Var går gränsen för att bli gammal? Kanske när man börjar längta efter att få gå och lägga sig fast klockan inte är mer än åtta på kvällen... I vilket fall som helst så är sonens och mina sovvanor just nu INTE kompatibla. Framför allt inte eftersom han precis håller på att vänja sig av med att inte sova middag.
För två veckor sen började han vakna vääääldigt tidigt på morgnarna. Typ kl 4 och så. Och ville gå upp. Med milt våld kunde man lyckas hålla kvar honom i sängen så att man själv fick i alla fall vila en stund till. Att få ungen att somna om var dock lögn. Vi beslutade då, i trevligt samråd med dagis, att pröva att ta bort middagssömnen. Den kunde nämligen vara i sisådär två timmar - och då var det ju inte konstigt att han inte behövde så mycket nattsömn. Trodde vi.
Efter att i en vecka nu ha slopat "sova-middag" vaknar han fortfarande tidigt varannan morgon (mammamorgnarna såklart!). Varannan morgon sover han dock till klockan är i alla fall sex eller halv sju (pappamorgnarna). Han går och lägger sig vid åtta-tiden, och somnar ofta ganska snällt. Trött är han ju såklart efter att ha varit vaken i mer än tolv timmar i sträck. Men inte sjutton sover han särskilt mycket mer för det.
Och jag minns att jag var likadan. Till jag var långt upp i tonåren tyckte jag det var slöseri med tid att sova. Och jag var nästan aldrig trött (eller är det en efterkonstruktion?). Jag minns särskilt när jag var nykär i herr W - då sov jag i princip ingenting under flera månaders tid, och kallades Ringhals 2 för jag hade så mycket överskottsenergi som jag inte visste hur jag skulle få utlopp för. Kanske är det så lilleman känner sig just nu?
Fru W lider däremot av ständig sömnbrist. Inte nog med att kroppen för tillfället inte är skapt för att sova (halsbränna, foglossning och bebis som har mycket bestämda åsikter om mammakroppens placering i sängen) fast den behöver all vila den kan få. Kroppen skall dessutom försöka anpassa sig till lilla energiknippets sovvanor (eller icke-sovvanor), vilket i korthet innebär att:
Morgonen startar för tidigt då lilleman vaknar (tack och lov oftast på glatt humör).
Lillasyster läggs för middagsvila medan storebror busar runt för att inte själv somna /alternativt ligger på mattan och kör med sina bilar en timme SOM vila. Mamman vill inget hellre än att själv sova middag - men det går ju inte om storebror skall vara vaken - och han FÅR inte sova för han vaknar så tidigt på morgonen då.
Eftermiddagen spenderas med en allt tröttare storebror, som dock inte under några som helst omständigheter skulle erkänna att han är trött - och som ändå inte FÅR sova för mamman/pappan, och framåt sextiden kan det bli ett smärre kaos på grund av trött liten kille.
Vid åtta-tiden går vi och lägger oss - och då är ofta katastroftröskeln över, så då vill han ABSOLUT inte gå och lägga sig. Men det vill mamman att han skall. Storebror somnar mellan kl 20 och 20.30. Mamman vill inget hellre än att gå och lägga sig, men det är ju en del som måste grejas iordning med tvätt och kök och sånt.
En bra kväll kommer mamman i säng halv elva, men har svårt att somna och ligger vaken en stund.
Och så börjar det om på morgonen igen (eventuellt med "mamma" utbytt mot "pappa").
Så kontentan är att sonen (oftast) får sova, men inte vill. Mamman/pappan vill nästan alltid helst sova, men hinner inte eller kan inte. Skulle sonen någon gång vilja sova, sker det konsekvent på tider när han inte FÅR sova (typ kl 5 på eftermiddagen). Ingen får alltså sova när de vill sova, och måste sova fast de inte vill. Skall det vara så? Det verkar knasigt.
Fast - lillasyster sover förstås nästan alltid som hon vill. Om inte storebror väcker henne kl 4 på morgonen med en högljudd version av "En liten röd traktor".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar