Vardagen med barnen. Så underbar. Så jobbig. Så - vardaglig. Och ändå glimtar det till rätt ofta. En kommentar, ett skämt, en liten fundering.
Ofta - inte alltid, men ofta - får jag en impuls att "det här hade jag berättat för mamma". Vet precis hur hon hade svarat, nästan ordagrant vad hon hade sagt. Hur hon hade sagt det. Och då saknar jag. Mycket. Saknar att inte kunna berätta för henne. Saknar att inte få se hennes kärlek till mina barn. Saknar att mina barn inte får ha sin mormor.
Saknar som F-N. Aj.
