Om blommiga byxor och spindelmannenkjolar

Det är så j-a (förlåt!) skönt att inte vara ensam! Att inse att man faktiskt inte är ensam om att fundera i dessa banor och inse att det finns fler som försöker. Ibland känns det inte så. Ibland känns det nästan hopplöst när killen på dagis blir övertalad av sin mamma att inte vara lucia i luciatåget, fast han egentligen vill det.

Att känna att man inte har tänkt käpprätt åt skogen när man försöker balansera upp den oerhört traditionella världens värderingar. Faktiskt - störa dem lite, där man kan. Jag vill inte mosa mina barn genom att använda dem som något slags murbräcka i genusdebatten och kasta ut dem helt värnlösa i världen. Men jag tänker inte trycka på dem andras värderingar heller. Jag MÅSTE balansera upp en del hemma när jag ser hur det ser ut i världen, på dagis, i skolan - ja överallt. När jag ser hur det ser ut klädaffärerna med knivskarp uppdelning mellan kill- och tjejkläder blir det nödvändigt för mig att inte sortera bort de till sonen ärvda jeansen bara för att de har en broderad blomma på benet. Och om vi kan säga till tjejerna att det inte spelar någon roll vad har för färg på overallen, vill jag kunna säga så till killarna med - även om det innebär att overallen blir rosa. Men nånstans där går gränsen även för mig - "mosgränsen".

Om mina barn inte kan känna att de är bra som de är (oavsett om de gillar att ha på sig klänning eller mantlar eller kanindräkter) - hur ska de kunna låta andra vara bra som de är? Om de inte kan känna att jag accepterar dem och älskar dem som de är - hur ska de kunna älska och acceptera sig själva?

Jag längtar efter en värld där den som tycker om prinsessklänningar ska få ha på sig det - oavsett om man har snopp eller snippa. Jag längtar efter en värld där det är lika accepterat att någon med snopp gillar rosa som det är att någon med snippa gör det. Och jag längtar efter en värld där det inte nedvärderas att gilla rosa.

I vilket fall - LÄS blogginlägget som Anna (Ett mercyfuck i Svensonville) har skrivit!!!

Joråsåatt...

Det är mycket Star Wars hemma nu. Storebror älskar Star Wars Lego, och spelar så mycket Wii han får. Leker med riktigt Lego gör han också - med Star Wars gubbar. Och så fick han en kortlek av en kompis i veckan - med figurerna från Star Wars på.

Lillebror vill ju inte vara sämre. Han gjorde under gårdagen en riktigt bra imitation av Darth Vaders väsande och rosslande andning. Och halva natten med förresten. Han är helt enkelt, riktigt, riktigt snorrosselförkyld. Tur att det finns Bricanyl. Och kaffe.

Så vi VAB/VAM:ar idag - jag och barnen. Jag vårdar sjuka barn. De vårdar sjuk mamma. Och alldeles nyss satte vi pappan i familjen i en bil till flygplatsen. Han har sedan länge planerat en grabbresa till Budapest denna helg. Undrar om förkylningen visste det när den planerade sitt besök hos familjen W?

Helgens målsättning: Pappan ska komma hem till ett hus med i alla fyra ytterväggar, innehållandes en fru (levande) och fyra barn (levande och någorlunda mätta). Det får räcka så.

Barnlogik

Syskonen W leker tillsammans i vardagsrummet. Med barns logik och tendens att beskriva allt de gör i dåtid.

Storebror: "Vi var från andra länder och pratade andra språk. Jag var från Australien. Det är JÄTTELÅNGT bort från Sverige!"

Storasyster: "Jag var OCKSÅ från Australien."

Storebror (patroniserande och förklarande, men inte argt): "JAG var från Australien. Du får vara från Thailand. Det är också jättelångt bort från Sverige."

Storasyster (accepterande): "Jag var från Thailand. 'Scheed groj tjia tjia'" (pratar låtsasutrikiska)

Storebror: "Och så förstod vi varandras språk fast det inte var samma. Vad sa du?"

Ungefär så. Mitt i snoret, hostan och den allmänna risigheter blev det plötsligt så fint och enkelt. Det gör så med livet, barnen. Ställer till det nåt alldeles väldigt ibland - och är ändå så alldeles självklart det finaste och viktigaste och underbaraste man har. På ett lågmält sätt.

"Vem ska du gå och bli ihop med?"

...frågar maken när jag går hemma och gastar med i Melissa Horns "Lät du henne komma närmre".
(Frågan är särskilt föranledd av textraden: "Hur ska man älska nån, som har älskat nån förut?")

En ganska rolig fråga om betänker att vi varit tillsammans i mer än halva mitt liv (snart 20 år), och gifta i snart 10. En ganska rolig fråga om man betänker hur lätt en ensamstående 4-barnsmorsa skulle ha det på singelmarknaden...

"Jo, förstår du, jag har en lista här på potentiella kandidater. Jag ska bara springa ifatt dem först..."

Alltså. Man behöver inte mena allt man sjunger.

När det känns så självklart

Jag är ingen ängel. Absolut inte världens bästa mamma. Ingen perfekt hustru. Men lite självgod kan jag vara ibland, och det tänkte jag vara nu.

När det känns så självklart enkelt att stanna hemma från jobbet för att barnen är sjuka. När den prioriteringen inte är svår. Gud vad det är skönt! Att slippa slitas mellan lojaliteter och slippa känna att man måste be om ursäkt för att man inte kan var på tre ställen på samma gång.

Ska jag vara ärlig (och det ska man ju vara) så beror det väl inte bara på mig. Jag har ett jobb som accepterar att barn blir sjuka ibland. En chef som grälar på en om man jobbar för mycket. Men det är ett jobb med någorlunda krav på mig, en tjänst och ett uppdrag som kräver synliga och konkreta resultat - ofta framtagna i motvind. Ett jobb som lätt slukar alldeles för mycket tid och engagemang från resten av livet - för det är ju samtidigt väldigt roligt. Innan barnen var det svårare att dra gränsen. Efter barnen, fram till nu, har det varit lättare, men inte enkelt. Det har alltid varit självklart att barnen går före jobbet, men lojaliteterna har ändå varit delade och dubbla. Det har funnits tillfällen då jag varit väldigt frustrerad över att behöva vara hemma med febriga barn - även om det var självklart att vara hemma.

Men det har hänt något inuti mig, något har förändrats. Jag vet inte vad, och jag vet inte när. Den präktiga prestationsprinsessan i mig som alltid vill göra bra (bäst), alltid vill vara den som fixar och löser de omöjliga problemen, som alltid vill ställa upp - verkar gilla barn - mina barn - mer än kollegor. Frustrationen är, om inte helt borta, så i alla fall mycket, mycket liten.

Inget ont som inte har något gott med sig!

Mamma, titta jag kan!!

Det underbara med en omedelbara och hämningslösa glädje när ett litet barn lärt sig något nytt. Något hen fått erövra alldeles själv. Lycka.

Under huden, in i hjärtat

Mia Skäringer bloggar igen. Äntligen. Läs, gråt, skratta - men framför allt KÄNN. Känn livet precis som det är. Jag är villkorslöst förälskad.

Trädgårdsdax

Ja, det är en evighetsmaskin. Trädgården alltså. Med tanke på hur mycket biomassa en ordinär villaträdgård producerar på ett år funderar jag starkt på att satsa på biomassa och bli stenrik. Måste vara bättre än att betala för att få slänga det på tippen...

Undrar också varför det man vill ha bort i sin trädgård verkar vara livskraftigare än förkylningsvirus, och det man vill ska växa (som typ gräs i gräsmattan) behöver mer vård än nobelporslinet (som inte ens fick diskas i vatten) för att överleva.

Men så har jag också en gräsmatta full av mossa, maskrosor och groblad, en humlerot under altanen som sticker upp sina skott mellan plankorna istället för snyggt klättrande längs väggen (där når jag att ta bort dem), en blomsterrabatt full med smultron och vallmo (i och för sig rätt trevligt med smultron) och barnens klätterträd är ett gullregn.

Men det funkar för oss. Faktiskt. Jag är glad som en speleman när jag äääntligen lyckas klippa gräset, och börjar tycka det är höjden av ordning när i alla fall några av gräskanterna under staketet är ansade.

Tre dagar kvar. Sen semester. Sjuka människor som jag längtar dit, inte så mycket för vilan som för att vi då får tid att RÖJA i trädgården. Men rosé eller sangria (mmm, sangria) på altanen efteråt är inte dumt det heller.

Dags igen?

Funderar lite på livsprioriteringarna här, sittandes på jobbet i en avfolkad korridor, havandes erbarmerligt svårt att motivera någon som helst form av arbetsinsats. Är man normalt funtad om det bästa botemedlet mot att somna vid skrivbordet är att återuppta en halv(hel-?)död blogg?

Förmodligen inte. Men jag är glad ändå. För jag har inte somnat. Tralalala!