Imponerad

Sitter på Stenabåten på väg på minisemester till Danmark med hela familjen, och är imponerad och mycket positivt överraskad över Stenas sätt att ta hand om sina gäster hittills.

Den förbokade (eller "förnicklade" som telefonen snällt föreslog) frukosten stod framdukad på det tydligt reserverade bordet. Gratis pannkaksbuffe till alla barnen. Ett extra glas juice till det barn vi inte bokat frallor till. Supertrevlig personal och genomtänkt servering för att inte slösa på mer mat än nödvändigt. Guldstjärna.

"Så länge solen den glittrar i böljorna blå..."

Igår sänkte vi mammas urna i det solglittriga havet utanför Skallkrokens hamn. Vackert, somrigt och som hon ville ha det. Sov gott mamma.

Snabbrapport från kalasvärlden

Det var i alla fall ett av historiens mest uppstyrda kalas. Kanske lite nödvändigt när man har 24 ungar i 7-årsåldern i huset. Fri lek var det inte tal om, men de detektivade bra och letade ledtrådar och pusselbitar och knäckte tanknötter och svarade på både gåtor och kunskapsfrågor.

Men - jag säger bara - MEN, även om det här inte var slutet på själva skattjakten, så var det i mitt tycke höjdpunkten. Sagogången på krypvinden. Med glitterfjärilar och kulörta lyktor, pärlor och mer kulörta lyktor. Och en drake...

Det kanske är lite tidigt att utlysa sagogången till bästa kalasfeature för i år. Men för mig har den redan vunnit.

Alla barnkalas måttstock

Har bjudit hem 20 7-åringar till vårt hus i morgon. På kalas. Skattjaktsdetektivkalas. Kul idé, eller hur? Och extra smart att vara TRE som bjuder till gemensamt kalas, för då kan man ju dela upp jobbet.

Tyckte vi också. Innan. Igårkväll, när vi båda satt med rödsprängda ögon och insåg att vi KANSKE tagit oss lite vatten över huvudet när vi planerade skattjaktsmomenten, var kulfaktorn något lägre. Hur smart det är att ha en skattjakt som kräver planering och arbete alla kvällar i veckan innan kalaset, och midnattsarbete kvällarna innan behöver man inte ens diskutera.

Kommer bli besviken om inte morgondagens kalas blir the talk of the year i klassen. SJUKT besviken.

Återkommet med rapport från slagfältet. Kanske inte imorgon. Imorgon ska jag först vara världens bästa kalasmamma. Sen ska jag nog äta pizza och dö en smula. Och preppa för helgens två (ja, 2) ytterligare kalas för samma sjuåring. Det kostar på att vara många i släkten :)

Long time...

Det går lite för långt mellan gångerna här, eller hur? Tänkte kanske, eventuellt försöka flita till mig lite. Med lagom ambitionsnivå. Vad nu det betyder...

Hänt sen sist:

• Varit på freaking underbar skidsemester i Branäs.
• Lärt mig en hel del om byråkrati och bouppteckningar och banker och sånt. Intressant men inte särskilt kul.
• Byggt en hörnhylla till äldsta dottern V - TILLSAMMANS med herr W. Kryss i taket, halleluja och det var alldeles, alldeles underbart roligt. Mmmm, tillsammans.
• Mått dåligt varje gång jag kommit hem för att trädgården sett ut som skrutt (se ut som skrutt =  att ingen bor där, typ).
• Lagt ungefär en halv dag på att få delar av trädgården att se nästan presentabel ut. (Tänker nu att proportionerna på "må dåligt"-tiden och tiden det tog att fixa nog går att optimera...)
• Planerat det mest ambitiösa 7-årskalaset ever. Men det kommer bli det bästa!

Ja det, och några saker till.

Tjing!

Att vilja men inte kunna

Vardagen med barnen. Så underbar. Så jobbig. Så - vardaglig. Och ändå glimtar det till rätt ofta. En kommentar, ett skämt, en liten fundering.

Ofta - inte alltid, men ofta - får jag en impuls att "det här hade jag berättat för mamma". Vet precis hur hon hade svarat, nästan ordagrant vad hon hade sagt. Hur hon hade sagt det. Och då saknar jag. Mycket. Saknar att inte kunna berätta för henne. Saknar att inte få se hennes kärlek till mina barn. Saknar att mina barn inte får ha sin mormor.

Saknar som F-N. Aj.