och om någon undrar (mer än omtänksamma Saring) vart Fru W har tagit vägen, kan jag bara återigen säga att de verkliga livet tar TID!
Den senaste veckan har innehållet allt från avslutningsfest på jobbet (6 dec), julmingelfest hos svägerskan (9 dec), födelsedag med firande som inte alls var planerat i år och julbord (10 dec), öroninflammation från he-et (natten till 11 dec) inkluderandes bilfärd till Axessakuten mitt i natten, apoteksbesök mitt i alla vattenmassorna i Mölndals centrum (11 dec), vattenläcka i taket i badrummet (kväll 12 dec), en panikutryckning kl 7 på morgonen för att undsätta bensinstrandad make på väg till jobbet mitt i all rusningstrafik som inte precis blev bättre av alla översvämningarna (12 dec), sjuka barn som MISSADE luciafirandet (13 dec - ingen julclementin här alltså), en herr W som fick "fira" sin födelsedag (13 dec) med att vara hemma från jobbet för att fru W låg som en däckad sill och helst av allt ville hugga av sig huvudet för att örat gjorde så ont, barn som efter ett snabbt besök hos doktorn fick dunderantibiotika mot typ allt som finns (öroninflammation, mykoplasma, bronkit...)...
Och nu är jag här. Jag som skulle vila några dagar och sen föda barn. Yeah right! Graviditetsklådan har också återvänt med förnyad styrka (kan ha att göra med de piller jag till sist fick för öronontet), så det blir nog en vända till antenatal på Östra imorgon. Antingen får ungen komma NU, eller så kan den vänta tills vi hunnit bli friska och jag har faktiskt har hunnit vila lite.
En sak som var BRA denna veckan var i alla fall att vi slapp magsjukan som kusinerna åkte på efter julbordet. Än så länge i alla fall.
Nu skall jag gå och klia hål på mina händer och fötter och invänta det magiska klockslag då jag får ta mer klipiller. Inte nog med att man har massa "sjukor" - dessutom skäms jag lite för allt jag stoppar i mig. Det kan aldrig vara bra i längden. Fast just nu bryr jag mig inte om längden. Jag vill bara att det skall sluta klia och sluta göra ont i örat.
Jag hoppas jag har godare nyheter nästa gång jag hinner sätta mig vid tangentbordet. Eller att jag i alla fall är på lite bättre humör. Håll ut gott folk! Jag kommer igen!
1 kommentar:
Helt klart har det undrats och spanats här inne hos Fru W, tappade ju förmågan att kommentera ett tag men nu är jag här igen!
Ingen bäbis, jag trodde nästan det är det blev så tyst här, men nu är det inte lång tid kvar innan kliningar försvinner, onda sparkar och extrem orörlighet är ett minne blott! Kanske det redan är det? Må gott!
Kram
Skicka en kommentar