Att vilja men inte kunna

Vardagen med barnen. Så underbar. Så jobbig. Så - vardaglig. Och ändå glimtar det till rätt ofta. En kommentar, ett skämt, en liten fundering.

Ofta - inte alltid, men ofta - får jag en impuls att "det här hade jag berättat för mamma". Vet precis hur hon hade svarat, nästan ordagrant vad hon hade sagt. Hur hon hade sagt det. Och då saknar jag. Mycket. Saknar att inte kunna berätta för henne. Saknar att inte få se hennes kärlek till mina barn. Saknar att mina barn inte får ha sin mormor.

Saknar som F-N. Aj.

Julstämning

Anyone for marsipangodis? Egenhändigt formade och dekorerade. Kanske skulle ta och laga lite mat också?...

Operera eller inte operera...

Har den senaste tiden läst om kroppsfixering, skönhetsideal och operationer. Har läst saker som fått mig att gå igång. Som fått mig att reflektera över mig själv och hur jag själv tänker, känner och reagerar. Läs gärna:

Englas inlägg om beslutet att operera brösten
Ebbas inlägg  - en reaktion på Englas
Annas inlägg - en reaktion på de båda första
Ketchupmammans inlägg, som är helt fristående och inte alls en reaktion på någon av ovanstående
Artikel om Johanna Koljonens twitterinitiativ "Prata om det"



Det här är mina oerhört spontana reaktioner efter att ha läst inlägg och artiklar ovan. Spontana. Ganska råa. Inte särskilt eftertänkta. Tyck gärna. 

Åhhh. det här är så j-a svårt. Var går gränsen för att ta hand om sig på ett sunt sätt och att vara kroppsfixerad på ett osunt sätt? Egentligen handlar det väl mindre om VAD man gör än VARFÖR man gör det. Har sällan sett någon som rackat ner på en bröstförminskningsoperation på grund av ryggont, eller på en gomspaltsoperation. Att röra på sig och äta rätt och väga lagom mycket för att undvika sjukdomar, smärta och uppnå fysiskt välbefinnande är också ganska okontroversiellt. Men att träna 7 dagar i veckan för att få mindre rumpa, sluta äta för att komma i en eller två storlekar mindre kläder känns mer åt det osunda hållet.

Men det går ju inte att dra en tydlig gräns här. Det är inte svart eller vitt. Och mina känslor inför vad som är vacker och hur jag vill se ut är så tvingande sammanknutet med vad samhället har för värderingar och skönhetsideal, vilka bilder jag matas med från reklampelare och i filmer och på TV, att jag inte ser hur vi kan skilja dem åt. Hur ska man kunna veta vad som kommer av yttre påverkan, och vad som kommer av inifrån? Och var går gränsen för att negativ yttre påverkan - vi VILL ju ingå i ett sammanhang, och med det kommer också behovet av att anpassa oss efter gruppen.

Jag har svårt att se att jag hade tänkt så mycket på det lilla häng jag har på magen om det inte funnits miljarders med platta, vältränade magar exponerade överallt. För den stör mig egentligen inte alls praktiskt. Den fungerar i alla väsentliga avseenden precis som den ska. Jag är inte på något sätt överviktig. Jag har fött fyra barn. Men den stör mig, det erkänner jag. Jag är inte bekväm i en tröja som lämnar magen bar på stan.

Och DET i sin tur stör mig extremt mycket. För intellektuellt känner jag så starkt att världen ska skita i hur jag ser ut. Jag ska vara ren och inte lukta illa, för det kan störa min omgivning och påverka dem negativt. Man kan vid vissa tillfällen kräva klädsel av särskild sort för att visa att man förstår de sociala spelreglerna (kom inte i galaklänning till en begravning tex). Men annars - hands off!

Är det mer OK att synpunkter på hur folk ser ut ur ett skönhetsidealsperspektiv än ur ett hälsoperspektiv? Ibland känns det så. Det är OK har ha åsikter om jeansmodeller till vissa rumpor, eller huruvida folk (företrädesvis kvinnor) borde "klä bort" sina extrakilon eller framhäva den lilla byst de ändå har. Men det är inte OK att ha synpunkter på folks övervikt ens om det är uppenbart att övervikten innebär en hälsofara för dem.

Och det här med att vilja känna sig knullbar (läs Annas inlägg ovan)... Jag vet inte. Å ena sidan förstår jag precis vad hon menar. Å andra sidan sprätter något till i mig när jag läser det och jag blir så arg! Är det DET som är målet med min kropp - att den ska vara sexuellt attraktiv? Och hur långt ska man vara beredd att gå för att bli det? Massor av frågor myllrar och vill inte riktigt sortera sig. Är den biologiska driften att fortplanta sig så stark att det faktiskt ÄR ett av de högsta målen med vår existens att vara sexuellt attraktiva? Och om vi tror att det är, och ska vara så - är det då rimligt att samhället - vi tillsammans - sätter upp så ouppnåeliga ideal för vad som är attraktivt att massor av både tjejer och killar går runt och mår jättedåligt för att de inte ser ut som retuscherade reklambilder? Är det rimligt oavsett om det är ett viktigt mål med vår existens? FINNS det verkligen ETT sätt att se ut på som är universellt vackert, och om inte - har man bara haft en jäkla otur som fötts på fel ställe? 

Det är ingen enkel fråga på något sätt. Det är inte enkelt när massor av kvinnor mår dåligt (för det vet jag att de gör) för att deras bröst inte ser ut som de gjorde när de var 19, eller för att de hyser ängslan för att inte vara attraktiva nog för sina män. Det är inte enkelt när det finns killar som tror att de har för liten snopp, och vars högsta önskan är att genomgå en penisförlängning, eller att lägga in ett artificiellt sexpack på magen. WTF?! Vart är vi på väg?

Och hur i hela fridens namn ska jag skydda mina ungar från en människosyn som värderar en utifrån hur man ser ut och inte utifrån hur man är? Hur ska jag få mina tjejer och killar att känna, vilja och leva värderingen att det är vad man gör och hur man är mot varandra som är viktigt - inte hur man ser ut? Kanske ska jag inte det. Kanske är samhället så beskaffat att det är viktigare att vara snygg än snäll? Kanske är samhället så beskaffat att det är viktigare att ha en platt mage, stor snopp eller fast rumpa än att må väl?

I så fall vill jag ändra på det.

Vi hittade djävulshorn på diadem

... Och barnet är proppfullt med godis. Slutet gott. Allting gott. Förutom för syskonen som inte alls var lika intresserade av att klä ut sig och gå och knacka dörr. Inte ens lockade av utsikten att få godis. Tills de SÅG godiset. Men då var det så dags. Tur att storasyster är en så givmild syster.

En plan B?

Eftermiddagens plan ser ut så här:

Mamman hämtar barnen. Alla åker till lilla stan. Storasyster bryter ihop för att hon inte hittar djävulshornsdiadem. Storebror velar i affären tills mamman bryter ihop. Lillasyster blir trött i benen och orkar inte gå. Lillebror vimsar runt och bryter ihop rent allmänt. Storebror bryter ihop för att han inte får köpa X. Mamman mutar barnen med fika för att få ut dem ur leksaksaffären. Vi köper fika. Alla har näsan över vattenytan. Mamman kommer på att hon glömt att hämta de 22 flaskorna vin på systemet. Mamman bryter ihop. Mamman kommer igen, och informerar barnen om systemetrundan innan de får gå till bilen. Alla barnen bryter ihop samtidigt. Kaos utbryter. Mamman hämtar vinet ändå. Folk på systemet får tinnitus. Mamman svettas och bär. Barnen kinkar och skriker. Till slut kommer vi hem. Alla fikar de tillplattade bullarna som hamnat under vinflaskorna i bilen. Mamman får riktigt kaffe. (Dricker inte vin. Det är ju bara eftermiddag). Mamman rätt så nöjd ändå.

Slutet är gott. Men hur tänkte jag?

Yoga eller yoga?

Fast det här är väl så bra som yoga. Bättre faktiskt. Systrar (om än ej till blodet så väl i anden), kärlek, tystnad och underbar natur. Havet är yoga. Havet är lugn. Havet är liv.

Nu har jag varit lugn färdigt...

... och nojjar ihop lite över årets paketkalender. Som jag vill ha. Fast barnen ska bli glada och lyckliga över de små, genomtänkta presenterna, unna varandra presenterna eftersom alla inte kan få varje dag och förstå iden med att bygga lite stämning kring mer än bara julafton. OCH förstå att julen handlar om annat än bara saker.

Inte sura över att syrran fick en finare, inte sucka över att det "bara var en dån", inte uppgivet himla med ögonen när de får en upplevelse istället för en sak.

Får väl se vem som är envisast!

När?

Funderingen om hemmayoga en kväll i veckan har stannat vid just funderingar. Har inte ens hunnit kolla efter instruktionsvideo... Kanske nån gång nästa år?

Små, små saker

Så många små. Saker, ord, dofter, känslor. Jag var inte medveten om dem. Visste inte att jag uppskattade dem så förrän det står så klart och tydligt att jag inte har dem längre.

En mammas uppskattning, så nära villkorslös man kommer. Den äkta glädjen över att någon annan (dvs jag) lyckats med den relativt vardagliga bedriften att slänga skräp på tippen. Den rena, fräscha känslan hemma hos mamma - ett ställe jag inte förstod att jag räknat som en tillflyktsort. Jag trodde inte det. Men jag känner nu att det är så.

Och jag kunde inte berätta eller visa att jag uppskattade dessa små saker, för jag visste det inte själv...

Jag saknar dig, mamma.

Om andras rätt att bestämma

Föräldramöte. Mkt positiv info om barnen. Gissa vems självporträtt. Kaffe och bullar. Och så den lätt obekväma diskussionen på slutet om att ta med sig saker/leksaker till skolan/fritids. Om hur vissa föräldrar tycker att det blir lättare för dem om skolan sätter gränserna. Om hur det sociala trycket på barnen skapar konflikter hemma kring vad man måste ha och inte ha. Konflikter som jag tror att man som förälder måste hantera själv ändå. Gränser som jag tycker ingår i föräldrajobbet att sätta och upprätthålla.

Men hade jag känt så om mitt barn aldrig hade någon att leka med och upplevde att det berodde på att hon inte hade ett bokmärkesalbum? Om hon kämpade som ett djur för att få albumet för att hon trodde att hon skulle få vara med då?

Jag vet inte. Jag är inte där. Men där jag står just nu tycker jag inte, tror jag inte, att jag hjälper mitt barn genom svårigheter i sociala sammanhang om jag låter dem känna att det är deras saker/kläder/färg som spelar roll.

Svårt det här med att vara förälder.

Check!

Londonresa med de två stora bokad. Julshopping på schemat i december. Here we come!!

Andas.... Andas...

Hyperventilerar lite. Tänker att jag måste hitta lite tid att andas, att fokusera, att landa. Tänker att min barnfria kväll i veckan kanske skulle kunna ägnas åt lite hobbyyoga. Fast det får bli hemma. Hinner inte ta mig iväg till nåt ställe. Återstår att hitta tid att införskaffa instruktionsfilm och andra nödvändiga pryttlar... Kanske kan önska det i julklapp.

Motsägelsefullt

Alltså, det här med olika viljor, att förstå saker med huvudet och med magen (eller känslan). Vad är det för nytta med det egentligen?

Till exempel:

Jag tycker verkligen, helt ärligt, att ett påfund som alla hjärtans dag är synnerligen larvigt. Synnerligen kommersialiserat. Jag kan verkligen inte se vad jag ska med ännu en liten mjuk björn med ett fastsytt rött hjärta mellan tassarna. Jag tycker inte att det ska behövas en särskild dag för att uppmärksamma den man tycker om. Säger huvudet. Magen däremot, blir allt aningens besviken om den inte får ännu en liten nalle att lägga till samlingen. Varför är det så?

Till exempel igen:

Du har en skitdag. Du kanske till och med har en skitvecka. Lite beroende på orsaken till att det är slitigt känns det olika OK att utåt gå med på att det faktiskt inte är helt toppen. Låt oss säga att din cykel blivit stulen på morgonen, och du får frågan hur det är. Då känns det helt OK att rya lite och visa att man inte är helt nöjd med tillvaron. Låt oss istället säga att du har det knackigt med relationen hemma. Helt plötsligt är det inte alls OK att outa orsaken till att man inte har det bra. Käckt kläcker man ur sig ett "Jodå, det är bara bra, lite mycket just nu bara". Vad i hela fridens namn är det man skyddar? När personen som frågar glatt nickar, säger att de vet precis hur det är och traskar vidare i korridoren (vi är på jobbet nu, för den som undrar), harklar sig magen lite försynt där bakom det något snedriktade förnuftet och undrar förnärmat varför ingen verkar bry sig om att det faktiskt är lite tufft just nu? Jamen, vafan - du SA ju att det var OK! Varför gjorde du det om det inte VAR det? Ähum... Vet inte riktigt...

Nä, men om du inte ens själv kan säga att det är tufft och att du inte mår bra kan du väl knappast vänta dig att andra gör det heller? Eller?

mvh

institutionaliserat_schizofren_MIFFO

Nödvändigheter

Ibland behöver man tömma hjärnan en stund. Synd att det så ofta är på bekostnad av sömn. Den behöver man också.

Att vara människa

Vi definieras genom våra relationer. Vi ÄR våra relationer. Allt annat är egentligen oviktigt - hur man bor, vilken bil man kör, vilka kläder man har, vad man jobbar med. Det är i relationerna till andra vi lever och blir till dem vi är.

Varför är då relationer så oerhört, fantastiskt, vansinnigt svårt? Varför är vi så ofta rädda för relationerna till andra, så osäkra i dem att de skadar oss istället för att vara bra för oss?

Och vad är det som gör oss så rädda för att behöva andra, att behöva hjälp? Behovet, viljan, driften att vara "stark", att klara sig själv. Den är ju så "emot" allt vi är, allt vi behöver. Vi behöver varandra. Vi behöver ett sammanhang, ett socialt sammanhang och en gemenskap. För att överleva, för att må bra.

Önskan, viljan att hjälpa, att finnas till hands när nära och kära behöver det. Önskan att se det outtalade. Skammen när man inte sett. Skulden över att man varit för självupptagen för att se. Den rimmar så illa med driften att klara sig själv. Jag ska klara mig själv - men lika självklart är det att jag skuldbelägger mig själv när jag inte låtit andra klara sig själva. Det är så snett! Tänk om det vore lika självklart att ta emot hjälp som det är att vilja finnas till hands. Tänk om det vore så okomplicerat. Tänk om det kan vara så enkelt.... Om jag inte är beredd att låta någon annan hjälpa mig för att jag inte vill "tynga dem med mina problem" - hur kan jag förvänta mig att de ska kunna"tynga mig med sina problem"?

Jag vet ju inte själv vad jag behöver när livet är för svårt, för tungt, för hårt. Jag vet ju inte själv hur jag ska trösta mig. Hur ska någon annan kunna veta det då? Kanske är det inte egentligen tröst man vill åt. Kanske är det egentligen bara att veta att någon finns där, att någon lyssnar, att någon finns kvar nära mig även när jag drar ner stämningen, när jag behöver bäras en liten bit. För alla behöver bäras ibland. Inte lika mycket, men alla behöver känna att det går någon bredvid dem som vill försöka. Det räcker väldigt, väldigt långt.

Gillar inte berg- och dalbanor

Har insett att jag är särdeles dålig på att hantera stora pendlingar mellan hopp och förtvivlan. Bättre på ständig avgrundsstämning och konstant elände. Undrar vad det säger om mig?

FAN! ...och grattis lillebror!

Varför kunde det inte fått vara bra? Beskedet om att tumörerna inte alls växt så mycket som de trodde gjorde mig lätt om fötterna och varm i själen. Kanske, kanske kunde sommaren få bli någorlunda bra i alla fall, trots cellgiftsbehandlingar och tappat hår.

Våren har i och för sig varit väldigt bra. Bättre än vi vågade hoppas på när beskedet kom förra sommaren. Kanske var det övermaga att hoppas på mer? Just idag var jag inte alls beredd på ett så dåligt besked. Inte alls beredd. Så oförberedd att jag inte ens anade oråd när de ringde på morgonen. Tänkte inte ens tanken att det kunde vara något fel. Fick inte den där kalla, sugande känslan i magen alls. Naivt? Förmodligen.

Lilla mamma, ta nu fajten med den här infektionen!

Och idag är det lillebrors födelsedag. För två år sen gick jag och min mamma och lämnade storasyskonen på dagis, och planerade dagen vid frukostkaffet. Lite handling, lite kolla barnvagn (för visst får man köpa ny till fjärde?). Jag ville göra mycket, mamma höll tillbaka - vansinnigt orolig för att förlossningen skulle sätta igång och vi inte skulle hinna till BB (alternativt att hon skulle bli tvungen att köra bil i Göteborg...). Lillebror var beräknad till den 28:e. Jag var helt inställd på att det skulle dra över. Mamma fick rätt. Vid tvåtiden fick jag skynda på pappan att komma hem, hämta barnen och ta oss till förlossningen. Ungefär kl 18 kunde vi stolt presentera lillebror.

En början och ett slut. Inget konstigt alls. Men fan vad tungt det är ibland.

Om blommiga byxor och spindelmannenkjolar

Det är så j-a (förlåt!) skönt att inte vara ensam! Att inse att man faktiskt inte är ensam om att fundera i dessa banor och inse att det finns fler som försöker. Ibland känns det inte så. Ibland känns det nästan hopplöst när killen på dagis blir övertalad av sin mamma att inte vara lucia i luciatåget, fast han egentligen vill det.

Att känna att man inte har tänkt käpprätt åt skogen när man försöker balansera upp den oerhört traditionella världens värderingar. Faktiskt - störa dem lite, där man kan. Jag vill inte mosa mina barn genom att använda dem som något slags murbräcka i genusdebatten och kasta ut dem helt värnlösa i världen. Men jag tänker inte trycka på dem andras värderingar heller. Jag MÅSTE balansera upp en del hemma när jag ser hur det ser ut i världen, på dagis, i skolan - ja överallt. När jag ser hur det ser ut klädaffärerna med knivskarp uppdelning mellan kill- och tjejkläder blir det nödvändigt för mig att inte sortera bort de till sonen ärvda jeansen bara för att de har en broderad blomma på benet. Och om vi kan säga till tjejerna att det inte spelar någon roll vad har för färg på overallen, vill jag kunna säga så till killarna med - även om det innebär att overallen blir rosa. Men nånstans där går gränsen även för mig - "mosgränsen".

Om mina barn inte kan känna att de är bra som de är (oavsett om de gillar att ha på sig klänning eller mantlar eller kanindräkter) - hur ska de kunna låta andra vara bra som de är? Om de inte kan känna att jag accepterar dem och älskar dem som de är - hur ska de kunna älska och acceptera sig själva?

Jag längtar efter en värld där den som tycker om prinsessklänningar ska få ha på sig det - oavsett om man har snopp eller snippa. Jag längtar efter en värld där det är lika accepterat att någon med snopp gillar rosa som det är att någon med snippa gör det. Och jag längtar efter en värld där det inte nedvärderas att gilla rosa.

I vilket fall - LÄS blogginlägget som Anna (Ett mercyfuck i Svensonville) har skrivit!!!

Joråsåatt...

Det är mycket Star Wars hemma nu. Storebror älskar Star Wars Lego, och spelar så mycket Wii han får. Leker med riktigt Lego gör han också - med Star Wars gubbar. Och så fick han en kortlek av en kompis i veckan - med figurerna från Star Wars på.

Lillebror vill ju inte vara sämre. Han gjorde under gårdagen en riktigt bra imitation av Darth Vaders väsande och rosslande andning. Och halva natten med förresten. Han är helt enkelt, riktigt, riktigt snorrosselförkyld. Tur att det finns Bricanyl. Och kaffe.

Så vi VAB/VAM:ar idag - jag och barnen. Jag vårdar sjuka barn. De vårdar sjuk mamma. Och alldeles nyss satte vi pappan i familjen i en bil till flygplatsen. Han har sedan länge planerat en grabbresa till Budapest denna helg. Undrar om förkylningen visste det när den planerade sitt besök hos familjen W?

Helgens målsättning: Pappan ska komma hem till ett hus med i alla fyra ytterväggar, innehållandes en fru (levande) och fyra barn (levande och någorlunda mätta). Det får räcka så.

Barnlogik

Syskonen W leker tillsammans i vardagsrummet. Med barns logik och tendens att beskriva allt de gör i dåtid.

Storebror: "Vi var från andra länder och pratade andra språk. Jag var från Australien. Det är JÄTTELÅNGT bort från Sverige!"

Storasyster: "Jag var OCKSÅ från Australien."

Storebror (patroniserande och förklarande, men inte argt): "JAG var från Australien. Du får vara från Thailand. Det är också jättelångt bort från Sverige."

Storasyster (accepterande): "Jag var från Thailand. 'Scheed groj tjia tjia'" (pratar låtsasutrikiska)

Storebror: "Och så förstod vi varandras språk fast det inte var samma. Vad sa du?"

Ungefär så. Mitt i snoret, hostan och den allmänna risigheter blev det plötsligt så fint och enkelt. Det gör så med livet, barnen. Ställer till det nåt alldeles väldigt ibland - och är ändå så alldeles självklart det finaste och viktigaste och underbaraste man har. På ett lågmält sätt.

"Vem ska du gå och bli ihop med?"

...frågar maken när jag går hemma och gastar med i Melissa Horns "Lät du henne komma närmre".
(Frågan är särskilt föranledd av textraden: "Hur ska man älska nån, som har älskat nån förut?")

En ganska rolig fråga om betänker att vi varit tillsammans i mer än halva mitt liv (snart 20 år), och gifta i snart 10. En ganska rolig fråga om man betänker hur lätt en ensamstående 4-barnsmorsa skulle ha det på singelmarknaden...

"Jo, förstår du, jag har en lista här på potentiella kandidater. Jag ska bara springa ifatt dem först..."

Alltså. Man behöver inte mena allt man sjunger.

När det känns så självklart

Jag är ingen ängel. Absolut inte världens bästa mamma. Ingen perfekt hustru. Men lite självgod kan jag vara ibland, och det tänkte jag vara nu.

När det känns så självklart enkelt att stanna hemma från jobbet för att barnen är sjuka. När den prioriteringen inte är svår. Gud vad det är skönt! Att slippa slitas mellan lojaliteter och slippa känna att man måste be om ursäkt för att man inte kan var på tre ställen på samma gång.

Ska jag vara ärlig (och det ska man ju vara) så beror det väl inte bara på mig. Jag har ett jobb som accepterar att barn blir sjuka ibland. En chef som grälar på en om man jobbar för mycket. Men det är ett jobb med någorlunda krav på mig, en tjänst och ett uppdrag som kräver synliga och konkreta resultat - ofta framtagna i motvind. Ett jobb som lätt slukar alldeles för mycket tid och engagemang från resten av livet - för det är ju samtidigt väldigt roligt. Innan barnen var det svårare att dra gränsen. Efter barnen, fram till nu, har det varit lättare, men inte enkelt. Det har alltid varit självklart att barnen går före jobbet, men lojaliteterna har ändå varit delade och dubbla. Det har funnits tillfällen då jag varit väldigt frustrerad över att behöva vara hemma med febriga barn - även om det var självklart att vara hemma.

Men det har hänt något inuti mig, något har förändrats. Jag vet inte vad, och jag vet inte när. Den präktiga prestationsprinsessan i mig som alltid vill göra bra (bäst), alltid vill vara den som fixar och löser de omöjliga problemen, som alltid vill ställa upp - verkar gilla barn - mina barn - mer än kollegor. Frustrationen är, om inte helt borta, så i alla fall mycket, mycket liten.

Inget ont som inte har något gott med sig!

Mamma, titta jag kan!!

Det underbara med en omedelbara och hämningslösa glädje när ett litet barn lärt sig något nytt. Något hen fått erövra alldeles själv. Lycka.

Under huden, in i hjärtat

Mia Skäringer bloggar igen. Äntligen. Läs, gråt, skratta - men framför allt KÄNN. Känn livet precis som det är. Jag är villkorslöst förälskad.

Trädgårdsdax

Ja, det är en evighetsmaskin. Trädgården alltså. Med tanke på hur mycket biomassa en ordinär villaträdgård producerar på ett år funderar jag starkt på att satsa på biomassa och bli stenrik. Måste vara bättre än att betala för att få slänga det på tippen...

Undrar också varför det man vill ha bort i sin trädgård verkar vara livskraftigare än förkylningsvirus, och det man vill ska växa (som typ gräs i gräsmattan) behöver mer vård än nobelporslinet (som inte ens fick diskas i vatten) för att överleva.

Men så har jag också en gräsmatta full av mossa, maskrosor och groblad, en humlerot under altanen som sticker upp sina skott mellan plankorna istället för snyggt klättrande längs väggen (där når jag att ta bort dem), en blomsterrabatt full med smultron och vallmo (i och för sig rätt trevligt med smultron) och barnens klätterträd är ett gullregn.

Men det funkar för oss. Faktiskt. Jag är glad som en speleman när jag äääntligen lyckas klippa gräset, och börjar tycka det är höjden av ordning när i alla fall några av gräskanterna under staketet är ansade.

Tre dagar kvar. Sen semester. Sjuka människor som jag längtar dit, inte så mycket för vilan som för att vi då får tid att RÖJA i trädgården. Men rosé eller sangria (mmm, sangria) på altanen efteråt är inte dumt det heller.

Dags igen?

Funderar lite på livsprioriteringarna här, sittandes på jobbet i en avfolkad korridor, havandes erbarmerligt svårt att motivera någon som helst form av arbetsinsats. Är man normalt funtad om det bästa botemedlet mot att somna vid skrivbordet är att återuppta en halv(hel-?)död blogg?

Förmodligen inte. Men jag är glad ändå. För jag har inte somnat. Tralalala!

Om att sova...

Jag och barnen lyssnar på radiokalendern. I årets kalender figurerar en jätte som enligt bergakungen har sovit i skogen i 900 år. När storebror fick höra detta utbrast han:

"900 år!! Inte ens pappa kan sova så länge!"

Taket klart!

Yihaaaa! Taket är klart. Det är faktiskt FÄRDIGT. Imorgon kommer de och monterar ner byggställningarna. Då har vi ett 44 år gammalt hus med nytt tak, ny dränering och ny bergvärme. Relativt nytt på insidan också (det mesta i alla fall). Nya skor och ny hatt. Fattas bara att huset blir åderförkalkat på sin ålders höst. Stambyte är ju kul har jag hört.

Saknar och minns

Bildspelet på fru W:s lillebror rullar på datorn. Sångerna från begravningen går på repeat. Barnen W sjunger med för full hals och mitt i alltihop frågar storebror om det här är sången från onkels begravning. Jag försöker svara, mitt i mina tårar och min gråt. Ja, det är sången från begravningen.

Storasyster skrattar åt en bild, där onkel W just har åkt rafting och ser ut att ha haft tokigt roligt. Lillasyster tycker onkel W ser tokig ut när han har en lampskärm på huvudet och skrattar hon också. Och jag tänker att han gjorde väldigt mycket roliga saker. Han passade liksom på. Och ändå kändes han aldrig stressad eller forcerad eller uppskruvad. Han var väldigt lugn och laidback, och mycket bra på att "softa". Jag tänker nu att han nog var ganska bra på mindfulness - att vara här och nu. Flög han drake så gjorde han det til 100%. Lekte han med barnen så gjorde han det till 100%. Körde han gokart så var det det som gällde.

Vid fyratiden packar vi bilen full med barn och åker ut till havet. Där ute på klipporna tänder vi ett ljus för min lillebror, och barnen säger att de ska fråga honom hur han har det i havet... Jag ler lite mellan tårarna. Tänker att jag vill lära mig att finnas här och nu.

En kommentar som svar på att jag saknar: "Hoppas att det i alla fall är glada minnen som överväger". Och det är det ju. Såklart. Som den gången han och hans fru åkte rollerblades uppför alla backarna hem till oss. Eller när de inte visste vart flyttlasset skulle gå när de flyttade från Kalmar - för de var samtidigt i Gbg och försökte ordna lägenhet. Min lilla lilla lillebror i det stora stora hockeyskydden.

Är det inte därför man saknar? Det är i alla fall därför jag saknar.

Fan vad jag saknar dig, lillebror.

Till mina döttrar

Martin Ezpeleta skriver underbart om kvinnans rätt till sin egen kropp, sensualitet och sexualitet. Så här vill jag att mina döttrar ska känna när det blir dags.

Tack Martin.

Fönsterputsaren

Noterade en solig morgon att fönstren var i stort behov av rengöring. Har typ inte gjort nåt sen de bytte fönster förra hösten... Nämnde detta högt i barnens närvaro. De tittade frågade på mig och skrattade sedan som om jag skojat.

"Men mamma, det är ju mormor som putsar fönstren här!"

Det kändes inte helt bra. Att det är självklart för barnen att det är mormor som putsar våra fönster... Berättade denna lilla anekdot för mormor i telefon senare på dagen, och flikade väl in något om det där med att jag inte putsat fönstren sen vi bytte förra hösten.

"Nä", säger mormor då, "men jag putsade dem i våras för dig."

Där ser man. Det ÄR bara mormor som putsar fönstren här hemma. Och jag märker det inte ens. Otacksamt.

Man vet aldrig vad som komma skall

Kompis, bosatt i Californien, dyker upp på trappan på söndag strax efter lunch. Han är på jobbresa i norra Tyskland egentligen, och passade på att flyga till Göteborg över helgen. Familjen W med besök är på väg ner till ortens museum för att beskåda Barbieutställningen och fika. Spontanbesöket hänger på, och säger:

"Jaaa, hade någon sagt till mig igår att jag skulle gå på Barbieutställning idag hade jag nog bara skrattat åt dem. "

Jag ska tänka på det när saker och ting inte blir som jag har tänkt. Tänka att det faktiskt kan bi bra ändå. Det är för närvarande inte min bästa gren.

Statuscheck

Hänt sen sist:

Ett försenat takbyte - check!
En förkyld bebis - check!
En förkyld mamma - check!
Universeumbesök - check!
Barbieutställning - check!
Spontanbesök från USA - check!
Inställd lattemammalunch på stan - check!
Ett styck tvättberg - check!
En inställd sångcoachning - check!

Men nu är jag back in business! Kraxig som en kråka, men full av energi och ORK! (Jag avskyr när jag inte orkar. Jag som orkar ALLT.)

Immunförsvarsbyggande

Ja, så var det dags igen. Lillebror ska bygga upp sitt immunförsvar och jobbar stenhårt på det just nu med snorig näsa, hosta och allmänt "veter illa". Ser ut som om natten blir en med mindre sömn, mer "gå-runt-med-grinig-bebis". Men det är ju så det är. Förhoppningsvis slutar näsan rinna om något dygn. Ungefär när halsen böjar ömma, eller öronen svullnar igen, eller ögonen börjar klegga. Men det tar vi då. Nu har näsdropparna verkat, bebis har ätit och somnat. Hoppas det håller i sig. Halleluja för näsdroppar!

En, två, tre, fyra, fem, sex, SJU!

Ja, eftersom jag är en sån fena på att ta hand om barn (se inlägget nedan...) så tänkte jag testa hur det är med sju stycken en eftermiddag och kväll. Än så länge går det rätt bra. De två yngsta sover, pappa W lägger nästa tre och fru W ska strax natta de två största. Om man bara tar dem i grupper går det rätt bra. Det är när man måste se dem som individer det börjar bli lite många.... Och det måste man ju ibland. Hur GÖR folk som har sådär 10 barn? Hur?

Veckans löfte

Efter några veckor med ständiga konflikter med storebror, och ett tonläge i familjen som blivit allt mer högljutt och irriterat, bestämde undertecknad sig i fredags (all time low på mamma-mätaren) för att försöka sig på en vecka utan skrikutbrott på sina barn. Hittills har jag klarat två dagar hyfsat, och det känns faktiskt riktigt bra.

En av orsakerna till alla utbrott är att storebror har ett enormt (och då menar jag ENORMT) behov av att bestämma över sig själv. I smått som stort. Och som den snart sexåring han utagerar han det på ett inte så jättecharmigt sätt.

Bara en liten stund på morgonen låter så här:

Mamma W: "Storebror, vill du ha frukost?"
Storebror: "NEEEEJ! INTE NU! JAG MÅSTE LEKA FÄRDIGT MED BILARNA FÖRST!!!" (gärna ackompanjerat med några tårar för säkerhets skull)
Mamma W (fortfarande behärskat och lugnt): "Lek en liten stund till då, men kom och ät din frukost sen är du snäll."
Storebror: "Jag SKA det har jag ju SAGT!"

En kvart senare, när frukostmackan är uppäten:
Mamma W: "Storebror, är du snäll och går upp och hämtar kläder till dig?"
Storebror: "NEEEEJ! Jag SKA se färdigt "Valfritt barnprogram på Bolibompa" först! Pruttmamma!"
Mamma W (behärskat, men något irriterat): "Om du väntar tills programmet är slut, får du skynda dig lite sen så vi inte kommer för sent till dagis. Och det är INTE ok att säga så till mig - jag bad dig bara hämta dina egna kläder."
Storebror: "Prrrrrt!" (gör pruttljud med munnen och ser obeskrivligt sur ut)
Mamma W (fortfarande behärskat, men med emfas): "Hörde du vad jag sa - det är INTE ok."
Storebror stegar iväg med händerna för öronen. Mamma W räknar till 10 och ägnar sig åt hungrig bebis en stund.

Det är strax över noll grader varmt ute. Storebror (och syrrorna) håller på att klä på sig kläderna han (de) hämtat. Storebror håller på att ta på sig SHORTSEN han hämtat.

Mamma W (väl medveten om vad som komma skall, anlägger en så mjuk och len ton som möjligt): "Storebror, det är ganska kallt ute idag, så shorts är nog lite kallt. Kan du inte ta på dig ett par långa byxor?"
Storebror: "NEEEEJ! Jag SKA ha shorst idag. Alla byxor jag har är för BREDA!" *mkt arg och med lite tårar som ackompanjemang*
Mamma W: "Jag tror att du kommer att frysa i shorts, och ni har utflykt på dagis idag..
Storebror (avbryter med ett avgrundsvrål): "Jag VILL INTE ha utflykt - jag VILL INTE bära min ryggsäck hela vägen till dagis ..." (lägger sig ner på golvet i en lite hög)
Mamma W (behärskat irriterat): "Ta på dig långa byxor när vi går till dagis, så kan du ta med shortsen och ha dem där inne om du vill. Och alla bär sin egen ryggsäck till dagis - jag kan inte bära tre matsäckar, extrakläder OCH ta hand om lillebror." (Till saken hör att det är som allra längst 450 meters promenad till dagis).
Storebror: "Jag SKA ha shorts, och jag tänker INTE ta på mig några byxor, och DU får bära min väska. Ha!"
Mamma W (något mindre behärskat): "Ta med shortsen, ta på dig byxorna och du måste bära din väska själv, för det får de andra två göra."

Någonstans här brukar storasyster informera om att hon gärna tar på sig byxor, att hon kan bära både sin och storebrors väskor, och att hon inte bråkar lika mycket som storebror och lillasyster (emellan och under storebrors utbrott brukar nämligen lillasyster ha brutit ihop för att hon inte själv fick knäppa alla knapparna i sin kofta, för att hennes mor hade den otroligt dåliga smaken att hämta en blöja till henne när hon skulle SJÄLV, för att hennes tofsar sitter för löst, för att Ariel-Barbien inte kan ha Törnrosas klänning, för att hon inte fick borsta tänderna själv och för att storebror skrämt och jagat henne). Dessutom har lillebror oftast fått spel några gånger för att han inte fått mat, eller ny blöja eller nappen i tid. Och det låter en hel del då.

Då brukar det vara dags för mamma W att tappa det mesta av sin behärskning och ganska ovuxet vråla något i stil med:
"Jag skiter i om du fryser, ta på dig vad du vill. Den som vill ha med sig matsäck till dagis får bära den själv - annars får man vara utan. JAG knäpper jackorna, och nu GÅR VI!!!"

Det är den här sista biten som jag tänker försöka låta bli med. I en hel vecka. För efter vår superkonflikt i fredags, när jag var som en liten blöt fläck hela kvällen, och större delen av lördagen också, försökte pappa W prata med storebror. Storebror hade svårt att se sin del i konflikten (vilket kanske inte är så konstigt när man är fem år), men han sa också så här: "Jag vill inte vara snäll mot mamma för hon bara skäller hela tiden."

Och jag tror faktiskt inte att han förstår hur ofta jag biter ihop för att INTE skälla. De gångerna märker han ju inte. Från hans synvinkel är det mest skäll hela tiden.

Så - nu är målsättningen dels att faktiskt skälla lite mindre, men också att uppmärksamma barnen på de gånger jag säger till UTAN att skälla. Och berömma dem järnet när de säger till på bra sätt istället för att gnälla och gorma det första de gör. För jag tror ju att de gör så, för att de tycker att vi gör så - gormar och gapar direkt. För de har nog faktiskt inte hört de 24 gångerna vi sagt till dem innan. I alla fall inte hela vägen in.

Än så länge har det i alla fall funkat rätt så bra. Och med tanke på dagens schema är jag rätt stolt faktiskt.

kl 7-8.30 - Morgon och frukost. Storebror gick ut och spelade fotboll. Blev mkt blöt. Fick byta byxor och ta på sig andra skor. Hittade inga bättre än fjolårets vinterkängor. Systrarna ville också ha vinterkängor. Alla hade vinterkängor.
8.40-9.10 Morgonpromenad (ca 2 km) i MYCKET rask takt för att sluta upp med dagis på teaterföreställning vid Folkets Hus. Lillasyster åkte på mina axlar.
9.30-10.10 Teater för storbarn. Liten promenad för mamma och lillebror, samt matpaus (och samtal till BVC som glömdes bort igår. Fick ny tid - mellan simskolan och sångcoachningen).
10.30-10.59 Promenad till bussen. Vänta på bussen. Frysa.
10.59-11.06 Busstur hem.
11.06-11.15 Promenad från bussen och hem
11.30-12.15 Lunch
12.15-13.15 Fri lek. Storebror gick ut och spelade fotboll.
13.15-13.30 Påklädning inför resa till simskolan.
13.30-13.40 Biltur till simskolan
13.40-14.00 Inpassering, omklädning (inklusive debacle om vilket skåp vi skulle ha - storebror ville ha rött gummiband på nyckel, storasyster ville ha grönt. Mamma W bestämde att vi skulle ta skåpet närmast dörren (grönt band)), kissning och duschning. Avklädning av lillasyster och lillebror.
14.00-14.30 Simskola för storebror och storasyster. Mutfika för lillasyster, och mammashow för uttråkad lillebror.
14.30-15.00 Duschning, tvagning, påklädning (inklusive utbrott från lillasyster som ville ha på sig alla 15 hårspännena hon tagit med sig - det fick hon inte).
15.00-15.15 Hemresa
15.15-15.45 Mellanmål (för storbarnen - lillasyster åt mellanmål mellan 15.15 och 16.00)
16.00-16.15 Biltur och liten promenad till BVC.
16.15-16.40 BVC-besök (lillebror blev godkänd trots sin glömska moder). 16.20 anländer också pappa W för att lösa av mamman.
16.40-17.30 Avlämning av barn, samt resa till veckans lyxhalvtimme - sångcoachningen.
17.30-18.00 Lalalalalala

Och nu är det kväll, och jag har dessutom hunnit lära mig en ny sång, få undan det sista i köket, sortera tvätt, tagit upp tvätt, blogga (halleluja), duscha lillasyster, FB:at och dagen har på det hela taget varit bra. Och jag har faktiskt inte skällt särskilt mycket på mina barn. En mycket bra dag.

Världens bästa kompis

Lillasyster fick den i julklapp när hon var två dagar gammal av fru W:s lillebror och fru. En mjuk boll med teletubbies på. Men inte nog med det. Den låter också. Om man studsar den, eller bankar lite på den. Eller bara råkar gå förbi den när den ligger på golvet. Då kan man få en liten fanfar. Bara sådär!

Sätter man sig lite tungt i soffan, kanske den utbrister i ett "yeyyyy!". Eller så får man ett gapskratt.

Den är faktiskt underbart komisk, den där teletubbiesbollen. Den förgyller liksom vardagen när man minst anar det. Eller är på humör. Den utbrister nämligen glatt i applåder även om man i mindre positiv affekt kastar den i väggen (läs "när man egentligen ville kastat något mycket hårdare").

Ibland slutar det med att jag själv gapskrattar mitt i eländet. Ibland kan applåderna få till följd att jag faktiskt kastar den där hårdare saken i alla fall.

Men rolig är den, bollen. ;-) Må den aldrig,aldrig gå sönder.