Kvällsbesök

Vi har just precis haft besök av Jehovas Vittnen, och herr W har haft en ganska lång och livlig diskussion med det propra paret ute på trappan (tilläggas bör att hushållet W har en väldigt sekulariserad inställning till religion - vi har gått ur Svenska kyrkan och inget av barnen är döpta). Ingen arg diskussion var det, men livlig. Representanterna försöker med alla medel få herr W att förstå att han är vilseledd, och håller bland annat fram en liten bok som skall förklara varför bibeln är Guds ord. För er som eventuellt inte sett dessa skrifter kan jag berätta att de är illustrerade med många bilder i ljusa pastellfärger och allt är väldigt gulligt. Medan herr W och vittnena diskuterar detta kommer storebror W ut i hallen (han har sprungit fram och tillbaka länge och varit MYCKET intresserad av besökarna). Medan herr W står där och debatterar får han se en annan liten folder stickas ut under dörren inifrån hallen. Något som storebror har hittat i pappas spelhylla. Det herr W ser stickas ut under dörren hör till hans tidigare nämnda (A)D&D-grejer. Det herr W ser stickas ut under dörren är på omslaget dekorerat med ett gäng svarta demoner omgivna av mycket eld. Vi skrattade MYCKET!

Mellansyster igen

Mellansyster W står och sågar på den öppna spisen med en leksakssåg. Följande utspelar sig:

Mamma W: - Vad gör du?
M-syster W: - Jag sågar.
Mamma W: - Varför då?
M-syster W: - Jag bygger en maskin.
Mamma W: - Jaha, vad är det för maskin då?
M-syster W: - En rivmaskin såklart!
Mamma W: - Vad skall du riva då?
M-syster W: - Vårt hus!
Mamma W: - Men - blir du inte ledsen då? Var skall du sova då?
M-syster W: - Jag blir inte ledsen. Jag skall sova i öppna spisen. DEN skall jag ju inte riva.

Så självklart. Förstås. Hur dum är jag egentligen?

Borta bra, men hemma...

Efter en helg med besök hos farmor och farfar (där barnen var ensamma hela lördagen för att öva på att minisemestra inför herr och fru W:s Londonresa i december) och skogsutflykt med vildsvinsvittring, kusinträff på söndagen på utelekplats med fika och bullar och lunch hos farmor och farfar och sedan hämtning av mormor för transport hem till Mölndal igen kom vi så äntligen hem i eftermiddags. Lite lek och bus, sedan en pizzaätning av rekordmått, bad med pappa och så mammaläggning. Mamma W frågar på sedvanligt vis vad som varit roligast. Mellansyster tvekar inte en sekund:
- Att vara hemma!

Varför anstränger man sig? Men det är ju väldigt skönt att hon trivs hemma. I alla fall när hon varit borta en stund.

Gose... djur?

De två stora barnen W har aldrig haft några snuttefiltar eller livsviktiga gosedjur som MÅSTE med när man skall sova. De har varit nöjda med napparna. Eller, rättare sagt - det är napparna som varit livsviktiga. Eller, ännu rättare sagt - goseprylarna har skiftat, men det har nästan alltid legat goseprylar i sängarna. Storebror har älskat bilar sen - ja, alltid. Så han har alltid ett gäng bilar med sig i sängen. Ibland två, ibland femton, och oavsett hur lite plats han själv än får eller hur hårt han ligger skall de vara i sängen. Mellansyster W har oftare mjuka gosedjur, men vilket det är skiftar från dag till dag. Ibland inspireras hon av storebror och vill ha en eller ett par bilar med sig. Ikväll blev hon fullständigt förkrossad uppe i sovrummet för hon hade glömt något nere i vardagsrummet som hon ville ha när hon skulle sova. Hon grät så mycket att jag inte fattade vad det var, men hon fick gå ner och hämta det själv.

Hon kom upp med en - tom yoghurthink. Nu sover hon med den i ett fast grepp under ena armen.

Draklekar

Häromdagen lekte barnen W med sina leksaksdrakar. Storebror började ge drakarna namn. Det var storebror-draken, mellansyster-draken och lillasyster-draken. Det var mamma-draken, pappa-draken och L-draken.

I ärlighetens namn skall man väl säga att de egentligen är herr W:s leksaksdrakar*, och alltså kanske inte riktigt barnanpassade med sina stora tänder, arga ögon och vassa klor. Och eldsprutande munnar. Barnen leker gärna med dem ändå - eftersom pappa gärna leker med dem. Fast de är liiite rädda för dem. Kanske inte så pedagogiskt?

*För den som undrar spelar pappa W (A)D&D några gånger om året, och då MÅSTE man ha leksaksdrakar. Om någon till äventyrs inte visste det.

Maratonvistelsen hemma fortsätter

För inte nog med att barnen W fortfarande inte är helt krya. Nu har de fått "höstblåsesjukan" på dagis också. Och om det inte är den de har haft (vilket jag inte tror) så vill vi INTE ha den. Blåsor i munnen så att man inte vill äta, och blåsor på händer och fötter... Inte farligt, men ack så otrevligt. Och de äter ju otroligt dåligt som det är redan. Så det blir inget dagis denna veckan. Mamma W suckar och biter ihop och tänker på den planerade Londonresan i december. Som vi veeeeerkligen hoppas blir av.

Stackars storasyster W. Hon GILLAR verkligen sitt dagis och längtar dit till kompisarna. Storebror längtar inte så explicit, men tycker att mamman är vääääldigt tråkig som inte vill leka med honom och hans bilar så mycket som han vill. Mamman tycker det att det är mindre stimulerande eftersom leken ser ut så här:

Storebror plockar fram alla bilarna (typ 300 stycken). Väljer ut vilka han skall ha och vilka jag skall ha (oftast 25 till honom och en till mig). Sen säger en av hans bilar: "Kom, vi skall äta korv! Men - vi HAR ju ingen korv... Jag åker och köper korv!" Sen säger en av hans andra bilar "Då köper jag korvbröd!". Sen säger en annan av hans bilar "Jag fixar ketchup och senap." De utpekade bilarna kör ett varv på bilmattan, kommer tillbaka till de övriga bilarna och ... sen händer det inte så mycket mer. Oftast kommer en av bilarna på att de inte alls har varit och fixat den mat de skulle fixa, och måste då omgående köra ett varv till på lekmattan. Om och om och om igen. Detta skall vi helst göra minst 5 timmar om dagen. Det orkar inte mamman. Då tycker storebror att mamman är tråååkig, och han tänker INTE leka med mig. Aldrig nånsin.

Idag har därför mamman lekt affär med storebror och storasyster, och sen lagade vi mat på leksaksspisen av det vi handlade, och sen åt vi det vi hade handlat - allt under tiden som både storebror och storasyster tog hand om sina dockbebisar. De matades, sovs, promenerades och kramades. Och glömdes på golvet. Och i leksaksdisken. Som följaktligen också glömts på golvet. Det barnen W mest kom ihåg vid kvällens läggning var dock inget av ovanstående. Det var det faktum att de fick fika riktiga kakor vid dockhörnebordet. Och det må väl vara hänt.

Storebror vill inte ingenting

Utdrag ur morgonens konversation:
Mamma W till storebror: - Måste ni bråka om hinken? Vi har fler - jag hämtar en! [tyckte jag i alla fall var en strålande idé]

Storebror: - Jag vill inte HA en likadan som mellansyster W. Jag ställer tillbaks den i skåpet!

Mamma W: - Ja, gör du det då om du vill.

Storebror W surar fortfarande och vill ha mellansyster Ws hink - igen. Mamma W frågar om vi skall ta fram den andra hinken igen.

Storebror W: - NEJ! Jag vill inte att det skall FINNAS två likadana. Och JAG vill ha den enda hinken.

Mamma W (ganska förundrad): - Du menar att du VILL bråka om en hink fast vi har flera så ni kan ha varsin?

Storebror W (surt): - Ja.

Mamma W: - Det går jag faktiskt inte med på. Sura kan du göra, men bråka inte med mellansyster när det finns en så bra lösning så ni kan ha varsin.

Storebror W ilsknar till och utbrister: - Jag vill INTE ha en likadan hink, jag tänker INTE leka med dig nånsin. Och jag vill INTE var hemma och INTE ute och INTE nånstans. Jag vill INTE finnas alls!

Ganska drastiskt tycker jag, bara för att man inte ville ha en likdan hink som systern. Men vem är jag att döma? Det var tydligen MYCKET viktigare än jag förstod.

Fåfäng mamma

Ja, inte är det slut på eländet. Febern vill inte ge sig, så nu har vi varit på vårdcentralen IGEN och lämnat nya blodprovet och ett kisseprov. Kisseprovet var ett litet äventyr att få till, eftersom mellansyster W ännu inte går på pottan. Eller, jo, hon går på pottan, men det är mer en slump än något annat om det råkar komma något i pottan. Så jag parkerade henne på en rendiskad potta framför TV:n med ett stooort saftglas i handen. Efter nästan en timme reste hon sig lyckligt och sa:
- Mamma, det kom bajs!

Det hade det dock inte gjort, tack och lov, men kissat hade hon. Duktig tjej.

Proverna visade inget, men skulle odlas för säkerhets skull.

Tillråga på allt har lillasyster W åkt på något. Antingen är hon mer hängig av sin förkylning än vad jag har förstått eller så har hon fått någon gnäll- och skrikbacill. Eller så är det något helt annat. Något är det i alla fall, för hon vill inte sova, inte äta. Nästan vad man än gör så gnäller eller skriker hon. Ibland kan man för någon minut distrahera henne med en leksak eller med att gå ut, men det håller max 5 minuter, så är det också pest. INGENTING hjälper. Jag har de senaste dagarna förstått att jag har ett ganska fåfängt förhållande till modersrollen. Det måste vara så eftersom jag någonstans faktiskt trott att det nästan alltid hjälper med mammas famn och mammas kramar. Men inte nu. Jag bär och kramar och pussar och sjunger och vaggar, men det är lika gnälligt för det. Är hon på golvet gnäller hon och vill upp, och i samma sekund hon fattat att jag har tagit upp henne börjar hon åla som en vild mask och gnälla för att hon vill ner igen. Dum som jag är tror jag att hon skall bli glad när jag sätter ner henne, men de det borde jag INTE gjort. Då bryter nämligen lillasyster W ut i hysterisk gråt med tårarna sprutande ur ögonen. Så jag lyfter upp henne, hon är tyst i ungefär en halv minut, och sen börjar vi om igen. Hela natten, hela dagen. I många dagar och nätter.

Idag är mamma W trött. Sovtrött, gråttrött och själstrött. Så trött att jag nästan inte längre bryr mig om gnället och gråten, för jag orkar inte. Det hjälper inte vad jag än gör så jag slutar försöka. Och det skrämmer mig. För vad skickar det för signaler till min lilla bebis när hon försöker kommunicera något till mig, när hon försöker säga till mig att något inte är bra?

Blir det inte bättre snart får jag väl traska ner till vårdcentralen IGEN. Jag får snart en egen stol där, och mina barn är lika hemma där som på dagis. Men något måste ju vara fel när hon är såhär tokledsen jämnt.

Eller så är det den mindre lyckade kombinationen av förkylning, feber, hosta, hunger för att man inte vill äta, sjuka syskon som inte orkar leka med en, en übertrött mamma som inte orkar någonting alls, urtråkiga dagar utan någon action och en hostmedicin som man får svårt att sova av. Jag hoppas det. Att det inte är något allvarligare än så. För då går det ju över i alla fall. Jag hoppas också att det blir bättre snart. Annars vet jag inte riktigt hur det här skall gå. Jag skall i alla fall gå och sova så mycket jag hinner innan något av barnen vaknar och behöver hjälp med andning, fräsning, näsdroppning, vattning eller något annat.

Ännu mera sjuklingar

Jaha, väsandet är bättre, men febern har tagit i igen hos storebror och mellansyster W. Vi hade lite olika aktivitetsalternativ för dagen, lite beroende på barnens status och pigghet. Febern och hängigheten - i kombination med det mindre trevliga regn- och blåsvädret - har dock gjort att dagen får tillbringas hemma. Till största delen i soffan faktiskt. Med nappar, kuddar och gosedjur/gosebilar. Med TV:n på. Och mamma W skäms lite för det sistnämnda. Men när de inte orkar något annat, och helst inte skall göra något annat än sitta still, är TV:n faktiskt inte så dumt. Och i vanliga fall har vi ganska strikta TV:tider här hemma.

Barnen W är dock inte dummare än att de fattar att mamma W börjar bli lite orolig för dem. Igår när storebror hade feber i soffan och mådde allmänt dåligt kom jag med Alvedon och ville ge honom med det för mig väldigt rationella argumentet "du behöver vila så du blir frisk". Storebrors svar på detta var "Jag vill inte bli frisk". Underförstått betydde det: "Jag vill fortsätta få ligga på soffan med nappen och kolla på TV hela dagarna". För när jag sa att han skulle få fortsätta vila på soffan med nappen under dagen även om han tog Alvedonen gick den minsann ner!

Mellansyster W är inte dummare hon heller än att hon fattar att det innebär vissa fördelar att vara sjuk. Hon vill inte dricka heller, den lilla skräbban. När mamma W frågar om hon vill ha dricka säger hon ett argt "Nej! Jag vill ha saft!". De lär sig snabbt de små liven.

Och mamma W bävar för hur det skall gå när vi skall försöka återgå till något slags normaltillstånd här igen. För det kommer inte att bli lätt att få dem att ge upp napparna, saftflaskorna, kex-när-man-vill och glass varenda dag. Det kommer inte att bli lätt.

Dagisrapport och sjukstatus

Glömde ju att berätta - storebror gick till dagis i torsdags. "Alldeles ensam" som han uttryckte det. Och det gick faktiskt riktigt bra. Inga totalbryt vid lämningen. Lite klängigt bara, och det kan man ju förstå. Mellansyster fick en välbehövlig vilodag och han fick rasa av sig på dagis. Vilket behövdes.

I fredags var vi nämligen hos doktorn två gånger. Mellansyster W hade en andning som pipigare än mamma W tyckte riktigt om och en hosta som hette duga under natten till fredagen. Febern steg också, så det var bara att baxa iväg hela bännet till vårdcentralen på fredag förmiddag. Trevlig doktor lyssnade på alla tre barnen W, skrev ut Lepheton-Desentol och skickade hem oss efter provtagning (inga bakteriebasillusker - bara virusar). Mellansyster W fick hostmedicin och alla barnen W somnade och sov middag. Under middagssovningen började mellansyster W dock pipa än värre i luftrören. Och värre. Och värre. Omtänksam mamma W försöker få henne att halvsitta upp och sova i soffan för att underlätta, men då ilsknar mellansyster W till och börjar ilskegråta. Med påföljden att hon nästan inte kan andas in alls. Överhuvudtaget. Detta gör henne såklart ganska rädd, varpå hon börjar gråta ännu mer, vilket inte precis förbättrar andningen. Mamma W försöker lugna henne, men det går inte så bra, förmodligen eftersom mamma W också börjar bli lite nervös och tycka att detta är otäckt.

Så - herr W panikrings hem, vårdcentralen kontaktas och vi får TACK OCH LOV komma ner igen så vi slipper sätta oss 12 timmar på akuten en fredageftermiddag. Mellansyster W lyfts gråtandes och väsandes ut i bilen och körs till vårdcentralen. När vi parkerar är hon markant mycket bättre i andningen och mamma W börjar undra om hon inbillat sig alltihopa. Men nu är vi där, så vi går och träffar doktorn.

Doktorn lyssnar lite på magen, lite på ryggen - och så lite på halsen. Han konstaterar "Krupp", skriver ut cortisontabletter, ser till att mellansyster får en dos redan på vårdcentralen och vi går ut därifrån.

Då inser mamma W att hon glömt fråga när cortisonet skall ges nästa gång, hur ofta man kan ge det, vad det har för biverkningar, när man skall bli orolig, vad man gör om det inte hjälper, hur lång tid det tar för medicinen att verka - ja ALLT. Och det är INTE likt mig. Undertecknad blev uppenbart ganska skärrad av denna incident.

Mellansyster W var mycket bättre inatt, även om de sista timmarna tillbringades sittandes på madrassen. Idag fick hon inget cortison. Idag blev dock storebror W väldigt hängig, hade feber och var allmänt dålig. Ingen krupp ännu. Hoppas han slipper. Om inte annat så för min skull.

Godnatt, mellansyster

Mamma W:
- Godnatt älskling, och sov så gott. Jag älskar dig, massor!

Mellansyster W (sömnigt):
- Och jag älskar lillasyster W. Godnatt mamma.

