Mina barn är oftast gulligast i världen. Ibland är de mindre gulliga. Som när 2,5-åringen lägger sig ner på parkeringen utanför dagis, sparkar med fötterna i marken på sin keps som han kastat ifrån sig och skriker och gråter och "jag vill inte INGENTING"...
Detta efter att ha pushat sin mamma närmare och närmare gränsen för ett totalt nervsammanbrott under en timmas tid hemma genom att inte vilja ta på sig tröjan - och brutit ihop över det, inte vilja ta på sig strumporna - och brutit ihop över att mamma ville det, VELAT ha på sig de nya skorna till dagis - och brutit ihop över att han inte fick det, inte velat komma fram från under vagnen (som han höll på att laga...) - och brutit ihop över det, inte velat gå ut på trappan - och brutit ihop över det, sedemera ute på trappan inte velat gå nerför densamma - och brutit ihop över det, glömt sin hammare och sin skiftnyckel på singeln - och brutit ihop över det. osv osv osv osv osv. Detta ledde till slut till att MAMMAN bröt ihop på dagisparkeringen, och med en unge gråtandes och snorandes i famnen och en halvt släpandes bakom sig äntrade hon något sammanbiten dagis efter att ha konstaterat att personalen inte KUNDE ha missat hennes eget verbala högljudda utbrott eftersom ALLA fönstren var öppna... Tadaaa!!
Denna morgon var alltså inte helt lyckad. Annat än att båda barnen faktiskt verkade tycka det var rätt skönt att bli av med sin labila mamma när de väl var insläpade på dagis. Bägge lekte och sa knappt hejdå när jag gick. Och själv skämdes jag nästan för att jag tyckte det skulle bli skönt att komma till jobbet... Så kan det vara ibland. Sen skämdes jag såklart. Mina barn är värda bättre än en mamma som skriker och ryar och släpar in dem på dagis.
Och efter sådana här morgnar önskar jag att jag kunde vara lite mer latinsk (eller nåt) och inte bry mig om ifall jag kommer lite sent, inte tycka att det är så jobbigt med den otroliga ljudvolymen. Egentligen undrar jag varför man (läs "jag") blir så irriterad över alla dessa sammabrott och utbrott. Jag VET ju att det är ett helt naturligt led i utvecklingen, att han på typiskt 2,5-årsvis testar gränser, testar hur världen (och mamma) fungerar (eller inte fungerar...). Och ändå. Jag kan lyckas hålla mig pedagogisk till en viss gräns. Sen blir jag också 2,5 år och minst lika högljudd som han. Frågan är om det är något bra eller något dåligt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar