Ja, jag kör alltså runt i en gammal Volvo 740, årsmodell -89, av tvivelaktig färg. Den var röd en gång, men efter många års vanskötsel och obefintligt vaxande är den nu faktiskt mer grå än röd. Men den fungerar! Och fungerar och fungerar och fungerar! Skulle den mot all förmodan inte fungera så kan man faktiskt laga den - själv. (Även om det oftast är herr W som får den äran har jag faktiskt reparerat den själv, på Biltemas parkering - men det berättar jag om en annan gång.) Man behöver inte lämna in den mot en hutlös felsökningsavgift, för att sedan få veta att det kostar 10 gånger så mycket om de dessutom skall laga den. Visst börjar den sacka lite nu, efter många år i min och makens obefintliga vård. Men - och detta är den egentliga orsaken till inlägget - DEN GICK IGENOM BESIKTINGEN UTAN EN ENDA ANMÄRKNING!!! Inte ens ett "bra att veta" fick vi!
Så vår OLK får leva ett litet tag till, och det gör mig varm om hjärtat. Det hade varit tungt att behöva skiljas från den.
tisdag, oktober 31, 2006
måndag, oktober 30, 2006
helg i myrans tecken
Piuhhhh.... Fru W vaggade in på kontoret i morse, pustade och ojade sig över sina ömma fogar och sin krampande mage - och tyckte på det hela att det var rätt skönt att komma till jobbet. Helgen har nämligen varit mycket produktiv på hemmainredningsfronten.
Jag har en faiblesse för att slippa SE all den röra som vi i vår familj gärna ställer till med. Därför är jag en hängiven anhängare av förvaringsutrymmen med DÖRRAR på - så man slipper se all bråte. När huset inköptes för drygt 4 år beslutades alltså i enlighet med detta att garderoben i entréhallen skulle ha dörrar. Det är inte praktiskt alls, men man slipper se röran. Tänkte jag. Och ack så fel jag fick... Eftersom det är lite jobbigt att hänga in jackor och tröjor bakom en dörr hamnade dessa istället på massa andra ställen - och låg där och SYNTES. När sedan barn nr 1 och 2 kom fungerade det inte så bra att hänga deras små jackor på hängare 1.80 m upp på väggen inne i garderoben. Alla deras vantar och mössor behövde ju också plats. Alltså har den stilrena, fina garderoben i vår hall utökats med diverse mer eller mindre permanenta lösningar för denna "småförvaring" (små korgar på sidan av garderoben, en liten hylla med ytterligare små korgar för vantar och sånt, en stol för makens tröjor och jackor, ett extra skoställ för barnen samt en stor korg för alla torra barnskor...). Garderoben med dörren fungerade alltså inte särskilt bra längre. Med tredje barnet på väg fick Fru W bita i det sura äpplet och erkänna att deet kanske var på sin plats med en annan lösning.
Så - lördagen startade med tur till IKEA (med en stackars make som hade huvudvärk och dessutom var tvungen att fixa med bilen inför besiktningen imorgon - något som han INTE såg fram emot) och två ganska trötta och griniga barn. IKEA hade NÄSTAN allt vi skulle ha för total make-over av hallen samt omflyttning av dottern till vanlig säng från spjälsäng.
När man väl kommit hem med detta inser man att man nu måste göra allt det där andra (som att mata barn, somna barn, städa köket, hänga tvätt) - istället för att GREJA! Barnen utfordrades, somnades och sedan började mamman montera ner den dysfunktionella hallen. Pappan monterade ner bilen. Lagom till fotbollen tittade svärföräldrarna in - och eftersom svärmor inte är så värst intresserad fotboll fick Fru W (d y) välbehövlig hjälp med uppmontering av nya (förhoppningsvis funktionella) hallmöbler. Svärfar drog också sitt strå till stacken genom att se till att herr W (d y och d ä) bar ner allt som skulle bäras ner i källaren!! HURRA!! När fotbollen var klar överraskade herr W (d y) sin kära maka med att faktiskt montera upp det som återstod att monteras på väggen, så det mesta blev faktiskt klart redan i lördags kväll! (Det kan också ha att göra med hans misstro mot min förmåga att borra upp saker våg- och lodrätt och hans aversion mot skruvhål i väggen... - men strunt i det!). Så nu har vi i hallen betydligt bättre plats för förvaring av alla miljarder vantar och mössor och extrabyxor och halsdukar än tidigare - men en helt öppen jack-hängarlösning. Den känns mer funktionell än den gamla, men jag SER ju alla jackorna... Kanske skulle tvinga familjen att bara köpa matchande ytterkläder så det inte ser så rörigt ut...
Söndagen bestod av misslyckat kompletteringsbesök på IKEA, inflyttning i de nya hallmöblerna samt (misslyckad) picknick med kusinerna OCH (hör och häpna) montering av dotterns nya säng. Dessutom hann undertecknad med att tvätta inte mindre än tre maskiner tvätt, vika ihop och få uppburen all den torra tvätten som samlats på hög, dammsuga OCH veckohandla. Mäkta stolt.
... och idag är jag alltså som en liten trasa. Men det var det värt! Hurra för nya hallmöbler!
Jag har en faiblesse för att slippa SE all den röra som vi i vår familj gärna ställer till med. Därför är jag en hängiven anhängare av förvaringsutrymmen med DÖRRAR på - så man slipper se all bråte. När huset inköptes för drygt 4 år beslutades alltså i enlighet med detta att garderoben i entréhallen skulle ha dörrar. Det är inte praktiskt alls, men man slipper se röran. Tänkte jag. Och ack så fel jag fick... Eftersom det är lite jobbigt att hänga in jackor och tröjor bakom en dörr hamnade dessa istället på massa andra ställen - och låg där och SYNTES. När sedan barn nr 1 och 2 kom fungerade det inte så bra att hänga deras små jackor på hängare 1.80 m upp på väggen inne i garderoben. Alla deras vantar och mössor behövde ju också plats. Alltså har den stilrena, fina garderoben i vår hall utökats med diverse mer eller mindre permanenta lösningar för denna "småförvaring" (små korgar på sidan av garderoben, en liten hylla med ytterligare små korgar för vantar och sånt, en stol för makens tröjor och jackor, ett extra skoställ för barnen samt en stor korg för alla torra barnskor...). Garderoben med dörren fungerade alltså inte särskilt bra längre. Med tredje barnet på väg fick Fru W bita i det sura äpplet och erkänna att deet kanske var på sin plats med en annan lösning.
Så - lördagen startade med tur till IKEA (med en stackars make som hade huvudvärk och dessutom var tvungen att fixa med bilen inför besiktningen imorgon - något som han INTE såg fram emot) och två ganska trötta och griniga barn. IKEA hade NÄSTAN allt vi skulle ha för total make-over av hallen samt omflyttning av dottern till vanlig säng från spjälsäng.
När man väl kommit hem med detta inser man att man nu måste göra allt det där andra (som att mata barn, somna barn, städa köket, hänga tvätt) - istället för att GREJA! Barnen utfordrades, somnades och sedan började mamman montera ner den dysfunktionella hallen. Pappan monterade ner bilen. Lagom till fotbollen tittade svärföräldrarna in - och eftersom svärmor inte är så värst intresserad fotboll fick Fru W (d y) välbehövlig hjälp med uppmontering av nya (förhoppningsvis funktionella) hallmöbler. Svärfar drog också sitt strå till stacken genom att se till att herr W (d y och d ä) bar ner allt som skulle bäras ner i källaren!! HURRA!! När fotbollen var klar överraskade herr W (d y) sin kära maka med att faktiskt montera upp det som återstod att monteras på väggen, så det mesta blev faktiskt klart redan i lördags kväll! (Det kan också ha att göra med hans misstro mot min förmåga att borra upp saker våg- och lodrätt och hans aversion mot skruvhål i väggen... - men strunt i det!). Så nu har vi i hallen betydligt bättre plats för förvaring av alla miljarder vantar och mössor och extrabyxor och halsdukar än tidigare - men en helt öppen jack-hängarlösning. Den känns mer funktionell än den gamla, men jag SER ju alla jackorna... Kanske skulle tvinga familjen att bara köpa matchande ytterkläder så det inte ser så rörigt ut...
Söndagen bestod av misslyckat kompletteringsbesök på IKEA, inflyttning i de nya hallmöblerna samt (misslyckad) picknick med kusinerna OCH (hör och häpna) montering av dotterns nya säng. Dessutom hann undertecknad med att tvätta inte mindre än tre maskiner tvätt, vika ihop och få uppburen all den torra tvätten som samlats på hög, dammsuga OCH veckohandla. Mäkta stolt.
... och idag är jag alltså som en liten trasa. Men det var det värt! Hurra för nya hallmöbler!
fredag, oktober 27, 2006
drömmen om den perfekta måltiden
Underbar fredag!
Middagarna med våra två änglamonster brukar vara av relativt kaotisk art. Sällan sitter vi alla fyra vid bordet samtidigt eftersom snart-3-åringen oftast inte hinner övertalas/tvingas till bordet innan lillsyrran är klar (eller tillräckligt distraherad av oljudet från storebror för att inte kunna äta mer). Sitter vi alla där samtidigt fylls luften alltsomoftast av skrik om olika sorters drickor, "jag vill inte HA potatis" blandat med föräldratjat och bordsbank.
Men idag! Idag var en alldeles underbar dag och en alldeles fantastisk fredagsmiddag. Änglamonstren hade haft en hemmadag med fadern i huset (som de har varje fredag), och på grund av storm och annat elände hade de fått vara inne hela dagen och bara sköta sig själva. Ta det lugnt och göra det de ville. Inte blir störda och avbrutna hela tiden.
Fru W stegar in genom dörren, och möts av ett organiserat och glatt kaos bland byggklossar, legobitar, dinosaurier och barn. Lugna, harmoniska barn och en relativt förnöjd husfader. Någon timme av mys förflöt med hela familjen i köket, och sedan hade vi en sån där middag som jag oftast bara drömmer om. Alla fyra vid bordet. Lagad god mat. Glada barn som berättar om sin dag och som faktiskt äter lite grann. När middagen är avnjuten (och då menar jag inte bara maten, utan stämningen och gemenskapen) blir barnen överlyckliga över varsin isglasspinne. Att så lite kan vara så härligt!
Drömmen om den perfekta måltiden slog in. Vad skall jag nu önska mig?
Middagarna med våra två änglamonster brukar vara av relativt kaotisk art. Sällan sitter vi alla fyra vid bordet samtidigt eftersom snart-3-åringen oftast inte hinner övertalas/tvingas till bordet innan lillsyrran är klar (eller tillräckligt distraherad av oljudet från storebror för att inte kunna äta mer). Sitter vi alla där samtidigt fylls luften alltsomoftast av skrik om olika sorters drickor, "jag vill inte HA potatis" blandat med föräldratjat och bordsbank.
Men idag! Idag var en alldeles underbar dag och en alldeles fantastisk fredagsmiddag. Änglamonstren hade haft en hemmadag med fadern i huset (som de har varje fredag), och på grund av storm och annat elände hade de fått vara inne hela dagen och bara sköta sig själva. Ta det lugnt och göra det de ville. Inte blir störda och avbrutna hela tiden.
Fru W stegar in genom dörren, och möts av ett organiserat och glatt kaos bland byggklossar, legobitar, dinosaurier och barn. Lugna, harmoniska barn och en relativt förnöjd husfader. Någon timme av mys förflöt med hela familjen i köket, och sedan hade vi en sån där middag som jag oftast bara drömmer om. Alla fyra vid bordet. Lagad god mat. Glada barn som berättar om sin dag och som faktiskt äter lite grann. När middagen är avnjuten (och då menar jag inte bara maten, utan stämningen och gemenskapen) blir barnen överlyckliga över varsin isglasspinne. Att så lite kan vara så härligt!
Drömmen om den perfekta måltiden slog in. Vad skall jag nu önska mig?
torsdag, oktober 26, 2006
funderingar om uppfostran och vad som är en bra mamma...
En av barnens förskolepersonal (dagisfröknar känns inte helt PK att skriva, men det kanske det är?) hade åsikter om mitt sätt att hantera snart-3-åringen idag. Och jag fixade det inte särskilt bra. Inte alls bra faktiskt.
En kort bakgrund. Snart-3-åringen har ärvt en sällsynt avog inställning till förändring av sin far. Det gör att han behöver MASSOR av ställtid varje gång något skall hända, och pushar vi honom för hårt och snabbt så blir det totalstopp och kaos och gråt och skrik och inget kul alls. Ibland funkar det om man ger honom liiite extra tid och förklarar vad som skall hända. Ibland funkar det inte, och man får totalstopp i alla fall. Just nu är han dessutom inne i en totalvägrarperiod. Vad man än frågar så är det första svaret "NEJ! Jag VILL inte!". Så även när jag kommer och hämtar på dagis. Och jag kan till viss del förstå den reaktionen eftersom vi kommer precis när de har börjat leka efter mellanmålet på eftermiddagen. Därför brukar jag låta honom pyssla en liten stund med det han håller på med när jag kommer innan jag puttar på för att få hem oss. Som sagt - ibland funkar det och ibland inte. Idag funkade det sämre. Vi fick ingen totalkrock, men det busades och testades en del innan vi kom ut i hallen för att ta på kläderna och jag hann bli lite arg ( för det blir jag ju såklart).
När vi är på väg ut kommenterar en av förskolelärarna detta och menar att vi nog borde bestämma att jag kommer, hämtar och ser till att vi går hem därifrån på en gång eftersom det inte fungerar särskilt bra ändå som jag gör nu. Hon gjorde inte på något sätt otrevligt, men hela jag blev som en igelkott inuti (och det syntes nog utanpå också...) och kunde inte alls ta till mig det hon sa på ett bra sätt. Inte nog med att hon har mage att kritisera mitt sätt att hantera mitt (mina) barn - hon kritiserar ju dessutom indirekt mitt barn! Så kände jag. Och det var verkligen inte rättvist mot henne.
Den rationella sidan av mig tänker att det är nyttigt med andras synpunkter och att jag kan ta till mig det som känns rätt av det hon säger och strunta i det andra, eftersom jag vet och känner att jag måste göra som JAG tycker är rätt och det som jag tycker fungerar för oss i vår familj. Men den emotionella sidan av mig blir ledsen, ledsen, ledsen och förvirrad.
Förmodligen beror det på att jag faktiskt inte själv är säker på vad som är rätt sätt när det gäller min snart-3-åring. Hur gör man för att låta sitt barn vara den han eller hon är, ge dem integritet att veta vad de vill och våga stå för det och uttrycka det - samtidigt som man vet att de kommer att gå på smällar FÖR att de vågar stå för vad de vill och är?
Jag tycker det är svårt att veta vad som ligger bakom hans Neeej! och hans ovilja till förändring. För mig är det ganska tydligt att det är en del av hans personlighet att vara lite avvaktande till nya saker, och skeptisk till förändring i allmänhet. Hans pappa är (och var) precis likadan. Hur vet man när han behöver pushning för att våga komma igång, och när en push får honom att känna sig fel och kränkt? Vad betyder det när han absolut inte vill något jag säger att vi skall, och vid en något skarpare tillsägelse lägger sig ner på golvet och gråter och skriker hejdlöst i en kvart? Känner han sig kränkt, eller testar han bara hur världen och mamman fungerar?
Jag funderar ganska mycket på hur han känner sig och vad som händer inuti honom när de här "bryten" kommer. Samtidigt som jag inte vill lära honom att man kan lägga sig ner på golvet och skrika för att få sin vilja igenom, vill jag inte heller lära honom att det är OK att köra över honom och hans känslor hur som helst. Även om jag inser och anser att jag måste bestämma en hel del saker, och att jag måste göra det mot hans vilja, så känns det bättre om jag i alla fall har försökt att lyssna på honom och i bästa fall förklara varför jag bestämmer som jag gör. Och SEN bestämmer jag. Jag hoppas att det inte gör honom mer förvirrad och känslomässigt stormig än vad han redan är. För i så fall är ju jag egoistisk och inte alls den bra-iga mamma jag vill vara.
En kort bakgrund. Snart-3-åringen har ärvt en sällsynt avog inställning till förändring av sin far. Det gör att han behöver MASSOR av ställtid varje gång något skall hända, och pushar vi honom för hårt och snabbt så blir det totalstopp och kaos och gråt och skrik och inget kul alls. Ibland funkar det om man ger honom liiite extra tid och förklarar vad som skall hända. Ibland funkar det inte, och man får totalstopp i alla fall. Just nu är han dessutom inne i en totalvägrarperiod. Vad man än frågar så är det första svaret "NEJ! Jag VILL inte!". Så även när jag kommer och hämtar på dagis. Och jag kan till viss del förstå den reaktionen eftersom vi kommer precis när de har börjat leka efter mellanmålet på eftermiddagen. Därför brukar jag låta honom pyssla en liten stund med det han håller på med när jag kommer innan jag puttar på för att få hem oss. Som sagt - ibland funkar det och ibland inte. Idag funkade det sämre. Vi fick ingen totalkrock, men det busades och testades en del innan vi kom ut i hallen för att ta på kläderna och jag hann bli lite arg ( för det blir jag ju såklart).
När vi är på väg ut kommenterar en av förskolelärarna detta och menar att vi nog borde bestämma att jag kommer, hämtar och ser till att vi går hem därifrån på en gång eftersom det inte fungerar särskilt bra ändå som jag gör nu. Hon gjorde inte på något sätt otrevligt, men hela jag blev som en igelkott inuti (och det syntes nog utanpå också...) och kunde inte alls ta till mig det hon sa på ett bra sätt. Inte nog med att hon har mage att kritisera mitt sätt att hantera mitt (mina) barn - hon kritiserar ju dessutom indirekt mitt barn! Så kände jag. Och det var verkligen inte rättvist mot henne.
Den rationella sidan av mig tänker att det är nyttigt med andras synpunkter och att jag kan ta till mig det som känns rätt av det hon säger och strunta i det andra, eftersom jag vet och känner att jag måste göra som JAG tycker är rätt och det som jag tycker fungerar för oss i vår familj. Men den emotionella sidan av mig blir ledsen, ledsen, ledsen och förvirrad.
Förmodligen beror det på att jag faktiskt inte själv är säker på vad som är rätt sätt när det gäller min snart-3-åring. Hur gör man för att låta sitt barn vara den han eller hon är, ge dem integritet att veta vad de vill och våga stå för det och uttrycka det - samtidigt som man vet att de kommer att gå på smällar FÖR att de vågar stå för vad de vill och är?
Jag tycker det är svårt att veta vad som ligger bakom hans Neeej! och hans ovilja till förändring. För mig är det ganska tydligt att det är en del av hans personlighet att vara lite avvaktande till nya saker, och skeptisk till förändring i allmänhet. Hans pappa är (och var) precis likadan. Hur vet man när han behöver pushning för att våga komma igång, och när en push får honom att känna sig fel och kränkt? Vad betyder det när han absolut inte vill något jag säger att vi skall, och vid en något skarpare tillsägelse lägger sig ner på golvet och gråter och skriker hejdlöst i en kvart? Känner han sig kränkt, eller testar han bara hur världen och mamman fungerar?
Jag funderar ganska mycket på hur han känner sig och vad som händer inuti honom när de här "bryten" kommer. Samtidigt som jag inte vill lära honom att man kan lägga sig ner på golvet och skrika för att få sin vilja igenom, vill jag inte heller lära honom att det är OK att köra över honom och hans känslor hur som helst. Även om jag inser och anser att jag måste bestämma en hel del saker, och att jag måste göra det mot hans vilja, så känns det bättre om jag i alla fall har försökt att lyssna på honom och i bästa fall förklara varför jag bestämmer som jag gör. Och SEN bestämmer jag. Jag hoppas att det inte gör honom mer förvirrad och känslomässigt stormig än vad han redan är. För i så fall är ju jag egoistisk och inte alls den bra-iga mamma jag vill vara.
onsdag, oktober 25, 2006
politikerkarriär
Läste för några veckor sedan om Sarings vedermödor i det politiska livet, och om den entusiasm hon kände inför sitt första medlemsmöte. Eftersom jag själv har en del erfarenheter från sådana (visserligen ofta roliga, men ur påverkansperspektiv ganska tröstlösa) skulle det vara kul att få läsa lite om hur det var... Och liksom jämföra upplevelsen. Skall hålla koll och se om det kommer någon "update" hos Saring. Och sen skall jag berätta lite om hur jag tyckte det var.
vänta barn nu och då - och här och där
Vaggandes fram, pustandes och stånkandes och inte så lite ömklig i all sin klumpighet och flåsighet tycker den flodhästliknande Fru W nog allt lite synd om sig själv. Halsbrännan gör sig påmind, tålamodet med den testande treåringen är på upphällningen (trots att den stackaren inte på något vis trilskas mer än vanligt) och det är JOBBIGT att behöva luta sig ner och ta på änglamonstren skor och jackor. Framför allt efter att man har jagat dem runt halva huset först och har akut andnöd.
Men av någon outgrundlig anledning börjar jag fundera på hur det var att vara gravid förr i tiden. För länge sedan. Innan det fanns bilar, tvättmaskiner, diskmaskiner, dagis, havandeskapspenningar, sjukskrivningar, föräldrapenning - och deltagande pappor. När en kvinna lätt kunde vara gravid sisådär 15 gånger under sitt liv - samtidigt som hon förväntades hässja hö, tvätta kläder i bäcken, mjölka kor och mocka efter dem och promenera flera mil om dagen - säkerligen bärandes på diverse packning. Hur orkade de?!!!
Mina biologikunskaper sträcker sig bara till samhällsvetenskaplig linje på gymnaiset, men även om det ovan beskrivna var i en tid "för länge sen" så är jag rätt säker på att vi inte har förändrats genetiskt sen dess. Så jag gissar att min mormorsmormorsmormorsmor också hade foglossning (om jag har ont efter tre, hur kändes det inte efter den 9:e?), halsbränna, andnöd, nästäppa och alla andra trevligheter som hormonerna serverar oss. För att inte tala om graviditetsillamående, blodtrycksproblem, järnbrist, åderbråck och förvärkar.
Och plötsligt har jag liksom inte riktigt mage att tycka så synd om mig. Förvisso har inte så mycket i min situation förändrats EGENTLIGEN, men det finns faktiskt blivande mammor här och nu i världen, som har det som min mormorsmormorsmormorsmor... IDAG! Huvaligen vad världen är orättvist!
Den blivande trebarnsmamman knaprar i sig en Novalucol till och tycker faktiskt att den smakar helt OK, och tänker att hon nog skall gå hem lite tidigare idag och vila benen efter en (halv-)lång dag vid sitt höj- och sänkbara skrivbord. Nej förresten - hon skall ju till frisören efter jobbet idag. En dryg timmes mammalyx där man blir ompysslad och där någon killar en i håret HELA tiden! Den tidiga hemgången får bli imorgon istället. Man får ju passa på när man kan. Och för att man kan.
Men av någon outgrundlig anledning börjar jag fundera på hur det var att vara gravid förr i tiden. För länge sedan. Innan det fanns bilar, tvättmaskiner, diskmaskiner, dagis, havandeskapspenningar, sjukskrivningar, föräldrapenning - och deltagande pappor. När en kvinna lätt kunde vara gravid sisådär 15 gånger under sitt liv - samtidigt som hon förväntades hässja hö, tvätta kläder i bäcken, mjölka kor och mocka efter dem och promenera flera mil om dagen - säkerligen bärandes på diverse packning. Hur orkade de?!!!
Mina biologikunskaper sträcker sig bara till samhällsvetenskaplig linje på gymnaiset, men även om det ovan beskrivna var i en tid "för länge sen" så är jag rätt säker på att vi inte har förändrats genetiskt sen dess. Så jag gissar att min mormorsmormorsmormorsmor också hade foglossning (om jag har ont efter tre, hur kändes det inte efter den 9:e?), halsbränna, andnöd, nästäppa och alla andra trevligheter som hormonerna serverar oss. För att inte tala om graviditetsillamående, blodtrycksproblem, järnbrist, åderbråck och förvärkar.
Och plötsligt har jag liksom inte riktigt mage att tycka så synd om mig. Förvisso har inte så mycket i min situation förändrats EGENTLIGEN, men det finns faktiskt blivande mammor här och nu i världen, som har det som min mormorsmormorsmormorsmor... IDAG! Huvaligen vad världen är orättvist!
Den blivande trebarnsmamman knaprar i sig en Novalucol till och tycker faktiskt att den smakar helt OK, och tänker att hon nog skall gå hem lite tidigare idag och vila benen efter en (halv-)lång dag vid sitt höj- och sänkbara skrivbord. Nej förresten - hon skall ju till frisören efter jobbet idag. En dryg timmes mammalyx där man blir ompysslad och där någon killar en i håret HELA tiden! Den tidiga hemgången får bli imorgon istället. Man får ju passa på när man kan. Och för att man kan.
måndag, oktober 23, 2006
härliga måndag!
Regn och rusk och en ganska stressig morgon hos oss. Behovet av att ställa väckarklockan har hittills varit i stort sett obefintligt när man har "barnmorgon" hemma hos oss. Att väckas halv sex på morgonen av sonens "Per Olsson hade en bonnagård" är inget ovanligt (och faktiskt egentligen inte särskilt otrevligt heller). Men i morse vaknade JAG först (ca kvart över sju), maken var redan ivägforen till jobbet, och barnen låg och sov. 2,5-åringen var halvvaken och vaknade till liv när jag gick upp, men lillan sov och sov och sov och sov. Medan storebror och jag gosade lite morgon i hans säng, började vi dividera om huruvida vi skulle eller inte skulle byta blöja. Flyttade diskussionen till VAR det av modern diktatoriskt beslutade blöjbytet skulle ske och under halvhjärtade protester genomfördes nämna blöjbyte. Sedan vidtog operation "få-på-son-som-helst-springer-nakenfis-några-som-helst-kläder". Dagens metod gick ut på att ge honom mååånga valmöjligheter (men inte VAD som helst eftersom det idag är dags för barnens första "dagisfotografering"). Metoden föll väl ut. Vilket tyvärr inte är någon garanti för att det fungerar nästa gång. Lillasyster fick, trots blöjbytes- och påklädningsdebaclet väckas vid halv åtta-tiden, och något sömndrucken men vid gott mod blev hon bytt på och påklädd. Allt detta medan den pedagogiska modern försökte inpränta i storebror att vi idag inte skulle hinna med mer än ETT program på TV:n idag, och om han inte åt sin frukost med en gång så skulle han inte hinna äta den alls, och DIREKT efter TV-programmet var det dags att gå ut i hallen och påbörja påklädning av ytterkläder. Påklädningen försvårades även av att vädrets makter beslutat sig för att återgå till normal höstordning i Göteborg. Hällregn.
Efter mycket lirkande (och ett rationellt beslut att INTE stryka moderns egen ekipering för dagen - hon skulle ju inte ta några kort...), kom vi till slut iväg till dagis och en mycket mer harmonisk lämning än vad jag vågat hoppas på efter denna racermorgon som inte ALLS ligger i linje med storebrors personlighet. Han kräver som bekant en hel del ställtid.
Ställtid eller inte - han är i alla fall världens bästa på att smälta sin mammas hjärta. När han gått ut på trappen, iklädd en kompromiss av mammas praktiska regnkläder och sitt eget val av diverse kläder prydda med bilar av olika slag, sträcker han ut tungan och smakar på regnet. När mamman, något stressad efter att ha pysslat in lillasyster i bilen, kommer för att hämta storebror, tittar han glatt förundrat på henne och säger:
- Mamma, regnet smakar jordgubbssmak!
Jag älskar regn, och jag älskar min familj!
Efter mycket lirkande (och ett rationellt beslut att INTE stryka moderns egen ekipering för dagen - hon skulle ju inte ta några kort...), kom vi till slut iväg till dagis och en mycket mer harmonisk lämning än vad jag vågat hoppas på efter denna racermorgon som inte ALLS ligger i linje med storebrors personlighet. Han kräver som bekant en hel del ställtid.
Ställtid eller inte - han är i alla fall världens bästa på att smälta sin mammas hjärta. När han gått ut på trappen, iklädd en kompromiss av mammas praktiska regnkläder och sitt eget val av diverse kläder prydda med bilar av olika slag, sträcker han ut tungan och smakar på regnet. När mamman, något stressad efter att ha pysslat in lillasyster i bilen, kommer för att hämta storebror, tittar han glatt förundrat på henne och säger:
- Mamma, regnet smakar jordgubbssmak!
Jag älskar regn, och jag älskar min familj!
torsdag, oktober 19, 2006
tillbaka igen
Åter från MVC-besök och hemma från jobbet. Barnen är badade, matade (dock inte medicinerade och tandborstade ännu), och maken är ute på galej med jobbet så gräsänka är jag tillråga på allt...
Man kunde inte bli sjukskriven i preventivt syfte. Och kanske (jag säger "kanske") finns det ingen riktigt bra anledning med ett Hb på 134, blodtryck stabilt kring 110/60, inget socker och inga kissebakterier. Den lilla foglossningen jag har just nu verkade inte heller förslå hos den förhärdade barnmorskan... Men om jag är trött på jobbet då? Så räcker inte det. Och skall väl inte göra det heller.
Men det börjar bli mörkt. Riktigt mörkt ute på kvällarna. Och morgnarna. Egentligen gillar jag hösten. Jag gillar att ha fyra årstider som är så olika, och brukar (som den otåliga människa jag är) alltid längta till den som kommer härnäst. Men för att hösten skall vara mysig och längtansvärd behövs det lugn och ro och stillhet och möjlighet att just myyysa. Inte att man tvingas hasta hem, slänga på sig en regnjacka och släpa ut vagnen och promenera till dagis för att hämta barn.
Fast EGENTLIGEN tycker jag att det är bra att man tvingas ut i friska luften. Och det ÄR skönt att vara ute även om inte solen skiner. Även om det är ÄNNU skönare när man inte har foglossning, väger 15 kilo mer än vanligt, har halsbränna och flåsar av att gå mellan soffan och kaffebryggaren.
Slutgnällt för idag! Änglamonstren sover, halsontet kureras med sjuka mängder glass och te med honung, och snart skall även monstermamman knoppa in i sin säng och soooovaaa.....
Man kunde inte bli sjukskriven i preventivt syfte. Och kanske (jag säger "kanske") finns det ingen riktigt bra anledning med ett Hb på 134, blodtryck stabilt kring 110/60, inget socker och inga kissebakterier. Den lilla foglossningen jag har just nu verkade inte heller förslå hos den förhärdade barnmorskan... Men om jag är trött på jobbet då? Så räcker inte det. Och skall väl inte göra det heller.
Men det börjar bli mörkt. Riktigt mörkt ute på kvällarna. Och morgnarna. Egentligen gillar jag hösten. Jag gillar att ha fyra årstider som är så olika, och brukar (som den otåliga människa jag är) alltid längta till den som kommer härnäst. Men för att hösten skall vara mysig och längtansvärd behövs det lugn och ro och stillhet och möjlighet att just myyysa. Inte att man tvingas hasta hem, slänga på sig en regnjacka och släpa ut vagnen och promenera till dagis för att hämta barn.
Fast EGENTLIGEN tycker jag att det är bra att man tvingas ut i friska luften. Och det ÄR skönt att vara ute även om inte solen skiner. Även om det är ÄNNU skönare när man inte har foglossning, väger 15 kilo mer än vanligt, har halsbränna och flåsar av att gå mellan soffan och kaffebryggaren.
Slutgnällt för idag! Änglamonstren sover, halsontet kureras med sjuka mängder glass och te med honung, och snart skall även monstermamman knoppa in i sin säng och soooovaaa.....
jobbfunderingar
På jobbet just nu är det ganska intressant. Och lite jobbigt. Eftersom jag kommer att gå hem om sidsådär 8 veckor för att föda barn (hoppas jag) börjar det bli lite bråttom att fixa en ersättare för i alla fall ett av mina projekt. Det är inte klart ännu, av internpolitiska skäl. Och det är inte alldeles lätt att hitta en ersättare till detta projekt eftersom det är en ganska påfrestande situation. En efter en som jobbar med det här projektet hoppar av (senast idag var det en som ställde sin plats till förfogande), så jag börjar inse att det inte är bara jag som uppfattar situationen som ohållbar. På ett sätt känns det skönt att det inte bara är jag som är ett gnällo - å andra sidan ser jag en uppenbar risk att jag blir ett extrem-gnällo när jag blir alldeles ensam kvar och av något slags präktighetstvång och prestationsångest såklart känner ansvar för att fixa allting själv. Och såklart inte kan det. Och såklart inte skall det heller.
Kan man bli sjukskriven i preventivt syfte?
Kan man bli sjukskriven i preventivt syfte?
"strykjärn? det har du aldrig sett, gubben"
Var med sonen och dottern på BVC. På BVC har de ett mycket stort och trevligt väntrum, relativt välförsett med leksaker. Bland annat har de ett litet barnkök, med vidhängande strykbräda och följaktligen också ett litet strykjärn. Sonen knallar fram och börjar pyssla med glasen och besticken. Hittar strykjärnet, vänder lite på det ser fundersam ut. Han lyfter upp det och frågar: "mamma, é de´?"
Den pedagogiska mamman utbrister "åh lilla gubben, det är ett strykjärn. Vi har ett sånt hemma, men det har du nog aldrig sett användas. Man använder det för att göra kläderna släta och fina om de är skrynkliga..."
Längre än så hinner jag inte. Jag avbryts av ett kvävt men mycket tydligt gapskratt från mamman i den andra väntande familjen, och inser att det måste te sig ganska roligt. Sonen var ju ändå 1,5 år vid nämnda tillfälle...
Och nej, vi stryker inte särskilt ofta. Alls.
Den pedagogiska mamman utbrister "åh lilla gubben, det är ett strykjärn. Vi har ett sånt hemma, men det har du nog aldrig sett användas. Man använder det för att göra kläderna släta och fina om de är skrynkliga..."
Längre än så hinner jag inte. Jag avbryts av ett kvävt men mycket tydligt gapskratt från mamman i den andra väntande familjen, och inser att det måste te sig ganska roligt. Sonen var ju ändå 1,5 år vid nämnda tillfälle...
Och nej, vi stryker inte särskilt ofta. Alls.
onsdag, oktober 18, 2006
Moralfunderingar och "ilskor" om svartjobb och tv-licenser
Jag är lite upprörd, och jag skall försöka förklara varför. Sverige fick för snart två veckor sedan en ny, borgerlig regering. Idag, 12 dagar senare, har två ministrar avgått på grund av att icke betalda tv-licenser, svartbetalda städare och utlandsbolagsägda villor. Att de tvingats avgå tyder i och för sig på att det fortfarande inte är allmänt OK att fuska och mygla, men jag har inte fått riktigt samma intryck i de diskussioner som förts i media.
Där verkar de flesta (ja, jag överdriver säkert lite nu) tycka det är naturligt att någon som står för den politiska åsikten att vi har för höga skatter i Sverige också tar sig rätten att bryta mot demokratiskt stiftade lagar och alltså struntar i att betala vissa skatter. Bara för att jag förfäktar en åsikt som går emot de regelverk och lagar vi har i vårt land, betyder väl inte det att jag har rätt att bryta dem? Och det finns mig veterligen inget parti i vår riksdag som förespråkar lagbrott. Hur kan någon ens fundera på att tycka att det är OK att göra som man vill bara för att man "lever som man lär" om det innebär lagbrott?
Nä, jag tycker hela debatten har fått mycket sneda proportioner - och jag tycker INTE det är OK att ha svart städhjälp. Jag tycker inte det är OK att ha svart någonting. Om jag inte är beredd att betala vitt så vill jag förmodligen inte ha vad-det-nu-än-är tillräckligt mycket. Och det är inte OK att inte betala tv-licensen. Inte för att man inte gillar programmen, och inte för att man ogillar principen om tv-licens.
Å andra sidan kan man ju fundera på hur många som skulle kunna kandidera till riksdag och regering om vi krävde ett snövitt förlutet från födseln. Det måste få spela roll om man tex som fattig ensamstående förälder någon gång inte betalat sin TV-licens, eller om man uppenbarligen, just nu, smiter undan skatt för sin villa genom att låta sitt utlandsregistrerade bolag äga huset man bor i. Inget av det är OK såklart, men det finns ju gradskillnader i helvetet också. Kanske kan man tänka sig att man visst kan bli minister med några obetalda TV-licenser i bagaget (såtillvida man inte av principiella skäl aldrig har betalat den och inte betalar den nu heller).
Jag kan ju informera den intresserade om att jag själv faktiskt har jobbat svart. När jag var 14 år och sålde glass på stranden. Och att jag skäms för det idag. Men att jag nog faktiskt inte tycker att det borde diskvalificera mig för en (mycket hypotetisk) ministerpost.
Så vad var det jag var arg på? Jo, lite arg blev jag faktiskt när Borelius har mage att påstå att hon var tvungen att ha svart städhjälp/barnflicka för att få det att gå ihop med fyra barn och eget företag. Hur tror hon att vanligt folk får det att gå ihop? Och hur i hela fridens namn tror hon att ensamstående föräldrar får vardagen och ekonomin att gå ihop? Inte sjutton är det med svart barnflicka i alla fall. Att hennes man (som för övrigt är miljonär) dessutom har mage att uttala sig i frågan och säga: "jamen, det var ju inte jag som behövde hjälp med barnen" övergår mitt förstånd. Och gör mig arg. Så nu har jag skrivit av mig det. Hoppas jag.
Där verkar de flesta (ja, jag överdriver säkert lite nu) tycka det är naturligt att någon som står för den politiska åsikten att vi har för höga skatter i Sverige också tar sig rätten att bryta mot demokratiskt stiftade lagar och alltså struntar i att betala vissa skatter. Bara för att jag förfäktar en åsikt som går emot de regelverk och lagar vi har i vårt land, betyder väl inte det att jag har rätt att bryta dem? Och det finns mig veterligen inget parti i vår riksdag som förespråkar lagbrott. Hur kan någon ens fundera på att tycka att det är OK att göra som man vill bara för att man "lever som man lär" om det innebär lagbrott?
Nä, jag tycker hela debatten har fått mycket sneda proportioner - och jag tycker INTE det är OK att ha svart städhjälp. Jag tycker inte det är OK att ha svart någonting. Om jag inte är beredd att betala vitt så vill jag förmodligen inte ha vad-det-nu-än-är tillräckligt mycket. Och det är inte OK att inte betala tv-licensen. Inte för att man inte gillar programmen, och inte för att man ogillar principen om tv-licens.
Å andra sidan kan man ju fundera på hur många som skulle kunna kandidera till riksdag och regering om vi krävde ett snövitt förlutet från födseln. Det måste få spela roll om man tex som fattig ensamstående förälder någon gång inte betalat sin TV-licens, eller om man uppenbarligen, just nu, smiter undan skatt för sin villa genom att låta sitt utlandsregistrerade bolag äga huset man bor i. Inget av det är OK såklart, men det finns ju gradskillnader i helvetet också. Kanske kan man tänka sig att man visst kan bli minister med några obetalda TV-licenser i bagaget (såtillvida man inte av principiella skäl aldrig har betalat den och inte betalar den nu heller).
Jag kan ju informera den intresserade om att jag själv faktiskt har jobbat svart. När jag var 14 år och sålde glass på stranden. Och att jag skäms för det idag. Men att jag nog faktiskt inte tycker att det borde diskvalificera mig för en (mycket hypotetisk) ministerpost.
Så vad var det jag var arg på? Jo, lite arg blev jag faktiskt när Borelius har mage att påstå att hon var tvungen att ha svart städhjälp/barnflicka för att få det att gå ihop med fyra barn och eget företag. Hur tror hon att vanligt folk får det att gå ihop? Och hur i hela fridens namn tror hon att ensamstående föräldrar får vardagen och ekonomin att gå ihop? Inte sjutton är det med svart barnflicka i alla fall. Att hennes man (som för övrigt är miljonär) dessutom har mage att uttala sig i frågan och säga: "jamen, det var ju inte jag som behövde hjälp med barnen" övergår mitt förstånd. Och gör mig arg. Så nu har jag skrivit av mig det. Hoppas jag.
Manipulation eller konfrontation?
Alla dagar måste inte vara kaotiska. Alla dagislämningar måste inte vara det heller. Idag var en bra dag med en bra lämning. Lite lirk och lock och pock behövdes såklart, men inga tårar, inget skrik och inga sammanbrott. Ge dem liiite slakare lina, låt dem busa och smita iväg en extra gång - så kanske de kommer nästa. Påminn storebror om den nya roliga leksakstelefonen som väntar inne i lekrummet - och vips har han (eventuellt) gått in i hallen. Lek av dem mössorna och jackorna, pussa dem hejdå och låt dem knalla in till de andra barnen. Glada barn som glatt vinkar hejdå när man går känns rätt så bra.
Och ändå kan jag inte låta bli att undra - är det här att vara pedagogisk eller är jag elakt manipulativ? Jag vill inte vara en sån som intrigerar och gör saker med baktankar. Det känns liksom falskt och oärligt och inte alls en sån mamma som jag vill vara. Men det funkar ju. Som min egen mamma alltid hävdat (och som jag smålett åt i mjugg - INNAN jag fick egna barn) - "hot och mutor är det enda som går hem". Och på riktigt små barn funkar inte hot heller.
