Ibland undrar jag om jag faktiskt inte är kliniskt galen i alla fall. Inte så mycket på grund av kliandet, som för att jag inte tycks vara kapabel att samla ihop känslorna kring föräldraledighet, föräldraroll, vuxenliv och arbete.
Å ena sidan är det ljuvligt härligt att få lov att vara hemma med sina barn, se dem utvecklas och få vara den allraallraallra viktigaste personen i deras liv så länge som vi ändå får här i Sverige. Jag ÄR mycket tacksam för detta. Men, å andra sidan, kan jag känna mig ytterligt instängd och uttråkad efter sex-sju månader av strulig amning, kräks, bebispussar och blås-på-magen - och INGENTING annat. Jag håller på att bli galen av tristess och av brist på positiva KRAV på mig själv som människa. (Då räknas INTE makens kommentarer om att jag aldrig lyssnar på vad han säger och att jag blivit lite trist som inte hänger med i ens rubrikerna i tidningen längre som positiva krav på mig...)
Det finns personer som i all vänlighet har föreslagit att jag skall ta mig lite tid för mig själv (även ovan nämnda make) för att motverka min upplevda enformighet. Och en del av mig jublar vid förslaget och bokar genast in en kväll för pyssel, eller en fika med tjejerna. Det är då mitt andra jag (bättre eller sämre?) börjar protestera och börjar undra vad jag är för en sorts mamma som inte vill vara med mina barn...
När jag är hemma med mina barn längtar vuxen-jaget ut och efter lite "vuxenbekräftelse", och när jag sedan börjar jobba och lämnar barnen på dagis har jag grymt dåligt samvete över att jag har mage att jobba och låter någon annan ta hand om mina barn. Jag kan gå i veckor och längta efter en kväll för mig själv - och när jag väl tar mig den där kvällen så skyndar jag mig så mycket jag kan med jag gör för att kunna komma hem så fort som möjligt.
Tydligen finns det i mig minst 5 personer. Vuxenjaget, som längtar efter att jobba och få bekräftelse rent professionellt. Mamman, som längtar efter sina barn varenda sekund hon inte är med dem. Den Förnuftiga, som intellektuellt inser att barnen har det bra på dagis, att barnen mår bra av att ha andra trygga vuxna i sina liv (som faster och mormor och farmor) och framför allt att det inte på något sätt är en katastrof att pappan tar hand om barnen en kväll i veckan själv. Varken för pappan eller barnen. Det något konservativa Dålig-samvete-jaget - som lyckas lägga något slags moralfilter över allt Fru W gör (och framförallt INTE gör) tillsammans med sina barn - oavsett var barnen är eller med vem. Och så Curling-jaget - som fått för sig att jag är oumbärlig i alla lägen och att det nog är bäst att jag finns på plats för hela familjen dygnet runt. För inte kan väl pappan i familjen förväntas klara av sina två avkommor ALLDELES själv (fast han varit hemma med dem i nästan ett halvår vardera)? Och barnen leker nog ändå allra bäst med sin ömma moder sittandes i samma rum...
Ja gott folk - det här är alltså Fru W i ett nötskal (eller var det 5?). Så om någon har bra tips på hur man får Vuxen-jaget, Mamman, Den Förnuftiga och Dålig-samvete-jaget att blida någon slags pakt om vem som skall råda över känslorna vid vilket tillfälle tar jag (vi?) tacksamt emot dem. Tänk så skönt det skulle vara om Vuxen-jaget kunde få dominera när man är på jobbet så att man kunde njuta av det fullt ut då. Mamman får gärna ta över när jag (vi) kliver över tröskeln in på dagis för att hämta änglamonstren. Den förnuftiga får gärna komma med förslag på personer och aktiviteter som kan vara bra för barnen, och Dålig-samvete-jaget kan gott hålla sig undan så mycket går. Hon kan ta curling-jaget och dra dit pepparn växer. Men HUR kommer man dithän?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar