för att varken herr eller fru W egentligen varken vill eller tycker att det borde behövas. I alla fall tycker inte fru W att det behövs. Vårt hus är uppdelat i inte mindre än 6 rum och kök, PLUS en halvinredd gillestuga. Om vi inte skulle få plats med två vuxna och fyra barn där vore det väl skrutt. Sen håller jag med om att de fem personer vi är just nu mer än väl fyller upp ytan och kvadratmetrarna. MER än väl. Och visst vore det härligt med ÄNNU mer yta. Tänker jag ibland. Om jag sen tänker på hur vi har förvaltat de ytor vi har idag funderar jag på om mer yta är svaret på problemet. Hittills har vi ju lyckats fylla alla tomma ytor med diverse. Diverse möbler (om än det mesta från olika IKEA-epoker), pappershögar, tidningshögar, leksaker, kläder i odefinierbart tvättstatus, mer leksaker, datorer, sladdar (åhhh, dessa sladdar!!) och så lite mer leksaker.

Det verkar inte troligt att mer yta skulle förändra vårt sätt att leva eller att ha grejer.

Och frågan är - OM vi skulle flytta, vart skulle vi flytta då? Det kryllar inte precis av stora hus, och vi kryllar inte precis av pengar att lägga på dem. Att bo i hus är i och för sig bra. Och roligt. Och väldigt mycket jobb. Ofta önskar jag att vi bodde i en hyresrätt. Fast inte när barnen galopperar över golvet eller gallskriker, eller bankar i golvet med ett grytlock. Då är jag himla glad över fristående villa-konceptet. Jag är mindre glad över det när man får offerten på fönsterbytet, när pannan brakar sönder eller när taket i badrummet läcker - igen. Då känns hyresrätten plötsligt himla attraktiv.

Summa summarum - vi kommer nog inte att flytta på oss i första taget. Det orkar vi inte. Tror jag.

Veckor och månader och sånt

När fru W gick i väntans tider första gången var det såklart en självklarhet att hålla stenkoll på vilken vecka man var i. Hela tiden. Varje dag. Inte ens hela veckor var tillräckligt - frågade någon fick de ofta till svar att "jag har gått 16 veckor och 3 dagar". För varje ny vecka hade jag stenkoll på exakt hur stort fröet var, om det kunde eller inte kunde stänga ögonen, svälja, suga på tummen etc. Med andra barnet var det inte alls så exakt. Eller alls. I augusti fattade jag att tvåan var på väg. Storebror var då sju månader, och undertecknad hade konstaterats lida av gallsten. Hösten gick liksom åt till att förstå att mellansyster var på väg, få gallstensanfall, åka till akuten och få morfinsprutor, bli gallstensopererad och fira jul. Januari-april jobbades det, och sen kom mellansyter. ingen riktig tid att hålla koll på veckor och sånt där. Ungen kom ju när den kom ändå liksom.

Så när någon frågar mig denna gång, den fjärde, har jag inte särskilt bra koll. Fröet beräknas titta ut i slutet på maj, så det borde betyda att det är ungefär 12:e veckan vi är inne i nu (och nu erkänner jag att jag varit inne på Familjelivs sida och räknat ut det här).

Och det är är ungefär nu som illamåendet skall börja avta. SKALL avta. Hör du det magen? Om ingen annan berättat det för dig innan, så gör jag det nu. Basta.

Varför inte utöka kaoset lite till?

Så tänkte herr och fru W en vacker, lugn och harmonisk dag i våras.

Under den senaste tidens mindre vackra, lugna och harmoniska dagar med gränstestande femåringar, en tvååring som protesterar så häftigt att hon skriker tills hon kräks, dagislämningar och hämtningar, jobb och leriga stövlar, fönsterbyten och av detta påkallad sovrumsrenovering och en jul som närmar sig med stormsteg har jag många gånger frågat mig hur vi egentligen tänkte när vi bestämde oss för att vi ville ha ett barn till.

Fast när vi ser syskonen W leka tillsammans, när mellansyster W omtänksamt sparar av sitt godis till lillasyster, eller när storebror otåligt försöker få tvååringen att förstå hur man spelar memory förstår jag precis hur vi tänkte.

Om jag nu bara kunde sluta må så förbålt illa och sluta vara intill utmattningens gräns trött hela tiden! Men de säger ju att de skall hända snart. För jag är INTE en sån som mår illa hela tiden. Det är jag inte. Hör du det, magen!?

En inspirationskälla

Fick idag ett mycket upplyftande meddelande från en vän. Hon skrev så här om herr och fru W:

"Ni är så inspirerande som har bra jobb, är roliga att umgås med, smarta, OCH hinner med barn och hus!! Är du säker på att ni inte fått fler timmar per dygn än oss andra."

Men ju fler gånger jag läser detta, ju mer tänker jag att det kan inte handla om mig.

Jobbet har jag inget att säga om - det är ett bra jobb, roligt jobb, om än inget som räddar världen.

Roliga att umgås med - ja, om man tycker det är roligt att föra en konversation så här:
-Mmm, jag håller verkligen -- STOREBROR! SLUTA HOPPA PÅ MELLANSYSTERS BEN! - med dig... Ursäkta, skall bara byta en bajsblöja, men vad var det du sa? .... Jaja, men det tycker-- vad är det mellansyster - vill lillasyster ta din docka, men det får hon ju inte . LILLASYSTER, ta inte mellansyster docka, du får ta din egen docka! Vänta lite, jag skall bara kravla in under soffan, slåss med dammråttorna och hämta lillasysters docka som av okänd anledning flyttat dit. Men vad var det nu du sa igen?

Smarta... Det känns inte särskilt smart att inleda en argumentation med en fyraåring, och förlora den. Det känns inte särskilt smart att yttra följande saker till sina barn en lördagseftermiddag:
- "Jaså mellansyster, du vill ha apelsin. Nej, ät upp lördagsgodiset först, så får du nyttig och näringsriktig frukt sen."

Hinna med barnen - fråga barnen om de tycker det.

Hinna med huset - kan man på något enda sätt hävda att man hinner med sitt hus när man för sex år sen bestämde sig för att lägga om taket och på sex år inte ens kommit sig för att ta reda på från vilka man eventuellt skulle vilja ha in offerter?

Nä, jag har övertygat mig själv. Det kan inte vara mig hon menar. Inte på något enda sätt. Eller så är jag mycket bättre på att luras än jag trodde. Kanske skulle satsa på en karriär inom sol-och vår?