Och ändå kan jag inte låta bli att undra - är det här att vara pedagogisk eller är jag elakt manipulativ? Jag vill inte vara en sån som intrigerar och gör saker med baktankar. Det känns liksom falskt och oärligt och inte alls en sån mamma som jag vill vara. Men det funkar ju. Som min egen mamma alltid hävdat (och som jag smålett åt i mjugg - INNAN jag fick egna barn) - "hot och mutor är det enda som går hem". Och på riktigt små barn funkar inte hot heller.
tisdag, oktober 17, 2006
Hur mycket tål en 2,5-åring - och hur mycket tål en mamma?
Mina barn är oftast gulligast i världen. Ibland är de mindre gulliga. Som när 2,5-åringen lägger sig ner på parkeringen utanför dagis, sparkar med fötterna i marken på sin keps som han kastat ifrån sig och skriker och gråter och "jag vill inte INGENTING"...
Detta efter att ha pushat sin mamma närmare och närmare gränsen för ett totalt nervsammanbrott under en timmas tid hemma genom att inte vilja ta på sig tröjan - och brutit ihop över det, inte vilja ta på sig strumporna - och brutit ihop över att mamma ville det, VELAT ha på sig de nya skorna till dagis - och brutit ihop över att han inte fick det, inte velat komma fram från under vagnen (som han höll på att laga...) - och brutit ihop över det, inte velat gå ut på trappan - och brutit ihop över det, sedemera ute på trappan inte velat gå nerför densamma - och brutit ihop över det, glömt sin hammare och sin skiftnyckel på singeln - och brutit ihop över det. osv osv osv osv osv. Detta ledde till slut till att MAMMAN bröt ihop på dagisparkeringen, och med en unge gråtandes och snorandes i famnen och en halvt släpandes bakom sig äntrade hon något sammanbiten dagis efter att ha konstaterat att personalen inte KUNDE ha missat hennes eget verbala högljudda utbrott eftersom ALLA fönstren var öppna... Tadaaa!!
Denna morgon var alltså inte helt lyckad. Annat än att båda barnen faktiskt verkade tycka det var rätt skönt att bli av med sin labila mamma när de väl var insläpade på dagis. Bägge lekte och sa knappt hejdå när jag gick. Och själv skämdes jag nästan för att jag tyckte det skulle bli skönt att komma till jobbet... Så kan det vara ibland. Sen skämdes jag såklart. Mina barn är värda bättre än en mamma som skriker och ryar och släpar in dem på dagis.
Och efter sådana här morgnar önskar jag att jag kunde vara lite mer latinsk (eller nåt) och inte bry mig om ifall jag kommer lite sent, inte tycka att det är så jobbigt med den otroliga ljudvolymen. Egentligen undrar jag varför man (läs "jag") blir så irriterad över alla dessa sammabrott och utbrott. Jag VET ju att det är ett helt naturligt led i utvecklingen, att han på typiskt 2,5-årsvis testar gränser, testar hur världen (och mamma) fungerar (eller inte fungerar...). Och ändå. Jag kan lyckas hålla mig pedagogisk till en viss gräns. Sen blir jag också 2,5 år och minst lika högljudd som han. Frågan är om det är något bra eller något dåligt...
Detta efter att ha pushat sin mamma närmare och närmare gränsen för ett totalt nervsammanbrott under en timmas tid hemma genom att inte vilja ta på sig tröjan - och brutit ihop över det, inte vilja ta på sig strumporna - och brutit ihop över att mamma ville det, VELAT ha på sig de nya skorna till dagis - och brutit ihop över att han inte fick det, inte velat komma fram från under vagnen (som han höll på att laga...) - och brutit ihop över det, inte velat gå ut på trappan - och brutit ihop över det, sedemera ute på trappan inte velat gå nerför densamma - och brutit ihop över det, glömt sin hammare och sin skiftnyckel på singeln - och brutit ihop över det. osv osv osv osv osv. Detta ledde till slut till att MAMMAN bröt ihop på dagisparkeringen, och med en unge gråtandes och snorandes i famnen och en halvt släpandes bakom sig äntrade hon något sammanbiten dagis efter att ha konstaterat att personalen inte KUNDE ha missat hennes eget verbala högljudda utbrott eftersom ALLA fönstren var öppna... Tadaaa!!
Denna morgon var alltså inte helt lyckad. Annat än att båda barnen faktiskt verkade tycka det var rätt skönt att bli av med sin labila mamma när de väl var insläpade på dagis. Bägge lekte och sa knappt hejdå när jag gick. Och själv skämdes jag nästan för att jag tyckte det skulle bli skönt att komma till jobbet... Så kan det vara ibland. Sen skämdes jag såklart. Mina barn är värda bättre än en mamma som skriker och ryar och släpar in dem på dagis.
Och efter sådana här morgnar önskar jag att jag kunde vara lite mer latinsk (eller nåt) och inte bry mig om ifall jag kommer lite sent, inte tycka att det är så jobbigt med den otroliga ljudvolymen. Egentligen undrar jag varför man (läs "jag") blir så irriterad över alla dessa sammabrott och utbrott. Jag VET ju att det är ett helt naturligt led i utvecklingen, att han på typiskt 2,5-årsvis testar gränser, testar hur världen (och mamma) fungerar (eller inte fungerar...). Och ändå. Jag kan lyckas hålla mig pedagogisk till en viss gräns. Sen blir jag också 2,5 år och minst lika högljudd som han. Frågan är om det är något bra eller något dåligt...
Det killar lite i magen....
Det allra första blogginlägget. Är det klokt att "blotta" sig (och i viss mån sin familj) för allmänheten så här? Har ingen aning om hur mycket eller hur ofta jag kommer att orka/hinna/vilja skriva här - eller om någon annan än jag själv kommer att vilja läsa den... Det visar väl sig. Och egot får ju sitt av att pracka på andra sina åsikter och synpunkter och betraktelser. Inte illa bara det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)