Fem dagar innan herr och fru W skulle åka till London för en barnfri helg började fru W:s enda "frambrutna" visdomstand bråka med en käck liten inflammation. Tack och lov funkar folktandvården här superbra, så jag fick komma ner direkt och rensa och spola (och få lite skäll av tandis för att jag inte borstar tillräckligt noga...). Åtgärden funkade, för efter några dagar kändes det helt OK. Enligt tandis stränga order skulle jag skölja med bakteriedödande medel två gånger om dagen i två veckor (verkligen besvärligt eftersom man skall borsta tänderna, skölja noga - och sen VÄNTA minst 30 minuter innan man sköljer... inte så lätt när man är van att stupa i säng när man borstat färdigt...). Men jag gjorde det i två veckor (nästan helt enligt order), OCH borstade med den lilla vinkelborsten som jag fått.
Men inte sjutton hjäpte det. Så fort jag slutade skölja kom inflammationen tillbaka. Jag rinde tandis igår, fick tid idag kl 17.30 och tänkte att det passade ju väldigt bra, för då kunde herr W hinna hem och ta barnen. Och det hade han också lätt hunnit - om han inte haft tid på banken för att diskutera våra lån... Eftersom alla potentiella barnvakter antingen var bortresta eller på julklappsjakt var det inget annat att göra än att ta med barnen ner till tandläkaren och hoppas att de skulle kunna sitta stilla de 10 minuter det brukar ta att rensa och skölja och få skäll. Lite nervöst var det dock, så jag preparerade dem minutiöst. "När vi kommer till tandläkaren skall ni sitta på stolar i samma rum som mamma och tandläkaren och ni måste vara tysta och sitta stilla." Jag försökte berätta vad som skulle hända och att jag inte skulle kunna prata och så. När vi kom till väntrummet var storebror nog mäkta trött på mammans tjat. Jag frågade honom vad vi kommit överens om, och han bara suckade "jag VET", till svar. Stackars barn.
In i tandläkarrummet, med världens bästa sköterska som verkligen tog hand om barnen och såg till att de kunde sitta i barnfåtöljer och knödde in vagnen så lillasyster kunde se mig ordentligt, och barnen uppförde sig faktiskt riktigt bra. De satt i sina stolar och tittade med stora ögon på medan tandläkaren kollade lite på röntgenbilder och kikade lite i munnen.
Fru W var lite taggad för jag ville verkligen få en tid efter jul för att ta bort skräptanden - den gör ju inte precis någon nytta och lägga massor av extra tid på att borsta och tandtråda för att inflammationen inte skall komma tillbaka (allstå, jag brukar ju borsta tänderna, mer än de flesta om ni frågar min familj, men den här tanden har tagit dubbelt så lång tid att borsta som alla de andra tillsammans....). Så när tandläkaren försiktigt började förbereda mig på att det nog var bäst att vi tog bort den var jag inte sen att instämma. Kanske var jag lite för ivrig, för efter ytterligare en snabbkoll på röntgenbilderna vände sig tandis om och sa: "Är du redo för utdragning nu då?"
Nu - som i nu-på-en-gång alltså? Nä, inte ett enda dugg redo var jag för det. Och alla barnen som satt i illstirrade på mamman i tandläkarstolen - hur skulle de någonsin våga gå till tandläkaren igen? (Mamman har nämligen tagit bort en visdomstand innan, och det var inte EN tår som föll då kan jag säga...) Men tandis och sköterskan var så lugna och sa att jodå, det kan vi visst det, och jag ville så gärna bli av med skrället att jag sa ja.
Tack och lov kom herr W precis i tid för att transportera ut barnen innan tandis började med grovgörat. Men jag tror faktiskt att det hade gått bra ändå. Jag grät inte alls, skrek inte, pep inte ens. Lite nervöst var det och lite spände jag mig, men inte värre än att jag hade kunnat låta bli om barnen varit där. Nu kunde jag ju släppa loss lite mer...
Så nu sitter jag här, med barn som fortfarande vill gå till tandläkaren (mellansyster berättade livligt hur hon skulle gå in i rummet, sätta sig i stolen, låta tandläkaren fälla ner stolen och gapa jättestort), med en vidsdomstand mindre, en bedövning som har släppt och en tilltagande molande värk i hela käken. Och inte får jag ta mer panodil förrän klockan elva. Sov gott allihopa, för det kommer inte jag göra.
torsdag, december 20, 2007
söndag, december 16, 2007
Fyraåringsfightande
Vi har en hel del heeeelt öppna konflikter just nu, storebror och jag. En helt vanlig morgon är fylld av gallskrik, från-ryggmärgen-neeeeej, "vill inte", "aldrig nånsin" och "det är tråkigt", sagt med hans allra tjurigaste, buttraste röst. Vad jag än föreslår så är det fel och resulterar i illvrål, krokodiltårar som hoppar ut ur ögonen på honom och så två småsystrar som inte alls gillar stämningen som blir. Mellansyster blir väldigt mycket mellanbarn och försöker lätta upp stämning och skoja lite och vara sådär gullig som bara hon kan vara -alternativt hämtar det jag bett storebror hämta... Lillasyster är inte riktigt så slipad. Hon gillar inte att det skriks och gapas, och inte att mamma lägger massa tid på någon annan än henne - så hon bidrar till kaoset genom att skrika och dra mig i benet hon med.
Från mitt håll sett söker han verkligen den öppna konflikten. Varje sak som skall göras innebär illvrål, gallskrik, NEEEEJ, och "vill inte". Det kan vara att ta på sig kläder, att välja (eller inte välja) kläder, borsta tänderna, gå ut i hallen för att klä på sig till dagis, vilka ytterkläder man skall ha på sig, om man skall eller inte skall stå på ståbrädan. Hämtningen är likadan - om inte ännu mer stereotyp. Mamma W äntrar dagis med fullt vinterklädd lillasyster på armen. Mellansyster W blir glad av att se oss och kommer springandes och kramas. Storebror har blivit förvarnad av de andra barnen och försvunnit in i kuddrummet längst in. Mamma W går in i kuddrummet där storebror gömt sig bakom en kudde eller under en madrass. Jag försöker skoja lite och frågar de andra barnen var storebror är - har han gått hem eller? De pekar på kudden och när jag inte tar bort en så gör de det. Resultatet blir att storebror gallskriker NEEEEJ! NEEEEJ! NEEEEJ! Jag vill inte gå hem!!!! på gränsen till hysterisk på 10 sekunder blankt. Mamma W säger att det är roligt att du har roligt på dagis men nu måste vi gå hem. Ofta får jag bära ut honom i hallen efter att ha bett honom sådär 15 gånger att gå ut själv. Bärandet sker alltid, undantagslöst, under det att storebror skriker "Jag skulle gå SJÄLV!" varpå en ganska irriterad mamma W informerar om att han hade ungefär 14 chanser att får gå själv, men inte gjorde det. Sedan kläs storebror på under högljudda protester och rymningsförsök. Under tiden har lillasyster W passat på att undersöka halva dagis, svettandes i sin vinteroverall. Mellansyster W har för länge sedan tröttnat på att vänta och gått in börjat leka något igen, vilket såklart gör att hon inte alls vill gå hem när storebror väl är påklädd. Alternativt har hon redan blivit påklädd och börjar bli väldigt varm och grinig hon också. Mamma W har inte heller tagit av sig sina ytterkläder för att inte inge storebror några knasiga tankar om att vi skall stanna på dagis, så undertecknad svettas såklart som en gris under brottningen med storebror.
Ja, sådär håller det på. Hela dagarna känns det som. Det är väl inte alldeles sant, men det känns verkligen så. Och jag förstår det inte. Eftersom hans beteende antingen resulterar i att jag blir tokarg och gapar och skriker och bär mig åt sådär som man verkligen alls vill göra som en bra mamma, eller att han får gå och bära sig åt någon annanstans eftersom vi inte vill lyssna på hans vrål och skrik borde det inte vara något han strävar efter. Han får sällan eller aldrig som han vill när han bär sig åt sådär. Jag vill inte belöna hans beteende. Och ändå är det som om han får något slags belöning ut av det - eftersom han fortsätter.
Jag har funderat väldigt mycket över vad det kan vara. Vad är det han egentligen vill, vad är det han bråkar om? Testar han "bara" gränser? Försöker han få uppmärksamhet (för tiden är ju begränsad när man har två småsyskon att dela den med)? Handlar det om självbestämmande eller något slags integritetsgränssättning?
Jag inser att jag förmodligen går in på dagis med ett kroppsspråk som tydligt visar att jag redan är beredd på konflikten, på gap och skrik och på att få bära ut honom i hallen. Jag tycker ju inte att jag gör det, men han ser uppenbarligen saken på ett annat sätt. Samtidigt som jag känner att jag måste sätta en gräns för vad som är acceptabelt beteende så är det förmodligen inte det bästa sättet att själv bryta ihop och blir arg och galen. Å ena sidan känns det halvbra att med (milt) våld tvinga på honom kläderna och bära ut honom i hallen, å andra sidan känns det inte heller särskilt bra att gapa och skrika på honom tills han gör som jag säger. Men jag blir ledsen, jag blir trött och vääääldigt frustrerad när inget jag säger verkar fungera, när det känns som om allt jag får tillbaka är gap och skrik och neeeej och "dumma mamma". Det känns inte bra när det känns som om det är det enda jag hör.
Så nu skall vi försöka med en ny strategi. Eftersom alla barnen tycker att vi leker för lite med dem, och alla försök att leka med ett av barnen avbryts av något annat barn, skall vi nu försöka hitta lite tid att ge dem var och en för sig. Utan de andra i närheten som kan ta över leken eller kräva helt annan uppmärksamhet. Kanske kan det få alla barnen att känna sig lite mer sedda och det i sin tur kanske lugnar ner vardagen här hemma. Och så får man faktiskt lite tid att lära känna de tre små individer man har boende hemma hos sig på ett helt annat sätt än när det är tillsammans alla tre!
Från mitt håll sett söker han verkligen den öppna konflikten. Varje sak som skall göras innebär illvrål, gallskrik, NEEEEJ, och "vill inte". Det kan vara att ta på sig kläder, att välja (eller inte välja) kläder, borsta tänderna, gå ut i hallen för att klä på sig till dagis, vilka ytterkläder man skall ha på sig, om man skall eller inte skall stå på ståbrädan. Hämtningen är likadan - om inte ännu mer stereotyp. Mamma W äntrar dagis med fullt vinterklädd lillasyster på armen. Mellansyster W blir glad av att se oss och kommer springandes och kramas. Storebror har blivit förvarnad av de andra barnen och försvunnit in i kuddrummet längst in. Mamma W går in i kuddrummet där storebror gömt sig bakom en kudde eller under en madrass. Jag försöker skoja lite och frågar de andra barnen var storebror är - har han gått hem eller? De pekar på kudden och när jag inte tar bort en så gör de det. Resultatet blir att storebror gallskriker NEEEEJ! NEEEEJ! NEEEEJ! Jag vill inte gå hem!!!! på gränsen till hysterisk på 10 sekunder blankt. Mamma W säger att det är roligt att du har roligt på dagis men nu måste vi gå hem. Ofta får jag bära ut honom i hallen efter att ha bett honom sådär 15 gånger att gå ut själv. Bärandet sker alltid, undantagslöst, under det att storebror skriker "Jag skulle gå SJÄLV!" varpå en ganska irriterad mamma W informerar om att han hade ungefär 14 chanser att får gå själv, men inte gjorde det. Sedan kläs storebror på under högljudda protester och rymningsförsök. Under tiden har lillasyster W passat på att undersöka halva dagis, svettandes i sin vinteroverall. Mellansyster W har för länge sedan tröttnat på att vänta och gått in börjat leka något igen, vilket såklart gör att hon inte alls vill gå hem när storebror väl är påklädd. Alternativt har hon redan blivit påklädd och börjar bli väldigt varm och grinig hon också. Mamma W har inte heller tagit av sig sina ytterkläder för att inte inge storebror några knasiga tankar om att vi skall stanna på dagis, så undertecknad svettas såklart som en gris under brottningen med storebror.
Ja, sådär håller det på. Hela dagarna känns det som. Det är väl inte alldeles sant, men det känns verkligen så. Och jag förstår det inte. Eftersom hans beteende antingen resulterar i att jag blir tokarg och gapar och skriker och bär mig åt sådär som man verkligen alls vill göra som en bra mamma, eller att han får gå och bära sig åt någon annanstans eftersom vi inte vill lyssna på hans vrål och skrik borde det inte vara något han strävar efter. Han får sällan eller aldrig som han vill när han bär sig åt sådär. Jag vill inte belöna hans beteende. Och ändå är det som om han får något slags belöning ut av det - eftersom han fortsätter.
Jag har funderat väldigt mycket över vad det kan vara. Vad är det han egentligen vill, vad är det han bråkar om? Testar han "bara" gränser? Försöker han få uppmärksamhet (för tiden är ju begränsad när man har två småsyskon att dela den med)? Handlar det om självbestämmande eller något slags integritetsgränssättning?
Jag inser att jag förmodligen går in på dagis med ett kroppsspråk som tydligt visar att jag redan är beredd på konflikten, på gap och skrik och på att få bära ut honom i hallen. Jag tycker ju inte att jag gör det, men han ser uppenbarligen saken på ett annat sätt. Samtidigt som jag känner att jag måste sätta en gräns för vad som är acceptabelt beteende så är det förmodligen inte det bästa sättet att själv bryta ihop och blir arg och galen. Å ena sidan känns det halvbra att med (milt) våld tvinga på honom kläderna och bära ut honom i hallen, å andra sidan känns det inte heller särskilt bra att gapa och skrika på honom tills han gör som jag säger. Men jag blir ledsen, jag blir trött och vääääldigt frustrerad när inget jag säger verkar fungera, när det känns som om allt jag får tillbaka är gap och skrik och neeeej och "dumma mamma". Det känns inte bra när det känns som om det är det enda jag hör.
Så nu skall vi försöka med en ny strategi. Eftersom alla barnen tycker att vi leker för lite med dem, och alla försök att leka med ett av barnen avbryts av något annat barn, skall vi nu försöka hitta lite tid att ge dem var och en för sig. Utan de andra i närheten som kan ta över leken eller kräva helt annan uppmärksamhet. Kanske kan det få alla barnen att känna sig lite mer sedda och det i sin tur kanske lugnar ner vardagen här hemma. Och så får man faktiskt lite tid att lära känna de tre små individer man har boende hemma hos sig på ett helt annat sätt än när det är tillsammans alla tre!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)