Programmeringsdröm

Om jag kunde programmera (och kunde med att ta betalt) tror jag att jag har kommit på nästa facebook-feature/applikation:

Julfirarsynkroniseraren!

Tänk så praktiskt om man kunde bestämma vilka man ville synka sitt julfirande med, stoppa in det i en liten databas, som sedan spottade ut den optimala julhelgens resor och sociala umgänge åt en! Man skulle slippa ta massa personliga hänsyn, försöka klura ut hur de andra nog egentligen vill ha det fast de inte vågar säga det, och slippa hitta ursäkter för att inte behöva träffa nuvarande partnerns ex:s hemska mamma. Det är bara att hänvisa till facebook-planeraren!

Och så kom det sig att internet blev helt överlastat och kraschade julen 2008. Det var alltså inte millennieskiftet som blev den stora datordöden. Det var julfirarsynkroniseraren.

Det kanske är tur att jag inte kan programmera.

Gräsänka med mormorssupport

Sedan i lördags har fru W varit gräsänka. Någon VD tyckte nämligen det var väldigt viktigt att herr W åkte till Kanada. Därifrån kommer han förhoppningsvis hem imorgon.

Att vara ensam med tre, i det illamåendetöcken jag lever i just nu, var inget jag längtade efter. Man kan nog säga att jag stålsatte mig rätt mycket för att klara det. Och så tar mormor W rollen som Stålmannen och räddar hela situationen. Semester mån-ons, i casa W sön em till ons em.

Så nu är tvätten tvättad, golven torkade, blommorna vattnade, ugnen städad och badrummet skrubbat. Jag har sluppit stå och hulka över matlagningen till middagen. Dessutom har jag inte behövt diska en kastrull på hela tiden, och efter barnläggning kunnat sätta mig i soffan i FULLSTÄNDIG sinnesfrid eftersom jag vet att köket är tipp-topp - precis som jag gärna vill ha det. Men inte riktigt orkar varje dag. Och inte riktigt är överens med herr W om.

Återstår bara att kurera mitt sargade flexkonto på jobbet. Det tar rätt mycket stryk när man ska fixa både lämning och hämtning varje dag. Fast det kanske inte är värt att ha FÖR mycket på flexen när man går på föräldraledighet igen...

Byta boende?

När familjen W nu väntar tillökning igen, har frågan om boendet återuppstått. Inte för att varken herr eller fru W egentligen varken vill eller tycker att det borde behövas. I alla fall tycker inte fru W att det behövs. Vårt hus är uppdelat i inte mindre än 6 rum och kök, PLUS en halvinredd gillestuga. Om vi inte skulle få plats med två vuxna och fyra barn där vore det väl skrutt. Sen håller jag med om att de fem personer vi är just nu mer än väl fyller upp ytan och kvadratmetrarna. MER än väl. Och visst vore det härligt med ÄNNU mer yta. Tänker jag ibland. Om jag sen tänker på hur vi har förvaltat de ytor vi har idag funderar jag på om mer yta är svaret på problemet. Hittills har vi ju lyckats fylla alla tomma ytor med diverse. Diverse möbler (om än det mesta från olika IKEA-epoker), pappershögar, tidningshögar, leksaker, kläder i odefinierbart tvättstatus, mer leksaker, datorer, sladdar (åhhh, dessa sladdar!!) och så lite mer leksaker.

Det verkar inte troligt att mer yta skulle förändra vårt sätt att leva eller att ha grejer.

Och frågan är - OM vi skulle flytta, vart skulle vi flytta då? Det kryllar inte precis av stora hus, och vi kryllar inte precis av pengar att lägga på dem. Att bo i hus är i och för sig bra. Och roligt. Och väldigt mycket jobb. Ofta önskar jag att vi bodde i en hyresrätt. Fast inte när barnen galopperar över golvet eller gallskriker, eller bankar i golvet med ett grytlock. Då är jag himla glad över fristående villa-konceptet. Jag är mindre glad över det när man får offerten på fönsterbytet, när pannan brakar sönder eller när taket i badrummet läcker - igen. Då känns hyresrätten plötsligt himla attraktiv.

Summa summarum - vi kommer nog inte att flytta på oss i första taget. Det orkar vi inte. Tror jag.

Veckor och månader och sånt

När fru W gick i väntans tider första gången var det såklart en självklarhet att hålla stenkoll på vilken vecka man var i. Hela tiden. Varje dag. Inte ens hela veckor var tillräckligt - frågade någon fick de ofta till svar att "jag har gått 16 veckor och 3 dagar". För varje ny vecka hade jag stenkoll på exakt hur stort fröet var, om det kunde eller inte kunde stänga ögonen, svälja, suga på tummen etc. Med andra barnet var det inte alls så exakt. Eller alls. I augusti fattade jag att tvåan var på väg. Storebror var då sju månader, och undertecknad hade konstaterats lida av gallsten. Hösten gick liksom åt till att förstå att mellansyster var på väg, få gallstensanfall, åka till akuten och få morfinsprutor, bli gallstensopererad och fira jul. Januari-april jobbades det, och sen kom mellansyter. ingen riktig tid att hålla koll på veckor och sånt där. Ungen kom ju när den kom ändå liksom.

Så när någon frågar mig denna gång, den fjärde, har jag inte särskilt bra koll. Fröet beräknas titta ut i slutet på maj, så det borde betyda att det är ungefär 12:e veckan vi är inne i nu (och nu erkänner jag att jag varit inne på Familjelivs sida och räknat ut det här).

Och det är är ungefär nu som illamåendet skall börja avta. SKALL avta. Hör du det magen? Om ingen annan berättat det för dig innan, så gör jag det nu. Basta.

Varför inte utöka kaoset lite till?

Så tänkte herr och fru W en vacker, lugn och harmonisk dag i våras.

Under den senaste tidens mindre vackra, lugna och harmoniska dagar med gränstestande femåringar, en tvååring som protesterar så häftigt att hon skriker tills hon kräks, dagislämningar och hämtningar, jobb och leriga stövlar, fönsterbyten och av detta påkallad sovrumsrenovering och en jul som närmar sig med stormsteg har jag många gånger frågat mig hur vi egentligen tänkte när vi bestämde oss för att vi ville ha ett barn till.

Fast när vi ser syskonen W leka tillsammans, när mellansyster W omtänksamt sparar av sitt godis till lillasyster, eller när storebror otåligt försöker få tvååringen att förstå hur man spelar memory förstår jag precis hur vi tänkte.

Om jag nu bara kunde sluta må så förbålt illa och sluta vara intill utmattningens gräns trött hela tiden! Men de säger ju att de skall hända snart. För jag är INTE en sån som mår illa hela tiden. Det är jag inte. Hör du det, magen!?

En inspirationskälla

Fick idag ett mycket upplyftande meddelande från en vän. Hon skrev så här om herr och fru W:

"Ni är så inspirerande som har bra jobb, är roliga att umgås med, smarta, OCH hinner med barn och hus!! Är du säker på att ni inte fått fler timmar per dygn än oss andra."

Men ju fler gånger jag läser detta, ju mer tänker jag att det kan inte handla om mig.

Jobbet har jag inget att säga om - det är ett bra jobb, roligt jobb, om än inget som räddar världen.

Roliga att umgås med - ja, om man tycker det är roligt att föra en konversation så här:
-Mmm, jag håller verkligen -- STOREBROR! SLUTA HOPPA PÅ MELLANSYSTERS BEN! - med dig... Ursäkta, skall bara byta en bajsblöja, men vad var det du sa? .... Jaja, men det tycker-- vad är det mellansyster - vill lillasyster ta din docka, men det får hon ju inte . LILLASYSTER, ta inte mellansyster docka, du får ta din egen docka! Vänta lite, jag skall bara kravla in under soffan, slåss med dammråttorna och hämta lillasysters docka som av okänd anledning flyttat dit. Men vad var det nu du sa igen?

Smarta... Det känns inte särskilt smart att inleda en argumentation med en fyraåring, och förlora den. Det känns inte särskilt smart att yttra följande saker till sina barn en lördagseftermiddag:
- "Jaså mellansyster, du vill ha apelsin. Nej, ät upp lördagsgodiset först, så får du nyttig och näringsriktig frukt sen."

Hinna med barnen - fråga barnen om de tycker det.

Hinna med huset - kan man på något enda sätt hävda att man hinner med sitt hus när man för sex år sen bestämde sig för att lägga om taket och på sex år inte ens kommit sig för att ta reda på från vilka man eventuellt skulle vilja ha in offerter?

Nä, jag har övertygat mig själv. Det kan inte vara mig hon menar. Inte på något enda sätt. Eller så är jag mycket bättre på att luras än jag trodde. Kanske skulle satsa på en karriär inom sol-och vår?

Pausad utmaning

Är förresten sjukt sen med en utmaning från Loj. Den är inte glömd. Men inte heller gjord. Den kommer!!

Livstecken

Nä, jag är inte död. Inte ens nästan. Men jag hinner inte blogga. Tre barn, 80% jobb, och ett hus, en trädgård, två bilar och ett minimalt socialt liv tar så gott som all tid. Fru W har dessutom mage att vilja hinna underhålla kroppen någon gång i veckan också, något som inte riktigt alltid hinns med.

Men det är alltså så det ligger till. Jag finns, lever, och har ungefär tretusen skisser på blogginlägg i huvudet som förmodligen aldrig kommer att bli skrivna. Händelser i verkliga livet har inte precis saknats - storebror är 4,5 år och störtkär vilket orsakar en hel del konflikter och känslostormar, lillasyster snart 2 år är sällsynt envis och "kan-själv" och tar sin del av kakan på ett mycket självklart sätt och mellansyster 3,5 år kämpar för att synas mellan sina två utåtagerande syskon. Till detta kan läggas sena kvällshandlingar på ICA Maxi direkt efter svettigt danspass - andra kunder - beware!, spring på stan för att leta upp restaurangen där vi hade bokat bord jag och maken, fantastiska mängder tvätt, föräldramöten på dagis, kalas och presentande och tusen och en andra saker.

Jag återkommer!

Vem vann?

Konversation mellan storebror W och mormor W:

Storebror:
-Mormor, varför bor inte du och morfar ihop?

Mormor W:
- Nej, vi hade det inte så bra ihop, vi bråkade så mycket hela tiden.

Storebror - blixtsnabbt och mycket intresserat:
- Vem vann?

Fru W - trappbyggaren

Efter sex år i Casa W har yttertrappan nu sorgligt regredierat till en skugga av sitt forna jag. Det började första vintern med att en liten bit under översta trappsteget frös bort och trillade av. Lite "sand" trillade också ner. År för år har sedan trappan blivit lite mer trasig och lite mindre trappa. Inte bara översta trappsteget har råkat ut för dessa ålderstecken - de har spridit sig även till de lägre nivåerna. Dessa är dessutom hårt ansatta av migrerande lavendel som verkar kunna växa i betong.

Varje gång undertecknad kommer hem och ser detta förfall tänker jag att jag måste göra något åt den. Och i söndags gjorde jag det!!!

Alldeles för sent på dagen egentligen, alldeles för sent på helgen, och med fel material visade det sig (fast det blev nog inte så tokigt ändå) - men nu kan jag ärligt säga att jag börjat på att laga trappan! Det tog ungefär två timmar allt som allt att skrapa bort enorma mängder betong-som-återgått-till-sand-stadiet, skrapa bort gammal bubblig färg och sedan blanda till och fylla i med väl (om än illa) valt husspackel. Det maken hade köpt (och gömt i garaget under en tygbit) som var avsett för trapplagning hette visst betongspackel... Men eftersom det gick åt en hel paket husfix till översta trappsteget, tror jag vi går på med betongspackel till helgen på resten. Det blir liksom ett empiriskt test av vilket material som är bäst att laga med. Inte så dumt!!?

Och tänk att jag gått och dragit på det i flera somrar - det som faktiskt inte var så svårt. Håller det något år kan jag till och med tänka mig att göra om det igen. Det var riktigt kul....

Trädgårdsstrategi

Fru W gillar att ha en trädgård. Fru W gillar däremot inte att jobba så mycket med den. Lite häckklippning någon gång då och då, och ett rejält nappatag med det värsta ogräset en eller två gånger per säsong - och så gräsklippningen förstås, det är ungefär vad jag orkar med.

Men det är ju lite mysigt om det kommer något annat än gräs, ogräs och nya gullregnsplantor på de ställen där något kan växa. Så fru W har vid några tillfällen försökt plantera in nya blomsorter och fröså andra. Det går sådär. Oftat dör de - om det är av för mycket eller för lite vatten har jag ingen aning om. De kanske helt enkelt inte trivs i min trädgård, i min lerjord eller i min ganska oömma vård. Så nu har jag lagt om strategin. Kommer det upp något som är fint och som orkar överleva i min trädgård får det stå kvar (maskrosor och kirskål undantaget). Jag har oftast ingen aning om vad det är som behagar dyka upp, eller exakt var, men det blir som det blir, och nu har jag någon slags orange saker som ser ut som vallmo som kommer överallt nästan hela säsongen, en blå klockvariant som KAN vara akleja, någon som ser ut som enorma prästkragar eller margueriter, och en rosa blomma som jag tror kanske eventuellt är en malva. Förmodligen skulle andra klassa dem som ogräs, men de är rätt så fina i min trädgård. Framför allt ÄR de i min trädgår. Så de får stå kvar. Bättre de än ingenting.

Min nya trädgårdsstrategi går alltså lite i linje med Darwins "survival-of-the-fittest"-teori. Helt och hållet skulle man faktiskt kunna säga. Funkar bra för mig!

Prioriteringar

Familjen W har varit på Borås djurpark. Inte idag - för en vecka sen ungefär. Inför besöket frågade vi barnen W vad de helst av allt ville se. Storebror ville se tigrar, lillasyster fattade inte konceptet, och mellansyster ville se - hästar.

Ja, hennes högsta önskan var att se hästar. Ni kan ju tänka er hennes vilda upphetsning när hon dessutom fick RIDA på en häst. Det strålande ansiktet var värt hur mycket som helst. Fråga henne idag vad som var bäst på djurparken så är det fortfarande helt utan konkurrens. Hästarna var bäst. Så det så.

Är det månne dags att sätta upp henne i kö till ridskolan?

Lön för mödan?

Man skall vila på semestern, säger folk.
Det brukar fru W inte riktigt gilla. Vila ligger liksom inte för mig. Vill fixa och greja och få ordning på sånt som man inte hinner när man jobbar. De senaste dagarna (den senaste veckan om man skall vara ärlig) har tvättstugan varit förmål för denna arbetsiver. Och inte bara fru W, utan även herr W har varit högst inblandad i projektet. Vi har skrapat och murat och spacklat och slipat och tvättat och målat och målat och målat.

Idag har vi varit och (och med några små bakslag - som att vi tillexempel hade glömt att Micro inte ligger precis brevid IKEA i Kållered längre och att vi alltså inte alls kunde köpa takräcken där och att vi följaktligen inte kunde köpa bänkskivan vi tänkt för att vi inte kunde få hem den...) införskaffat inredning till tvättstugan. Det gick till slut bra.

Det som inte gått så bra idag är att vi konstaterat vad det är som missfärgat en del tvätt på sistone. Vi är nu rätt säkra på att vi lyckats tvätta en avsevärd bit färgad kartong/papp. Det gillar inte tvättmaskiner. Alls. Papper blir nämligen en kletig massa när det kommer i kontakt med vatten, och sprider sig till alla möjliga ställen i maskinen. Till exempel till MELLAN tvätttrumman och cylindern utanför. Ett utrymme som det är helt omöjligt att komma in i utan att demontera hela tvättmaskinen. Det kostar minst 2000 kronor har jag lyckats ta reda på idag. När man väl får hit en serviceperson alltså. Vilket kan ta tid. Tid är något som en trebarnsfamilj inte har när det gäller tvätt. Nu går maskinen högtemperatursprogram efter högtemperatursprogram med massor av vatten, och fru W:s miljömedvetande står och hojtar i ett hörn av samvetet. I resten av samvetet står nämligen ekonomen och tar sig för pannan och undrar vem i **** det är som lägger i tvätt i maskinen utan att kolla så att det inte är massor av papp i den... Jag kan väl bara hålla med. Hördu samvetet - jag håller med!!! En fin tvättstuga är inte riktigt helt komplett utan fungerande tvättmaskin.

Dessutom slutade vår telefon att fungera idag. Och avloppsröret till vasken i badrummet hade lossnat. Igår hade dessutom kylarvätskan till Volvon sjunkit för lågt igen.

Nästa år kanske vi skall sikta på att vila på semestern ändå?

När jag blir stor...

A. Konversation mellan pappa W och mellansyster.

Mellansyster:
-Pappa, när jag blir stor skall jag föda en bebis och då får ni en lillasyster till!

Pappa W:
-Nja, det barnet blir ju inte er lillasyster. Det blir ditt barn, och så blir mamma och pappa mormor och morfar till det barnet.

Mellansyster, lite besviket: Jaha....

B. Konversation mellan pappa W och mellansyster igen.

Mellansyster:
-Pappa, farmor är din mamma, och mormor är mammas mamma.

Pappa W:
-Ja, det är alldeles riktigt. Och vad händer när du får barn, vad blir du då?

Mellansyster:
- Då blir jag mamma!

Pappa W:
- Jajamen, och när du blir mamma, vad blir din mamma då?

Mellansyster funderar ett ögonblick, och utbrister sedan glatt:
- Död!

Jaha, där ser man. Får hoppas att hon väntar lite då.

Kort uppdatering

• Fru W är inte död. Inte alls. Det händer bara väldigt mycket. Sen sist har fru W:
• firat midsommar hemma med vänner igen
• haft semester i en och en halv vecka
• varit på bröllop i Nynäshamn/Öja
• hälsat på vänner i Åhus
• tvättat ofattbara mängder tvätt och soltorkat den
• plockat ut 4 spingor ur bara barnfötter och lika många på mig själv
• plockat två fästingar från storebror
• cyklat till Mölnlycke med hela familjen bara för att ha gjort det
• varit på stranden i Åhus
• badat i "vår" sjö
• varit på två av fyra trädgårdsutställningar ingående i Göteborgs lustgårdar
• besökt Lavendelträdgården utanför Önnebo i Skåne
• nästan blivit förkyld
• såsat runt med sina barn
• hastig och lustigt blivit av med storebror som stannade hos farmor och farfar i söndags (han kommer tack och lov hem idag)
• BLIVIT FASTER till en underbar lilla B!!!!!!
• hälsat på familjen S och lilla B både på BB och hemma
• ätit jordgubbar, smultron, vinbär, rabarber och hallon från egen trägård
• inte bloggat ett enda dugg
• slängt oförståeliga mängder återvinning (inklusive makens gamla Illustrerad vetenskap!!)
• klippt gräs många gånger
• byggt en stol till storebror
• tagit initiativ och fått lagat handtaget på vagnen

Just nu sitter jag och mina tjejer vid bordet och ritar och stämplar (mellansyster ritar och stämplar, lillasyster yster kladdar med en stämpeldyna så ALLT är grönt, och jag försöker blogga), och har det ganska mysigt fast det regnar ute.

I två dagar har jag försökt att hitta ett bra recept på brödpudding, och när jag äntligen hittade det idag så hade brödet hunnit mögla. Typiskt.

Nu bröt lillasyster ihop för sjuttonde gången efter middagssovningen. Oklart varför.

"Vi får nog bryta här"

Rättvisans förkämpe?

Det är apsvårt att se sitt barn stå och vänta på sin tur på lekplatsen eller på lekland eller var som helst - och bli undanknuffad av lite större, helt klart "buffligare" barn som inte väntar på sin tur (och vars ***-föräldrar inte heller verkar tycka det är ett problem att deras barn "bufflar på). Förvirringen i blicken och i rörelsemönstret skär i mammans hjärta. Djupt och skoningslöst. För jag vill inte att han skall bli en buffel själv - men hur svarar jag när han frågar varför han inte får åka rutschkanan när han, helt enligt våra präktiga principer, har väntat på sin tur och de andra inte gjort det? Tyvärr är det sällan så att "den som väntar på något gott", eller "den som snällt gör, den snällt får", eller "det lönar sig i längden att dela med sig och vänta på sin tur". För det gör det inte alls alltid. Men vem vill att ens barn skall bli otrevliga typer som inte bryr sig om andra och bara tänker på sig själva? Inte jag i alla fall.

Hur tacklar jag detta som förälder? Jag försöker föregå med så gott exempel som möjligt själva, visa när vi tycker det är OK att protestera och ta för sig (och på vilket sätt!!!), och när det inte är det. Men ack vad det är svårt att låta fyraåringen vara en egen individ och ha en egen åsikt om huruvida det är eller inte är dags att gå till dagis när treåringen står i hallen och stampar och vill ut, och ett-och-ett-halvtåringen busar järnet och springer runt och vill bli jagad för att bli påklädd. Pedagogiken i en är inte på topp då. Särskilt inte efter (ännu) en natt med lite för lite sömn, ytterligare en typisk "bad-hair-day" och ett trist konstaterande att jeansen nog sitter lite för tajt igen. IGEN! Jag vet att jag borde kunna vara ett bra föredöme för mina barn trots tajta jeans och en inte helt fördelaktig frisyr. Kanske till och med lite bättre än annars. Men det är jag oftast inte.

Och som sagt - det handlar inte bara om sättet att protestera på (även om det är mycket så hemma hos oss just nu). Det handlar också om VAD man protesterar om. Om man tillexempel vill ha ALLA bilarna själv, eller hävdar att man har rätt att ta saker från någon annan för att man vill ha dem, eller retas med mellansyster för att man kan springa fortare än henne etc etc etc.

Nu blev det så mycket moral och präktighet här, så jag slutar helt tvärt. Får fortsätta en annan gång. Arbetsveckan har börjat (JA, jag är på jobbet. Igen.), och det är dags för en sista slutspurt innan semestern.

Bonushelg

När man är på begravning på fredagen (och ledig från jobbet) så blir helgen plötsligt mycket mycket längre. Lördagen ägnades åt grodyngelvård (inklusive biltur 250 meter ner till sjön för att hämta några hinkar med vatten åt de stackars krakarna) promenad till den gula lekplatsen på förmiddagen med alla barnen (varför barnen W ger alla lekplatser färgkoder har jag ännu inte lurat ut - men jag jobbar på det!), eftermiddagen ägnades åt handling (pappa W och storbarnen), tvätt och lite trädgårdspyssel för mamma W och lillasyster, och så hämtade vi onkel R till middagen som bestod av grillade hamburgare ute på altanen. Mycket mer sommar än så blir det inte. Och jo - efterrätten var rabarberkaka med glass. Det är ytterligare ett sommarpoäng faktiskt.

Söndagen har varit oerhört produktiv. Storstädning på förmiddagen, sedan biltvätt och skrapning och målning av altandörren, och däremellan lite trädgårdspyssel.

Dock är hus- och trädgårdsarbete fullständigt förödande för fru W:s stegtävling. Det blir till att cykla till jobbet typ hela nästa vecka för att kompensera denna usla promenadhelg.

En hel del funderingar har det blivit denna helgen också, men de får vänta till en annan dag. Nu måste jag sova.

Godnatt.

Mer funderingar om livet och döden - och begravningar

För två veckor sedan när barnen W:s g-mormor gick bort var vi ju nere och sa adjö till henne innan begravningsbyrån kom och hämtade kroppen. Det var första gången jag såg en död människa. Besöket väckte många frågor, framför allt hos storebror. Någon dag senare läste jag Madicken för storebror och mellansyster vid läggdags. Vi läste om "Jesu järnväg till himmelen" och hur synd det är om flickan som tror att hon kan åka tåg till sin mamma i himmelen, mamman som är död.

Storebror och mellansyster skrattar initierat. Man kan ju inte åka tåg till himmelen! Så tokigt!
"Nä", säger storebror "för när man är död ligger man bara på sin säng."

... ehmmm, det var tydligen dags för nästa snack. Inte så konstigt att det var hans bild av vad det är att vara död (och vem har en bättre bild - vem vet hur det är att vara död - det kanske är som att ligga på sin säng och se ut som om man sover. Vad vet jag?)

Vi pratade lite om begravningar och kyrkan och faktiskt också om kremering. Fast det tyckte mellansyster var lite otäckt - att man brinner upp.

Sedan dess har storebror sett fram emot att åka till kyrkan. Väldigt mycket har han sett fram emot att få åka till kyrkan. Jag har försökt förklara för honom att det kanske inte blir superlattjolajban, utan att man bör sitta ganska still, och inte prata för mycket och att prästen skall prata och att pappa och farmor och vi vuxna nog kommer att vara ganska ledsna. Men han längtade och längtade.

I fredags var det så dags, och i lagom tid kom vi till kyrkan. Storebror var uppspelt och förväntansfull, och hade ganska liten förståelse för förmaningar om att inte springa på kyrkogården.

Begravningen var fin och alldeles lagom (det jag var med på - lillasyster W var nämligen mindre förtjust i att vara tyst i kyrkan - det var ju så bra akustik där inne - coh så satt ju tvillingkusinerna precis bakom!, och dessutom var hon på ett särdeles dåligt humör, så mamma W sprang ut och in med lillasyster för att få vara med lite själv utan att störa HELA ceremonin alldeles). Pappa W var såklart lite ledsen (det var ju hans mormor), och storebror och mellansyster satt hos honom och var väldigt duktiga. Storebror hade dock lite svårt att hålla tillbaka inne i kyrkan.
"Varför säger prästen så?"
"Varför pratar han där framme?"
"Pappa, varför sjunger de inte sånger jag kan?"
"Varför, varför, VARFÖR häller prästen sand på kistan?"
"Får vi inte se g-mormor idag? Varför får vi inte det? Jag VILL se g-mormor."

När begravningsceremonin var över väntade vi alla utanför kyrkan på att kistan skulle lastas in i bilen och så skulle vi ta avsked när bilen körde iväg. Kyrkklockan började ringa - och det var nog det största på hela dagen för barnen W. Lillasyster ropade och pekade: "Dä, dä, dä dä!!!!" och storebror och mellansyster höll för öronen och var mycket fascinerade över att det hördes så mycket ändå.

På vägen upp till församlingshemmet hoppas jag att storebror fick svar på de flesta av sina frågor. Fast hur svarar man på "Varför pratar prästen så mycket om Gud? Vem är Gud?" när man själv inte har en aning och har mycket svårt att tro att det skulle kunna finnas en Gud eller ens något liknande? Förklara det för en fyraåring utan att sätta griller i huvudet på dem den som kan.

Så nu har vi sagt hejdå till g-mormor för sista gången, och jag hoppas (och tror) att mina barns första möte med döden blev ett bra möte. Ett lugnt och naturligt möte.

För min skull eller för barnens?

I måndags informerade pappa W undertecknad om att stora barnen W skulle ha något slags spökdräkter till förskolans temaavslutning den 21/5. Alltså idag. Alltså 2, TVÅ!, dagar senare. Detta hade förmodligen inte behövt bli ett problem om man inte är fru W. Det går på något sätt aldrig att göra något enkelt. Instruktionen från förskolan var, ungefär : "Spökkläder, eller något vitt." En normal människa hade nog tänkt något i stil med:
De meddelar detta två dagar innan, "något vitt"... jag har vita t-shirts i garderoben! Det blir perfekt.

Inte så fru W. Min hjärna hör bara "spökdräkter" och spinner loss å det vildaste. "Om man tar ett lakan, och så... och så... det behöver inte bli så svårt... och inte det heller... och inte det heller..."

Det gamla uttrycket "många bäckar små" triggar inga klockor hos fru W. Just då. Fru W påbörjar tillverkningen av två stycken spökdräkter. Inser att den klassiska varianten med ett helt lakan över huvudet med två hål i inte kommer att funka, eftersom barnen W inte ser någonting. Alltså kommer dräkterna inte att användas. OK, men om vi gör hål för huvudet, och gör separata lakansbitar för huvudet som kan tas av vid panik.... Men de kommer bara att trilla av... osv osv osv osv.

Barnen W var dessutom måttligt roade av att prova dräkterna. Särskilt huvudbonaderna. Så måttligt att när fru W efter en hel eftermiddags arbete (ackompanjerat av storebror som ville köra bilbana, mellansyster som ville gå till "gula lekplatsen" och lillasyster som helt av allt ville hjälpa till med symaskinen) ville prova den tvådelade dräkten på storebror efter badet för att kunna göra hål för ögonen och se att det funkade, så kraschade storebror. Inte förvånande, men mycket irriterande. Så irriterande att jag faktiskt gav upp. Det var inget roligt längre (och hade inte varit på en bra stund). Det var faktiskt inte meningen att ge storebror skuldkänslor (fast jag insåg sedan att det var det som hände) - jag ville bara inte göra den förb-e dräkten längre när han uppenbarligen inte ville.

Fast när han insåg att det inte skulle bli någon dräkt ville han nog det.

Två frågor snurrar i huvudet på mig idag. Den ena är - hur mycket kan man kräva av en fyraåring när det gäller handlingar och konsekvenser? Hur mycket fattar han när jag säger "om du inte... så händer...." ? Hur mycket ansvar kan han ta för sina handlingar i såna här siutationer? Är det rimligt att förvänta sig att han skall förstå att han måste välja mellan att kolla på favoritfilmen i tre minuter eller att ha ett lakan över huvudet om han vill ha en spökdräkt nästa dag?

Den andra frågan är - lade jag ner tiden och arbetet med dräkterna för barnens skull eller för min egen? Var det för att jag inte ville att de skulle behöva skämmas bland sina kompisar för att de inte hade spökdräkter, eller var det för att jag inte skulle behöva skämmas bland kompisarnas föräldrar för att jag inte hade gjort dräkter?
Hade barnen skämts bland sina kompisar i lite för stora vita t-shirts, eller hade de överhuvud taget inte brytt sig? Varför skulle jag bry mig om vad de andra barnens föräldrar tycker?

Ja, frågorna många, och det är högarna på fru Ws skrivbord också. Så sluta snurra nu frågor, och ge mig arbetsro!!!

Familjen W spelar fotboll...

Tag en högst ordinär 60-talsvilla. Lägg en oregelbunden, högst knölig och bristfälligt klippt gräs/mossmatta bredvid. Köp ett styck fotbollsmål på Toys`R Us och placera det på gräsmattan. Var sedan lite kreativ och konstruera ytterligare ett mål av gamla vägkoner. (Under tiden kan du lägga pannan i djupa veck och fundera på hur man kan komma på idén att köpa ETT fotbollsmål...?) Tag två strandfotbollar (dvs lätta saker i plast), varav en är halvmjuk.

En solig och härligt sommareftermiddag/kväll gjorde herr och fru W ovanstående (ja, huset och trädgården och det låg ju redan på plats - det hade andra och vi fixat tidigare) och trodde att vi skulle spela fotboll med våra barn. Så här går det till när familjen W spelar fotboll.

Mamma W, pappa W och storebror W börjar i stor stil med att dela in oss och mellansyster W i lag. Mellansyster W vill inte dela in i lag. Vi gör det i alla fall. Sen börjar vi spela.

Lillasyster W äntrar planen (oinbjuden), springer fram och tar bollen med händerna, och rymmer ut från planen, upp på altanen med den, vilt skrattandes. Bollen dumpas i den förbjudna hinken med grodyngel som står på altanen.
Storebror återbördar bollen, men bryter ihop när han känner att bollen är blöt. Mamma W tröstar, torkar bollen och sparkar ut den i spel till mellansyster W. Mellansyster W har dock tröttnat på att vänta på boll nr 1 och har gått för att hämta boll nr 2 i rabarberna. Väl där hittar hon en snigel som måste undersökas. Boll nr 1 fångas istället upp av pappa W som snyggt dribblar sig fram till målet (det är lätt att göra det när ingen försöker hindra en) och gör mål. Storebror bryter ihop igen, för pappa gjorde ju mål i STOREBRORS mål. Mamma W tröstar igen och lockar med storebror upp på plan för att försöka göra mål på pappa W. Pappa W vill gärna ha hjälp i målet, så han placerar raskt mellansyster W där, med uppgift att vara målvakt. Mamma W och storebror dribblar och passar sig fram mot pappa W och målet (det går sådär - vi har ju motstånd!) och storebror skjuter ett ganska löst skott på mål, mot sin mellansystermålvakt. Skottet går lätt in, för målvakten står med ryggen mot planen och donar med målnätet och hänger upp fiktiva polkagrisar i det. Mamma och pappa W applåderar storebrors insats, varpå mellansyster bryter ihop för att storebror gjorde mål på henne. Vi lockar då henne att försöka göra mål i storebrors mål. Hon dribblar (barfota - hon vill INTE ha på sig gymnastikskor) sig fram mot målet. Storebror får panik och springer som en galning mot målet för att agera målvakt. Mellansyster tvärstannar och säger surt:
"Gå bort! Jag vill inte ha någon målvakt!"
Storebror tjurar emot och sätter sig tungt i målet. Han tänker minsann inte gå bort. Lillasyster äntrar scenen igen (det visar sig senare att hon under tiden sysselsatt sig med sin favoritsysselsättning - grodröra) och rusar fram till storebror, brottar omkull honom och börjar dra i hans tröja, fortfarande vilt skrattandes. Storebror försöker försvara sig, alltmedan mellansyster tjurigt envisas med att hon inte alls vill ha någon målvakt, så han skall gå bort!

Mamma W och pappa W beslutar efter en snabb kik på klockan att det börjar bli dags för pyjamasning, och informerar barnen W om detta. Tokigt nog tänker vi att de ändå inte verkar tycka det är roligt. Det borde vi inte tänkt. Total härdsmälta vidtar när inget av barnen vill avsluta "fotbollsmatchen".

Trots allt tyckte de nog om det. Och mamma W älskade det!

En varm vårkväll i maj, blommande fruktträd, och världens bästa familj. Man kan inte ha det bättre.

Barnen W funderar om livet och döden

Igår gick barnen W:s gamlafarmor bort. Fast vi har kallat hennet för gamlamormor (för hon blev gamlamormor först, och sen kallades hon det fast hon blev gamlafarmor också...). Eller egentligen kallade vi henne g-mormor, för hon tyckte det lät så gammalt med "gamlamormor". Och g-mormor blev verkligen gammal. Hela 95 år. Den sista tiden har det inte varit så mycket bevänt med henne, så det var ingen oväntad bortgång. Men sorglig ändå. Som det ju alltid är när folk går ur tiden.

Beskedet om g-mormor satte myror i huvudet på storebror.
"Pappa, är g-mormor död? Men inte på riktigt väl?"
"Jo, hon är död på riktigt nu."

Kort stunds funderande.

"Men pappa, var finns hon då?"
"Hon ligger i sin säng just nu, och sen skall hon begravas. Eller, kroppen ligger där i alla fall."

Lite funderande till.

"Pappa, hur ser man ut när man är död?"
"G-mormor ser nog ut som om hon sover ungefär."

Mamma W äntrade hemmet, inställd på att pappa W skulle köra själv till föräldrahemmet och ta farväl av sin mormor. Efter kort överläggning bestämde dock föräldrarna W att det nog var en bra idé att låta barnen följa med. De har trots allt träffat g-mormor - att hon plötsligt bara försvinner skulle kunna bli konstigt. Dessutom tänkte vi att det är bättre att låta framför allt storebror se, nu när han hade så många frågor. För även om det är sorgligt, så var det en helt naturlig död, en del av den cykel som vår existens är. När man blir gammal så dör man, och det är sorgligt men inget konstigt och helt naturligt. Man blir ledsen, men det måste man få vara.

Pedagogiska mamma W försökte förbereda de stora barnen lite för att de inte skulle bli rädda när vi kom ner till g-mormor.

"Jo, förstår ni, när vi kommer till g-mormor så ligger hon på sin säng och ser ut som om hon sover, men man kan inte väcka henne och hon kan inte öppna ögonen och inte prata. Den kroppen som ligger där fungerar inte längre som när man lever. "

Mellansyster W (som aldrig riktigt lyssnar)
"Varför sover g-mormor?"
"Hon ser ut som om hon sover, men det gör hon inte. Hon har dött, och då kan man inte vakna."

Storebror (med panna i djupa veck):
"Mamma, kan hon inte ens öppna ögonen om vi hjälper henne?" (talande illustrerar han genom att öppna ena ögat på sig själv med fingrarna)
Mamma W (faktist lite full i skratt):
"Jo, det kan man, men det hjälper inte för g-mormor kan i alla fall inte se med ögonen. Det kan man inte när man är död. Vi skall nog inte testa det när vi är hos g-mormor." (det var den bilden som faktiskt fick mig att le)

Besöket visade sig bli riktigt, riktigt fint och bra på alla sätt. Alla pappa W:s syskon, och nästan alla våra barn var med och vi gick tillsammans in i g-mormors rum på hemmet där hon bott de senaste åren. Hon låg så fint, klädd i sin vackraste blåa dräkt, med lila blommor i handen. Lite blek, men lugn och fridfull såg hon ut. Personalen hade tänt ett ljus. Såklart var det sorgligt, och såklart gräts det en del.

Storebror tyckte det var så konstigt att hon inte vaknade när han rörde vid hennes fot. Och inte heller när han rörde vid hennes hand. Sen pratade vi lite om varför hon var så kall om handen, och varför hon inte andades. Och det var ingen som tyckte det var konstigt, eller att barnen skulle vara tysta eller inte vara med. Det här var deras stund lika mycket som vår. Deras stund att börja förstå hur det kan vara. Och jag är så glad att den stunden var så - enkel. Ja, vi var ledsna. Ja, vi grät. Men det är OK att gråta när man är ledsen. Det är inte farligt att vara ledsen. Och när man blir tillräckligt gammal så dör man. Gärna ganska fridfullt och lugnt, i sin egen säng, precis som g-mormor. Och jag är så glad att just detta fick bli mina barns första möte med slutet på livet.

Fatta att du är en storstadsmänniska!

När det går fortare att hoppa av taxin efter mindre än halva vägen, vänta på spårvagnen, åka spårvagnen NÄSTAN ända fram och gå sista biten, än att åka taxi hela vägen - då bor man, om inte i en storstad, så i alla fall i en stad med alldeles för mycket bilar!

Härliga helgen

Att ha en aktivitet på fredag kväll, istället för lördag, förlänger helgen med flera dagar känns det som.

Herr och fru W var på operan i fredags, med tillhörande middag och vinmeny. Heeelt underbart. Inte bara att få sitta och titta på Göteborgs hamn i solnedgången och äta god mat i lugn och ro. Inte bara att få lite kultur och musik i sig (även om intrigen i Figaros bröllop är klart i nivå med vilken buskisfars som helst - fast i annan förpackning). Men för alltihop på en gång.

Sedan kom lördagen, med hämtning av barnen hos kusinerna (där de camperat över natten), fullunch inköpt på det stora gula M:et (ungarna jublade, mamman skämdes). Mamma W var dessutom otroligt produktiv och lagade ett styck punktering (och var tvungen att mitt i alltihopa åka och inhandla nytt däck), bytte till sommardäck på "lilla" bilen och hann med att cykla en liten runda med varje barn efter högljudda önskemål om detsamma. (Mellansyster fick inte följa med och handla däck eftersom hon fortfarande har några vattkoppsblåsor som inte torkat, och tröstades med löfte om cykeltur. Då bröt de andra två ihop och ville också cykla. Kompromiss = mellansyster fick åka en lite längre tur än de andra - något vi inte pratade så högt om för storebror.)

Söndagen kom liksom som ett plus uppepå allt detta - som en bonus. Pappa W och storebror och lillasyster åkte på födelsdagsbrunch hos vänner, medan undertecknad stannade hemma och myste med mellansyster (som fortfarande är portad från allt vad sociala aktiviteter heter på grund av sina envisa blåsor). Lite städning, lite lek och mycket pyssel hann vi med. Pyssel som plötsligt krävde åtgärder av mamma W i barnens rum i syfte att hänga upp pysslet på lagom dekorativt sätt. Det lagom dekorativa sättet tog lite för lång tid, och fru W hann tröttna ordentligt på glitterfjärilar, piprensetrollsländor och sytråd innan det var klart. Men klart blev det.

Så nu är jag här, heltaggad för historiens kortaste arbetsvecka. Två dagar - sen skall jag vara ledig i fem hela dagar, varav 2,5 skall spenderas på spa med svägerskor och svärmor.

Prickiga korvar. Nej, barn!

Tji fick jag. Som trodde att de två lite större barnen skulle få vattkoppor lite lindrigare. Moahahaha.

En dag efter att lillasyster konstaterats vara med vattkoppor, upptäcktes några prickar (typ tre) på storebror och ungefär lika många på mellansyster. Lillasyster var hysteriskt prickigt överallt - i hårbottnen, i munnen, i öronen... Väldigt symmetriskt, så hon var ganska fin, men det kliade ju förstås. Storebror och mellansyster hade sina tre prickar (otvetydiga vattkoppor, men väldigt få) i två dagar - och inget mer hände. Mamman började (gör ALDRIG det) pusta ut. På kvällen dag tre får storebror 40 graders feber. På morgonen var han prickigare. Mycket prickigare. Men trots prickarna var de rätt pigga, så mellansyster födelsedagskalas genomfördes trots allt (av åtta deltagande barn hade 4 vattkoppor, och 3 hade precis haft det). Det blev ett riktigt bra kalas, vi kunde vara ute på altanen för vädret var riktigt fint och varmt och mellansyster blev ordentligt firad med barbapapatårta enligt önskemål (ja, det var en Barbazootårta för att vara exakt).

Kvällen kom, och med den feber på båda de stora. Natten kom och gick, med en hel del avbrott för kli och feberdrömmar. Morgonen kom, och med den - prickar igen. Storebror och mellansyster var nu MYCKET prickigare än lillasyster varit. Och det är de fortfarande. Nu, en dryg vecka efter att de första prickarna visade sig, är lillasysters vattkoppor torra och skorporna börjar trilla av. Storebrors vattkoppor är också torra men inte riktigt lika läkta som lillasysters. Mellansyster, som var prickig beyond imagination (det fick liksom inte plats mer prickar på hennes kropp, hon kunde inte varit prickigare), har några koppor kvar som vätskar sig, men de flesta börjar torka. De börjar nog bli lite friskare nu. Febern är borta och det kliar inte så mycket.

Nu undrar vi bara om de tänker börja äta igen. Någonsin.

Det var rapporten om familjen W:s vattkoppsäventyr. Föräldrarna på dagis har skickat med önskemål till personalen - om det är några fler barn som är smittade: gnugga våra barn på dem tills de går hem - vi vill också ha vattkopporna nu så det är gjort!

Prickiga barn

Nu har alla barnen W fått vattkoppor. Lillasyster först och mest (hittills), men både storebror och mellansyster har några tydliga prickar som säkerligen kommer att bli fler.

Insjuknandet kommer varken förvånande eller olägligt. Mamma och pappa W har jobbat hårt för att få prickiga barn. Redan förra våren gjorde mamma W ett tappert försök och tog med bebislillasyster (5 månader) hem till bekanta för att pricka ner barnen W. Det misslyckades. I mars hälsade vi på kusinerna S som då hade vattkoppor. I början på april hälsade vi på samma kusiner som hade vattkoppor. Jag vet inte vilken gång de faktiskt blev smittade, men gissar på det senare.

Just nu hänger jag titt som tätt på Smittskyddsinstitutets hemsida och där står att läsa att inkubationstiden för vattkoppor är 10-26 dagar från smittillfället (vanligast 14-16), man smittar några dagar innan man får de första prickarna och är vanligtvis smittfri ungefär en vecka efter att man fått de första prickarna.

Pappa W har på order från mamma W fått vårdcentralen att skriva ut både Tavegyl och ny hostmedicin, och jag har bunkrat kylbalsam och xylocainsalva. Förhoppningvis klarar vi oss med detta. Förhoppningsvis kan också mellansysters 3-årsdag firas på söndag som planerat, trots prickar. Bara de inte mår för dåligt.

Nu kommer de förmodligen att vara prickiga till nästa helg ungefär, och sen hoppas vi att det är över lagom till Valborg. Och så hoppas vi att det inte blir alltför jobbigt för dem. För mig blir det ju inte särskilt jobbigt eftersom pappa W är hemma på heltid. Det finns dock viss risk att han blir galen på kuppen. Kanske får ha beredskap för att vara hemma någon dag i nästa vecka i alla fall...

Snopptvätt och guldmedaljer

Storebror gillar inte när det gör ont. Alls. Storebror ställer väldigt ofta till med en stor scen när något gör ont. Eller när han TROR att något skall göra ont. Finns det dessutom minsta misstanke om att blodvite har eller kommer att uppstå utbryter fullständigt kaos. Storebror faller heeelt i upplösningstillstånd, tårarna sprutar, och han varken gråter eller skriker, han brölar som en sårad tjurkalv. Helt okommunicerbar.

Och häromdagen uppdagades att Storebror hade fått en infektion bakom förhuden. Den delen som ännu inte riktigt släppt. Stackaren var alldeles röd och svullen, och tvätt var helt oundvikligt. Och så gott som helt omöjligt (se ovan). Han skrek, och grät, och brölade - och vägrade tvätt. Till slut lyckades jag få lov att duscha med duschen - ackompanjerat av gråt och tandagnisslan värdiga inkvisitionen. Längre än så kom jag inte. Storebror var då fullständigt rödgråten och mosig i hela ansiktet.

När traumat med den obefintliga snopptvätten var över, tittade han upp på mig med sina svullna rödgråtna ögon och sa:
-Mamma, jag vill ha en guldmedalj!

Eftersom mamman då inte var helt säker på att ett doktorsbesök gick att undvika, förhandlade jag mig snabbt ner en valör, och reserverade eventuella guldmedaljer som tapperhetsbevis efter väl förrättat läkarbesök. Men en "silvermedalj" (ja, grå penna på vitt ritpapper ÄR silver)tillverkades medan barnen åt kvällsmat och förärades Storebror innan läggdags. Mamma W var rätt nöjd med medaljen, som pryddes av en strilande dusch, en stjärna och Storebrors namn.

Storebror studerade medaljen en liten stund, och sen utbrast han:
- Men mamma, varför är det ingen snopp på?! När jag får en guldmedalj vill jag ha en snopp på!

Vi får väl se storebror, vi får väl se...

Tilläggas kan väl också att efter tre dagars badande i tid och otid är infektionen nu tuktad och badordningen någorlunda återställd. Dock inte medaljkraven.

Kadaverdisciplin och civilkurage

I bilen på väg till jobbet häromdagen (JA, jag sitter på jobbet, så nu måste jag skriva snabbt!) diskuterades Uppdrag granskning och deras reportage om Svergies insats i Kongo 2003 tillsammans med franska trupper. Sverige skickar ner trupp till Kongo för att (gissar jag) gå in och dämpa de strider som pågår och kanske bidra till att skapa lugn i området. Vi skall alltså då samarbete med franska trupper. Någon gång under denna tid har franska soldater torterat minst en person i Kongo (gissningsvis FRÅN Kongo) grovt. Svenska soldater har sett detta, men inte ingripit. Svenska soldater har dock rapporterat till sin överordnade, som inte heller ingripit, och inte rapporterat detta vidare till sina överordnade. Rykten om detta har nått högsta ledningen i Sverige ryktesvis - såväl den militära som den politiska ledningen. Under sommaren 2007 kom det slutligen in en anmälan vilket resulterade i att saken utreddes under hösten 2007 och rapporten var tydligen klar nu för några veckor sedan. Den släpptes någon vecka innan Uppdrag granskning sände sitt reportage för någon vecka sedan. Jag såg inte själv Uppdrag granskning, men har hört om det på radion vid några tillfällen. Ovanstående är alltså ungefär allt jag vet.

Men jag blir ändå lite paff när jag hör politiker och högt uppsatta militärer säga att något av det värsta med det här är att de svenska soldaterna inte självklart förstod att det borde ha agerat när de såg tortyren. Varför blir jag då paff kan man undra? Tycker inte fru W att det är fel med tortyr? Jo, jag tycker det är fel med tortyr. Jag tycker till och med att det är lite absurt med tortyr. Och för mig är krig också lite absurt. Eftersom det sitter så i ryggmärgen att det är fel att döda eller skada en annan människa, känns det ju inte helt bra med krig. I alla fall inte när de handlar om en bit land, eller att någon galning vill skaffa sig världsherravälde, eller någon får för sig att alla måste tycka på ett speciellt sätt. Samtidigt kan jag som mamma väldigt väl förstå den som dödar för att skydda sina barn. Hade någon försökt ta livet av mina barn hade jag förmodligen inte tvekat en sekund. Och förmodligen hade jag varit beredd att slåss för att mina barn skulle få mat också.

Det är alltså inte helt enkelt. Det är tvärtom väldigt väldigt svårt. Och det måste vara ganska svårt att komma från en bakgrund fri från krig och våld och där det borde vara självklart att man reagerar på och ingriper mot tortyr (läs Sverige) - till ett område i full krig (läs Kongo). Där folk skjuter på varandra och på mig. Att komma dit som soldat, med rätt att döda. Plöstligt har man alltså rätt att döda. Fast bara om det görs i strid. Jag menar absolut inte att jag tycker att det var rätt att tortera överhuvudtaget. Jag tycker nog egentligen inte heller att det var rätt av de svenska soldaterna att inte ingripa. Jag tycker nog att de borde ha gjort det. Men jag tycker faktiskt inte att det är rätt av deras chefer och den politiska ledningen att indignerat säga: "När man ser en sån här sak måste man ha civilkurage och agera omedelbart, det här är upprörande och får inte hända." Kanske skall vi ta och fundera på vad vi kräver av våra soldater? Det kanske inte är så lätt att fatta när man förväntas agera kadaverdisciplinerat och när man förväntas ha civilkurage och agera? Särskilt inte som ens närmaste chef absolut inte ger en tydliga signaler om vad som är rätt och fel.

Rosa for president!

Apropå några tidigare inlägg om rosa kläder och blommiga jeans, måste jag bara få puffa för Petter Lindgrens artikel i Aftonbladet (tack för tipset, Hilda!). Den säger en hel del av det jag själv tänker. Och får mig att fundera en del på mina egna fördomar om såväl rosa som under- och arbetar- och medelklass. Varför i hela fridens namn har vi ett sånt behov av att definiera oss själva i vi och dom, och racka ner på dom andra? Och varför är vi så snabba på att döma varandra efter hur vi ser ut eller vilka kläder vi har på oss? Det borde ju inte spela någon roll, det som borde spela roll är ju vilka vi är inuti och hur vi bär oss åt mot andra människor.

Nåja, läs och begrunda. Och tyck gärna något här eller någon annanstans sen. För det här är viktiga grejor, förstår du!

Nu har snön hittat hem...

Verkar det som i alla fall. Sen i går eftermiddag har det snöat mer eller mindre hela tiden. Just nu snöar det mer. Väldigt mycket mer.

Det snöar så mycket här att ALLT är vitt, man ser knappt handen framför sig när man går ute, och det tog ungefär en halvtimme att skrapa och borsta och skotta fram bilen i morse. Riktigt spännande var det att köra till jobbet idag. Fram kom jag i alla fall. Återstår att se om jag kommer hem igen.

Jag, en boknörd...

Älskar, älskar inte

Mamma W hade nattning av storebror och mellansyster W igårkväll. På vanligt vis pyjamades det, vällingades/smörgåsades, tandborstades och lästes. Efter ett kapitel i "Stora boken om Sandvargen" (för övrigt en otroligt bra barnbok!) sade mamma W godnatt, med puss och kram och ett "jag älskar dig". Storebror tittar upp och ser pappa W smyga förbi sovrummet, på väg från lillasyster W:s rum. Han plirar på mig, lite under lugg och säger: "Jag älskar dig också, men jag älskar pappa mer för han har kortare hår. Ditt killas så."

Om det nu hänger på att det killas när man kramas, tänker fru W att då borde pappa W:s popularitet minska linjärt med att skägget växer (och det killas dessutom inte, det rivs). Men storebrors svar på denna kontrollfråga blir, efter en kort sekunds betänketid:

"Nej, jag älskar pappa mer ändå."

(Mamma och pappa W trippar ner för trappan, och kämpar båda två för inte gapskratta.)

Vad är det "lillaste" du vet?

I helgen har vi haft 30-årskalas hemma hos oss. (Redan nu hör jag hur hjärnorna börjar slira...) Nej, det är inte fru W som fyllt 30 (det har jag i och för sig gjort, men det firades för ganska länge sen. Inte heller är det herr W som förgyllt vår helg. Honom firade vi för ännu längre sen.) Det är onkel R som fyllt år, och av utrymmesskäl hölls kalaset hemma hos familjen W istället för i deras (förvisso mycket snyggare) tvårumslägenhet. Det var faktiskt trångt ändå, med 13 vuxna, 7 barn och en liten nyföding... Trångt och varmt - men härligt roligt!

När storebror fick se den lilla nyfödingen (onkels frus systers nyaste tillskott) tittade han ganska länge på henne med stora ögon, klappade försiktigt och utbrast sen:

- Hon är.... hon är ju liten som en socka!

Det var tydligen det "lillaste" han kunde tänka sig.

3 minus 1 blir TVÅ bilar!

NU HAR DET HÄNT!
Familjen W (med summa sumarum TVÅ körkort, och följaktligen maximalt TVÅ bilförare samtidigt), har äntligen minimerat bilbeståndet till lika många.

För över ett år sen skulle vi byta ut vår stora bil (V70) mot en absurt stor familjebuss, eftersom alla 3 barnen W:s full-size-barnstolar inte fick plats i bredd i baksätet i V70:n, och varken herr eller fru W var helt bekväma med att klättra in till mellanplatsen i baksätet via förarsätet. När den gamla stora bilen (dvs v70:n) skulle säljas var de presumtiva köparna och herr W inte alls överens om priset. Fru W var mer villig att göra en dålig affär, mycket på grund av att min och "gamla-stora-bilens" historia inbegrep måååånga byten av bilbatterier i snöstorm, regnväder och enorm tidspress. Som ni säkert förstår blev bilen inte såld. Inte heller den bil som alltså nu var 3:e-bil blev såld. En inte alls liten Volvo 740 av årsmodell -89. En gammal trotjänare, som trots diverse skavanker ändå alltid varit pålitlig och startat oavsett väder (om man vetat att man måste rucka på reläet till bränslepumpen).

För tre veckor sen tvättade fru W så 3:e-bilen både in- och utvändigt, för att den skulle kunna fotograferas för att sedan säljas. När tvättningen var klar skulle så fotograferingen göras. Då startar inte bilskrället. Alls. Det tog herr W 3 veckor att komma sig för att ens titta på bilen igen, så arg blev han. (Det skall ju i rättvisans namn tilläggas att inte heller fru W under dessa 3 veckor tagit sig en titt på bilen...)

I förrgår blev det gjort. I går blev bilen såld. Så nu är jag sprillans glad. Och lite nostalgisk. Den var ändå rätt fin, vår gamla 740:a...

Alla får vara med!

Storebror och mellansyster leker "Supertrion" (barnprogram från Nick Jr). De är rörande överens om att storebror är sköldpaddan Tuck, mellansyster är ankan Ming-Ming (som i deras värld heter Ming-Ming-Hej - för så sjunger man i introsången), och lillasyster är marsvinet Linny.

Mamma W undrar om hon möjligtvis är duvan som är det aktuella avsnittets räddningsobjekt för Supertrion.
"Nej, det är pappa som är duvan!" svarar storebror och mellansyster i munnen på varandra, rörande överens.

"Du kan få vara sparrisen. Du är ju grön idag."

Att leva som man lär...

Sitter här och längtar efter nytt inlägg av Saring. Hon har ju inte skrivit sen den 13:E!! Kollar sen på mitt eget senaste inlägg. Hmmm... Skrivet den 12:e. Klirr, klirr - stenarna trillar in i glashuset. Tiden och livet går just nu fortfortfort. Det gör att jag hela tiden måste prioritera. Och INSE att det är det jag gör. Att det är det vi alla gör - hela tiden. Det är väldigt få saker i livet jag MÅSTE göra, men det finns desto fler saker jag VILL göra. Nästan alla saker jag går runt och säger att jag måste göra, är egentligen sådana saker jag prioriterar att göra, som jag vill göra. Av bättre eller sämre anledningar. Jag kan knappast hävda att jag måste gå till mitt jobb varje dag. Jag tycker nog att jag har någon slags skyldighet att försöka fösörja mig själv och mina barn, men jag måste inte gå till DET HÄR jobbet varje dag. Jag kan välja att försöka hitta ett annat om jag tror att det skulle få mig att må bättre eller ha lite roligare. Jag måste inte inte städa varje fredag, men jag vantrivs om det blir alltför stökigt och smutsigt, och därför VILL jag städa (om inte varje fredag så lite oftare än var fjärde...). Jag vill också vääääldigt gärna vara med mina barn, och då kan jag välja att städa fort som fasen själv medan de gör annat för att få tid med dem sen, eller så kan jag välja att städa tillsammans med dem (de är hemskt duktiga på att gnugga fuktiga wettexar på fönstren tex). Men det blir ingen bra lösning om jag hela tiden går och har dåligt samvete för någonting. Dåligt samvete finns det för mycket av i världen, och jag har fått en alldeles för stor skopa av det.

Det handlar faktiskt hela tiden om att jag kan välja. Och när allt jag vill göra inte får plats på den tiden jag har, då måste jag prioritera. Inse att det är JAG som bestämmer var jag vill lägga min tid, mitt fokus, mitt engagemang och min kärlek. Och sen inse att jag faktiskt måste stå för det också.

Vardagsdramatik

Eftersom familjen W inte tycker att det räcker med krockade bilar, sjuka onklars akuta ilfärder till sjukhus mitt i nätterna och en och annan helt vanlig katastrof med blodspillan hemma passade lillasyster W idag på att testa en helt ny grej. Eller - helt ny var den väl egentligen inte. Att stå upp i soffan och försöka härma storasyskonen som hoppar ner i puffen på golvet har hon faktiskt gjort förut. Men hon har, hittills, inte kommit på den strålande idén att totalt missa puffen och landa framstupa på näsan. Tills idag då alltså.

Fru W sitter i godan ro på jobbet och börjar så smått fundera på att packa ihop sig och åka hem när telefonen ringer. Det är hemskt svårt att höra vad herr W försöker säga, för det är himla mycket barnskrik i bakgrunden. När fru W äntligen fattar att han säger:
"Du måste komma hem NU, lillasyster har rivit upp hela ena näsvingen och vi måste in och sy det!"

då tar det inte mer än max en minut förrän sladdarna är utrivna ur datorn, datorn instoppad i skåpet, stövlarna och jackan på och fru W är ute ur byggnaden, springandes på väg till bilen. Jag hinner tänka en hel del på vägen. Kommer näsan att trilla av? Kommer hon att få ärr för resten av livet? Har hon krossat något näsben? (Jag sa inte att jag tänkte rationella tankar. Jag sa att jag tänkte många tankar...)
Halvvägs till bilen ringer telefonen igen. Det är herr W igen:
"Hej, har du hunnit gå? För det var kanske inte så farligt..."
Undertecknad har nu sprungit längre än på mycket länge, och kan endast med svårighet stöta fram:
"Jag är på väg, jag kommer.... Ring sjukvårdsupplysningen så länge!"

Väl framme i bilen inser jag att det är bäst att försöka lugna ner sig. Det hjälper ju ingen att jag kör och krockar på vägen hem. Och det kommer helt säkert inte heller att hjälpa om jag störtar in mest uppstirrad av alla. Operation "lugna nästan hysterisk mamma" vidtar. De ÄR mjuka, de tål mycket mer än man tror, lite blod är inte farligt, det är INTE farligare bara för att det är blod, såret finns hur det nu än ser ut - det blir inte värre bara för att du ser det - osv osv osv. Jag har inga som helst problem med blod eller sår eller skador - så länge det inte gäller mina barn. Och det är egentligen inte själva blodet, eller såret eller något sånt som gör att jag stissar upp mig. Det är att det gör ONT på mina barn och jag kan inte göra något åt det!!!

Så jag får nog berömma mig med att jag var väldigt lugn och sansad när jag stegade in genom dörren och försökte ta kommandot. (Jag får väl erkänna att jag haft stödsamtal med mormor W i bilen också...) Av med jackan, ta över skrikande lillasyster, trösta ledsna storasyskon (som trodde det var deras fel att hon slagit sig och var jätteledsna). Fram med kirurgtejpen, tvätta och torka blodig och ganska svullen näsa på vilt skrikande och fäktande barn. Att lillasyster desstuom är vrålförkyld och hade 40 graders feber i natt gjorde inte saken bättre. Näsan äntligen torkad och tejpad, lillasyster bytt på - DÅ kommer pappa W fram i telefonkön till sjukvårdsupplysningen. Som precis som vanligt inte hade något bättre att komma med än - åk till barnakuten på Östra sjukhuset. Packa skötväskan, byt kläder på pappa W, stuva in dem i bilen - och puuuusta ut. Trösta storasyskon och förklara varför lillasyster måste åka till doktorn. (De lyssnade uppmärksamt ända till "jo, förstår ni, ibland när man slår sig så det blir ett djuuupt sår..", sen var de tillbaka i "hoppa-ner-från-soffan"-leken igen.), och terapilaga mat tillsammans med dem.

Pappa och lillasyster W kom lyckligen hem från barnakuten ca 1,5 timmar efter de åkt iväg (vilket är vääääldigt snabbt!)´. Lillasyster med tvättad och omtejpad näsa, men i övrigt i betydligt trevligare skick än när de åkte. Ingen fara på taket här alltså. Inte när man vid matbordet sätter sig i sin stol, tar ett stadigt tag med en hand i varje öra och frenetiskt börjar vifta med dem för att få sina storasyskon att skratta. Då upphör sjuklingsförmånerna att gälla.

Nu har de alla tre somnat, herr W har hoppat i badet och fru W försöker lugna ner sig tillräckligt mycket för att kunna gå och lägga sig. Vardagsdramatik av det här slaget kräver en god natts sömn, helt klart.

Allvarsfunderingar om föräldraansvar

Jag vill att mina barn skall få vara det de är. Känna att de duger som de är från början. Oavsett vad det är. Det kan handla om så grundläggande saker som sexuell läggning, eller om mer triviala ting som huruvida man vill eller inte vill vara med och klä ut sig på dagis. I ingen av dessa situationer, och alla som hamnar däremellan, vill jag medverka till att mina barn känner att de är fel.

Det finns några grundläggande värderingar som jag vill föra vidare till mina barn. Som att alla människor är lika mycket värda – oavsett kön, sexuell läggning, hudfärg, religion, inkomst eller vad det nu kan vara. Det är grundvalen för de demokratiska värden jag står för och djupt och sant inne i mig tror är rätt. Jag vill också att mina barn skall bli människor som bryr sig om andra människor. Men det vill jag ju att de skall VÄLJA att bli för att de vill det. Det funkar liksom inte om de är snälla mot andra för att de vet att jag vill att de är det. Och man kan fundera på vad man menar med att ”föra vidare” värderingar.

För mig betyder det nog att jag lever som jag lär. Att jag själv följer mina principer och värderingar i det jag väljer att göra. För barn gör man gör och inte som man säger.

Men hur gör jag när mina värderingar, eller det faktum att jag vill leva ut dem, riskerar att skada mina barn?

Så här: Familjen W har fått en stoor påse med ärvekläder från kusinerna S, till lillasyster och mellansyster. Där finns en del i lillasysters storlek, en del till mellansyster – och faktiskt en del i storebrors storlek också! Vilken tur, eftersom storebror blev rätt så besviken när han hörde att det inte var några kläder till honom. Problemet uppstår när man tittar på kläderna. Kusinerna S är nämligen tjejer allihop, men den påföljden att så gott som alla kläderna är rosa, har ganska markant tjejigt snitt och mycket blommor och fjärilar på sig. Och problemet uppstår inte hos storebror. Han tycker byxorna med blommor är fina, och reagerar inte alls på att tröjan är rosa med utställda ärmar. (Och om vi för stunden försöker bortse från att han säkert delvis ville ha kläderna för att han också ville ha NÅGOT.) Problemet uppstår hos mig. En stor konflikt uppstår i mig.

Å ena sidan vet jag ju att det skulle kunna bli väldigt jobbigt för storebror att gå till dagis iklädd den rosa tröjan med utställda ärmar, för även mitt rödstrumpejag inser att det är en tjejig tröja. Han är fyra år, och förstår inte vad det skulle kunna innebära att ha den på sig på dagis. Och mamman i mig vill under inga som helst omständigheter försätta honom i en situation där han riskerar att bli mobbad eller utstött. Å andra sidan tar det emot något alldeles väldigt mycket att lägga världens värderingar om kläderna på honom och säga till honom att den tröjan kan du inte ha för den är så tjejig. Och du är ju kille. Det går så emot allt det jag (tror) att jag står för och vill förmedla till mina barn.

I detta ligger det många saker. Det handlar om att jag inte vill nedvärdera det som är tjejigt. För vad är det för fel med att vara tjej? Det handlar om att jag inte vill ge något av mina barn känslan av att vara fel, av att känna fel, av att vilja fel. Det handlar nog också om att jag gärna vill att mina barn skall bli sådana människor som vågar stå för sin åsikt, som vågar stå för det de tror på. Och djupt inne i mig känner jag att då måste jag också göra det. Inte bara med ord, utan också i handling.

Men vill jag bedriva korståg mot världens orättvisor genom mina barn? Hur snällt är det att låta sina barn leva i en värld med en uppsättning värderingar hemma, och sen låta dem ta smällen när de går ut i en verklighet med en helt annan uppsättning värderingar? Översatt – hur snällt är det att låta storebror ha kusinernas ärvda tjejkläder hemma där det är helt OK och ingen fryser ut honom för det, och sen låta honom gå till dagis eller skolan i samma tjejkläder där det skulle anses väldigt konstigt och kufiskt? Det skulle ju vara otroligt grymt. Och det är absolut inget jag vill göra mot mina barn. Verkligen inte.

Vilket är mitt föräldraansvar? Är det mitt ansvar att försöka föra vidare de grundvärderingar jag själv står för? Är det mitt ansvar att INTE göra det, att försöka skapa individer som tänker själva och skapar sina egna värderingar? Är det mitt ansvar att försöka skapa och forma mina barn så att de får en enkel start i livet som möjligt, så att de slipper ta smällar och utanförskap i vad som skulle kunna uppfattas som onödan?

Som förälder kan, och skall, jag hjälpa mina barn att förstå hur världen fungerar, både det som jag tycker är bra och det jag tycker är dåligt. Då kan mina barn själva välja vilka strider de vill ta, och vilka värderingar de är beredda att slåss för. Detta tror jag att de flesta föräldrar vill. Hur gör man då när man vill förmedla till sina barn att så här ser världen ut, det tycker jag inte om – jag skulle vilja att världen såg annorlunda ut, men det är nog bäst att du anpassar dig till världens värderingar för annars kan du råka illa ut? Har jag inte då accepterat världens värderingar och lever jag verkligen som jag lär då? Hjälper jag dem eller stjälper jag dem? Kan man göra så med en fyraåring? Och om man inte kan göra så med en fyraåring – när kan man då förklara sådana här saker? För mig känns det som om det skulle kunna bli svårt att först leva efter världens värderingar tills barnen är gamla nog att förstå ovanstående resonemang – och sen försöka få dem att förstå mina värderingar. Det känns liksom som om loppet redan är kört då. Och samtidigt vill jag ju ABSOLUT inte skada mina barn eller göra livet svårare för dem än jag måste.

Och kanske gör jag en höna av en fjäder. Det är ju inte kläderna som gör mannen. Eller?

Det viktigaste är i alla fall att målet är att barnen skall bli lyckliga. Och att de skall få bli lyckliga på sitt sätt, hur det sättet än ser ut. Och att vi är två stycken som vill hjälpa dem dit.

Mycket vatten och många bilar under broarna

Jodå, i torsdags skulle herr W köra och hämta storebror och mellansyster som var hos kusinerna G och lekte på eftermiddagen/kvällen. Han skulle hämta dem vid sju, och körde iväg kvart i. Fem över ringde han och sa med mörk röst: Jag blir sen, jag har kört och krockat...

Inget hände med någon av de som satt i de TRE bilarna som var inblandade, tack och lov. Det hände vid järnvägsundergången. Vid järnvägsundergången där det inte får plats två bilar i bredd. Alltså har bilarna som kommer uppifrån lämna företräde. Alltid. Herr W kom uppifrån på väg ner, och då stod det redan en bil och väntade. Bilen framför herr W börjar köra, men tvärnitar strax efter eftersom han nog plötsligt kom på att han (ju) skulle släppa bilen som kom nerifrån, på väg upp. Bilarna som möttes hann stanna, nästan nos mot nos under järnvägen, men herr W lyckades inte få stopp på våran stora familjebussbil i tid, utan brakade rätt in i bilen framför, som i sin tur brakade in i bilen mittemot... Bilen i mitten blev ganska knycklad... Tack och lov skadades ingen, men det blev ju en hel del skador på i alla fall de andra bilarna. Vår verkar ha klarat sig väldigt bra. Nummerplåten fram blev VÄLDIGT knycklad av dragkroken på bilen framför. Så knycklad att man inte kunde läsa den alls. Verkstaden sa dock att om det går att få fast en ny nummerplåtshållare så är det det enda som ur säkerhetssynpunkt behöver bytas. Och så var där ett liiiitet skrapmärke på kofångaren i plasten, men det betalar vi INTE 4500 kronor för att fixa. Det kostar nog att betala självrisken för lagningarna av de andra bilarna.

Vad jag sa när han ringde (apropå herr W:s kommentar när undertecknad blev påhoppad av en stolpe i november)?? Som den goda hustru och medmänniska jag är var min första fråga:
- Hur mår du? Hur mår de andra?

Min andra fråga var
- Skall jag ringa till faster G och säga att vi blir sena?

Min tredje fråga var
- KAN vi åka och hämta barnen i bilen - rullar den?

Under tiden tänkte jag faktiskt inte skadeglada tankar. Jag tänke "Åhhh neeeej, han kommer att vara på ett 7-h-s humör när han kommer hem, då är han inte god att tas med." Egoistiskt, ja. Skadeglatt, nej.

Så var det med det. Slutet gott. Allting gott. Om vi bara får startat tredjebilen i morgon så den kan ombesiktigas så att den ÄNTLIGEN kan säljas!

Kvantitet och kvalitet - och cyberspace

Men vadnu?!

Skrev just ett mycket animerat inlägg om min morgon som innefattat byte av bilbatteri, bil som ÄNDÅ inte startat, inte fullt logisk utskällning av herr W för att bilen inte gick igång (dessutom väckte jag barnen under utskällningen, tio i sju), halvt brottslig färd till en verkstad där bror väntade på att bli hämtad enligt överenskommelse, och en något lugnare färd tillbaka till staden och civilisationen.

Kan väl sammanfatta det så här: att man har tre bilar på två körkort är inte alltid samma sak som att ha två bilar att köra med (även om det tack och lov föll sig så i dag).

Argumentationsteknik - liten blir större

Så här gör storebror för att få lov att följa med sin pappa på cykeln när han skall hämta bilen på verkstaden - fast bilstolen inte är i bilen och måste transporteras till bilen samtidigt med storebror.

Planen att hela familjen skulle åka och hämta bilen skrinlades när det uppdagades att lillasyster W hade över 39 graders feber. Pappa W bestämde sig då för att ta cykeln till verkstaden och ta cykeln i bilen på hemvägen. Att cykla är ju jätteroligt tycker storebror och vill VÄLDIGT gärna följa med. Mamma och pappa W försöker förklara att det inte går, eftersom bilstolen sitter kvar i andra bilen hemma, och utan bilstol kan ju inte storebror åka med hem. Mamma och pappa W höll andan och väntade på utbrottet som skulle komma när vi ännu en gång förklarade för honom att han inte kunde följa med. Men vi kunde faktiskt andas ut. Rätt så gnälligt var det i och för sig, men storebror började faktiskt argumentera med oss. Han kom med det ena förslaget efter det andra.

"Men mamma, det finns ju en stol på cykeln, jag kan visst åka med hem!"
"Varför kan man inte ha den stolen i bilen - jag har ju hjälmen på mig när jag cyklar?"
"Pappa kan ha bilstolen på pakethållaren när vi cyklar."
"Pappa kan hålla bilstolen i handen när vi cyklar."
Bäst var nästan när han föreslog att pappa först skulle cykla ner till verkstaden med bilstolen, och sen komma hem och hämta storebror för en ny vända till verkstaden.
"Men, vi kan ta med cykelkärran och så kan vi ta bilstolen i den. Då kan jag sitta på pappas cykel och då KAN jag följa med och hämta bilen."

Vi var tvungna att ge upp för denna logik. För det skulle faktiskt kunna funka (fast vi inte var helt hundra på att cykelkärran skulle få plats i bilen...).

Och man skall ju ge positiv uppmuntran när han gör rätt. Så pappa W kopplade på cykelkärran med bilstol och cykelställ i, cyklade ner till verkstaden med son på pakethållarstolen, knycklade in kärran i bilen och hängde cykeln bakpå och kom sedan lyckligen hem med bilen.

Som för övrigt varit på verkstaden för att en stolpe bråkade lite med oss när fru W skulle svänga in på tomten en grå dag i november.

Under regnbågen

Häromdagen när mamma W kom hem efter jobbet satt resten av familjen vid köksbordet. Efter lite småprat kom pappa W på att det var något som mellansyster W ville fråga mamma om. Först förstod mellansyster inte riktigt vad det var pappa menade, men när hon väl kom ihåg blev hon eld och lågor. Det var något hon ville ta fram, så långt kom både herr och fru W. Men VAD? Vad, vad vad, VAD?

"Jag vill ha den där som du brukade bädda till lillasyster på, under regnbågen!"

Pannor rynkades, huvuden skakades, minnen rannsakades, men vi kunde inte förstå vad det var hon menade. Till saken hör också att mellansyster W även i vanliga fall slarvar en del med uttalet när hon pratar. Det blir inte ett dugg bättre när hon är frustrerad för att vi inte förstår vad hon säger. Kontraproduktivt - ja, men så är det.

Eftersom herr och fru W gärna vill vara pedagogiska, försökte vi få henne att förklara på något annat sätt. Vi frågade frågor som "är det en sak?", "är det en leksak?", "vilken färg har den?". Men hon fortsatte envist att säga:

"den där som du bäddade till lillasyster på, under regnbågen!"

Argare och argare blev hon. Till slut tog ungen resolut saken i egna händer och stegade in i gästrummet och pekade på klädkammardörren.

Och när vi väl förstod vad hon menade var det så självklart - och så bra beskrivet! Det hon ville ha var babygymet, där en av leksakerna som hänger ner är en tygregnbåge. Såklart!

Mer tandläkare och summering av jullovet...

Ja, julhelgen genomlevdes under i och för sig trevliga former, men under inverkan av maxdos panodil. Tanden blev ju inte precis bra. En vecka efter att de drog den fick jag komma tillbaka och spola rent igen eftersom det blivit inflammerat i såret efter tanden. Riktigt inflammerat. Nu fick jag lite starkare piller (tack!) och antibiotika. Nu har det snart gått en vecka till och inflammationen har blossat upp på nytt. Det känns som om det aldrig kommer att bli bra. Och då är det ändå bara en tand (eller rättare sagt en icke-tand) som strular lite.

Fru W är inte så bra på långvarig, molande värk. Jag blir sur och gnällig och tycker oproportionerligt synd om mig själv. Är det dessutom så att värken kommer sig av något som även gör mig trött och hängig och att jag inte orkar med (som tex en infektion) ökar grinigheten exponentiellt med mängden saker jag ville gjort men inte orkade. Ingen bra kombo under ett jullov precis innan undertecknad skall knalla tillbaka till jobbet. Lägg därtill en vääääldigt förkyld make, febriga och tillika gnälliga barn som hostar tills de kräks så är katastrofen om inte faktum så väldigt nära.

Och ändå har det, hör och häpna faktiskt varit ett rätt så bra jullov. Lillasyster W har fyllt ett år, haft kalas, vi har haft julkalas hos oss med alla fru W:s mammor, pappor, bröder och deras familjer. (Ja, så många av varje är det ju inte förstås.) Men med den närmaste kärnfamiljen blir vi nio vuxna och sex barn (och ett på väg - dock inte i familjen W). Vi har som sagt var hunnit med att ligga däckade allihopa i någon slags superförkylning, vi har promenerat lite (mellan skurarna - vi har haft osannolikt grått och tråkigt väder hela jullovet), vi har fixat nyårsmiddag för herr W:s bror med familj (fyra vuxna, fem barn) som blev riktigt bra och nyårig - och så har vi spelat julklappsspelen 742 gånger.

Imorgon är det dags för allvaret - back to work för fru W. Den mentala förberedelsen är minimal. Därför känns det rätt så bra att det är tre dagar när det nästan inte är någon annan där, så att jag kan gona in mig i lugn och ro och mjukstarta. Det var i alla fall tanken när jag valde att börja direkt efter nyår. Vi får väl se hur det blir i verkligheten.

Ja, summering av året kommer kanske så småningom, men inte just nu!

Gott Nytt År på er allihopa!