Om livet, om barn och föräldraskap, om "ilskor" och "glädjor" och annat jag undrar och förundras över.
måndag, april 28, 2008
Fatta att du är en storstadsmänniska!
När det går fortare att hoppa av taxin efter mindre än halva vägen, vänta på spårvagnen, åka spårvagnen NÄSTAN ända fram och gå sista biten, än att åka taxi hela vägen - då bor man, om inte i en storstad, så i alla fall i en stad med alldeles för mycket bilar!
Härliga helgen
Att ha en aktivitet på fredag kväll, istället för lördag, förlänger helgen med flera dagar känns det som.
Herr och fru W var på operan i fredags, med tillhörande middag och vinmeny. Heeelt underbart. Inte bara att få sitta och titta på Göteborgs hamn i solnedgången och äta god mat i lugn och ro. Inte bara att få lite kultur och musik i sig (även om intrigen i Figaros bröllop är klart i nivå med vilken buskisfars som helst - fast i annan förpackning). Men för alltihop på en gång.
Sedan kom lördagen, med hämtning av barnen hos kusinerna (där de camperat över natten), fullunch inköpt på det stora gula M:et (ungarna jublade, mamman skämdes). Mamma W var dessutom otroligt produktiv och lagade ett styck punktering (och var tvungen att mitt i alltihopa åka och inhandla nytt däck), bytte till sommardäck på "lilla" bilen och hann med att cykla en liten runda med varje barn efter högljudda önskemål om detsamma. (Mellansyster fick inte följa med och handla däck eftersom hon fortfarande har några vattkoppsblåsor som inte torkat, och tröstades med löfte om cykeltur. Då bröt de andra två ihop och ville också cykla. Kompromiss = mellansyster fick åka en lite längre tur än de andra - något vi inte pratade så högt om för storebror.)
Söndagen kom liksom som ett plus uppepå allt detta - som en bonus. Pappa W och storebror och lillasyster åkte på födelsdagsbrunch hos vänner, medan undertecknad stannade hemma och myste med mellansyster (som fortfarande är portad från allt vad sociala aktiviteter heter på grund av sina envisa blåsor). Lite städning, lite lek och mycket pyssel hann vi med. Pyssel som plötsligt krävde åtgärder av mamma W i barnens rum i syfte att hänga upp pysslet på lagom dekorativt sätt. Det lagom dekorativa sättet tog lite för lång tid, och fru W hann tröttna ordentligt på glitterfjärilar, piprensetrollsländor och sytråd innan det var klart. Men klart blev det.
Så nu är jag här, heltaggad för historiens kortaste arbetsvecka. Två dagar - sen skall jag vara ledig i fem hela dagar, varav 2,5 skall spenderas på spa med svägerskor och svärmor.
Herr och fru W var på operan i fredags, med tillhörande middag och vinmeny. Heeelt underbart. Inte bara att få sitta och titta på Göteborgs hamn i solnedgången och äta god mat i lugn och ro. Inte bara att få lite kultur och musik i sig (även om intrigen i Figaros bröllop är klart i nivå med vilken buskisfars som helst - fast i annan förpackning). Men för alltihop på en gång.
Sedan kom lördagen, med hämtning av barnen hos kusinerna (där de camperat över natten), fullunch inköpt på det stora gula M:et (ungarna jublade, mamman skämdes). Mamma W var dessutom otroligt produktiv och lagade ett styck punktering (och var tvungen att mitt i alltihopa åka och inhandla nytt däck), bytte till sommardäck på "lilla" bilen och hann med att cykla en liten runda med varje barn efter högljudda önskemål om detsamma. (Mellansyster fick inte följa med och handla däck eftersom hon fortfarande har några vattkoppsblåsor som inte torkat, och tröstades med löfte om cykeltur. Då bröt de andra två ihop och ville också cykla. Kompromiss = mellansyster fick åka en lite längre tur än de andra - något vi inte pratade så högt om för storebror.)
Söndagen kom liksom som ett plus uppepå allt detta - som en bonus. Pappa W och storebror och lillasyster åkte på födelsdagsbrunch hos vänner, medan undertecknad stannade hemma och myste med mellansyster (som fortfarande är portad från allt vad sociala aktiviteter heter på grund av sina envisa blåsor). Lite städning, lite lek och mycket pyssel hann vi med. Pyssel som plötsligt krävde åtgärder av mamma W i barnens rum i syfte att hänga upp pysslet på lagom dekorativt sätt. Det lagom dekorativa sättet tog lite för lång tid, och fru W hann tröttna ordentligt på glitterfjärilar, piprensetrollsländor och sytråd innan det var klart. Men klart blev det.
Så nu är jag här, heltaggad för historiens kortaste arbetsvecka. Två dagar - sen skall jag vara ledig i fem hela dagar, varav 2,5 skall spenderas på spa med svägerskor och svärmor.
torsdag, april 24, 2008
Prickiga korvar. Nej, barn!
Tji fick jag. Som trodde att de två lite större barnen skulle få vattkoppor lite lindrigare. Moahahaha.
En dag efter att lillasyster konstaterats vara med vattkoppor, upptäcktes några prickar (typ tre) på storebror och ungefär lika många på mellansyster. Lillasyster var hysteriskt prickigt överallt - i hårbottnen, i munnen, i öronen... Väldigt symmetriskt, så hon var ganska fin, men det kliade ju förstås. Storebror och mellansyster hade sina tre prickar (otvetydiga vattkoppor, men väldigt få) i två dagar - och inget mer hände. Mamman började (gör ALDRIG det) pusta ut. På kvällen dag tre får storebror 40 graders feber. På morgonen var han prickigare. Mycket prickigare. Men trots prickarna var de rätt pigga, så mellansyster födelsedagskalas genomfördes trots allt (av åtta deltagande barn hade 4 vattkoppor, och 3 hade precis haft det). Det blev ett riktigt bra kalas, vi kunde vara ute på altanen för vädret var riktigt fint och varmt och mellansyster blev ordentligt firad med barbapapatårta enligt önskemål (ja, det var en Barbazootårta för att vara exakt).
Kvällen kom, och med den feber på båda de stora. Natten kom och gick, med en hel del avbrott för kli och feberdrömmar. Morgonen kom, och med den - prickar igen. Storebror och mellansyster var nu MYCKET prickigare än lillasyster varit. Och det är de fortfarande. Nu, en dryg vecka efter att de första prickarna visade sig, är lillasysters vattkoppor torra och skorporna börjar trilla av. Storebrors vattkoppor är också torra men inte riktigt lika läkta som lillasysters. Mellansyster, som var prickig beyond imagination (det fick liksom inte plats mer prickar på hennes kropp, hon kunde inte varit prickigare), har några koppor kvar som vätskar sig, men de flesta börjar torka. De börjar nog bli lite friskare nu. Febern är borta och det kliar inte så mycket.
Nu undrar vi bara om de tänker börja äta igen. Någonsin.
Det var rapporten om familjen W:s vattkoppsäventyr. Föräldrarna på dagis har skickat med önskemål till personalen - om det är några fler barn som är smittade: gnugga våra barn på dem tills de går hem - vi vill också ha vattkopporna nu så det är gjort!
En dag efter att lillasyster konstaterats vara med vattkoppor, upptäcktes några prickar (typ tre) på storebror och ungefär lika många på mellansyster. Lillasyster var hysteriskt prickigt överallt - i hårbottnen, i munnen, i öronen... Väldigt symmetriskt, så hon var ganska fin, men det kliade ju förstås. Storebror och mellansyster hade sina tre prickar (otvetydiga vattkoppor, men väldigt få) i två dagar - och inget mer hände. Mamman började (gör ALDRIG det) pusta ut. På kvällen dag tre får storebror 40 graders feber. På morgonen var han prickigare. Mycket prickigare. Men trots prickarna var de rätt pigga, så mellansyster födelsedagskalas genomfördes trots allt (av åtta deltagande barn hade 4 vattkoppor, och 3 hade precis haft det). Det blev ett riktigt bra kalas, vi kunde vara ute på altanen för vädret var riktigt fint och varmt och mellansyster blev ordentligt firad med barbapapatårta enligt önskemål (ja, det var en Barbazootårta för att vara exakt).
Kvällen kom, och med den feber på båda de stora. Natten kom och gick, med en hel del avbrott för kli och feberdrömmar. Morgonen kom, och med den - prickar igen. Storebror och mellansyster var nu MYCKET prickigare än lillasyster varit. Och det är de fortfarande. Nu, en dryg vecka efter att de första prickarna visade sig, är lillasysters vattkoppor torra och skorporna börjar trilla av. Storebrors vattkoppor är också torra men inte riktigt lika läkta som lillasysters. Mellansyster, som var prickig beyond imagination (det fick liksom inte plats mer prickar på hennes kropp, hon kunde inte varit prickigare), har några koppor kvar som vätskar sig, men de flesta börjar torka. De börjar nog bli lite friskare nu. Febern är borta och det kliar inte så mycket.
Nu undrar vi bara om de tänker börja äta igen. Någonsin.
Det var rapporten om familjen W:s vattkoppsäventyr. Föräldrarna på dagis har skickat med önskemål till personalen - om det är några fler barn som är smittade: gnugga våra barn på dem tills de går hem - vi vill också ha vattkopporna nu så det är gjort!
fredag, april 18, 2008
Prickiga barn
Nu har alla barnen W fått vattkoppor. Lillasyster först och mest (hittills), men både storebror och mellansyster har några tydliga prickar som säkerligen kommer att bli fler.
Insjuknandet kommer varken förvånande eller olägligt. Mamma och pappa W har jobbat hårt för att få prickiga barn. Redan förra våren gjorde mamma W ett tappert försök och tog med bebislillasyster (5 månader) hem till bekanta för att pricka ner barnen W. Det misslyckades. I mars hälsade vi på kusinerna S som då hade vattkoppor. I början på april hälsade vi på samma kusiner som hade vattkoppor. Jag vet inte vilken gång de faktiskt blev smittade, men gissar på det senare.
Just nu hänger jag titt som tätt på Smittskyddsinstitutets hemsida och där står att läsa att inkubationstiden för vattkoppor är 10-26 dagar från smittillfället (vanligast 14-16), man smittar några dagar innan man får de första prickarna och är vanligtvis smittfri ungefär en vecka efter att man fått de första prickarna.
Pappa W har på order från mamma W fått vårdcentralen att skriva ut både Tavegyl och ny hostmedicin, och jag har bunkrat kylbalsam och xylocainsalva. Förhoppningvis klarar vi oss med detta. Förhoppningsvis kan också mellansysters 3-årsdag firas på söndag som planerat, trots prickar. Bara de inte mår för dåligt.
Nu kommer de förmodligen att vara prickiga till nästa helg ungefär, och sen hoppas vi att det är över lagom till Valborg. Och så hoppas vi att det inte blir alltför jobbigt för dem. För mig blir det ju inte särskilt jobbigt eftersom pappa W är hemma på heltid. Det finns dock viss risk att han blir galen på kuppen. Kanske får ha beredskap för att vara hemma någon dag i nästa vecka i alla fall...
Insjuknandet kommer varken förvånande eller olägligt. Mamma och pappa W har jobbat hårt för att få prickiga barn. Redan förra våren gjorde mamma W ett tappert försök och tog med bebislillasyster (5 månader) hem till bekanta för att pricka ner barnen W. Det misslyckades. I mars hälsade vi på kusinerna S som då hade vattkoppor. I början på april hälsade vi på samma kusiner som hade vattkoppor. Jag vet inte vilken gång de faktiskt blev smittade, men gissar på det senare.
Just nu hänger jag titt som tätt på Smittskyddsinstitutets hemsida och där står att läsa att inkubationstiden för vattkoppor är 10-26 dagar från smittillfället (vanligast 14-16), man smittar några dagar innan man får de första prickarna och är vanligtvis smittfri ungefär en vecka efter att man fått de första prickarna.
Pappa W har på order från mamma W fått vårdcentralen att skriva ut både Tavegyl och ny hostmedicin, och jag har bunkrat kylbalsam och xylocainsalva. Förhoppningvis klarar vi oss med detta. Förhoppningsvis kan också mellansysters 3-årsdag firas på söndag som planerat, trots prickar. Bara de inte mår för dåligt.
Nu kommer de förmodligen att vara prickiga till nästa helg ungefär, och sen hoppas vi att det är över lagom till Valborg. Och så hoppas vi att det inte blir alltför jobbigt för dem. För mig blir det ju inte särskilt jobbigt eftersom pappa W är hemma på heltid. Det finns dock viss risk att han blir galen på kuppen. Kanske får ha beredskap för att vara hemma någon dag i nästa vecka i alla fall...
fredag, april 11, 2008
Snopptvätt och guldmedaljer
Storebror gillar inte när det gör ont. Alls. Storebror ställer väldigt ofta till med en stor scen när något gör ont. Eller när han TROR att något skall göra ont. Finns det dessutom minsta misstanke om att blodvite har eller kommer att uppstå utbryter fullständigt kaos. Storebror faller heeelt i upplösningstillstånd, tårarna sprutar, och han varken gråter eller skriker, han brölar som en sårad tjurkalv. Helt okommunicerbar.
Och häromdagen uppdagades att Storebror hade fått en infektion bakom förhuden. Den delen som ännu inte riktigt släppt. Stackaren var alldeles röd och svullen, och tvätt var helt oundvikligt. Och så gott som helt omöjligt (se ovan). Han skrek, och grät, och brölade - och vägrade tvätt. Till slut lyckades jag få lov att duscha med duschen - ackompanjerat av gråt och tandagnisslan värdiga inkvisitionen. Längre än så kom jag inte. Storebror var då fullständigt rödgråten och mosig i hela ansiktet.
När traumat med den obefintliga snopptvätten var över, tittade han upp på mig med sina svullna rödgråtna ögon och sa:
-Mamma, jag vill ha en guldmedalj!
Eftersom mamman då inte var helt säker på att ett doktorsbesök gick att undvika, förhandlade jag mig snabbt ner en valör, och reserverade eventuella guldmedaljer som tapperhetsbevis efter väl förrättat läkarbesök. Men en "silvermedalj" (ja, grå penna på vitt ritpapper ÄR silver)tillverkades medan barnen åt kvällsmat och förärades Storebror innan läggdags. Mamma W var rätt nöjd med medaljen, som pryddes av en strilande dusch, en stjärna och Storebrors namn.
Storebror studerade medaljen en liten stund, och sen utbrast han:
- Men mamma, varför är det ingen snopp på?! När jag får en guldmedalj vill jag ha en snopp på!
Vi får väl se storebror, vi får väl se...
Tilläggas kan väl också att efter tre dagars badande i tid och otid är infektionen nu tuktad och badordningen någorlunda återställd. Dock inte medaljkraven.
Och häromdagen uppdagades att Storebror hade fått en infektion bakom förhuden. Den delen som ännu inte riktigt släppt. Stackaren var alldeles röd och svullen, och tvätt var helt oundvikligt. Och så gott som helt omöjligt (se ovan). Han skrek, och grät, och brölade - och vägrade tvätt. Till slut lyckades jag få lov att duscha med duschen - ackompanjerat av gråt och tandagnisslan värdiga inkvisitionen. Längre än så kom jag inte. Storebror var då fullständigt rödgråten och mosig i hela ansiktet.
När traumat med den obefintliga snopptvätten var över, tittade han upp på mig med sina svullna rödgråtna ögon och sa:
-Mamma, jag vill ha en guldmedalj!
Eftersom mamman då inte var helt säker på att ett doktorsbesök gick att undvika, förhandlade jag mig snabbt ner en valör, och reserverade eventuella guldmedaljer som tapperhetsbevis efter väl förrättat läkarbesök. Men en "silvermedalj" (ja, grå penna på vitt ritpapper ÄR silver)tillverkades medan barnen åt kvällsmat och förärades Storebror innan läggdags. Mamma W var rätt nöjd med medaljen, som pryddes av en strilande dusch, en stjärna och Storebrors namn.
Storebror studerade medaljen en liten stund, och sen utbrast han:
- Men mamma, varför är det ingen snopp på?! När jag får en guldmedalj vill jag ha en snopp på!
Vi får väl se storebror, vi får väl se...
Tilläggas kan väl också att efter tre dagars badande i tid och otid är infektionen nu tuktad och badordningen någorlunda återställd. Dock inte medaljkraven.
torsdag, april 03, 2008
Kadaverdisciplin och civilkurage
I bilen på väg till jobbet häromdagen (JA, jag sitter på jobbet, så nu måste jag skriva snabbt!) diskuterades Uppdrag granskning och deras reportage om Svergies insats i Kongo 2003 tillsammans med franska trupper. Sverige skickar ner trupp till Kongo för att (gissar jag) gå in och dämpa de strider som pågår och kanske bidra till att skapa lugn i området. Vi skall alltså då samarbete med franska trupper. Någon gång under denna tid har franska soldater torterat minst en person i Kongo (gissningsvis FRÅN Kongo) grovt. Svenska soldater har sett detta, men inte ingripit. Svenska soldater har dock rapporterat till sin överordnade, som inte heller ingripit, och inte rapporterat detta vidare till sina överordnade. Rykten om detta har nått högsta ledningen i Sverige ryktesvis - såväl den militära som den politiska ledningen. Under sommaren 2007 kom det slutligen in en anmälan vilket resulterade i att saken utreddes under hösten 2007 och rapporten var tydligen klar nu för några veckor sedan. Den släpptes någon vecka innan Uppdrag granskning sände sitt reportage för någon vecka sedan. Jag såg inte själv Uppdrag granskning, men har hört om det på radion vid några tillfällen. Ovanstående är alltså ungefär allt jag vet.
Men jag blir ändå lite paff när jag hör politiker och högt uppsatta militärer säga att något av det värsta med det här är att de svenska soldaterna inte självklart förstod att det borde ha agerat när de såg tortyren. Varför blir jag då paff kan man undra? Tycker inte fru W att det är fel med tortyr? Jo, jag tycker det är fel med tortyr. Jag tycker till och med att det är lite absurt med tortyr. Och för mig är krig också lite absurt. Eftersom det sitter så i ryggmärgen att det är fel att döda eller skada en annan människa, känns det ju inte helt bra med krig. I alla fall inte när de handlar om en bit land, eller att någon galning vill skaffa sig världsherravälde, eller någon får för sig att alla måste tycka på ett speciellt sätt. Samtidigt kan jag som mamma väldigt väl förstå den som dödar för att skydda sina barn. Hade någon försökt ta livet av mina barn hade jag förmodligen inte tvekat en sekund. Och förmodligen hade jag varit beredd att slåss för att mina barn skulle få mat också.
Det är alltså inte helt enkelt. Det är tvärtom väldigt väldigt svårt. Och det måste vara ganska svårt att komma från en bakgrund fri från krig och våld och där det borde vara självklart att man reagerar på och ingriper mot tortyr (läs Sverige) - till ett område i full krig (läs Kongo). Där folk skjuter på varandra och på mig. Att komma dit som soldat, med rätt att döda. Plöstligt har man alltså rätt att döda. Fast bara om det görs i strid. Jag menar absolut inte att jag tycker att det var rätt att tortera överhuvudtaget. Jag tycker nog egentligen inte heller att det var rätt av de svenska soldaterna att inte ingripa. Jag tycker nog att de borde ha gjort det. Men jag tycker faktiskt inte att det är rätt av deras chefer och den politiska ledningen att indignerat säga: "När man ser en sån här sak måste man ha civilkurage och agera omedelbart, det här är upprörande och får inte hända." Kanske skall vi ta och fundera på vad vi kräver av våra soldater? Det kanske inte är så lätt att fatta när man förväntas agera kadaverdisciplinerat och när man förväntas ha civilkurage och agera? Särskilt inte som ens närmaste chef absolut inte ger en tydliga signaler om vad som är rätt och fel.
Men jag blir ändå lite paff när jag hör politiker och högt uppsatta militärer säga att något av det värsta med det här är att de svenska soldaterna inte självklart förstod att det borde ha agerat när de såg tortyren. Varför blir jag då paff kan man undra? Tycker inte fru W att det är fel med tortyr? Jo, jag tycker det är fel med tortyr. Jag tycker till och med att det är lite absurt med tortyr. Och för mig är krig också lite absurt. Eftersom det sitter så i ryggmärgen att det är fel att döda eller skada en annan människa, känns det ju inte helt bra med krig. I alla fall inte när de handlar om en bit land, eller att någon galning vill skaffa sig världsherravälde, eller någon får för sig att alla måste tycka på ett speciellt sätt. Samtidigt kan jag som mamma väldigt väl förstå den som dödar för att skydda sina barn. Hade någon försökt ta livet av mina barn hade jag förmodligen inte tvekat en sekund. Och förmodligen hade jag varit beredd att slåss för att mina barn skulle få mat också.
Det är alltså inte helt enkelt. Det är tvärtom väldigt väldigt svårt. Och det måste vara ganska svårt att komma från en bakgrund fri från krig och våld och där det borde vara självklart att man reagerar på och ingriper mot tortyr (läs Sverige) - till ett område i full krig (läs Kongo). Där folk skjuter på varandra och på mig. Att komma dit som soldat, med rätt att döda. Plöstligt har man alltså rätt att döda. Fast bara om det görs i strid. Jag menar absolut inte att jag tycker att det var rätt att tortera överhuvudtaget. Jag tycker nog egentligen inte heller att det var rätt av de svenska soldaterna att inte ingripa. Jag tycker nog att de borde ha gjort det. Men jag tycker faktiskt inte att det är rätt av deras chefer och den politiska ledningen att indignerat säga: "När man ser en sån här sak måste man ha civilkurage och agera omedelbart, det här är upprörande och får inte hända." Kanske skall vi ta och fundera på vad vi kräver av våra soldater? Det kanske inte är så lätt att fatta när man förväntas agera kadaverdisciplinerat och när man förväntas ha civilkurage och agera? Särskilt inte som ens närmaste chef absolut inte ger en tydliga signaler om vad som är rätt och fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)