glömde ju berätta...

...om min "upprättelse" på förskolan när jag hämtade barnen i tisdags!

Som jag skrev om förra torsdagen blev det ganska fel när jag skulle hämta barnen hem från dagis (läs den tårdrypande historien här ). Och jag grunnade ganska mycket på detta hela helgen och var faktiskt lite nervös när jag stegade ner mot dagis (i ösregn). Jag också fast besluten att gå in, hämta barnen och be aktuell personal om en bokad tid för samtal, eftersom jag mycket tydligt kände att vi behövde prata i lugn och ro.

Sammanbiten stegar Fru W in genom dörren, och för att visa sonen (och dottern) att här var det inte tal om att stanna någon lång stund tog jag bara av mig skorna. Underställ och regnställ behölls på. Alla barnen satt i soffan medan "min" fröken satt och läste en bok för dem. Sonens väntade "jag VILL INTE gå hem!!" möttes dock av följande reaktion från fröken:
- Sätt dig ner igen så skall jag läsa färdigt boken. Mamma kan också sätta sig ner och lyssna färdigt.

Paff damp jag ner på en stol (och svettades ymnigt i alla mina - för små - regnkläder).

Så fort boken var färdigläst vänder sig nämnda fröken till mig och säger att hon också tyckte det kändes tokigt i torsdags, och att hon till och med funderade på att ringa mig i fredags för att prata. Och det var så SKÖNT att det inte bara var jag som var en överkänslig hormonkossa som överreagerade på kritik mot mig och mina barn. Och hon bad faktiskt om ursäkt.

Efter att ha bestämt tid i nästa vecka för utvecklingssamtal kring båda barnen gick Fru W med lätta (nåja, i anden i alla fall) steg hemåt med båda barnen i regnet. Och det kändes faktiskt riktigt bra! Kommunikation är underskattat. Helt klart.