Astrid Lindgrens värld

Inser att jag heeeelt glömt skriva om besöket i Vimmerby och "Astrid Lindgrens värld". Först en liten hyllning till hela parken:
Fantastiskt välplanerad. Fantastiskt lagom stor (trots vad som verkade vara typ en miljard bilar på den helt enorma parkeringen kändes det inte särskilt trångt därinne). Fantastiskt enkla och geniala saker för barnen. Jättebra skådespelare och upplägg på uppträdena där man pausade och lät barnen delta och komma in i borgar och hus och på gårdar.

Lite ris också. Pippis hus måste vara ett av de allra största dragplåstren. Varför är det då ett av de minsta?

Vad minns vi från Vimmerby? Storebrors bryt när vi precis kommer fram till ingången och får såna där jättebra barnarmban att skriva telefonnummer och namn på om barnen kommer bort. Storebror VÄGRAR ta på sig sitt armband för "Det är TRÅKIGT!" (exakt vad han menade med det vet vi fortfarande inte), och lade sig skrikande ner på marken. Till slut var jag på väg bort till bilen med honom eftersom vi verkligen ville att han skulle ha på sig sitt armband där inne. Det tog väl ungefär en kvart innan han lugnade ner sig såpass att vi fick på honom armbandet. Nästa dag utanför portarna frågade han oroligt efter flickan som delade ut armbanden, och ville inte gå in utan det. Orsaken till detta var att han mycket riktigt lyckades villa bort sig första dagen när han lekte på Kajsa Kavats mormors hus gata (ett av de mest trånga ställena på hela parken - och mest besökta). Han gick in i ett litet hus, kom ut igen - och gick åt fel håll (och vi missade att han kom ut över huvudtaget). Efter några minuters letande i vild panik (mamma W hade redan börjat kolla om det fanns vattendrag eller dammar i närheten där han kunde ha trillat i) ringer pappa W:s mobil och han springer iväg och hämtar ledsen storebror. Vi vet fortfarande inte om storebror själv tog initiativ enligt våra instruktioner och frågade "en annan mamma om hjälp att ringa mamma och pappa", eller om någon förbarmade sig över en gråtande liten kille. Han säger själv att han frågade en annan mamma, men det kan bero på att vi preppade honom så vansinnigt innan. Och som sagt - upplevelsen fick honom att uppskatta armbandet. Till och med en dryg vecka senare när vi var på Liseberg.

Vad minns vi mer? Mellansyster W som käckt stegade ner till Ronja och kramade om henne, och gick fram och petade på Lovis för att säga hej. Fast när uppträdet var ville hon helst av allt leka med sin nya lilla Pippihäst och sina Pippi-Tommy-och-Annika-gubbar.

Annars var nog de små husen som bara barnen kunde gå in och ut ur deras största behållning. På slutet andra dagen var storebror heeelt begeistrad, och kunde inte slita sig från "den lilla lilla staden". Och Nils Karlssons pysslings hus där de sprang runt uppe på den enorma sängen hur länge som helst.

Dit skall vi åka igen, helt klart. Fast vi kanske väntar ett par år så att även lillasyster W har någon behållning av det hela. Nu var hon inte heelt nöjd med att få sitta i vagnen två hela dagar. Och nästa gång hyr vi nog ingen campingstuga. Den var egentligen helt OK, men där fanns inget rinnande vatten och den var så liten att vi inte kunde sitta inne i den och äta - och absolut inte vara inne när lillasysters resesäng var uppfälld på golvet. Nästa gång tar vi nog in på hotell eller liknande istället. För det bli en nästa gång!

Liseberg

Dagen har ägnats åt Lisebergsbesök med alla barnen W. Det var inte alls planerat. Imorse fick fru W sovmorgon ända till klockan åtta (märker ni att inläggen nästan alltid är producerade de dagar då fru W haft sovmorgon?), åt frukost och knallade ner i det mycket sunkiga garaget för att plocka iordning bland lådorna som Myrorna förhoppningsvis hämtar i morgon. Efter en timmes pyssel bland spindlar, nerrasad puts och gamla grejer pustade undertecknad upp för att tvätta av sig. Insåg då att molnen på himlen inte var alldeles heltäckande och framför allt inte alldeles svarta. Eftersom Lisebergsbesöket förra året formligen regnade bort (de stängde typ alla åkattraktioner och barnens största behållning var fiskdammen...) och årets planerade besök skjutits upp för att inte bli lika blött och misslyckat, och eftersom väderprognosen sa "soligt och 16-18 grader" lade jag fram Lisebergsidén för herr W (som slumrade i soffan eftersom han inte haft sovmorgon...). Svaret blev inte "NEJ", och följaktligen packades barn, vagnar, regnkläder (för säkerhets skull), nödproviant och extrakläder in i bilen och vi åkte iväg. Det är rätt så skönt att bo 10 minuter från Liseberg, för OM allt skulle krascha och inget är roligt kan man bara åka hem och åka dit igen en annan dag. I alla fall kan man intala sig det.

Barnen tyckte i alla fall att det var roligt, och det tyckte faktiskt vi med. Lillasyster W hade kanske inte så mycket ut av själva attraktionerna, men hon hade desto mer att titta på och var fantastiskt nöjd under de sex timmar som besöket blev. Trött men glad. Storebror och mellansyster W har åkt farfarsbilar, karusell, kaninresan, pariserhjul, barnbåtar, drakbåtar och sagoslottsrundan. Till mellansysters förtret har storebror också åkt flygplanen. Hon var för kort och fick alltså inte åka.

Dagens kommentar kom efter kaninresan (snälla båtar som går runt i en slinga där man ser mekaniska lisebergskaniner överallt) som mamma W åkte med barnen. Tilläggas bör väl att mamma W faktiskt tyckte kaninresan var riktigt trevlig (om man bortser från de manisk nickande och leende kaninerna som inbland ser ut som om de äter barn). Barnen W hade strax innan åkt karusell på varsin cirkushäst tillsammans med pappa W. När vi går av båtarna frågar jag dem vad de tyckte. Svaret blir:

"Mamma, nu vill vi åka en RIKTIG karusell igen!"

Undrar om jag någon gång lär mig att barnen inte alltid (läs: oftast inte) uppskattar samma saker som vi vuxna gör. Och om jag någon gång lär mig det - kommer jag någonsin att lära mig förstå VAD det är som lockar dem? Eller är det kanske inte meningen att man skall det...

Dags att gå och lägga sig och förbereda sig på mammamorgonen i morgon. Den kan bli hur som helst. Lillasyster W däckade tidigt och kan få en jobbig natt med hosta och mycket drömmar med tanke på allt som hänt idag. Till på köpet kan hon vakna tidigt. Storebror och mellansyster somnade sent eftersom de var så uppspelta vid läggdags. Kanske sover de länge imorgon? Fast det brukar sällan ha något samband. Förmodligen vaknar de tidigt som attan och vill sedan gå och lägga sig igen vid tio. Det vill nog mamman med!

Höga berg och djupa dalar

Igen. När humöret inte är på topp (och hormonerna är det...) blir dagarna som denna. Började rätt bra med sovmorgon, lite morgonmys med barnen och framåt förmiddagen satte vi igång bullbaket jag planerat till onkel W:s frus födelsedagskalas på eftermiddagen. Tårtbottnen bakade jag redan igår för att bottnen och fyllning skulle få stå och safta till sig över natten. Bulldegen sattes på jäsning och medan den jäste gjorde jag dessutom saft av fläderblommorna jag hade i frysen. Kände mig med andra ord väääldigt duktig. Bulldegen jäste färdigt och barnen W hjälpte till att knåda och kavla och bre smör och strö socker och kanel och rulla och lägga bullarna i formarna. Allt var frid och fröjd och fru W var faktiskt barnsligt nöjd över att få bjuda onkels fru på hembakt tårta och bullar för att fira födelsedagen. Jag såg framför mig det fint dukade bordet med tårta på tårtfat med fot, bullarna i korg med duk under, fina faten och kopparna och kanske till och med lite blommor på bordet. Denna dröm kraschade dock när jag lyfte på mjölpåsen för att sätta in den i skafferiet och hittade en - mjölmask!

Efter att ha skrämt mina barn halvt från vettet genom att vråla som en banshee, slängde jag alla bullarna och tårtan (allt under lika banshee-lika illtjut från storebror W som inte var riktigt säker på att mamma inte var arg på honom - och dessutom helt knäckt eftersom det absolut inte går att ha födelsdagskalas utan tårta och bullar...), lämnade herr W med barnen för att försöka få i dem lunch, och körde (inte heeelt lagligt) ner till Hemköp för att inhandla nya ingredienser. Min något bistra uppsyn fick inte en, utan tre personer att hastigt backa undan och lämna plats i gången när jag kom ångande genom affären.

Väl hemma igen (fortfarande så arg att jag var tvungen att drämma igen bildörrarna) öppnar jag kylen - bara för att inse att jag glömt att köpa smör! Jag kunde, hör och häpna, faktiskt bli ÄNNU argare, och tog ut det i bilen det otroligt korta lilla biten ner till jourbutiken (eventuellt sprängde jag en högtalare i bilen också...). Kom hem med smöret, stressar en heeel deel för att komma igång igen med sockerkakan till tårtan - och tappar alla äggen i golvet! Det illvrål jag då presterade fick herr W att hastigt avsluta lunchen och ta med de två stora barnen W på promenad.

Äggen torkades upp, barnen forslades ut och undertecknad bakade tårtbottnar, satte bulldegar, rensade ur skafferiet (och slängde en hel del. Hittade dock inga fler maskar någonstans.), sysselsatte lillasyster W och skämdes för att stora barnen W blivit rädda för sin mamma. När de kom hem igen var dock allt på banan igen, tårtan och bullarna skulle hinna bli färdiga till kalaset och det blev till slut en väldigt trevlig eftermiddag och kväll med onkel W och hans mysiga fru. Tårtan blev god, bullarna blev också goda (och alldeles för många). Det enda som saknades var blommorna på bordet, men det gjorde inte så mycket.

Men jag har lovat mig själv att VERKLIGEN försöka att inte låta mitt humör gå ut så över barnen igen. De är värda bättre än så. Mycket bättre.

Om reglers vara eller inte vara

Jag funderar just nu ganska mycket på varför och hur man har regler för sina barn. Varför det är så viktigt för mig att mina barn är artiga och inte bär sig illa åt för att få som de vill. Och vad det egentligen betyder att "bära sig illa åt".

Både herr och fru W är överens om att det för oss är viktigt att våra barn är artiga, tackar för maten och ber om saker på ett någorlunda trevligt sätt - och att det inte skall löna sig att skrika och bråka för att få som man vill eller slippa göra som man inte vill. Jag TROR i alla fall att det mesta av det är för att jag som vuxen har förstått att man faktiskt blir trevligare bemött om man själv är trevlig. Till en del beror det säkert på att jag själv träffat på andra barn (både när jag själv var barn och som vuxen) och vuxna som "burit sig illa åt" för att få som de vill - och då har jag inte alls tyckt de var särskilt sympatiska.

Men en liten del av alla regler som vi satt upp och faktiskt försöker få barnen att följa kanske är för vår egen skull? För att det skall vara lättare för oss i vardagslivet? Och den tanken tilltalar mig inte alls. Jag har väl inte blivit förälder för att det skall vara smidigt för mig? Mitt jobb är väl att hjälpa mina barn att våga säga vad de tycker, stå upp för sin och andras rätt, och låta dem känna att de är värdefulla precis som de är? För då tror jag att de kan ge andra människor något och i sin tur hjälpa, stötta och glädja dem. Och då blir världen en lite trevligare plats att leva på.

Samtidigt har jag funderat en hel del på hur mina barn bör/skall/kan förhålla sig till andra, främmande människor. Ta tillexempel nu när vi skall åka till Vimmerby. Tänk om de kommer bort från oss? Vad skall vi instruera barnen att göra då?

Jag vill inte skrämma barnen för andra människor, jag vill inte lära dem att vara misstänksamma mot sin omvärld och misstro människor de möter. Samtidigt vill jag inte riskera att utsätta dem för mer fara eller obehag än nödvändigt. Jag har försökt pränta in i storebror att han i första hand skall be någon som har barn om hjälp, eller en polis. Men hur säger man det utan att samtidigt säga att det finns människor som kan vilja honom illa (och det skulle han fundera läääänge på om han fick in det i huvudet)?

Och samtidigt som vi försöker få barnen att inte "skrika och bära sig åt" när de inte får som de vill, eller inte vill något - så vill jag ju att de SKA skrika och bära sig åt den gången de inte alls vill följa med någon i bilen eller in i buskarna (jag ryser bara jag tänker på det...). Jag vill lära mina barn att lita på sin magkänsla och faktiskt agera ut den känslan. Det blir bara så himla jobbigt i väldigt många vardagssituationer när de agerar ut sina känslor mot att sluta leka, gå och bada, städa undan leksaker, klä på sig kläder, ha på sig just den tröjan, gå ner för trappan själv, snyta sig, tvätta händerna, inte slå sin syster/bror osv i alla oändlighet. Kanske om jag tänker på allt otäckt som kan hända om jag kuvar dem att alltid vara väluppfostrade att jag kan ta det lite bättre. För man kan inte begära av en treåring att de skall förstå skillnaden mellan att inte vilja städa och inte vilja följa med en främmande människa hem. Faktiskt.

Tidplanering i småbarnsfamilj

Familjen W har i flera dagar vetat att på söndag skall vi åka till farmor och farfar några dagar. Hur kommer det sig då att herr och fru W på söndagsmorgonen örlar runt som yra hönor och plötsligt måste tvätta, dammsuga, städa toaletter samtidigt som vi packar och försöker hindra de två lite större från att stöka ner ännu mer och den lilla från att bli hysteriskt uttråkad? Varför kan vi aldrig göra något i tid, eller planera något så att vi slipper uppleva att alla tre barnen sitter i bilen medan mamma W hänger upp den sista tvätten?

Och vad är det som gör att herr W inte kan låta mig packa färdigt INNAN han packar ut i bilen? (Ja, det KAN vara att han vill känna att han gör någon nytta eftersom jag har lite svårt att låta honom vara med och packa ner saker - men hur i hela fridens namn skall jag veta vad jag har fått med mig och inte - och var sakerna är - när väskorna jag håller på att packa plötsligt försvinner ut i bilen?)

Nu är vi i alla fall installerade hos farmor och farfar och barnen sover. Tvätten är upphängd hemma, disken diskad (men inte urplockad...), huset är någorlunda städat när vi kommer hem för mellanlandning på tisdag. På onsdag bär det sedan av till Vimmerby och Astrid Lindgrens värld. På tal om att planera - varför händer allting alltid samtidigt?

Viskleken

I hallonlandet hos farmor och farfar hittade mamma W en jättestor spindel som under glada tillrop och mycket tjoande förevisades för storebror och mellansyster W. Den stora spindeln vaktade sin äggsäck, vilket fru W pedagogiskt (och samtidigt kvävande sin enorma spindelskräck) förklarade för storebror. Han lyssnade noga och gick iväg och åt mer hallon. Efter en stund kom han fram till mig och frågade allvarligt:

- Mamma, varför vattnade spindeln sin insekt?

Undrar hur mycket annat jag misslyckats med att förklara för honom?

Alla är vi olika

Måndagen gick i shoppingens tecken. Herr och fru W behövde åka in till "stora" staden (Svea rikes andra största stads centrum alltså), och tänkte att det kunde bli en liten utflykt med barnen innan vi skulle storhandla på vägen hem.

Den lilla utflykten svällde och blev till en heldag på stan, med lunch, fika, shopping (mest till barnen såklart) - och vi vuxna tyckte nog att det hade varit en riktigt bra dag. Barnen hade busat och lekt runt vid Kopparmärra, så när vi äntligen äntrade bilen på väg hem tyckte i alla fall fru W att storhandlingen kändes ganska jobbig. Den måste göras, icke desto mindre, så det var bara att bita ihop och komma igen.

Inne på Ica Maxi vidtog första brytet med två trötta barn när de bråkade om vilken av de två exakt likadana kundvagnarna-som-ser-ut-som-en-bil vi skulle ha. Sedan bråkade de om vem som skulle sitta på vilken sida. Sedan bråkade de om vem som fick hålla i ratten. När herr W sammanbitet förklarat för dem att de fick hålla i ratten båda två, började de bråka om vem som fick hålla var på ratten. Det hela slutade med att storebror W vann slaget om bilen, och mellansyster W fick sitta i kundvagnen i stället. Handlingen gick sedan relativt planenligt, förutom att herr och fru W ideligen tappade bort varandra och fick gå och vissla för att hitta varandra. Ica Maxi har nämligen infört systemet med självscanning vilket är ganska bra - om man handlar själv. Är man två vuxna, med varsin vagn, som skall samsas om samma scanner blir det genast problem. I alla fall om man försöker vara rationell och inte gå tillsammans för att skynda på lite.

Någonstans vid bröddisken förlorade vi helt kontrollen på våra ekipage. Lillasyster W satt bortglömd i sin ordinära kundvagn vid leverpastejen, medan mellansyster W och storebror stod och tryckte näsorna mot plastdörrarna vid kanelbullarna. Herr W var försvunnen (det visade sig senare att undertecknad tydligen skickat iväg honom för att hämta grädde...), och fru W undrade desperat om hon skulle hämta en nu ganska grinig lillasyster W först, eller hejda storebror och mellansysters framfart. Storebror och mellansyster W fångades in, förmanades och placerades bredvid varandra i bilen - och hoppade genast ut igen och började jaga varandra i brödgången. Tack och lov var där inte så mycket folk, och tack och lov var de så upptagna med att springa att de inte såg alla Ballerina- och Singoalla- och alla andra möjliga sorters kex som stod heeelt inom räckhåll för deras små fingrar. Lillasyster W hämtades, nu hysteriskt skrikande (men hon blev glad när hon fick se mig i alla fall), och alla våra vagnar baxades mot kassorna (godishyllorna genererade en del ilskan inlägg i debatten - men vi kom hem utan godis!). I kassan stod en vänlig kassörska och ropade: - Jag kan hjälpa nästa! Fru W traskar dit med lillasyster W på armen, tittar ner för att ta upp scannern, tittar upp igen - bara för att se den vänliga kassörskans rygg på väg BORT från kassan.... (det visade sig strax att kunden innan hade glömt sitt ICA-kort, men jag blev ganska förvånad).

Allt som allt hade dagen alltså varit relativt bra (förutom besöket på Maxi kanske då), det tyckte i alla fall både herr och fru W. När storebror och mellansyster W skulle nattas frågade jag dem vad som varit roligast idag. Storebror W svarade ganska snabbt och utan att tveka:
- Maxi!

Luttrad moder tänker: "Ja ja, han tyckte i alla fall något vi gjorde i dag var roligt. Kanske skall försöka komma ihåg att barn inte alltid uppskattar samma saker som vi vuxna"

Något mer perplex blev mamma W när mellansyster W får samma fråga (vad var roligast idag?) och följande konversation utspelar sig:

Mamma W: Vad tyckte du var roligast idag?
Mellansyster W (tänker verkligen efter en stund): - Leka med alla barnen på dagis!
Mamma W: - Men du har ju inte varit på dagis idag, vi har ju varit på stan!
Mellansyster W: - Varför då?

Såg - såga, tång - ?

Ute i regnet sitter en 3,5-åring och en 2-åring och leker med 3,5-åringens alldeles riktiga juniorverktyg som han har fått av morfar. Mellansyster W (2 år) lägger ifrån sig vinkelhaken, går resolut fram till verktygslådan och säger bestämt:
"Kan jag få tången, tack, jag skall tånga."

Så alldeles underbart självklart. Med en såg sågar man, med en hammare hamrar man och med en tång tångar man såklart!

Ungerska husarer i ösregn

Efter några dagar av alldeles för mycket inomhusvistelse för barnen W bestämde herr och fru W i lördags att det var dags för lite utelek - oavsett väder. Och har man bestämt sig så har man. Alla tre barnen W kläddes i full regnutrustning (gummistövlar, keps och galonställ), vagnarna kläddes på med regnskydd och herr och fru W rotade djupt i glömda lådor för att hitta något att själva ha på sig som skydd mot regnet. (Varför har man alltid jättebra regn- och vinterkläder till barnen, men glömmer sig själv - som skall vara ute med ligisterna i (o)vädret?)

Sedan traskade vi iväg till Gunnebo slottsdagar som firades med sedvanligt deltagande av Göteborgs 1700-talssällskap i tidsenliga kläder, lite marknadsstånd, gycklare, slottsvisningar och teater. Till detta en rekonstruktion av det mycket okända slaget vid Kvistrum som ägde rum någon gång för länge sen - med kanoner och riktiga musköter. I år bidrog även ett gäng ungerska husarer till stämningen. Alltså - ett kanonevenemang om det inte hade varit för regnet. Vi var kanske 30 personer som bevistade husarernas uppvisning med sabelföring och allt, och en och annan ytterligare som besökte slottet. Men det var synd om alla som planerat och jobbat för att genomföra detta. Vi tyckte i alla fall att det var himla roligt! Tack för att våra huliganer fick lite utlopp för all sin energi.

Solen skiner!

Efter två veckors regn (i princip i alla fall) kan även den mest inbitne miljövän fundera på om det där med varmare klimat verkligen är ett HOT? Nu är det i alla fall solsken ute och familjen skall ut och luftas utan att bli blöt inpå bara kroppen. För hur mycket det än regnar måste barnen W ut nästan varje dag. Annars river de huset. Och driver sina föräldrar till vansinne. Så vi går ut ändå. Men det är trevligare när man slipper galonisar och blöta strumpor. Ha det - vi hörs!

Speedo

Två veckor går så FORT! Tyckte det inte alls var länge sen jag skrev mitt "djupa" inlägg nedan - och så är det nästan två veckor sen. Och om man tittar tillbaka på allt som hänt sedan dess känns det förvisso som ett helt liv sen. Midsommarförberedelser, cykelturer, midsommarfirande (hastigt och lustigt improviserat här hemma för att komma undan regnet), två förkylningar, en besiktning av lillasyster, ett läkarbesök, ett frisörbesök, ett sextioårsfirande, kompisbesök, middag med onkel W med fru och mormor W, massor av tvätt tvättad (och efter helgens utflykt är tvättkorgen full igen såklart).

Och lillasyster W har lärt sig att vända sig, förflytta sig på golvet (skitjobbigt - man vet inte var man har henne), hon har fått en tand och är allmänt grinig på kvällarna. Men det är ju så det är. Och allt detta har alltså gjort att jag helt enkelt glömt att skriva.