Uppmärksamhetskrig

Har vi här hemma. Mest om min uppmärksamhet. Och inte blir det bättre av att den faktiskt brister ibland, av rutiga och randiga orsaker. Häromdagen upptäckte jag ett mycket snyggt och prydligt bitmärke på lillasysters knä. På en rak fråga om vad som hade hänt svarade mellansyster glatt att hon bet lillasyster för hon ville ta bollen (eller något sånt). Såklart man måste bitas då. Eller? Och jag är helt säker på att hon gör detta för att hon tycker att hon får lite uppmärksamhet. Därför är det kanske inte helt rätt strategi att prata allvar med henne länge när hon precis har bitit. Då får hon ju som en belöning varje gång hon gjort något fel och bitit - och jag tror inte det är rätt sätt att få henne att sluta.

Storebror vill inte alltid vara så stor (och det kan man ju kanske förstå), och blir vääääldigt liten just nu, med stora vrålattacker som följd när det är något han vill eller inte vill (oftast inte vill faktiskt).

Lillasyster har varit oerhört gnällig och grinig i någon vecka nu. Från att ha suttit på golvet och lekt med någonting har hon helt plötsligt (och från min synvinkel helt utan anledning) förvandlats till världens argaste och ledsnaste bebis, där tårarna sprutar ut ögonen och illvrålen gör ont i öronen på alla oss andra. Idag upptäckte jag att hon har fått en tand till...

Lilla vampyren (dvs mellansyster) vaknade idag och var lite off i morse. När jag tog tempen hade hon faktiskt lite feber (vissa gör vad som helst för att få uppmärksamhet). Hon skulle alltså inte gå till dagis idag. Och tokiga tokiga mamma W tyckte då att storebror skulle gå till dagis, så att syrrorna fick vila lite. Men se det gick inte alls enligt storebror. Han kunde ju inte vara SJÄLV på dagis. Argumentet att det skulle han ju såklart inte vara, eftersom alla andra barn skulle vara där och fröknarna, gick inte alls hem. Det skulle ju vara någon som var här HEMMA som var med honom på dagis.

Mellansyster verkar inte bli sämre, men inte bättre hellre, så det lutar nog åt att hon är hemma i morgon också. Men resten av den här dagen skall ägnas åt att preppa storebror så att han går till dagis imorgon. Vi får väl se hur det kan gå. Återkommer med rapport!

Om sport för barn

Efter att ha läst Sarings hysteriskt roliga referat från fotbollsmatchen ikväll måste jag bara referera ett samtal mellan svägerskan och hennes 4-åring kring VM i friidrott. 4-åring ser friidrott på TV:n och frågar vad det är. Hennes pedagogiska moder börjar förklara:

"Jo, älskling, det är idrottsmän och -kvinnor från hela världen som åker runt halva jordklotet för att tävla om vem som kan göra olika saker bäst. Titta där - där tävlar man vem som kan springa fortast så HÄR långt, och där tävlar man om vem som kan springa fortast så HÄR långt. Och de som hoppar där bora tävlar om vem som kan hoppa längst på det här sättet, och några tävlar om vem som kan hoppa längst på det här sättet."

Och plötsligt hör man ju hur otroligt fånigt det är. Eller i alla fall hur fånigt det låter när man förklarar. För när Carolina Klüft gör sitt 5:e personbästa resultat i sjukampen känns det inte alls fånigt för mig i alla fall. Då är det på riktigt och nästan viktigt. I alla fall just då. Och hur fånig är då inte jag?

Utmanad!

Saring har utmanat mig, så det är väl bara att krypa till korset och inse att man inte är så himla intressant... Men NÅGOT skall jag väl kunna skrapa ihop. Fast det blir inget tema à la Anna eller Saring. Det blir en mycket blandad kompott om högt och lågt och stort och smått och viktigt och oviktigt. Jag vet inte om det säger mest om mig som person eller min koncentrationsförmåga just nu. Det spelar nog ingen roll. Here goes nothing!

Reglerna: Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv. I slutet av inlägget utmanar bloggaren fyra nya personer. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så att de vet att de har blivit utmanade.

1. Jag avskyt, verkligen AVSKYR, att komma försent. Hellre mycket tidig än lite sen. Detta har bland annat resulterat i att herr och fru W nästan tagit varsin buss till flygplatsen. Det har också fått till resultat att fru W med svägerska (som är likadan i detta avseende) i begynnelsen av en tågluff hunnit transportera sig och sina väskor ner till centralen, vänta där en stund, upptäcka att svägerskan glömt att lämna in studentrumsnyckeln, ta sig hem igen, lämna in nyckeln till expeditionen och ta sig tillbaka till centralen. Med gott om tid kvar.

2. Jag har nog världens sämsta lokalsinne. I alla fall om jag går eller åker med någon annan som verkar kunna vägen. Eller bara åker med någon annan. Det fastnar liksom inte vart vi svängde eller hur korsningen såg ut. Ibland vet jag vilken väg man skall ta när jag väl kommer dit och ser hur det ser ut, men det finns ingen bild av hur vägmotet fungerar eller hur saker ligger i förhållande till varandra. Jag har vid flera tillfällen gått ut från biografer och affärer och helt ärligt inte vetat vilket håll jag kom ifrån. Tur det finns kartor och mobiler.

3. Überpysslare is my middelname. Det kan man kanske inte tro, men det är sant. Jag har inget eget rum i vårt hus, men jag har ett stooort skåp som är sprängfyllt med olika sorters papper, pärlor, band, glitter, torkade blad, stämplar, kuvert, torkade blommor, stansar, paljetter - you name it. När vi skulle bli herr och fru W funderade jag ut ett jättefint tema med sand och guldglitter till bröllopet och gjorde såklart egna inbjudningskort, placeringskort, program och sånghäften till detsamma. Och tackkort. Temat var verkligen jättefint och funkade faktiskt riktigt bra. När man gjorde ett (1) kort. När man skulle göra sådär 80 st av allting var det kort sagt APJOBBIGT. Fast då hade jag ju bestämt mig. Så sand och guldglitter blev det. Till slut. Efter ungefär två veckors heltidsarbete och en livslång aversion mot sand och guldglitter. Och dubbelhäftande klisterpapper.

4. Jag fullkomligt älskar Marianne Fredrikssons böcker, och kan läsa dem om och om igen. En av de bästa böcker jag någonsin läst är "....den som vandrar om natten", och jag är ärligt grön av avund på er som ännu inte läst den. Ni har något fantastiskt att se fram emot.

5. Jag tycket det är oerhört skönt att inte vara 15 år längre. Det var ensamt, ont-i-hjärtat, gråtigt och jobbigt. Även om jag då trodde att jag visste vad jag ville och vem jag var, så inser jag nu att det gjorde jag ju inte alls. Det var därför det var så jobbigt att inte vara en av innegänget, aldrig ha någon kille, och aldrig vara den som fick dansa på discot. Och jag tror att det är därför nästan alla tycker det är jobbigt att vara 15 år. Just nu trivs jag faktiskt väldigt bra i mitt liv (även om det finns några jobbiga saker jag gärna skulle vara utan).

6. Jag avskyr verkligen särskrivningar. Verkligen verkligen avskyr. Och har oresonligt svårt att förstå folk som inte förstår varför det blir fel när man skriver "Brun hårig sjuk sköterska", eller "färsk fryst kyckling" - eller något så enkelt som "blå bär". Det kan tyckas som en petitess men guuuud vad jag stör mig på det.

7. Jag älskar att ha gröna växter omkring mig. När man vet det kan man förvånas över att mitt hem är så lite befolkat av just gröna växter. Halvkaktusar och suckulenter klarar jag. Det är i princip det enda som överlever hemma hos mig. Och så gröna växter som klarar av att ligga helt platt ner mot fönsterbrädan i en vecka och SEN få vatten och resa sig upp. Mormor W är en hejare på blommor och gröna växter, och är den som har de gröna fingrar i familjen. Men en sak är hon faktiskt avundsjuk på mig för. Mina orkidéer som bara blommar och blommar och blommar. Hemligheten är - vansköt dem något alldeles fantastiskt mycket och vattna alldeles för mycket när du vattnar dem. De blommar JÄMT!

8. Jag har bestämt mig. För att vara lite positivare. Att försöka se det halvfulla glaset istället för det halvtomma. Att inte gräma mig över sånt jag ändå inte kan ändra. Att uppskatta det jag har och leva livet HELA tiden. Varje dag, varje timme. Att leva här och nu och njuta av mina barn och min man och allt som är fantastiskt med att finnas till just här, just nu. Alltför ofta har jag längtat till något lite längre fram så mycket att jag glömmer att uppskatta det som är mitt under näsan - fast det var det jag längtade till innan jag kom dit. Att faktiskt försöka lösa de problem som kommer i min väg på ett så konstruktivt sätt som möjligt. Att ta vara på de människor jag har omkring mig och tycker så väldigt mycket om - och komma ihåg att visa dem det. Att inte oroa mig i förväg för sånt jag ändå inte kan påverka.

