Storebror säger nej ganska mycket just nu. Om det mesta. Och det verkar inte som om det finns något sätt att undvika bråken.
Mamma W: "Storebror - stäng av TV:n är du snäll."
Storebror: "NEEEEEEJ!" samtidigt som han kastar sig mot TV:n och försöker täcka den med sin kropp.
Mamma W (med illa undertryckt irritation i rösten): "Klockan är mycket, vi skall till dagis. Det är dags att stänga av TV:n nu och borsta tänderna."
Storebror: "NEEEEEJ! Jag stänger aldrig av TV:n. Nånsin."
Mamma W (med ilskna rörelser och en svart blick på storebror): "Då stänger jag av TV:n själv."
TV:n stängs av.
Storebror: "Men JAAAG skulle ju stänga av den! Dumma mamma!" Gråt och tandagnisslan. Illtjut och vrål och tårar som hoppar ut ur ögonen.
Mamma W (nu inte alls så behärskad längre och med alldeles för vrålig röst): "Men GÖR det då när jag ber dig första, eller andra eller TREDJE gången!!!"
Mycket pedagogiskt går jag sedan rakt in i nästa minfält, när jag ilsket kommenderar ut ungarna i hallen för påklädning. Detta efter att ha konstaterat att det är nästan 10 grader kallt, och storbarnen W skall på utflyktspromenad.
Mamma W: "Ta på er de tjocka fleecetröjorna idag, det är kallt."
Storebror: "NEEEEEJ! Jag vill ha min vanliga!" (Han är en extrem vanemänniska och av den bestämda uppfattningen av all förändring är av ondo.)
Eftersom mitt tålamod tog slut någonstans mitt i dispyten om TV:n, kanske - jag säger kanske - jag tar i lite för snabbt, när jag vrålar - "Ta på dig fleecejackan nu!!!"
Storebrors blänger på mig under lugg, och muttrar:
"Nä, jag tar aldrig på mig den tjocka fleecen. Pappa och jag har kommit överens om att jag får ha den tunna..."
Mamma W:s tålamod är nu fullständigt obefintligt (och rösten också för den delen). Jag slänger moget den tjocka fleecen på golvet, och säger argt:
"Ta på dig vad du vill, jag orkar inte bråka med dig mer om det här. Vill du frysa får du väl göra det."
Storebror får då ett fullständigt sammanbrott, och springer storgråtandes in i vardagsrummet igen och lägger sig i en hög på golvet. På frågan varför han är ledsen/arg säger han med en svart blick på sin mor:
"Du VILL att jag skall frysa. Du är elak!"
Systrarna W har vid det här laget fått på sig ALLA ytterkläder och står och svettas i hallen. Mitt kanske inte så väl övervägda budskap till storebror blir:
"Om tre minuter går vi, det du har på dig då, det är det du åker till dagis i. Bara så du vet."
Detta resulterar i ett inte helt effektivt stressande hos storebror, som panikslaget kastar sig ut i hallen och börjar slänga kläder omkring sig, alltmedan han låter som en bilmotor som inte vill starta.
Tre minuter senare är han dock fullt påklädd (i den tjocka fleecen, märk väl), och hela bännet tar sig ut till bilen (utan missöden) och spänns fast i bilstolarna. När rutorna skall skrapas (det är ju 10 grader kallt ute, minns ni?), uppstår nästa katastrof. Lillasyster W vill absolut INTE att hennes ruta skall skrapas. Jag försöker förklara att jag måste skrapa för att kunna köra. Detta accepteras inte. Bilfärden till dagis (tack och lov inte alls lång) görs under ackompanjemang av gallskrik, och mer hoppande tårar.
Framme på dagis har storebror lugnat sig såpass att han och mellansyster tar sig in i hallen utan större mankemang. Lillasyster däremot slåss som ett djur för att ta sig tillbaka in i bilen när jag väl fått ur henne. Så arg är hon att det är helt omöjligt för mig att förstå vad det är hon egentligen vill. Den pedagogiskt lagda skulle här kunnat föreslå att man lät barnet gå in i bilen och VISA vad hon vill. Mamma W är dock inte så pedagogiskt hågad vid detta tillfälle, utan väljer - till sin egen och många andras förtvivlan - att bära in ett vilt skrikande och sparkande barn på dagis. Så till den milda grad skrikande att hon faktiskt är på vippen att kräkas ett antal gånger. Skrikande och sparkande barn överlämnas till fantastisk förskolefröken (lillasyster W blänger på mig och klättrar upp i den räddande famnen - liiite som för att hämnas...), och storbarn lämnas upp på övervåningen - häpnadsväckande nog ganska lugna och fina.
Vissa morgnar är det inte så kul att vara mamma. Kanske för att man inte är så bra på det...
