tisdag, juni 11, 2013

Urstark

"Kärlek, fruW, den vackra, smärtsamma men oändliga kärleken som du bär o som lyser genom dina barn.
Sov gott, fina du."

Helande och innerliga ord som gör mig både tacksam för vad jag har och lite stolt över att jag kanske ändå lyckas förvalta det någorlunda väl.

måndag, juni 10, 2013

Syrendoft, finskor, hårvax och ängsblommor

Skolavslutningsdag. En småstressig dag som krävt en del förberedelser. Kakor att baka, kläder att välja och stryka, blommor att fixa och kaffemuggar att köpa.

Skolavslutning. Med sommarklänningar, hårstyling, skjortkragar och blombuketter. Underbaraste underbara storebror som hjälper brorsan och stylar hans hår. Underbaraste fina storasyster som låter lillasyster välja klänning åt sig, och som för första gången nånsin vill sätta upp håret. Underbaraste härliga lillasyster som blir så glimrande i av storasyster ärvd klänning, och som bestämt sig för att plocka egna buketter till fröknarna. Underbaraste mysiga lillebror som med beundran i blicken låter brorsan fixa håret och vika upp skjortärmarna.

Och så den mindre underbara mamman, lättrörd som få. Tårkanalerna fylls när de underbara tågar in på skolgården till spelmansmusik. Första tåren trillar när storasyster står längst fram och sjunger ettornas sång, med hög och klar röst, och ser så glad ut. Schlagerpotpurriet som framförs av kören och avslutas med " You" gör det inte bättre, och när hela skolgården stämmer upp i Den blomstertid är det final även på tårkaskaden.

Nånstans finns de med mig hela den här dagen. Nånstans får de mig att behålla lugnet när de underbara plötsligt befinner sig på studsmattan i de nystrukna kläderna. De hjälper mig att fånga det underbara, och att ha överseende med resten. De hjälper mig att få en magisk skolavslutning.

Mormor och morbror. Just så. Och jag gråter en skvätt till, och det är gott så. Syrendoft, ängsblommebuketter, frisyrgele och matchande skor. Mormor och morbror.

Ni hade också varit stolta idag.

fredag, februari 22, 2013

FAN Sverige - vi kan bättre än så här!

Tårar i ögonen och en stor klump i magen efter att ha tittat på Rädda barnens fattigskolor... FAN Sverige - så här kan vi ju inte ha det! Jag vill betala mer skatt. Jag kan inte stå för ett samhälle som låter barn ha det så. Det finns barn i världen (och i Sverige) som har det värre än att behöva samla burkar för att kunna åka med på klassresan till djurparken, men detta är inte värdigt ett av världens rikaste länder.
 

torsdag, februari 07, 2013

Hen, hon och han - om språket och tankemönster

Jag försöker verkligen använda hen. Gör det inte utan att tänka på det, men jag skulle vilja att det var så. Och jag jobbar på det.

Precis som ordet snippa kändes svårt och inte helt naturligt i början men nu är HELT införlivat i mitt ordförråd och vardagliga språkbruk, tror jag att hen kommer att bli det också. Det känns som att båda orden behövs, och fyller ett tomrum.

Och även om jag tycker debatten har fått sneda vinklingar och lite konstiga proprotioner, så tycker jag personligen att hen är bra inte bara för att det är praktiskt när man inte vet könet, utan för att ett ord som inte omedelbart fackar in oss som det ena eller det andra faktiskt kan vara bra att använda fast man vet - men där det inte spelar någon roll vilket kön människan/människorna vi talar om har. Inte för att någon ska skämmas för att vara varken man eller kvinna, utan för att det ganska ofta faktiskt inte är eller borde vara viktigt.
 Personligen skulle jag inte ha något emot om hen och henom (eller något liknande) blev default i språket och i vårt tänk, och att vi använde "han" och "hon" bara när det var viktig eller relevant information vilket kön personen man talar om har.

Nästan alla (även jag, tro inget annat), har ett stort behov av att veta om en person är man eller kvinna. Vi blir oerhört obekväma om vi möter en person där vi inte omedelbart kan avgöra vilket kön hen har. Varför är det så? I de sammanhang man letar efter någon att fortplanta sig med är det relevant, men annars? Varför är det så viktigt?
Om det var lika oproblematiskt att kategorisera efter kön som jag upplever att det är att kategorisera folk efter längd, skulle jag helt hålla med (de sansade) kritikerna - då hade ett hen inte behövts annat än för att förenkla när man faktiskt inte vet. Så här: jag känner inget omedelbart pockande behov av att veta hur lång någon är, och jag tror att det beror på att det jag inte lägger någon värdering i längden. Hur lång en person är spelar ingen roll för hur jag är emot hen, eller för hur jag värderar hens handlingar. Så förhåller det sig dock inte med kön, för då hade inte varit så viktigt för oss. Och jag är också ganska övertygad att gruppen kvinnor som helhet förlorar på detta (se tex de undersökningar som visar att när flickor och pojkar pratar lika mycket i klassrummet så uppfattar lärarna det som att flickorna pratar MYCKET och pojkarna lite - för vi förväntar oss olika saker av pojkar och flickor).Vi värderar alltså samma beteende olika utifrån könet, och oftast är det flickor/kvinnor som värderas lägre. Jag tror också att alla individer som inte följer den förutbestämda mallen för "sitt" kön förlorar på det.

Ja, vi är olika. Det finns kanske skillnader mellan gruppen män och gruppen kvinnor, och kanske beror dessa skillnader på könet. Jag önskar mig en värld där mitt kön inte begränsar mig, oavsett om jag är man eller kvinna. Där jag som kvinna kan slippa "lilla gumman"-tilltal, och där det är OK för någon med snopp att inte kunna backa med släp utan att kallas för "kärring" och därmed bli degraderad till vad man uppenbarligen anser vara det sämre könet.

Hur vi använder språket för att befästa eller frigöra oss från förutfattade meningar är en liten del i att ta några steg närmare en värld där snopp eller snippa FAKTISKT inte spelar någon roll för hur vi kan välja att leva våra liv. Då hade ett hen inte behövts. Men så länge vi kan se en systematisk nedvärdering utifrån kön tror jag att det kan vara en pusselbit.
 
Kvinnor missgynnas systematiskt vad gäller livsvillkor överallt i världen på grund av det ENDA faktum att de är kvinnor. Jag tror att detta befästs av att vi tillfredsställer vårt behov av att definiera oss och andra som antingen eller. Jag tror, och tycker, att vi bör göra allt vi kan för att nå ett samhälle - en värld - där livsvillkoren inte bestäms av ras eller kön eller sexuell läggning. Och jag tror fortfarande att ett neutralt pronomen i språket, så att vi inte tvingas kategorisera och definiera när vi inte måste, är en hjälp på vägen.

När kvinnor kan gå säkert på gatan utan att betraktas som lovligt byte, när jag kan bli definierad som kvinna utan att det innebär att jag förväntas vara på ett visst sätt, eller måste prestera mer än en manlig kollega för att bedömas som lika duktig. När jag inte blir oerhört obehaglig till mods av att inte veta vilket kön personen framför mig har, utan är helt bekväm med att relatera till en individ. Då tror jag att hen är ett självklart inslag i vårt språk, och att det varit ett av många, många aktiva val vi gjort för att nå dit.
Jag vill inte vara något annat än det jag är. Men jag vill inte att det jag är ska ge mig varken oförtjänta nackdelar eller oförtjänta fördelar i livet - inte mig och inte någon annan heller.
Jag vill inte ta bort olikheterna. Jag vill att ALLA ska få vara olika på det sätt just de vill. För mig handlar det inte alls om att likrikta, utan om att inte förutsätta att alla män är på vissa sätt och att alla kvinnor är på vissa sätt. Det handlar om att skapa en möjlighet att låta oss vara individer snarare än att i första hand vara ett av samhället begränsat kön. Det behövs väldigt mycket mer än ett litet ord, men det är en bit på vägen. Tycker jag.

torsdag, januari 17, 2013

Villkorslös kärlek - eller?


Det finns en massa förklaringar till varför, och jag kan intellektuellt förstå en hel del. Men det hjälper inte att jag förstår varför, när jag för 735:e gången samma morgon får ett "skiter väl jag i" fräst i ansiktet när jag säger att det är dags att sluta sparka fotboll i vardagsrummet och plocka ihop sin gympapåse. Det hjälper inte att jag förstår att det inte är det roligaste i världen att gå till skolan, när reaktionen på "ni kan gå och ta på er ytterkläderna" blir ett argt "Jag tänker ändå inte gå!" med hakan kaxigt i vädret åtföljt av en spark i luften mot mig. Om och om igen. Hela tiden. Jag blir arg och ledsen ändå, hur mycket jag än förstår. Att inte bli sedd, respekterad, eller att bli fullständigt ignorerad tär, hur mycket jag än förstår att den som utsätter mig för det själv mår dåligt. Och det är ingenting mot hur usel jag känner mig när det går ut över syskonen - över de som säkert också mår dåligt och är arga ibland, men sällan tar ut det på mig.

Överallt läser jag att det är en jobbig period att vara nio år. Att man inser sin och sina föräldrars dödlighet, att det finns faror man inte kommer undan. Att man behöver få vara liten ibland och stor ibland. Att det händer mkt i kroppen som man inte förstår och som gör humöret väldigt ostadigt. Att det faktum att de stöter bort en ofta betyder "älska mig". Att de testar gränsen för föräldrarnas kärlek - står du kvar om jag gör så här? Eller så här? Älskar du verkligen mig villkorslöst.

Och så känner jag att jag ibland faktiskt har svårt att stå kvar. Rent fysiskt. När jag står med de tre andra barnen (som också behöver mig, som också behöver bli sedda och som så ofta får stå tillbaka) för att gå hem från skolan, och nioåringen står på skolgården och bara vägrar komma. Vad gör jag mot honom om jag bara går? (Efter att ha bett honom komma typ 15 gånger, fått en trotsig blick och inget mer till svar....) Visar jag då att jag inte står kvar? Får han bekräftelse på den känsla han redan har att jag inte tycker om honom för att han är besvärlig och bråkig? Jag TYCKER att han är besvärlig och bråkig, men älskar honom ofantligt. Hur visar man en nioåring att ett beteende inte är OK utan att stöta bort och utan att sänka självkänslan i botten? Kan man det?

Vad gör jag mot de andra barnen när jag prioriterar den bråkiga, stökiga - den som alltid protesterar? Ibland måste jag prioritera, ibland räcker jag inte för att till hundra procent fylla alla barnens behov precis när de har dem. Men hur i h-e ser jag till att prioritera någorlunda rättvist?

Ahhhrrghh! Känner mig just nu ungefär lika lösningsinriktad som - ja, just det. En nioåring som är arg för att han måste gå till skolan och tar ut det på mig....

söndag, juli 08, 2012

Imponerad

Sitter på Stenabåten på väg på minisemester till Danmark med hela familjen, och är imponerad och mycket positivt överraskad över Stenas sätt att ta hand om sina gäster hittills.

Den förbokade (eller "förnicklade" som telefonen snällt föreslog) frukosten stod framdukad på det tydligt reserverade bordet. Gratis pannkaksbuffe till alla barnen. Ett extra glas juice till det barn vi inte bokat frallor till. Supertrevlig personal och genomtänkt servering för att inte slösa på mer mat än nödvändigt. Guldstjärna.

söndag, juli 01, 2012

"Så länge solen den glittrar i böljorna blå..."

Igår sänkte vi mammas urna i det solglittriga havet utanför Skallkrokens hamn. Vackert, somrigt och som hon ville ha det. Sov gott mamma.

onsdag, april 25, 2012

Snabbrapport från kalasvärlden

Det var i alla fall ett av historiens mest uppstyrda kalas. Kanske lite nödvändigt när man har 24 ungar i 7-årsåldern i huset. Fri lek var det inte tal om, men de detektivade bra och letade ledtrådar och pusselbitar och knäckte tanknötter och svarade på både gåtor och kunskapsfrågor.

Men - jag säger bara - MEN, även om det här inte var slutet på själva skattjakten, så var det i mitt tycke höjdpunkten. Sagogången på krypvinden. Med glitterfjärilar och kulörta lyktor, pärlor och mer kulörta lyktor. Och en drake...

Det kanske är lite tidigt att utlysa sagogången till bästa kalasfeature för i år. Men för mig har den redan vunnit.

torsdag, april 19, 2012

Alla barnkalas måttstock

Har bjudit hem 20 7-åringar till vårt hus i morgon. På kalas. Skattjaktsdetektivkalas. Kul idé, eller hur? Och extra smart att vara TRE som bjuder till gemensamt kalas, för då kan man ju dela upp jobbet.

Tyckte vi också. Innan. Igårkväll, när vi båda satt med rödsprängda ögon och insåg att vi KANSKE tagit oss lite vatten över huvudet när vi planerade skattjaktsmomenten, var kulfaktorn något lägre. Hur smart det är att ha en skattjakt som kräver planering och arbete alla kvällar i veckan innan kalaset, och midnattsarbete kvällarna innan behöver man inte ens diskutera.

Kommer bli besviken om inte morgondagens kalas blir the talk of the year i klassen. SJUKT besviken.

Återkommet med rapport från slagfältet. Kanske inte imorgon. Imorgon ska jag först vara världens bästa kalasmamma. Sen ska jag nog äta pizza och dö en smula. Och preppa för helgens två (ja, 2) ytterligare kalas för samma sjuåring. Det kostar på att vara många i släkten :)


Long time...

Det går lite för långt mellan gångerna här, eller hur? Tänkte kanske, eventuellt försöka flita till mig lite. Med lagom ambitionsnivå. Vad nu det betyder...

Hänt sen sist:

  • Varit på freaking underbar skidsemester i Branäs.
  • Lärt mig en hel del om byråkrati och bouppteckningar och banker och sånt. Intressant men inte särskilt kul.
  • Byggt en hörnhylla till äldsta dottern V - TILLSAMMANS med herr W. Kryss i taket, halleluja och det var alldeles, alldeles underbart roligt. Mmmm, tillsammans.
  • Mått dåligt varje gång jag kommit hem för att trädgården sett ut som skrutt (se ut som skrutt =  att ingen bor där, typ).
  • Lagt ungefär en halv dag på att få delar av trädgården att se nästan presentabel ut. (Tänker nu att proportionerna på "må dåligt"-tiden och tiden det tog att fixa nog går att optimera...)
  • Planerat det mest ambitiösa 7-årskalaset ever. Men det kommer bli det bästa!

Ja det, och några saker till.

Tjing!

tisdag, februari 14, 2012

Att vilja men inte kunna

Vardagen med barnen. Så underbar. Så jobbig. Så - vardaglig. Och ändå glimtar det till rätt ofta. En kommentar, ett skämt, en liten fundering.

Ofta - inte alltid, men ofta - får jag en impuls att "det här hade jag berättat för mamma". Vet precis hur hon hade svarat, nästan ordagrant vad hon hade sagt. Hur hon hade sagt det. Och då saknar jag. Mycket. Saknar att inte kunna berätta för henne. Saknar att inte få se hennes kärlek till mina barn. Saknar att mina barn inte får ha sin mormor.

Saknar som F-N. Aj.

tisdag, december 20, 2011

Julstämning

Anyone for marsipangodis? Egenhändigt formade och dekorerade. Kanske skulle ta och laga lite mat också?...

tisdag, november 22, 2011

Operera eller inte operera...

Har den senaste tiden läst om kroppsfixering, skönhetsideal och operationer. Har läst saker som fått mig att gå igång. Som fått mig att reflektera över mig själv och hur jag själv tänker, känner och reagerar. Läs gärna:

Englas inlägg om beslutet att operera brösten
Ebbas inlägg  - en reaktion på Englas
Annas inlägg - en reaktion på de båda första
Ketchupmammans inlägg, som är helt fristående och inte alls en reaktion på någon av ovanstående
Artikel om Johanna Koljonens twitterinitiativ "Prata om det"



Det här är mina oerhört spontana reaktioner efter att ha läst inlägg och artiklar ovan. Spontana. Ganska råa. Inte särskilt eftertänkta. Tyck gärna. 

Åhhh. det här är så j-a svårt. Var går gränsen för att ta hand om sig på ett sunt sätt och att vara kroppsfixerad på ett osunt sätt? Egentligen handlar det väl mindre om VAD man gör än VARFÖR man gör det. Har sällan sett någon som rackat ner på en bröstförminskningsoperation på grund av ryggont, eller på en gomspaltsoperation. Att röra på sig och äta rätt och väga lagom mycket för att undvika sjukdomar, smärta och uppnå fysiskt välbefinnande är också ganska okontroversiellt. Men att träna 7 dagar i veckan för att få mindre rumpa, sluta äta för att komma i en eller två storlekar mindre kläder känns mer åt det osunda hållet.

Men det går ju inte att dra en tydlig gräns här. Det är inte svart eller vitt. Och mina känslor inför vad som är vacker och hur jag vill se ut är så tvingande sammanknutet med vad samhället har för värderingar och skönhetsideal, vilka bilder jag matas med från reklampelare och i filmer och på TV, att jag inte ser hur vi kan skilja dem åt. Hur ska man kunna veta vad som kommer av yttre påverkan, och vad som kommer av inifrån? Och var går gränsen för att negativ yttre påverkan - vi VILL ju ingå i ett sammanhang, och med det kommer också behovet av att anpassa oss efter gruppen.

Jag har svårt att se att jag hade tänkt så mycket på det lilla häng jag har på magen om det inte funnits miljarders med platta, vältränade magar exponerade överallt. För den stör mig egentligen inte alls praktiskt. Den fungerar i alla väsentliga avseenden precis som den ska. Jag är inte på något sätt överviktig. Jag har fött fyra barn. Men den stör mig, det erkänner jag. Jag är inte bekväm i en tröja som lämnar magen bar på stan.

Och DET i sin tur stör mig extremt mycket. För intellektuellt känner jag så starkt att världen ska skita i hur jag ser ut. Jag ska vara ren och inte lukta illa, för det kan störa min omgivning och påverka dem negativt. Man kan vid vissa tillfällen kräva klädsel av särskild sort för att visa att man förstår de sociala spelreglerna (kom inte i galaklänning till en begravning tex). Men annars - hands off!

Är det mer OK att synpunkter på hur folk ser ut ur ett skönhetsidealsperspektiv än ur ett hälsoperspektiv? Ibland känns det så. Det är OK har ha åsikter om jeansmodeller till vissa rumpor, eller huruvida folk (företrädesvis kvinnor) borde "klä bort" sina extrakilon eller framhäva den lilla byst de ändå har. Men det är inte OK att ha synpunkter på folks övervikt ens om det är uppenbart att övervikten innebär en hälsofara för dem.

Och det här med att vilja känna sig knullbar (läs Annas inlägg ovan)... Jag vet inte. Å ena sidan förstår jag precis vad hon menar. Å andra sidan sprätter något till i mig när jag läser det och jag blir så arg! Är det DET som är målet med min kropp - att den ska vara sexuellt attraktiv? Och hur långt ska man vara beredd att gå för att bli det? Massor av frågor myllrar och vill inte riktigt sortera sig. Är den biologiska driften att fortplanta sig så stark att det faktiskt ÄR ett av de högsta målen med vår existens att vara sexuellt attraktiva? Och om vi tror att det är, och ska vara så - är det då rimligt att samhället - vi tillsammans - sätter upp så ouppnåeliga ideal för vad som är attraktivt att massor av både tjejer och killar går runt och mår jättedåligt för att de inte ser ut som retuscherade reklambilder? Är det rimligt oavsett om det är ett viktigt mål med vår existens? FINNS det verkligen ETT sätt att se ut på som är universellt vackert, och om inte - har man bara haft en jäkla otur som fötts på fel ställe? 

Det är ingen enkel fråga på något sätt. Det är inte enkelt när massor av kvinnor mår dåligt (för det vet jag att de gör) för att deras bröst inte ser ut som de gjorde när de var 19, eller för att de hyser ängslan för att inte vara attraktiva nog för sina män. Det är inte enkelt när det finns killar som tror att de har för liten snopp, och vars högsta önskan är att genomgå en penisförlängning, eller att lägga in ett artificiellt sexpack på magen. WTF?! Vart är vi på väg?

Och hur i hela fridens namn ska jag skydda mina ungar från en människosyn som värderar en utifrån hur man ser ut och inte utifrån hur man är? Hur ska jag få mina tjejer och killar att känna, vilja och leva värderingen att det är vad man gör och hur man är mot varandra som är viktigt - inte hur man ser ut? Kanske ska jag inte det. Kanske är samhället så beskaffat att det är viktigare att vara snygg än snäll? Kanske är samhället så beskaffat att det är viktigare att ha en platt mage, stor snopp eller fast rumpa än att må väl?

I så fall vill jag ändra på det.

måndag, oktober 31, 2011

Vi hittade djävulshorn på diadem

... Och barnet är proppfullt med godis. Slutet gott. Allting gott. Förutom för syskonen som inte alls var lika intresserade av att klä ut sig och gå och knacka dörr. Inte ens lockade av utsikten att få godis. Tills de SÅG godiset. Men då var det så dags. Tur att storasyster är en så givmild syster.

onsdag, oktober 26, 2011

En plan B?


Eftermiddagens plan ser ut så här:
Mamman hämtar barnen. Alla åker till lilla stan. Storasyster bryter ihop för att hon inte hittar djävulshornsdiadem. Storebror velar i affären tills mamman bryter ihop. Lillasyster blir trött i benen och orkar inte gå. Lillebror vimsar runt och bryter ihop rent allmänt. Storebror bryter ihop för att han inte får köpa X. Mamman mutar barnen med fika för att få ut dem ur leksaksaffären. Vi köper fika. Alla har näsan över vattenytan. Mamman kommer på att hon glömt att hämta de 22 flaskorna vin på systemet. Mamman bryter ihop. Mamman kommer igen, och informerar barnen om systemetrundan innan de får gå till bilen. Alla barnen bryter ihop samtidigt. Kaos utbryter. Mamman hämtar vinet ändå. Folk på systemet får tinnitus. Mamman svettas och bär. Barnen kinkar och skriker. Till slut kommer vi hem. Alla fikar de tillplattade bullarna som hamnat under vinflaskorna i bilen. Mamman får riktigt kaffe. (Dricker inte vin. Det är ju bara eftermiddag). Mamman rätt så nöjd ändå.

Slutet är gott. Men hur tänkte jag?

måndag, oktober 17, 2011

Yoga eller yoga?

Fast det här är väl så bra som yoga. Bättre faktiskt. Systrar (om än ej till blodet så väl i anden), kärlek, tystnad och underbar natur. Havet är yoga. Havet är lugn. Havet är liv.

Nu har jag varit lugn färdigt...

... och nojjar ihop lite över årets paketkalender. Som jag vill ha. Fast barnen ska bli glada och lyckliga över de små, genomtänkta presenterna, unna varandra presenterna eftersom alla inte kan få varje dag och förstå iden med att bygga lite stämning kring mer än bara julafton. OCH förstå att julen handlar om annat än bara saker.

Inte sura över att syrran fick en finare, inte sucka över att det "bara var en dån", inte uppgivet himla med ögonen när de får en upplevelse istället för en sak.

Får väl se vem som är envisast!

tisdag, oktober 11, 2011

När?

Funderingen om hemmayoga en kväll i veckan har stannat vid just funderingar. Har inte ens hunnit kolla efter instruktionsvideo... Kanske nån gång nästa år?

söndag, oktober 09, 2011

Små, små saker

Så många små. Saker, ord, dofter, känslor. Jag var inte medveten om dem. Visste inte att jag uppskattade dem så förrän det står så klart och tydligt att jag inte har dem längre.

En mammas uppskattning, så nära villkorslös man kommer. Den äkta glädjen över att någon annan (dvs jag) lyckats med den relativt vardagliga bedriften att slänga skräp på tippen. Den rena, fräscha känslan hemma hos mamma - ett ställe jag inte förstod att jag räknat som en tillflyktsort. Jag trodde inte det. Men jag känner nu att det är så.

Och jag kunde inte berätta eller visa att jag uppskattade dessa små saker, för jag visste det inte själv...

Jag saknar dig, mamma.

tisdag, oktober 04, 2011

Om andras rätt att bestämma

Föräldramöte. Mkt positiv info om barnen. Gissa vems självporträtt. Kaffe och bullar. Och så den lätt obekväma diskussionen på slutet om att ta med sig saker/leksaker till skolan/fritids. Om hur vissa föräldrar tycker att det blir lättare för dem om skolan sätter gränserna. Om hur det sociala trycket på barnen skapar konflikter hemma kring vad man måste ha och inte ha. Konflikter som jag tror att man som förälder måste hantera själv ändå. Gränser som jag tycker ingår i föräldrajobbet att sätta och upprätthålla.

Men hade jag känt så om mitt barn aldrig hade någon att leka med och upplevde att det berodde på att hon inte hade ett bokmärkesalbum? Om hon kämpade som ett djur för att få albumet för att hon trodde att hon skulle få vara med då?

Jag vet inte. Jag är inte där. Men där jag står just nu tycker jag inte, tror jag inte, att jag hjälper mitt barn genom svårigheter i sociala sammanhang om jag låter dem känna att det är deras saker/kläder/färg som spelar roll.

Svårt det här med att vara förälder.

måndag, oktober 03, 2011

Check!

Londonresa med de två stora bokad. Julshopping på schemat i december. Here we come!!

Andas.... Andas...

Hyperventilerar lite. Tänker att jag måste hitta lite tid att andas, att fokusera, att landa. Tänker att min barnfria kväll i veckan kanske skulle kunna ägnas åt lite hobbyyoga. Fast det får bli hemma. Hinner inte ta mig iväg till nåt ställe. Återstår att hitta tid att införskaffa instruktionsfilm och andra nödvändiga pryttlar... Kanske kan önska det i julklapp.

tisdag, juni 21, 2011

Motsägelsefullt

Alltså, det här med olika viljor, att förstå saker med huvudet och med magen (eller känslan). Vad är det för nytta med det egentligen?

Till exempel:
Jag tycker verkligen, helt ärligt, att ett påfund som alla hjärtans dag är synnerligen larvigt. Synnerligen kommersialiserat. Jag kan verkligen inte se vad jag ska med ännu en liten mjuk björn med ett fastsytt rött hjärta mellan tassarna. Jag tycker inte att det ska behövas en särskild dag för att uppmärksamma den man tycker om. Säger huvudet. Magen däremot, blir allt aningens besviken om den inte får ännu en liten nalle att lägga till samlingen. Varför är det så?

Till exempel igen:
Du har en skitdag. Du kanske till och med har en skitvecka. Lite beroende på orsaken till att det är slitigt känns det olika OK att utåt gå med på att det faktiskt inte är helt toppen. Låt oss säga att din cykel blivit stulen på morgonen, och du får frågan hur det är. Då känns det helt OK att rya lite och visa att man inte är helt nöjd med tillvaron. Låt oss istället säga att du har det knackigt med relationen hemma. Helt plötsligt är det inte alls OK att outa orsaken till att man inte har det bra. Käckt kläcker man ur sig ett "Jodå, det är bara bra, lite mycket just nu bara". Vad i hela fridens namn är det man skyddar? När personen som frågar glatt nickar, säger att de vet precis hur det är och traskar vidare i korridoren (vi är på jobbet nu, för den som undrar), harklar sig magen lite försynt där bakom det något snedriktade förnuftet och undrar förnärmat varför ingen verkar bry sig om att det faktiskt är lite tufft just nu? Jamen, vafan - du SA ju att det var OK! Varför gjorde du det om det inte VAR det? Ähum... Vet inte riktigt...
Nä, men om du inte ens själv kan säga att det är tufft och att du inte mår bra kan du väl knappast vänta dig att andra gör det heller? Eller?

mvh
institutionaliserat_schizofren_MIFFO

måndag, juni 13, 2011

Nödvändigheter

Ibland behöver man tömma hjärnan en stund. Synd att det så ofta är på bekostnad av sömn. Den behöver man också.

onsdag, juni 01, 2011

Att vara människa

Vi definieras genom våra relationer. Vi ÄR våra relationer. Allt annat är egentligen oviktigt - hur man bor, vilken bil man kör, vilka kläder man har, vad man jobbar med. Det är i relationerna till andra vi lever och blir till dem vi är.

Varför är då relationer så oerhört, fantastiskt, vansinnigt svårt? Varför är vi så ofta rädda för relationerna till andra, så osäkra i dem att de skadar oss istället för att vara bra för oss?

Och vad är det som gör oss så rädda för att behöva andra, att behöva hjälp? Behovet, viljan, driften att vara "stark", att klara sig själv. Den är ju så "emot" allt vi är, allt vi behöver. Vi behöver varandra. Vi behöver ett sammanhang, ett socialt sammanhang och en gemenskap. För att överleva, för att må bra.

Önskan, viljan att hjälpa, att finnas till hands när nära och kära behöver det. Önskan att se det outtalade. Skammen när man inte sett. Skulden över att man varit för självupptagen för att se. Den rimmar så illa med driften att klara sig själv. Jag ska klara mig själv - men lika självklart är det att jag skuldbelägger mig själv när jag inte låtit andra klara sig själva. Det är så snett! Tänk om det vore lika självklart att ta emot hjälp som det är att vilja finnas till hands. Tänk om det vore så okomplicerat. Tänk om det kan vara så enkelt.... Om jag inte är beredd att låta någon annan hjälpa mig för att jag inte vill "tynga dem med mina problem" - hur kan jag förvänta mig att de ska kunna"tynga mig med sina problem"?

Jag vet ju inte själv vad jag behöver när livet är för svårt, för tungt, för hårt. Jag vet ju inte själv hur jag ska trösta mig. Hur ska någon annan kunna veta det då? Kanske är det inte egentligen tröst man vill åt. Kanske är det egentligen bara att veta att någon finns där, att någon lyssnar, att någon finns kvar nära mig även när jag drar ner stämningen, när jag behöver bäras en liten bit. För alla behöver bäras ibland. Inte lika mycket, men alla behöver känna att det går någon bredvid dem som vill försöka. Det räcker väldigt, väldigt långt.




måndag, maj 30, 2011

Gillar inte berg- och dalbanor

Har insett att jag är särdeles dålig på att hantera stora pendlingar mellan hopp och förtvivlan. Bättre på ständig avgrundsstämning och konstant elände. Undrar vad det säger om mig?

fredag, maj 27, 2011

FAN! ...och grattis lillebror!

Varför kunde det inte fått vara bra? Beskedet om att tumörerna inte alls växt så mycket som de trodde gjorde mig lätt om fötterna och varm i själen. Kanske, kanske kunde sommaren få bli någorlunda bra i alla fall, trots cellgiftsbehandlingar och tappat hår.

Våren har i och för sig varit väldigt bra. Bättre än vi vågade hoppas på när beskedet kom förra sommaren. Kanske var det övermaga att hoppas på mer? Just idag var jag inte alls beredd på ett så dåligt besked. Inte alls beredd. Så oförberedd att jag inte ens anade oråd när de ringde på morgonen. Tänkte inte ens tanken att det kunde vara något fel. Fick inte den där kalla, sugande känslan i magen alls. Naivt? Förmodligen.

Lilla mamma, ta nu fajten med den här infektionen!

Och idag är det lillebrors födelsedag. För två år sen gick jag och min mamma och lämnade storasyskonen på dagis, och planerade dagen vid frukostkaffet. Lite handling, lite kolla barnvagn (för visst får man köpa ny till fjärde?). Jag ville göra mycket, mamma höll tillbaka - vansinnigt orolig för att förlossningen skulle sätta igång och vi inte skulle hinna till BB (alternativt att hon skulle bli tvungen att köra bil i Göteborg...). Lillebror var beräknad till den 28:e. Jag var helt inställd på att det skulle dra över. Mamma fick rätt. Vid tvåtiden fick jag skynda på pappan att komma hem, hämta barnen och ta oss till förlossningen. Ungefär kl 18 kunde vi stolt presentera lillebror.

En början och ett slut. Inget konstigt alls. Men fan vad tungt det är ibland.

torsdag, november 11, 2010

Om blommiga byxor och spindelmannenkjolar

Det är så j-a (förlåt!) skönt att inte vara ensam! Att inse att man faktiskt inte är ensam om att fundera i dessa banor och inse att det finns fler som försöker. Ibland känns det inte så. Ibland känns det nästan hopplöst när killen på dagis blir övertalad av sin mamma att inte vara lucia i luciatåget, fast han egentligen vill det.

Att känna att man inte har tänkt käpprätt åt skogen när man försöker balansera upp den oerhört traditionella världens värderingar. Faktiskt - störa dem lite, där man kan. Jag vill inte mosa mina barn genom att använda dem som något slags murbräcka i genusdebatten och kasta ut dem helt värnlösa i världen. Men jag tänker inte trycka på dem andras värderingar heller. Jag MÅSTE balansera upp en del hemma när jag ser hur det ser ut i världen, på dagis, i skolan - ja överallt. När jag ser hur det ser ut klädaffärerna med knivskarp uppdelning mellan kill- och tjejkläder blir det nödvändigt för mig att inte sortera bort de till sonen ärvda jeansen bara för att de har en broderad blomma på benet. Och om vi kan säga till tjejerna att det inte spelar någon roll vad har för färg på overallen, vill jag kunna säga så till killarna med - även om det innebär att overallen blir rosa. Men nånstans där går gränsen även för mig - "mosgränsen".

Om mina barn inte kan känna att de är bra som de är (oavsett om de gillar att ha på sig klänning eller mantlar eller kanindräkter) - hur ska de kunna låta andra vara bra som de är? Om de inte kan känna att jag accepterar dem och älskar dem som de är - hur ska de kunna älska och acceptera sig själva?

Jag längtar efter en värld där den som tycker om prinsessklänningar ska få ha på sig det - oavsett om man har snopp eller snippa. Jag längtar efter en värld där det är lika accepterat att någon med snopp gillar rosa som det är att någon med snippa gör det. Och jag längtar efter en värld där det inte nedvärderas att gilla rosa.

I vilket fall - LÄS blogginlägget som Anna (Ett mercyfuck i Svensonville) har skrivit!!!

torsdag, november 04, 2010

Joråsåatt...

Det är mycket Star Wars hemma nu. Storebror älskar Star Wars Lego, och spelar så mycket Wii han får. Leker med riktigt Lego gör han också - med Star Wars gubbar. Och så fick han en kortlek av en kompis i veckan - med figurerna från Star Wars på.

Lillebror vill ju inte vara sämre. Han gjorde under gårdagen en riktigt bra imitation av Darth Vaders väsande och rosslande andning. Och halva natten med förresten. Han är helt enkelt, riktigt, riktigt snorrosselförkyld. Tur att det finns Bricanyl. Och kaffe.

Så vi VAB/VAM:ar idag - jag och barnen. Jag vårdar sjuka barn. De vårdar sjuk mamma. Och alldeles nyss satte vi pappan i familjen i en bil till flygplatsen. Han har sedan länge planerat en grabbresa till Budapest denna helg. Undrar om förkylningen visste det när den planerade sitt besök hos familjen W?

Helgens målsättning: Pappan ska komma hem till ett hus med i alla fyra ytterväggar, innehållandes en fru (levande) och fyra barn (levande och någorlunda mätta). Det får räcka så.

Barnlogik

Syskonen W leker tillsammans i vardagsrummet. Med barns logik och tendens att beskriva allt de gör i dåtid.

Storebror: "Vi var från andra länder och pratade andra språk. Jag var från Australien. Det är JÄTTELÅNGT bort från Sverige!"

Storasyster: "Jag var OCKSÅ från Australien."

Storebror (patroniserande och förklarande, men inte argt): "JAG var från Australien. Du får vara från Thailand. Det är också jättelångt bort från Sverige."

Storasyster (accepterande): "Jag var från Thailand. 'Scheed groj tjia tjia'" (pratar låtsasutrikiska)

Storebror: "Och så förstod vi varandras språk fast det inte var samma. Vad sa du?"

Ungefär så. Mitt i snoret, hostan och den allmänna risigheter blev det plötsligt så fint och enkelt. Det gör så med livet, barnen. Ställer till det nåt alldeles väldigt ibland - och är ändå så alldeles självklart det finaste och viktigaste och underbaraste man har. På ett lågmält sätt.

tisdag, september 28, 2010

"Vem ska du gå och bli ihop med?"

...frågar maken när jag går hemma och gastar med i Melissa Horns "Lät du henne komma närmre".
(Frågan är särskilt föranledd av textraden: "Hur ska man älska nån, som har älskat nån förut?")

En ganska rolig fråga om betänker att vi varit tillsammans i mer än halva mitt liv (snart 20 år), och gifta i snart 10. En ganska rolig fråga om man betänker hur lätt en ensamstående 4-barnsmorsa skulle ha det på singelmarknaden...

"Jo, förstår du, jag har en lista här på potentiella kandidater. Jag ska bara springa ifatt dem först..."

Alltså. Man behöver inte mena allt man sjunger.

När det känns så självklart

Jag är ingen ängel. Absolut inte världens bästa mamma. Ingen perfekt hustru. Men lite självgod kan jag vara ibland, och det tänkte jag vara nu.

När det känns så självklart enkelt att stanna hemma från jobbet för att barnen är sjuka. När den prioriteringen inte är svår. Gud vad det är skönt! Att slippa slitas mellan lojaliteter och slippa känna att man måste be om ursäkt för att man inte kan var på tre ställen på samma gång.

Ska jag vara ärlig (och det ska man ju vara) så beror det väl inte bara på mig. Jag har ett jobb som accepterar att barn blir sjuka ibland. En chef som grälar på en om man jobbar för mycket. Men det är ett jobb med någorlunda krav på mig, en tjänst och ett uppdrag som kräver synliga och konkreta resultat - ofta framtagna i motvind. Ett jobb som lätt slukar alldeles för mycket tid och engagemang från resten av livet - för det är ju samtidigt väldigt roligt. Innan barnen var det svårare att dra gränsen. Efter barnen, fram till nu, har det varit lättare, men inte enkelt. Det har alltid varit självklart att barnen går före jobbet, men lojaliteterna har ändå varit delade och dubbla. Det har funnits tillfällen då jag varit väldigt frustrerad över att behöva vara hemma med febriga barn - även om det var självklart att vara hemma.

Men det har hänt något inuti mig, något har förändrats. Jag vet inte vad, och jag vet inte när. Den präktiga prestationsprinsessan i mig som alltid vill göra bra (bäst), alltid vill vara den som fixar och löser de omöjliga problemen, som alltid vill ställa upp - verkar gilla barn - mina barn - mer än kollegor. Frustrationen är, om inte helt borta, så i alla fall mycket, mycket liten.

Inget ont som inte har något gott med sig!

måndag, september 06, 2010

Mamma, titta jag kan!!

Det underbara med en omedelbara och hämningslösa glädje när ett litet barn lärt sig något nytt. Något hen fått erövra alldeles själv. Lycka.

Under huden, in i hjärtat

Mia Skäringer bloggar igen. Äntligen. Läs, gråt, skratta - men framför allt KÄNN. Känn livet precis som det är. Jag är villkorslöst förälskad.

måndag, juli 05, 2010

Trädgårdsdax

Ja, det är en evighetsmaskin. Trädgården alltså. Med tanke på hur mycket biomassa en ordinär villaträdgård producerar på ett år funderar jag starkt på att satsa på biomassa och bli stenrik. Måste vara bättre än att betala för att få slänga det på tippen...

Undrar också varför det man vill ha bort i sin trädgård verkar vara livskraftigare än förkylningsvirus, och det man vill ska växa (som typ gräs i gräsmattan) behöver mer vård än nobelporslinet (som inte ens fick diskas i vatten) för att överleva.

Men så har jag också en gräsmatta full av mossa, maskrosor och groblad, en humlerot under altanen som sticker upp sina skott mellan plankorna istället för snyggt klättrande längs väggen (där når jag att ta bort dem), en blomsterrabatt full med smultron och vallmo (i och för sig rätt trevligt med smultron) och barnens klätterträd är ett gullregn.

Men det funkar för oss. Faktiskt. Jag är glad som en speleman när jag äääntligen lyckas klippa gräset, och börjar tycka det är höjden av ordning när i alla fall några av gräskanterna under staketet är ansade.

Tre dagar kvar. Sen semester. Sjuka människor som jag längtar dit, inte så mycket för vilan som för att vi då får tid att RÖJA i trädgården. Men rosé eller sangria (mmm, sangria) på altanen efteråt är inte dumt det heller.

onsdag, juni 30, 2010

Dags igen?

Funderar lite på livsprioriteringarna här, sittandes på jobbet i en avfolkad korridor, havandes erbarmerligt svårt att motivera någon som helst form av arbetsinsats. Är man normalt funtad om det bästa botemedlet mot att somna vid skrivbordet är att återuppta en halv(hel-?)död blogg?

Förmodligen inte. Men jag är glad ändå. För jag har inte somnat. Tralalala!