Alldelesförtidigmorgon. Mysmorgon. Kaosmorgon. Skrikmorgon. Dåligt-samvetemorgon. En sån har jag haft idag.
Det började halvbra i morse med att snart-3-åringen vaknade vid femtiden och låg och sjöng inne i sin säng. Sen kom han knallandes och hoppas upp i vår säng vid halvsextiden. Då blev den alldeles-för-tidiga-morgonen en rätt mysig morgon. Tills han kom på att han skulle springa och väcka sin lillasyster som egentligen behöver sova en stund till och INTE gillar att bli väckt. Efter en stunds skrikmorgon återgick vi till mysstadiet en liten stund när mamma gick med på att läsa böcker. Men så fort mamman bestämde att bokstunden var över och att det var dags för blöjbyte och påklädning regreiderade familjen till skrik- och gnällmorgonen igen. Dock inte till någon katastrofal nivå.
Frukost serverades barnen framför TV:n, och mamman hann duscha och äta frukost och läsa lite tidning och sitta lite med barnen framför TV:n (= mysmorgon igen). Ja, innan nästa lilla kaos utbröt. Snart-3-åringen ville titta på "Lilla röda traktorn" - som inte var på programtablån alls denna morgon. Efter en stunds schackrande kom vi överens om följande: ETT avsnitt från DVD:n mot att vi sedan stängde av TV:n. Eller - så trodde jag att vi kom överens om. När TV:n sen skulle stängas av blev det såklart ett himla liv. Kanske mamman borde lära sig att treåringar inte är RIKTIGT mogna för den typen av kohandel?
Kaoset löstes dock ganska lätt med - LEGOLÅDAN! Och sedan vidtog tredje världskriget. VARFÖR är det bara den legobiten som lillasyster/storebror har som är rolig att leka med? Och hur löser man problemet med en storebror som har börjat leka lite mer avancerade lekar (och alltså mycket väl kan ha flera saker igång samtidigt utan att faktiskt ha dem i händerna) och en lillasyster som fortfarande är i "håller-man-inte-det-i-handen-är-leksaken-fri"-stadiet? För henne är det alltså logiskt att om storebror sätter ner lego-Skopis för att gå och hämta klossar för att bygga ett garage till lego-Skopis - så är lego-Skopis ledig. Medan det för storebror är lika självklart att han hade den - han skulle ju bara hämta klossarna? Det är svårt, om inte omöjligt, att förklara detta för någon av dem. Och istället eskalerar bara skriknivåerna och adrenalinhalten. Är det någon som har en bra idé på hur man löser sånt här tar jag tacksamt emot alla tips! Framför allt hur man gör när man inte såg exakt vad som hände, utan kommer in i situationen när båda barnen sitter och skriker på varandra och drar i lego-Skopis från varsitt håll...
Nåväl, för att avsluta berättelsen om morgonen, så tog det sin lilla tid att komma iväg hemifrån på grund av det sedvanliga "jag vill inte gå till dagis" - nu med det nya inslaget "lillasyster-protesterar-mot-situationen-genom-att-springa-iväg-skrikandes". Så nu har jag TVÅ geparder att fånga in, TVÅ bläckfiskar att trä på ytterkläder - samtidigt som båda skriker och är ledsna och VILL massa saker som de inte kan uttrycka. Den ena för att hon inte kan prata, och den andre för att han är fullt upptagen med att gallskrika och vara arg.
Försenade äntrade vi idag dagis och mamman hyste en stilla förhoppning att allt skulle normaliseras här. Men det gjorde det INTE. Lillasyster fick ett spel när hon inte fick gå in på dagis med skorna på, och hon kom inte ur det spelet förrän jag hade gått därifrån.
Å ena sidan undrar jag vad det är som gör att mina små monsteränglar blir så rasande ilskna över vad jag uppfattar som bagateller. Lillasyster fick ju springa in på dagis så fort hon fått på sig skorna? Å andra sidan kan jag ju inte gärna klandra dem för att påverkas negativt av en morgon som denna. Jag blir ju själv alldeles matt och sur och grinig - och får mindre tålamod med barnens humörsvängningar. Varför skulle inte de påverkas likadant? Men det känns hemskt när man bara vill krama dem och pussa dem och trösta dem - och de springer iväg från en och ställer sig i ett hörn och skriker... Ja, tills mamman kramas ändå, för då brukar det gå bra.
Morgonen avslutades alltså med dåligt-samvete-morgon, efter att ha lämnat en gallskrikande lillasyster till dagispersonalen. Lite bättre kändes det dock när jag ringde en stund senare och hon var glad och nöjd och lekte som vanligt. Då kände jag mig inte som en alldeles urkass mamma. Fast när jag två minuter senare hittade barnens vantar i min jackficka sjönk mina mamma-aktier igen. En sån här dag verkar jag inte ens kunna se till att mina barn slipper frysa när de är ute med dagis. Det dåliga-samvetet slog till igen.
Hoppas fikat med tjejkompisarna från jobbet i eftermiddag ger mig lite ny energi och kraft att samla pluspoäng på mammakontot igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar