söndag, juli 26, 2009

Saknad, sorg och minnen

Jag har inte satt upp några bilder på min lillebror. Jag hade inga bilder uppe innan heller. Och jag har inga bilder uppe på min stora lillebror - han som fortfarande lever. Något i mig VILL inte sätta upp bilder på min lilla lillebror "bara" för att han är borta - död. Om jag hade haft mycket foton uppe på familjen innan hade det kanske varit en annan sak. Men nu hade jag inte det. Och skulle jag sätta upp bilder på folk känns det som om det vore minst lika viktigt att sätta upp bilder på de som är i livet, de som fortfarande finns här. Och om jag skulle sätta upp bilder på alla jag älskar och vill påminnas om skulle det bli ganska fullt på väggarna.

Å andra sidan skulle det kanske hjälpa att ha lite bilder framme. Kanske är det ett vettigt sätt att sörja på? Fast jag har mina sorgeknep i alla fall. Musik i allmänhet och några sånger i synnerhet är väldigt starkt. Spela "Somewhere over the rainbow" med Israel Kamakawiwo'ole så går den rakt in i hjärtat. Det är egentligen både "Somewhere over the rainbow" och "What a wonderful world" i ett slags medley. Den ville min bror skulle spelas på hans begravning. Så blev det såklart.

Den dagen han dog, satt jag bredvid honom i soffan, höll hans huvud och vätte hans mun med vatten. Syrgasapparaten brummade, annars var det alldeles tyst i lägenheten. En märklig tystnad med tanke på att vi var nästan tio personer där. Någon gång då och då hördes en snyftning eller en suck. Jag stod inte ut med att detta var det min bror skulle höra de sista timmarna i livet. Så jag sjöng för honom. Jag sjöng just dessa två sånger - för det var de som kom ut när jag öppnade munnen. Och jag hade ingen aning om att han redan hade valt ut dem.

Jag tror inte på ödet. Jag tror inte på Gud. Jag tror att när man dör är det slut. Jag tror inte det finns något liv efter detta, eller något ställe dit man kommer. Men jag är i alla fall väldigt glad att det var just de två sångerna som kändes rätt att sjunga för honom, där i soffan. Jag vet inte om han hörde mig - han var väldigt, väldigt dålig. Men jag hoppas det. Jag hoppas att han kände all den kärlek vi alla som var där hade för honom.

"Someday you wish upon a star,
wake up where the clouds are far behind you.
Where troubles melt like lemon drops,
high above the chimney tops,
that´s where you'll find me."

Min modiga lillebror. Jag älskar dig.

lördag, juli 18, 2009

Resa med blandade känslor

Familjen W åker i morgon hem till mormor W och L för att stanna några dagar. Det hade vi planerat att göra någon gång i sommar. Att det blir just nu är för att det är "gravsättning" av onkel W. Min lillebrors aska ska strös eller sänkas i havet på måndag. Det var så han ville ha det, och självklart är det då så det ska bli. Vi kommer att vara där tillsammans med andra människor som älskade och brydde sig om honom. Och det kommer att bli vackert. Det kommer att bli fint. Men det kommer också att bli sorgligt. Oförståeligt sorgligt. Det kommer att bli gråt-och-snor-sorgligt.

Jag skulle aldrig välja att inte vara med. Självklart ska jag vara med. Men jag ser inte bara fram emot det. Det är med blandade och motstridiga känslor jag reser imorgon. På måndag ska jag minnas och sakna min lillebror. Lite mer än en vanlig dag.

Små, små barn tar stor, stor plats

Familjen W har en socialt intensiv semester. Både hemma och borta. Och när man är borta inser man hur ofantlig mycket plats en så liten människa som lillebror W tar. Inte för att den pyttelilla människan tar så mycket plats i sig. Men alla grejer! Bilstolen, babysittern, vaggan, vagnliften, vagnen i sig, blöjor, selar, extrakläder, nödmatgrejor (ersättning, kokt vatten, flaska) - det är ingen hejd på det hela. Just nu känns vårt hus alldeles för litet. Och bilen ÄR för liten. En sjusitsig familjebuss. Det är som ett stort skämt. Därför har vi nu begåvats med Thules största takbox i serien Atlantis. En resa till kommer det kanske att kännas att vi har plats med hur mycket grejer som helst. Sen kommer takboxen förmodligen också att känns lite trång. Familjen W har en tendens att fylla den plats/yta/volym som finns - nästan hur stor den än är. För finns det ändå plats kan man ju ändå...

Det är faktiskt tur att den lilla,lilla människan inte tar så mycket fysisk plats. För då hade vi nog fått ge bort honom....

fredag, juli 17, 2009

om det allra allra viktigaste

Efter en riktigt dålig dag, med tårar och skrik och en mamma som inte alls orkar vara vuxen och hantera konflikter som hon borde, blir skrikmamman påmind om det som är riktigt viktigt. Om att vi får vara här tillsammans. Och att det är viktigt, och bra, att vi är olika och inte precis likadana allihop. Det blir gnissligt, och det blir jobbigt, men också roligt och spännande och oväntat och underbart. Imorgon ska skrik-och-gråt-mamman vara borta. Imorgon ska bli en bättre dag. En dag där mamman och pappan och barnen faktiskt får vara tillsammans och se varandra, uppleva varandra. Även om det är en trotsig 2,5-åring, en tjurskallig 5,5-åring, en lite gnällig men mycket följsam 4-åring och en inte alltid helt nöjd liten, liten ny människa.

Jag ska sakna min lillebror, och verkligen verkligen njuta av mina fantastiska barn och världens bästa man. För de finns här och nu.

lördag, juli 11, 2009

Inte idag heller

Hur länge barn sover verkar inte ha något samband med när de går och lägger sig. Alls. Däremot verkar det ha ett negativt samband med när deras föräldrar gick och lade sig. Klockrent. Om barnen somnar sent, och föräldrarna också somnar lite senare än vanligt (vilket ofta hänger ihop i ett positivt samband), vaknar barnen SENAST klockan halv sju. Absolut senast. Gärna tidigare, och gärna på dåligt humör (vilket är en följd av att de sovit alldeles för lite på natten - eftersom de somnade senare än vanligt - ännu ett positivt samband). Inte den eller de timmarna senare som de somnade på kvällen. Som förälder kan man fundera på hur man ska tackla detta. Gå och lägga sig när barnen gör det? Oftast inte helt görbart. Hushållet har andra sysslor som behöver utföras, och detta göres i casa W ofta efter barnen gått och lagt sig. Tvätten tvättar inte sig själv till exempel. (Jo, det gör den faktiskt, men den hänger inte upp sig själv, eller viker ihop sig snyggt i garderoberna...) Min taktik är helt enkelt att klara sig utan så mycket sömn. Än så länge går det rätt så bra. Men hittar ni en snarkande hög någonstans i närheten av Göteborg (kanske på Maxi eller så), är det stor chans att ni har hittat mig.

fredag, juli 10, 2009

Lugn och skön semester

...har vi inte här hemma. Familjen W har idag varit på Liseberg (och sluppit regn) - barnen W har åkt diverse karuseller och konsumerat ofattbara mängder socker. En snabb vända hemom - och sen var storbarnen med undertecknad på utomhusteater (med lite regn, men det gjorde inget). Alldeles för sent hemma, vi fick hoppa badet idag IGEN, de har ännu inte somnat - men kanske kanske kanske sover de en halvtimme längre imorgon eller så. Fast då vaknar väl lillasyster W som inte fick följa med på teatern...

Fru W (eller som vi också kan kalla henne - "relativt-nyförlöst-och-inte-helt-nöjd-med-figuren"-fru W) tyckte tydligen att vågen var lite för snäll för henne. Hon hörde förvånat sig själv beställa en Lisebergsstrut i glasskön (3 stora kulor glass, mjukglass och chokladsås...), och blev ännu mer förvånad när hon åt upp HELA glassen. Tänker nog inte träffa vågen på några dagar. Så att vi kan fortsätta vara vänner menar jag...

onsdag, juli 08, 2009

Jag kunde!

Och jo - jag har klarat av att både lämna och hämta på dagis, se till att bebis är någorlunda nöjd under tiden - utan att själv krevera. Rutiner har vi inga att tala om för lilleman, men det funkar faktiskt hyfsat ändå. Bara man hela tiden är inställdpå att inget blir som man har tänkt sig... Men det kan bli bra ändå.

Saknar...

Lyckades igår beställa bilder till lillebror-tackkorten. Fastnade då i de gamla albumen och bilderna på datorn. När jag ser bilder på min egen lillebror - onkel W - som inte längre finns, blir saknade så tydlig och skarp. Han kommer aldrig mer att få lillayster att skratta högt. Han kommer aldrig mer att leka med barnens lera och inspirera dem till de märkligaste konstverk. Men jag är så oerhört glad att han gjorde det när han kunde. När vi kunde.

Carpe diem.

Sommar och spikes i håret

Ja, det blir väl den här månadens inlägg... Skämt åsido. Antingen får jag skärpa mig, eller så får jag nog lägga ner bloggen.

Sommaren har helt enkelt tagit oss med storm. Och det har lillebror också. Fast han bara är sex veckor är det som om han alltid funnits hos oss. Det går inte att tänka sig familjen utan honom. Fast jag förundras över hur ett så litet barn kan ta så mycket plats. Hela huset är fullt av "lillebror-attiraljer". Vaggan, bilstolen, liften till vagnen, babysittern, skötbordet, filtar, kuddar och små mössor precis överallt. Och i garaget tar nu vagnparken över fullständigt. Och så mycket tvätt de genererar! Inte så stora plagg, men många varje dag går det åt. Är det inte lite kiss vid sidan av blöjan, så är det ersättning eller kräks. Eller både och. Tur att fru W har en soltorka-tvätt-fetisch - jag fullkomligt ÄLSKAR att torka tvätten utomhus.

Just den här dagen har varit ganska produktiv. Fru W har hunnit med att gå en promenad alldeles själv, fått 1,5 timmars egentid hos frisören, tvättat (se ovan), klippt gräsmattan, varit med familjen och badat, ätit glass, städat köket, badat lillebror och bakat bröd. Dessutom har jag varit en god konsument och försökt sätta mig in i takboxarnas förlovade värld. För jo - vi behöver en sån nu. Absolut. Inte ens en sjusitsig bil klarar av en sex-personers-familj med packning (se ovan för lillebror-packning). Så - takbox - here we come!

Igår fick storebror äntligen en dröm uppfylld. Han har länge pratat om att han vill ha spikes i håret (fast han kallar det taggar). Hans ömma moder inhandlade då för ändamålet lämplig hårprodukt (efter att ha konsulterat personalen i affären), och förfärdigade konstfullt spikes efter storebrors anvisningar. Systrarna ville inte vara sämre, fast de ville vara enhörningar - så de fick varsitt horn de också. Den smarta modern gjorde detta någon timme innan det var dags för bad, för att kunna tvätta bort konstverken lagom till läggdags. Detta var alltså igår. Idag, 4 schampotvättar och en diskmedelstvätt senare kan storebror fortfarande göra spikes, och syrrorna ser ut som om de inte tvättat luggen på 3 veckor.

Mental note to self - använd ALDRIG Dax Wax igen. Någonsin.

(Den trendmedvetne läsaren hade säkert kunnat upplysa mig och andra mindre kunniga om att Dax Wax förvisso är oerhört bra för att göra spikes, men helt omöjligt att tvätta bort. Det kunde i alla fall min frisör...)

Semestern har bara börjat för familjen W, och vi har massor med roligheter som väntar på oss - planerade och oplanerade. Jag hoppas kunna återkomma liiiite oftare än en gång i månaden hädanefter...