Barnen W resonerar

Ett dödsfall i den nära familjen påverkar även de små. Storbarnen W pratar mycket om att onkel W inte finns mer för att han sjuk - inte för att han var gammal. Storebror återkommer hela tiden till att onkel W bara var 31 år - och pappa är ju 37.... Han får liksom inte riktigt ihop det. (Och vem får det?)

Vi har pratat om begravningen, och försökt förbereda dem. Jag är väldigt glad att de var med på en begravning förra året, för vissa saker sätter sig. Vid middagsbordet igår försökte pedagogiska föräldrarna W återigen förbereda dem lite. Att där kommer att stå en kista, att vi inte får titta i kistan, att mamma, pappa, mormor och alla som är där kommer att vara ledsna. Kanske till och med väldigt ledsna. Men att det inte är farligt om mamma eller pappa gråter. Mellansyster utbrister då glatt: "Jag är inte ledsen! Jag kommer INTE att gråta." Och så lite lugnande, som en försäkran till mig "Men det gör ingenting mamma." Och det är såklart att det inte gör något, älskade vän.

Storebror däremot blev lite mer fundersam. Han är inte heller ledsen ("för pappa, barn är ju bättre på att leka och ha roligt och så"), men jag tror att han känner att han borde vara det. Eller nåt åt det hållet. Och jag undrar vad som är rätt att göra med barn i sådana här lägen. Hur mycket man skall blanda in dem, och låta dem veta. Å ena sidan vill jag skydda mina barn mot allt ont i världen så länge jag bara kan. Å andra sidan vet jag att jag inte kan det särskilt länge till - och hur kan jag då rusta dem för att hantera de dåliga sidorna av världen på bästa sätt? Jag skulle vilja visa dem att det är väldigt sorgligt, ledsamt, jobbigt och "snorgråtigt" det som hänt. Men att livet går vidare, att livet SKALL gå vidare. Att det inte är farligt när livet blir jobbigt och "snorgråtigt" och det känns trasigt inuti - för man kan laga sig igen. Jag vet att man kan det. Jag vet bara inte riktigt hur.

Om vem som egentligen vann

Förlorade verkligen onkel W kampen mot cancern? Man kan faktiskt fundera lite på det. Han lät den aldrig förändra honom. Han lät den aldrig dominera. Visst, han kunde inte göra allting han ville, och till slut fick den honom att sluta andas. Men han levde livet fullt ut ända in i det sista. Han var verkligen sjuk, och trött, och kunde knappt sitta upp i soffan - men orkade ändå planera för kalas med sina vänner och ville umgås med de han tyckte om (och som tyckte om honom).

Kan man mäta livskvalitet i tid? Är ett liv "sämre" bara för att det inte blev så långt? Är ett långt liv alltid bättre än ett kort? Väl använd tid (hur man nu definierar det), här och nu, känns ändå som målet. I alla fall för mig som inte tror på något liv efter detta, som tror att det faktiskt tar slut när man slutar andas och hjärtat slutar slå. Och jag vet att vi delade den tron, onkel W och jag. Han levde dessutom som han trodde, helt och fullt, hela vägen ända till slutet. Skall försöka att göra det jag också, så gott jag kan, på mitt sätt.

Tack lillebror!

Om cirklar som sluts och stunder när allting stannar upp för ett tag - och när det studsar igång igen

Nu har det hänt. Onkel W finns inte längre. Fru W:s lilla lillebror (eftersom jag har två måste jag ju skilja på dem på något sätt), förlorade kampen mot den förbannade, jävla cancern. Jag fick vara där, fick hålla om. Fick badda med kalla handdukar, och hålla ett trött huvud. Jag kunde vyssja, och sjunga för honom. Och det var det tyngsta jag nånsin gjort, men jag är ändå så otroligt glad att jag var där.

Konstigt hur man kan veta att något skall hända (eller gjorde jag verkligen det), och ändå vara så oförberedd.

Vi berättade för barnen W så fort jag åkte dit, att onkel W nog inte skulle finnas så länge till. Storebror funderade lite över varför mamma och pappa var ledsna, och sa efter stund:
- Pappa, jag tror inte barn är lika ledsna som vuxna, för barn är ju bättre på att leka och ha roligt och så.

Ja, älskade storebror, barn är bättre på att leka och ha roligt, och fortsätt med det!

Barnen går runt hemma nu och pratar med oss och varandra om det här med att vara död. konstaterar lite då och då att onkel W är död, som för att pröva att använda begreppet. Barnen fick ta farväl på sjukhuset, efter att begravningsbyrån hämtat kroppen. När vi gick därifrån tittade mellansyster upp på mig och sa lite småskrattande:
- Mamma, det såg ju nästan ut som om han sov!
Småskrattande, för hon visste ju att han inte alls sov. Det var som en liten hemlis mellan oss, just där, just då.

Det är så otroligt motstridiga känslor. Å ena sidan är det hopplöst jobbigt att gå ur sängen på morgonen. Å andra sidan vore det så slösaktigt att bara ligga där och inte använda den tid jag har till något bra. Delvis för att det var så fullständigt emot onkel W:s livsfilosofi, men väldigt mycket också för att JAG inte har särskilt mycket för att ligga i en liten hög och gråta. Jag saknar, och sörjer, och minns - men jag vill också skratta och älska och faktiskt leva.

Det finns ett ganska stort lugn inuti just nu. Om man vill beskriva det negativt skulle man kanske kunna säga att det är som om någon lagt sirap på sorgen. Om man vill beskriva det positivt är det som om jag trots allt har hunnit förbereda mig på en del av känslorna, så att det nu mest är sorgen över att han faktiskt inte finns och inte kommer att försöka modernisera min musiksmak längre, att han inte kommer att föreslå några hockeyspelsturneringar i köket mer och att han inte kommer att kunna hjälpa mig när vi skall köpa ny TV som tränger fram. Sådant som jag inte velat sörja så länge han faktiskt fanns kvar.

Och det känns faktiskt OK att sörja det. Så länge det blandas med allt det andra som är livet också. Som pragmatiska storebror påminde mig om i går:
- Men mamma, du har ju en lillebror till, och det är ju ändå bra!