Läste återigen om Saring, som just fått veta att de får råd att köpa syskonförsök till våren. GRATTIS!!!
Vår familj har begåvats med inte mindre än två barnmedlemmar, och vi inväntar nytillskott nu i december. Tänk om någon kunde berättat det för mig hösten 2001 och våren 2002. Då när allt var så nattsvart och tankarna for omkring och pessimisten i en såg ett liv i barnlöshet framför sig. Det visade sig nämligen att vi hade svårt att producera de där små på egen hand. Inte omöjligt, men svårt. Mycket svårt till och med. Och det var otroligt svårt att få hjälp från landstinget med utredningar och remisser till rätt ställen. Tur att man är enveten som lus och ilsken som ett bi när det behövs.
För det är nämligen att likställa med tortyr att gå och vänta. Man väntar på utredning, på remisser, på kallelser. När man väl kommit in och påbörjat behandlingen så väntar man igen. På att man skall bli nedreglerad, på att äggproduktionen skall komma igång, på att tillräckligt många äggblåsor skall ha blivit tillräckligt stora, på att få tid för äggplock, på att få veta om de fick ut några ägg, på att få veta om några blev befruktade, på att få veta om några var tillräckligt duktiga på att dela sig så att man kunde sätta tillbaka något - och så det värsta av allt: på att få veta om det fastnat eller inte... All denna väntan är ren och skär tortyr, och det är så många saker som kan gå fel på vägen - eller bara inte bli tillräckligt bra. Vi fick, tack och lov, bara positiva besked under hela processens gång, så det var värt väntan. Beundrar er som inte får det, och som ändå orkar fortsätta och hoppas och önska.
Vi fick jackpot på första försöket då sonen blev till. Vi var också helt inställda på att göra några syskonförsök, eller adoptera, för vi har alltid velat ha flera barn. Men det hann vi inte. När sonen var sju månader visade det sig att det redan var syskon på väg. Mirakel över alla mirakel! Vilken otrolig överraskning. Lillasyster kom till oss på dagen 15 månader efter storebror, och den dagen när hon fyllde ett satt vi i bilen på väg till 60-årsfirande och diskuterade när vi skulle kontakta kliniken igen för att försöka göra ett nytt syskon av de små eskimåerna vi har i frysen (ja, på kliniken alltså). För oinvigda betyder eskimå nedfryst embryo som förhoppningsvis kan tinas och sättas tillbaka. Det visade sig dock samma kväll att det inte heller verkar behövas för syskon nr 3 hade parkerat i Fru W:s mage! Total överraskning och stor lycka - igen!
Många, många som hör den här berättelsen reagerar med att säga: "Ja, det är så vanligt att det går av sig självt när spänningen väl släpper". Och jag förstår att de menar väl. Men jag TROR verkligen inte att det är så. (Eller så vill jag inte tro det. I vilket fall som helst så tror jag inte att det fungerar så.) För hur kan det då komma sig att kvinnor som lever under de mest extrema förhållanden i krig och utsätts för våldtäkter blir gravida? Eller kvinnor som lever i svält? Och detta händer ju hela tiden, varje dag. Jag vägrar skuldbelägga alla ofrivilligt barnlösa!
Hur det var i vårt fall vet jag inte. Kanske den första graviditeten fick mina bråkiga hormoner på rätt spår, och kickade igång vad det nu än var som inte fungerade. Eller så har vi bara haft en otrolig tur som lyckats två gånger, trots att de egentliga problemen fanns kvar. Kanske var dottern och baby W rena lyckträffar - eller envetna varelser som av någon anledning bestämt sig för att komma till världen hos just oss. Jag vet inte - och just nu spelar det faktiskt ingen roll. Jag känner mig lyckligt lottad och mycket privilegierad att få ha min familj.
Min slarviga, bråkiga, högljudda, varma, stökiga, gosiga, kramiga och allrabästaste familjen W. Jag älskar er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar