Innan barnen W kom hade undertecknad någon slags idé om BRIO:s pedagogiska träleksaker och i stort sett inte så mycket annat i husets leksaksbestånd. Plastleksaker som blingar och låter och blinkar göre sig icke besvär - barnens egen kreativitet skulle uppmuntras. Dessutom skulle leksaksbeståndet inte vara alltför stort.
MOWAHAHAHAHA!
De blingande, plingande, blinkande, spelande plastleksakerna breder ut sig i vardagsrummet från den hörna dit de var förvisade för början. Först var det en hylla med några lådor och några lite större saker lösa. Sen utökades hyllan med några stora plastbackar på golvet. När lådorna blev lite för många i olika varianter inhandlades en kista till en del av dessa saker. Den blev snabbt för liten och den första hyllan ersattes av en större hylla med mer plats för saker och fler backar. Ett litet tag där var det rätt OK. Ända tills billådan, docklådan, gubblådan, tåglådan och bokhögen plötsligt svämmade över igen. Backarna fylls i en rasande fart och nu räcker det inte med den stora hyllan, kistan, några plastbackar på golvet samt en stor korg för alla leksakerna. Leksaksspisen har fått flytta ut i köket, snickarbänken bor nu bredvid pianot, lillasyster W:s leksaker får inte plats alls, och alla de stoooora grejerna (som lektältet, den enorma nallen, bilbanan och liggunderlaget (fråga inte!)) har förvisats till biblioteket och plockas bara fram efter tjat.
Jag vill att barnens saker skall få finnas i huset. Jag vill att de skall kunna plocka fram dem själva, och jag gillar att de kan leka där jag har lite koll på dem. Men hur i hela fridens namn gör man för att stoppa leksaksinvasionen?
onsdag, mars 28, 2007
Nu har mormor och L åkt hem - igen
Och nu är:
Dessutom har Fru W fått en diger lista med saker att införskaffa till nästa gång:
Som ni förstår har vi haft fullt upp här de senaste dagarna. Det är dock inte bara därför det inte bloggats så mycket. Herr W har nämligen varit i London och utbildat folk, och tog då med sig husets laptop. Utan en laptop i vardagsrummet blir det inte mycket bloggat här. Att gå 10 meter till biblioteket till den stationära datorn som står där är heeelt otänktbart.
- Köksskåpen tvättade
- ALL tvätt tvättad och torkad utomhus!
- Spaljén skrubbad
- Farstutrappan tvättad och förberedd för målning
- Barnen W fullt vårekiperade med hjälp av mormor W:s plånbok (TACK!)
- Rishögen i trädgården nerklippt och slängd på tippen (TACK L!)
- Fönstren putsade (igen)
- Altanmöblerna skrubbade
- Altanen städad och grundligt sopad
- Garagenerfarten berövad på sin lövhög
- Allt sänglinne bytt och tvättat
- Bilen felsökt
- Trädgården planerad (dock inte grävd)
Dessutom har Fru W fått en diger lista med saker att införskaffa till nästa gång:
- "Skrapa-av-skorna-matta" till ytterdörren
- Kvast till altanen
- Teak-olja till ytterdörren
- Färg till yttertrappräcket (det som nu är tvättat)
- Penslar
- Altantvättmunstycke till högtryckstvätten
Som ni förstår har vi haft fullt upp här de senaste dagarna. Det är dock inte bara därför det inte bloggats så mycket. Herr W har nämligen varit i London och utbildat folk, och tog då med sig husets laptop. Utan en laptop i vardagsrummet blir det inte mycket bloggat här. Att gå 10 meter till biblioteket till den stationära datorn som står där är heeelt otänktbart.
torsdag, mars 22, 2007
Lillasyster besiktigad och godkänd
Jag fick ta med henne hem igen efter besöket på BVC. Hon har växt (nästan) som hon skall (viktkurvan gav sig lite, men det KAN bero på att hon är världens lataste bebis som bara äter tills hon inte är akuthungrig längre och sedan somnar... Mamma W får väl vara lite mer ihärdig i fortsättningen.) - och så fick hon sin första trippelspruta. Hon blev nog mest arg för att jag höll fast henne, sprutan verkade hon knappt märka.
Och så fick mamma W fylla i ett frågeformulär för att upptäcka signaler om postnatal depression. Mamma W "scorade" såklart, och fick ju förklara att det fanns anledningar som INTE har med barnen att göra. Alls. BM verkade förstå, och berättade att jag faktiskt kunde få träffa BVC:s/VC:s barnpsykolog/kurator om jag tyckte att jag behövde. Men hon berättade också att hon sett mycket högre poäng - helt utan anledning (eller i alla fall ingen annan anledning än just postnatal depression - och det har inte jag.) Det var ju i alla fall bra att veta att det finns hjälp att få om man behöver. Men just nu känns det inte alls nödvändigt.
Så - lite mått kanske? (Jag vet att mormor i alla fall vill veta.):
Vikt: 5365 g
Längd: 59,9 cm
Huvudomfång: 39, 8 cm
Och så fick mamma W fylla i ett frågeformulär för att upptäcka signaler om postnatal depression. Mamma W "scorade" såklart, och fick ju förklara att det fanns anledningar som INTE har med barnen att göra. Alls. BM verkade förstå, och berättade att jag faktiskt kunde få träffa BVC:s/VC:s barnpsykolog/kurator om jag tyckte att jag behövde. Men hon berättade också att hon sett mycket högre poäng - helt utan anledning (eller i alla fall ingen annan anledning än just postnatal depression - och det har inte jag.) Det var ju i alla fall bra att veta att det finns hjälp att få om man behöver. Men just nu känns det inte alls nödvändigt.
Så - lite mått kanske? (Jag vet att mormor i alla fall vill veta.):
Vikt: 5365 g
Längd: 59,9 cm
Huvudomfång: 39, 8 cm
tisdag, mars 20, 2007
Storebror har talat
När lillasyster W föddes fick vi en hel del blommor från släkt och vänner. Blommorna placerades ut i huset - och några glömdes sorgligt bort där de fick stå och vissna. Storebror såg en sådan och frågade varför blommorna såg så konstiga ut. Pedagogisk mamma W svarade att snittblommor inte håller så länge, att de är fina när man får dem, men sen dör de. Storebror såg ganska bekymrad ut, och gick sedan resolut fram till vaggan där lillasyster W låg, lutade sig över henne och sa allvarligt:
"Jag är ledsen H, men dina blommor är döda."
Sen gick han och lekte igen som om inget hade hänt. Mamma W hade fullt sjå med att torka skrattårarna och ångra att hon inte monterat upp kameror som ständigt filmade barnen. Det hade varit guld värt att ha detta på film!
"Jag är ledsen H, men dina blommor är döda."
Sen gick han och lekte igen som om inget hade hänt. Mamma W hade fullt sjå med att torka skrattårarna och ångra att hon inte monterat upp kameror som ständigt filmade barnen. Det hade varit guld värt att ha detta på film!
Erkännande...
Jag hade fel. USB-minnet fungerade. Skäms på mig som inte hade mer tilltro till min makes förmåga att kontrollera sitt humör. (Vilket till mitt försvar måste sägas ha sina rutiga och randiga orsaker. Eller trasiga och mosiga, vilket man vill.)
måndag, mars 19, 2007
Världens mest nyfikna...
...det är undertecknad. Jag är nog en av världens fem mest nyfikna människor. Jag kan köra förbi en polisbil, i vilken det sitter en civilklädd tjej/kvinna i min ålder i baksätet, och jag FÖRGÅS nästan av nyfikenhet. Har hon snattat? Har hon blivit väskryckt? Är hon kriminalare på väg till en brottsplats? Är hon kronvittne i en rättegång? Fantasin kan spinna loss både mycket och länge, men fru W kommer alltid att gräma sig över att inte få VETA. Att aldrig få klarhet i vad det verkligen var som hände eller hade hänt...
Det är ingen egenskap jag är stolt över. Men den är min. Och jag tror att den är orsaken till mitt nästan tvångsmässiga behov att förklara mig själv och mitt beteende för hela världen. Även helt okända människor, tex i väntrum hos läkaren, eller i matkön i affären. För om de till äventyrs är nästan lika nyfikna som jag vore det ju direkt oetiskt av mig att ständigt låta dem undra hur många månader det EGENTLIGEN är mellan barnen W - och framför allt VARFÖR i hela fridens namn man väljer att skaffa barn så tätt (om de nu tycker att det är tätt...). Inte för att det är en hemlighet att storebror W är byggd i ett provrör, medan båda småsyrrorna är gjorda på mer traditionellt sätt och kom som överraskningar båda två, och egentligen är det kanske lite väl tätt, men vad gör man? Man kanske inte behöver berätta det för hela världen. Världen kanske inte alls är så intresserad. Eller nyfiken.
Och se - där gjorde jag det igen! Nu finns det att läsa i bloggen för (teoretiskt sett) hela världen. Tur att inte hela världen läser här.
Det är ingen egenskap jag är stolt över. Men den är min. Och jag tror att den är orsaken till mitt nästan tvångsmässiga behov att förklara mig själv och mitt beteende för hela världen. Även helt okända människor, tex i väntrum hos läkaren, eller i matkön i affären. För om de till äventyrs är nästan lika nyfikna som jag vore det ju direkt oetiskt av mig att ständigt låta dem undra hur många månader det EGENTLIGEN är mellan barnen W - och framför allt VARFÖR i hela fridens namn man väljer att skaffa barn så tätt (om de nu tycker att det är tätt...). Inte för att det är en hemlighet att storebror W är byggd i ett provrör, medan båda småsyrrorna är gjorda på mer traditionellt sätt och kom som överraskningar båda två, och egentligen är det kanske lite väl tätt, men vad gör man? Man kanske inte behöver berätta det för hela världen. Världen kanske inte alls är så intresserad. Eller nyfiken.
Och se - där gjorde jag det igen! Nu finns det att läsa i bloggen för (teoretiskt sett) hela världen. Tur att inte hela världen läser här.
Var är minnet?
En mycket återkommande syn i vårt hus är herr W på jakt efter sitt USB-minne. (Och således efter sitt vanliga minne också, eftersom han ALDRIG kommer ihåg var han har lagt det.)
Letandet brukar börja med en vända genom jackfickorna på jackan han hade senast, näst senast och gången innan det. Där brukar det inte finnas. Sedan letar han vid datorn i biblioteket, och vid datorn i vardagsrummet (ja, vi har en laptop där...). Där kan det finnas, men oftast inte. Vanligtvis blir det då en vända till i jackan. Otroligt nog hittas USB minnet något oftare där vid letning nr två, men ingalunda alltid. Efter att ha snurrat runt i köket (där det förvisso finns mycket pryttlar och ställen där ett USB-minne kan gömma sig) händer det inte sällan att barnen W tillfrågas om de möjligen har LEKT med pappas USB-minne. Inte alls sällan visar det sig att de faktiskt har det, men väldigt sällan vet de var det är. Någon gång har det hittats i soffan.
Det allra vanligaste är att herr W till slut hittar USB-minnet i fickan på ett par byxor som ligger någonstans i sovrummet på väg till tvättkorgen (historien om klädernas väg i och ur tvättkorgen skall jag berätta en annan gång).
Lite längre ner har jag skrivit om mormors besök och den fantastiska uppfräschning av huset detta besök innebar. Och följaktligen inte bara av huset, utan även av tvätten. Även tvätten på väg till tvättkorgen visade det sig när jag hängde upp herr W:s byxor. Ur fickan trillade USB-minnet, rakt ner på tvättstugegolvet. Rent och fräscht som allting annat i huset. Det luktade också väldigt gott av sköljmedlet.
Huruvida USB-minnet fortfarande fungerar vet jag inte. Jag har inte hört herr W förbanna sitt öde ännu, så antingen fungerade det efter upptorkning, eller så har han inte vågat testa det ännu. Fru W tippar på det senare...
Letandet brukar börja med en vända genom jackfickorna på jackan han hade senast, näst senast och gången innan det. Där brukar det inte finnas. Sedan letar han vid datorn i biblioteket, och vid datorn i vardagsrummet (ja, vi har en laptop där...). Där kan det finnas, men oftast inte. Vanligtvis blir det då en vända till i jackan. Otroligt nog hittas USB minnet något oftare där vid letning nr två, men ingalunda alltid. Efter att ha snurrat runt i köket (där det förvisso finns mycket pryttlar och ställen där ett USB-minne kan gömma sig) händer det inte sällan att barnen W tillfrågas om de möjligen har LEKT med pappas USB-minne. Inte alls sällan visar det sig att de faktiskt har det, men väldigt sällan vet de var det är. Någon gång har det hittats i soffan.
Det allra vanligaste är att herr W till slut hittar USB-minnet i fickan på ett par byxor som ligger någonstans i sovrummet på väg till tvättkorgen (historien om klädernas väg i och ur tvättkorgen skall jag berätta en annan gång).
Lite längre ner har jag skrivit om mormors besök och den fantastiska uppfräschning av huset detta besök innebar. Och följaktligen inte bara av huset, utan även av tvätten. Även tvätten på väg till tvättkorgen visade det sig när jag hängde upp herr W:s byxor. Ur fickan trillade USB-minnet, rakt ner på tvättstugegolvet. Rent och fräscht som allting annat i huset. Det luktade också väldigt gott av sköljmedlet.
Huruvida USB-minnet fortfarande fungerar vet jag inte. Jag har inte hört herr W förbanna sitt öde ännu, så antingen fungerade det efter upptorkning, eller så har han inte vågat testa det ännu. Fru W tippar på det senare...
Livet med småbarn och aprilväder (i mars...)
Barn är oförutsägbara. Aprilväder är oförutsägbara. Fru W har en bestämd åsikt om att barnen bör komma ut åtminstone en liten stund varje dag (mest för barnens skull, men även för husets, faktiskt). Detta går inte alls ihop. Det blir nämligen ungefär så här, med söndagen som utmärkt exempel:
Vaknar ca kl 06.00 (en söndag) av att storebror tassar in i vårt sovrum med 13 nappar, 7 bilar och ett täcke. Tittar ut. Ser (och hör förvisso också) ösregn. Det är mörkt på himlen och uppehållsväder känns flera dagar bort. Byter på alla barnen, får på dem kläder och transporterar ner dem till frukost (1,5-planshus är INTE idealiskt när man har små barn). Under denna tid hinner solen titta fram två gånger, och däremellan kommer en häftig hagelskur. Barnen äter frukost, mamma W hinner bläddra igenom tidningen. Efter frukost konstaterar mamma W att hagelskuren övergått i jämngrått duggregn, och utevistelsen känns sådär lockande. Barnen W börjar leka. Kl 10 har de slagits tre gånger, lekt fint däremellan men nu börjar de bli rastlösa och lekarna blir mer och mer fysiska och "på gränsen". Kl 10 nånstans går också gränsen för om vi skall hinna gå ut innan lunch. Har vi inte börjat då är det nästan för sent. Fru W tittar ut - och kors i taket - det är fint! Minnesgoda läsare vet hur lätt det är att få storebror att vända på en femöring (inte alls lätt), så projekt "få ut alla barnen med minsta möjliga kalabalik" påbörjas. Och misslyckas. Men efter lite för mycket kalabalik, ganska mycket gråt och en hel del mutor (om vad vi skall göra ute, om vad vi skall få till lunch) - och tack och lov bra draghjälp av granntjejen som frågar om storebror vill komma ut och leka, är alla barnen W ute i trädgården. Vi knallar över till grannarna, och barnen börjar leka i sandlådan. Efter ungefär 5 minuter börjar det regna. Iskalla droppar som kommer från sidan. Fru W förbereder sig för akutevakuering. Barnen W brukar nämligen inte gilla när det blåser. Regn är ingen fara, men blåst är otäckt. Alla dagar utom denna. De leker glatt vidare som om inget har hänt. De vill inte alls gå in. Så vi stannar ute. Fru W tänker att lite regn inte är så farligt egentligen - när de är FÖR blöta får vi väl gå in och värma oss. Och vips - så är solen där igen! Det blir varmt och blåsten lugnar ner sig. Skam den som ger sig!
En timmer senare bär fru W in två skrikande barn för att göra lunch. Alldeles för sent. Barn är som sagt var oförutsägbara. Lunchtider är det inte.
Men präktiga fru W tröstar sig med att vi fått frisk luft, lite sol och gjort av med massor av energi (vilket underlättar kvällsläggningen enormt).
Kan också konstatera att dagens väder bestått av: regn, hagel, lite solsken, mycket gråa moln, mer hagel, och lite blåst. Just nu snöar det apmycket här. Vart tog våren vägen?
Vaknar ca kl 06.00 (en söndag) av att storebror tassar in i vårt sovrum med 13 nappar, 7 bilar och ett täcke. Tittar ut. Ser (och hör förvisso också) ösregn. Det är mörkt på himlen och uppehållsväder känns flera dagar bort. Byter på alla barnen, får på dem kläder och transporterar ner dem till frukost (1,5-planshus är INTE idealiskt när man har små barn). Under denna tid hinner solen titta fram två gånger, och däremellan kommer en häftig hagelskur. Barnen äter frukost, mamma W hinner bläddra igenom tidningen. Efter frukost konstaterar mamma W att hagelskuren övergått i jämngrått duggregn, och utevistelsen känns sådär lockande. Barnen W börjar leka. Kl 10 har de slagits tre gånger, lekt fint däremellan men nu börjar de bli rastlösa och lekarna blir mer och mer fysiska och "på gränsen". Kl 10 nånstans går också gränsen för om vi skall hinna gå ut innan lunch. Har vi inte börjat då är det nästan för sent. Fru W tittar ut - och kors i taket - det är fint! Minnesgoda läsare vet hur lätt det är att få storebror att vända på en femöring (inte alls lätt), så projekt "få ut alla barnen med minsta möjliga kalabalik" påbörjas. Och misslyckas. Men efter lite för mycket kalabalik, ganska mycket gråt och en hel del mutor (om vad vi skall göra ute, om vad vi skall få till lunch) - och tack och lov bra draghjälp av granntjejen som frågar om storebror vill komma ut och leka, är alla barnen W ute i trädgården. Vi knallar över till grannarna, och barnen börjar leka i sandlådan. Efter ungefär 5 minuter börjar det regna. Iskalla droppar som kommer från sidan. Fru W förbereder sig för akutevakuering. Barnen W brukar nämligen inte gilla när det blåser. Regn är ingen fara, men blåst är otäckt. Alla dagar utom denna. De leker glatt vidare som om inget har hänt. De vill inte alls gå in. Så vi stannar ute. Fru W tänker att lite regn inte är så farligt egentligen - när de är FÖR blöta får vi väl gå in och värma oss. Och vips - så är solen där igen! Det blir varmt och blåsten lugnar ner sig. Skam den som ger sig!
En timmer senare bär fru W in två skrikande barn för att göra lunch. Alldeles för sent. Barn är som sagt var oförutsägbara. Lunchtider är det inte.
Men präktiga fru W tröstar sig med att vi fått frisk luft, lite sol och gjort av med massor av energi (vilket underlättar kvällsläggningen enormt).
Kan också konstatera att dagens väder bestått av: regn, hagel, lite solsken, mycket gråa moln, mer hagel, och lite blåst. Just nu snöar det apmycket här. Vart tog våren vägen?
fredag, mars 16, 2007
mera...
Nu har hon även städat dörrkarmarna "där man står och håller sig när man tar på sig skorna". Sånt hinner jag aldrig...
så här slipper man städa sitt eget hus
Tag ett styck mor/mormor/svärmor, upplåt ditt hus åt henne och sambon i nödläge, kör henne några gånger till sjukhuset - och vips så är tvättstugan städad, torkrummet sanerat, diskmaskinen urplockad, tvätten hängd, veckohandlingen betald, rishögen i trädgården hopplockad, fläktfiltret diskat, fönstren putsade, snornäsorna torkade, soffan tvättad och herr W:s tröja lagad (något som INTE var sanktionerat av fru W). Nu väntar vi bara på att hon skall laga skorstenen, ta ner gamla persienner, laga bilen, måla huset, laga trappan och kanske byta taket.
Man kan tycka att det är att begära för mycket, men fru W har släppt alla hämningar och tar tacksamt emot all hjälp och väljer att snälltolka det som hjälp och inte kritik. Förhoppningsvis är det menat så också.
Man kan tycka att det är att begära för mycket, men fru W har släppt alla hämningar och tar tacksamt emot all hjälp och väljer att snälltolka det som hjälp och inte kritik. Förhoppningsvis är det menat så också.
tisdag, mars 13, 2007
Bara för "Friends"-fanatiker
Ni andra kommer ändå inte att förstå.
Chandler säger i ett avsnitt ungefär: "När jag var yngre använde jag humorn som en försvarsmekanism. Thank God I don't do that anymore!" (*MASSOR AV IRONI*)
Byt ut humor mot just "ironi" eller "sarkasm" (eller kanske behåll "humorn"?) så är det precis så jag känner mig just nu. Tur eller otur att man tillhör den ironiska generationen?
You judge!
Chandler säger i ett avsnitt ungefär: "När jag var yngre använde jag humorn som en försvarsmekanism. Thank God I don't do that anymore!" (*MASSOR AV IRONI*)
Byt ut humor mot just "ironi" eller "sarkasm" (eller kanske behåll "humorn"?) så är det precis så jag känner mig just nu. Tur eller otur att man tillhör den ironiska generationen?
You judge!
Faran av att inte kunna göra något konkret för att hjälpa
Ni som orkat läsa tidigare inlägg i denna blogg vet att min son har botat min förkylning med enorma mängder låtsassocker, och jag har också skrivit om min obetvingliga lust att peppra världen med julkort på mina barn. Nu har jag kokat ihop dessa två till en ny undermedicin - mina barns teckningar är naturligtvis det som kan hjälpa till att göra X bättre!! Och muntra upp övriga närstående. Man vill ju så gärna kunna göra något, och kan man inte göra något på riktigt får man hitta på något.
Så storebror och mellansyster W har idag ritat och målat för fulla muggar. Vattenfärgerna skvätte över hela köket (mamma och lillasyster W inkluderade), och mellansyster W var helt inne på löpande band-principen. Många papper gick det åt.
När mamma W kikade lite på teckningarna insåg hon dock att alla nog inte är helt lämpliga i ett sjukhusrum. De flesta av storebrors teckningar var genomgående svarta. Med vissa nästan osynliga inslag av mörkblått eller brunt. Inte så uppmuntrande kanske tyckte fru W som hade tänkt sig lite mer klara och roliga färger, mer i "barnteckningsstil" (fördomsfullt, jag vet, men ändå).
Fast eftersom X också målade teckningar i helt svart, eller gubbar i blodpölar när han var liten, kanske det är sånt han skulle uppskatta...
Så se upp gott folk, fru W:s iver att kunna hjälpa till slår lätt över och blir lite för mycket. Skulle ni hitta en svart vattenfärgsmålning i er brevlåda är det bara jag som försöker sprida lite glädje.
Så storebror och mellansyster W har idag ritat och målat för fulla muggar. Vattenfärgerna skvätte över hela köket (mamma och lillasyster W inkluderade), och mellansyster W var helt inne på löpande band-principen. Många papper gick det åt.
När mamma W kikade lite på teckningarna insåg hon dock att alla nog inte är helt lämpliga i ett sjukhusrum. De flesta av storebrors teckningar var genomgående svarta. Med vissa nästan osynliga inslag av mörkblått eller brunt. Inte så uppmuntrande kanske tyckte fru W som hade tänkt sig lite mer klara och roliga färger, mer i "barnteckningsstil" (fördomsfullt, jag vet, men ändå).
Fast eftersom X också målade teckningar i helt svart, eller gubbar i blodpölar när han var liten, kanske det är sånt han skulle uppskatta...
Så se upp gott folk, fru W:s iver att kunna hjälpa till slår lätt över och blir lite för mycket. Skulle ni hitta en svart vattenfärgsmålning i er brevlåda är det bara jag som försöker sprida lite glädje.
bubbelbarn
i alla dess bemärkelser. Mellansyster W har ääääntligen börjat upptäcka talets fördelar, och bubblar på å det värsta. Är man inte relativt insatt i sammanhanget kan det vara i princip omöjligt att förstå vad hon pratar om. Men hon pratar obekymrat vidare. Lillasyster W bubblar hon också - fast det är för att hon är förkyld. Riktigt riktigt snorförkyld. Stackars liten, det är inte lätt när man inte vet hur man gör när man andas genom munnen istället. Storebror W:s "bubblande" händer mest i sömnen. Han drömmer något kopiöst just nu, och vaknar flera gånger per natt. Oftast är han ledsen eller arg över något han drömt, och oftast är det något som hänt på dagen som bubblar upp under natten. Häromnatten var han mäkta arg på sin far som vägrade hämta lastbilen och bussen (som storebror lekt med hos en kompis tidigare på dagen)... I natt var han ganska arg över att han inte fick stänga av TV:n, och låg och ropade i sömnen - "JAG skall stänga av TV:n, JAG vill!". Detta föranlett av att mellansyster W nu börjat vilja hjälpa till med denna viktiga syssla på kvällen innan läggningen.
Så nog bubblar barnen W alltid.
Så nog bubblar barnen W alltid.
torsdag, mars 08, 2007
lite solsken tränger trots allt in
För nu är den här igen - solen! I alla fall en liten stund. Efter sju sorger, åtta bedrövelser och alldeles för mycket pengar hade familjen W äntligen fått tummen ur och beställt markiser (i december...). De levererades dock inte förrän under februari månad, eftersom mätgubben som var här och mätte hade mätt fel. I vilket fall som helst hade jag börjat ge upp hoppet om att någonsin få använda dem, eftersom det har regnat konstant sedan de kom upp. Men idag hände det!
Typiskt nog hade mamma W släpat ut barnen W idag på förmiddagen (det blev liksom inte av igår), för vi behövde VERKLIGEN komma ut allihopa. Just idag hade det dock varit smartare att vänta till eftermiddagen, men vem kunde ana det?
Dagens utflykt blev trots allt bra. I dimman traskade vi iväg ner till sjön och på vägen förbi jourbutiken tyckte storebror att det absolut var dags för bullar. (Att klockan var kvart i elva och vi egentligen skulle äta lunch när vi kom hem stod inte högt på hans agenda.) Mamma W gav efter och trots det tvivelaktiga i en lunch bestående av en banan och en kanelbulle, blev det en väldigt trevligt utestund idag. Barnen plaskade i ALLA vattenpölar, blev alldeles för blöta om fötterna, hade väldigt roligt åt sothönorna som dök i vattnet - och åt upp både banan och bulle. Vilket är mer än man kan säga om den för sent serverade lunchen som de inte åt alls. Så frågan är om det inte är bättre med en faktiskt äten banan/bulle-lunch än en icke-äten lunch bestående av lax och grönsaker... Mitt samvete är i alla fall rent. Jag har serverat dem den nyttiga lunchen, men jag kan inte - tänker inte - tvinga dem att äta. Mat skall vara roligt, och det kommer de nog på så småningom.
VAd barnen W anbelangar hade utflykten nog kunnat hålla på fortfarande. De ville INTE gå hem. Tråkmamma W fick dock avbryta den på grund av materialfel. Hon frös.
Typiskt nog hade mamma W släpat ut barnen W idag på förmiddagen (det blev liksom inte av igår), för vi behövde VERKLIGEN komma ut allihopa. Just idag hade det dock varit smartare att vänta till eftermiddagen, men vem kunde ana det?
Dagens utflykt blev trots allt bra. I dimman traskade vi iväg ner till sjön och på vägen förbi jourbutiken tyckte storebror att det absolut var dags för bullar. (Att klockan var kvart i elva och vi egentligen skulle äta lunch när vi kom hem stod inte högt på hans agenda.) Mamma W gav efter och trots det tvivelaktiga i en lunch bestående av en banan och en kanelbulle, blev det en väldigt trevligt utestund idag. Barnen plaskade i ALLA vattenpölar, blev alldeles för blöta om fötterna, hade väldigt roligt åt sothönorna som dök i vattnet - och åt upp både banan och bulle. Vilket är mer än man kan säga om den för sent serverade lunchen som de inte åt alls. Så frågan är om det inte är bättre med en faktiskt äten banan/bulle-lunch än en icke-äten lunch bestående av lax och grönsaker... Mitt samvete är i alla fall rent. Jag har serverat dem den nyttiga lunchen, men jag kan inte - tänker inte - tvinga dem att äta. Mat skall vara roligt, och det kommer de nog på så småningom.
VAd barnen W anbelangar hade utflykten nog kunnat hålla på fortfarande. De ville INTE gå hem. Tråkmamma W fick dock avbryta den på grund av materialfel. Hon frös.
onsdag, mars 07, 2007
Lite dämpad
Familjen W har fått tråkiga sjukdomsnyheter om närstående. Inget jag vill gå in på här, men det har fått undertecknad att fundera en del. På vad som är viktigt och hur man på bästa sätt kan vara ett stöd. Och på barnen. Å ena sidan är det jättejobbigt att inte kunna gå och dra täcket över huvudet och vägra gå upp när man är sådär riktigt ledsen. Samtidigt Å andra sidan är det nog rätt bra att barnen finns och hindrar en från att bryta ihop fullständigt. Det är ju inte deras fel att livet är så orättvist. De skall inte behöva avstå från alla roliga saker bara för att mamma och pappa är ledsna och egentligen helst av allt skulle vilja sitta hemma och deppa. Jag menar inte att man inte får visa dem att man är ledsen, för det är klart att man måste kunna vara ledsen inför dem också. Jag ÄR ju ledsen. Men om det bara går har jag lovat mig själv att försöka tillåta mig att vara glad OCKSÅ. Och göra saker som är roliga för barnen. Fast det känns svårt. Väldigt svårt. I alla fall just nu.
Funderade ett tag på att lägga ner bloggen eftersom det kändes fullständigt oviktigt att skriva om våra petitessproblem med trotsiga treåringar och matvägrande systrar. Funderade lite till och kom fram till att det skulle jag inte alls göra. För det tror jag inte att X skulle vilja heller. Alls. Lite jävlar anamma får vi väl ändå plocka fram i oss. Annars kan vi ju inte hjälpa X alls. Inte blir han gladare av att vi sitter och deppar. Eller hur?
Kanske kan man få lite perspektiv på tillvaron och kanske kan man uppskatta vardagen mer. Inte blir den tråkigare eller mindre värd att skriva om för det.
Nä, jag skall gråta när jag är ledsen, men framför allt skall jag slåss som en furie för att X skall få den bästa vård som finns att få. Som sagt var. Lite "jävlar anamma" finns det fortfarande kvar i fru W. Så det så!
Carpe diem.
Funderade ett tag på att lägga ner bloggen eftersom det kändes fullständigt oviktigt att skriva om våra petitessproblem med trotsiga treåringar och matvägrande systrar. Funderade lite till och kom fram till att det skulle jag inte alls göra. För det tror jag inte att X skulle vilja heller. Alls. Lite jävlar anamma får vi väl ändå plocka fram i oss. Annars kan vi ju inte hjälpa X alls. Inte blir han gladare av att vi sitter och deppar. Eller hur?
Kanske kan man få lite perspektiv på tillvaron och kanske kan man uppskatta vardagen mer. Inte blir den tråkigare eller mindre värd att skriva om för det.
Nä, jag skall gråta när jag är ledsen, men framför allt skall jag slåss som en furie för att X skall få den bästa vård som finns att få. Som sagt var. Lite "jävlar anamma" finns det fortfarande kvar i fru W. Så det så!
Carpe diem.
Vi slapp!
Än så länge i alla fall. Ingen kräksjuka här ännu. Frågan är bara hur mycket man skall isolera sig - och hur mycket man KAN isolera sig för att slippa få vissa sjukdomar...
Fru W:s oförmåga att producera inlägg här beror på annat. Namnfest för lillasyster W bland annat. Som de hedningar barnens föräldrar är döps nämligen inte barnen kyrkligt. Namnen firas istället högst prosaiskt med kalas hemma och lite prat om namnen och varför det blev just de namn det blev. Kan tilläggas att lillasyster W:s båda förnamn betyder "strid" och "kämpe"... Det visste vi inte när vi valde dem, men förmodligen passar de ganska bra.
Liten rolig detalj kring namngiviningen - eller snarare kring presenterna (som såklart följer doptraditionen). Båda systrarna W:s namnfester har resulterat i en bra smyckeskrinsbas för tjejerna. Flera fina halsband och armband har de fått - och så en och annan sparbössa. Men när storebror W hade sin namnfest var det många som fick huvudbryderier. Mormor W och L var konsekventa och gav storebror ett halsband (i egen design med ärvt guld och ärvda stenar), men resten hade problem. Det blev mycket bra såklart, många fina sagoböcker och någon extra sparbössa blev det. Men jag undrar om folk får lika mycket huvudbryderi när pojkar döps traditionellt? Skall bli intressant att se presentskörden när barnens W:s tvillingkusinpojkar döps.
Fru W:s oförmåga att producera inlägg här beror på annat. Namnfest för lillasyster W bland annat. Som de hedningar barnens föräldrar är döps nämligen inte barnen kyrkligt. Namnen firas istället högst prosaiskt med kalas hemma och lite prat om namnen och varför det blev just de namn det blev. Kan tilläggas att lillasyster W:s båda förnamn betyder "strid" och "kämpe"... Det visste vi inte när vi valde dem, men förmodligen passar de ganska bra.
Liten rolig detalj kring namngiviningen - eller snarare kring presenterna (som såklart följer doptraditionen). Båda systrarna W:s namnfester har resulterat i en bra smyckeskrinsbas för tjejerna. Flera fina halsband och armband har de fått - och så en och annan sparbössa. Men när storebror W hade sin namnfest var det många som fick huvudbryderier. Mormor W och L var konsekventa och gav storebror ett halsband (i egen design med ärvt guld och ärvda stenar), men resten hade problem. Det blev mycket bra såklart, många fina sagoböcker och någon extra sparbössa blev det. Men jag undrar om folk får lika mycket huvudbryderi när pojkar döps traditionellt? Skall bli intressant att se presentskörden när barnens W:s tvillingkusinpojkar döps.
torsdag, mars 01, 2007
Nervös väntan...
... på att se om vi lyckats undvika vinterkräksjukan eller inte.
Fru W stegade käckt ner till dagis i morse, med alla barnen nerpackade i eller på annat sätt kopplade till vagnen i det regntunga vädret. Dagens plan var lite vila på förmiddagen, Skandia-representantbesök, dagishämtning och biblioteksbesök med alla gangstrarna efter dagis. Den planen gick i stöpet.
På dörren till dagis stod nämligen "vi har ett fall av vinterkräksjuka 28/2". Vi vände och gick hem igen. Till barnens stora förtvivlan.
Men eftersom de var på dagis igår (28/2) finns det ju en överhängande risk att de redan är smittade. Inkubationstiden skall enligt smittskyddsinstitutet är inkubationstiden 12-48 timmar. Än så länge är vi "home safe" (dvs ingen har kräkts och ingen har klagat över ont i magen), men vi vet ju inte att vi har klarat oss förrän i morgon eftermiddag/kväll.
Alltså - dagen kommer att spenderas hemma, i spänd och nervös väntan. Undertecknad lider dessutom av lindrig hypokondri och mår nog lite illa nu... Eller? (Man känner ju inte aaaalls efter extra noga nu helller!)
Fru W stegade käckt ner till dagis i morse, med alla barnen nerpackade i eller på annat sätt kopplade till vagnen i det regntunga vädret. Dagens plan var lite vila på förmiddagen, Skandia-representantbesök, dagishämtning och biblioteksbesök med alla gangstrarna efter dagis. Den planen gick i stöpet.
På dörren till dagis stod nämligen "vi har ett fall av vinterkräksjuka 28/2". Vi vände och gick hem igen. Till barnens stora förtvivlan.
Men eftersom de var på dagis igår (28/2) finns det ju en överhängande risk att de redan är smittade. Inkubationstiden skall enligt smittskyddsinstitutet är inkubationstiden 12-48 timmar. Än så länge är vi "home safe" (dvs ingen har kräkts och ingen har klagat över ont i magen), men vi vet ju inte att vi har klarat oss förrän i morgon eftermiddag/kväll.
Alltså - dagen kommer att spenderas hemma, i spänd och nervös väntan. Undertecknad lider dessutom av lindrig hypokondri och mår nog lite illa nu... Eller? (Man känner ju inte aaaalls efter extra noga nu helller!)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)