Har den senaste tiden läst om kroppsfixering, skönhetsideal och operationer. Har läst saker som fått mig att gå igång. Som fått mig att reflektera över mig själv och hur jag själv tänker, känner och reagerar. Läs gärna:
Englas inlägg om beslutet att operera brösten
Ebbas inlägg - en reaktion på Englas
Annas inlägg - en reaktion på de båda första
Ketchupmammans inlägg, som är helt fristående och inte alls en reaktion på någon av ovanstående
Artikel om Johanna Koljonens twitterinitiativ "Prata om det"
Det här är mina oerhört spontana reaktioner efter att ha läst inlägg och artiklar ovan. Spontana. Ganska råa. Inte särskilt eftertänkta. Tyck gärna.
Åhhh. det här är så j-a svårt. Var går gränsen för att ta hand om sig på ett sunt sätt och att vara kroppsfixerad på ett osunt sätt? Egentligen handlar det väl mindre om VAD man gör än VARFÖR man gör det. Har sällan sett någon som rackat ner på en bröstförminskningsoperation på grund av ryggont, eller på en gomspaltsoperation. Att röra på sig och äta rätt och väga lagom mycket för att undvika sjukdomar, smärta och uppnå fysiskt välbefinnande är också ganska okontroversiellt. Men att träna 7 dagar i veckan för att få mindre rumpa, sluta äta för att komma i en eller två storlekar mindre kläder känns mer åt det osunda hållet.
Men det går ju inte att dra en tydlig gräns här. Det är inte svart eller vitt. Och mina känslor inför vad som är vacker och hur jag vill se ut är så tvingande sammanknutet med vad samhället har för värderingar och skönhetsideal, vilka bilder jag matas med från reklampelare och i filmer och på TV, att jag inte ser hur vi kan skilja dem åt. Hur ska man kunna veta vad som kommer av yttre påverkan, och vad som
kommer av inifrån? Och var går gränsen för att negativ yttre påverkan -
vi VILL ju ingå i ett sammanhang, och med det kommer också behovet av
att anpassa oss efter gruppen.
Jag har svårt att se att jag hade tänkt så mycket på det lilla häng jag har på magen om det inte funnits miljarders med platta, vältränade magar exponerade överallt. För den stör mig egentligen inte alls praktiskt. Den fungerar i alla väsentliga avseenden precis som den ska. Jag är inte på något sätt överviktig. Jag har fött fyra barn. Men den stör mig, det erkänner jag. Jag är inte bekväm i en tröja som lämnar magen bar på stan.
Och DET i sin tur stör mig extremt mycket. För intellektuellt känner jag så starkt att världen ska skita i hur jag ser ut. Jag ska vara ren och inte lukta illa, för det kan störa min omgivning och påverka dem negativt. Man kan vid vissa tillfällen kräva klädsel av särskild sort för att visa att man förstår de sociala spelreglerna (kom inte i galaklänning till en begravning tex). Men annars - hands off!
Är det mer OK att synpunkter på hur folk ser ut ur ett skönhetsidealsperspektiv än ur ett hälsoperspektiv? Ibland känns det så. Det är OK har ha åsikter om jeansmodeller till vissa rumpor, eller huruvida folk (företrädesvis kvinnor) borde "klä bort" sina extrakilon eller framhäva den lilla byst de ändå har. Men det är inte OK att ha synpunkter på folks övervikt ens om det är uppenbart att övervikten innebär en hälsofara för dem.
Och det här med att vilja känna sig knullbar (läs Annas inlägg ovan)... Jag vet inte. Å ena sidan förstår jag precis vad hon menar. Å andra sidan sprätter något till i mig när jag läser det och jag blir så arg! Är det DET som är målet med min kropp - att den ska vara sexuellt attraktiv? Och hur långt ska man vara beredd att gå för att bli det? Massor av frågor myllrar och vill inte riktigt sortera sig. Är den biologiska driften att fortplanta sig så stark att det faktiskt ÄR ett av de högsta målen med vår existens att vara sexuellt attraktiva? Och om vi tror att det är, och ska vara så - är det då rimligt att samhället - vi tillsammans - sätter upp så ouppnåeliga ideal för vad som är attraktivt att massor av både tjejer och killar går runt och mår jättedåligt för att de inte ser ut som retuscherade reklambilder? Är det rimligt oavsett om det är ett viktigt mål med vår existens? FINNS det verkligen ETT sätt att se ut på som är universellt vackert, och om inte - har man bara haft en jäkla otur som fötts på fel ställe?
Det är ingen enkel fråga på något sätt. Det är inte enkelt när massor av kvinnor mår dåligt (för det vet jag att de gör) för att deras bröst inte ser ut som de gjorde när de var 19, eller för att de hyser ängslan för att inte vara attraktiva nog för sina män. Det är inte enkelt när det finns killar som tror att de har för liten snopp, och vars högsta önskan är att genomgå en penisförlängning, eller att lägga in ett artificiellt sexpack på magen. WTF?! Vart är vi på väg?
Och hur i hela fridens namn ska jag skydda mina ungar från en människosyn som värderar en utifrån hur man ser ut och inte utifrån hur man är? Hur ska jag få mina tjejer och killar att känna, vilja och leva värderingen att det är vad man gör och hur man är mot varandra som är viktigt - inte hur man ser ut? Kanske ska jag inte det. Kanske är samhället så beskaffat att det är viktigare att vara snygg än snäll? Kanske är samhället så beskaffat att det är viktigare att ha en platt mage, stor snopp eller fast rumpa än att må väl?
I så fall vill jag ändra på det.