Ja, det var det. Svårt i början, och när man kom till slutet fick jag sålla... Fast det kanske var bra. Så skulle man ju utmana fyra personer till... Svårt, för jag "känner" inte så många i cybervärlden. Men - Loj och Helga kan känna sig manade. Och A-H (som inte har någon blogg, men du kan svara i en kommentar i min om du vill).

Jämställdhet kostar

Jo, faktiskt. Hör bara här:

Storebror W:s studsboll (ärvd, troligen från herr W) börjar gå i bitar, vilket gör den till en veritabel dödsfälla för lillasyster W. Elak och skoningslös mamma W dömer studsbollen till döden medelst slängning, vilket orsakar ett hysteriutbrott modell större hos storebror. För att dämpa detta något, lovade fru W att införskaffa ny studsboll vid handlingen lite senare på dagen (ICA Maxi är fantastiskt!). Sagt och gjort - trodde jag.

När jag kommer fram till hyllan har de förvisso de traditionella studsbollarna i en eller två färger - några till förvillelse lika den avrättade. Brevid hänger dock studsbollarnas Rolls Royce. I alla fall är fru W ganska övertygad om att storebror kommer att tycka så. Bollarna är till hälften genomskinliga med en liten figur ingjuten i mitten - bilen Blixten från filmen Cars! Eftersom undertecknad VET att storebror kommer bli himlastormande glad (i alla fall en liten stund), och bollen är ganska speciell och ganska tydligt till honom bör även mellansyster få en boll.

Det är DÅ fru W hamnar i genusträsket, under det rosa täcket och kalla det vad ni vill. För bredvid bilbollarna hänger - prinsessbollarna med glitter... Samma princip som förut nämnda, med den lilla skillnaden att figuren i mitten är en Disneyprinsessa (Belle från Skönheten och Odjuret)... Lika säkert som att storebror kommer att älska bilbollen vet jag att mellansyster skulle älska en prinsessboll. Men jag kan inte, kan inte, KAN INTE köpa en bilboll till honom och en prinsessboll till henne och därigenom ytterligare lite cementera det faktum att killar gillar bilar och tjejer gillar glitter.

Fru W går ifrån ICA Maxi med två bilbollar och två prinsessbollar - för då kan de ju välja vilken som. Båda två. En i-landslösning som heter duga. Som inte resulterade i något annat än lite mindre pengar i plånboken. För visst var det två bilbollar storebror sprang runt med nyss? Och där sitter mellansyster med sina glittriga prinsessbollar och kvittrar. Jo jo, där får man för att man försöker...

(Ni som försynt harklar er i bakgrund och undrar varför det inte inhandlades två studsbollar av det mer traditionella slaget.... Ni kan ha en poäng.)

På tal om BVC och kontroller

Kom att tänka på en annan konstig sak vad gäller BVC och deras kontroller. Jag anser mig vara en relativt normalbegåvad person (ibland har jag till och med mage att tro att jag har liiite mer självinsikt än gemene man - bara en yttepyttegnutta, men det får kanske tillskrivas mitt högmod). Jag anser mig också vara en relativt trygg person - och mamma. En mamma som känner sina barn och är fullständigt övertygad om att de är PRECIS som de skall vara.

Hur kan det då komma sig att följande utspelar sig på BVC så gott som varje gång något av barnen skall besiktigas?

BVC-tanten frågar om något har hänt sen sist - om bebis W har lärt sig något nytt, och fru W sätter sig med bultande hjärta på stolen och börjar rabbla sin utantilläxa "Ja, h*n går nästan helt utan stöd nu och det gjorde h*n VERKLIGEN inte sist, och så har det ju blivit lite fler ord också. Mamma och pappa såklart och så "titta", "där" och "lampa"*."
BVC-tanten nickar belåtet och fru W slappnar för ett liiitet ögonblick av i sin stol (med ålandes unge i famnen). I detta avslappnade tillstånd slinter dock fru W:s tunga och hon hör sig själv säga: - Skall vi visa vad du kan? Titta där i taket, vad är det för något?" Bebis W tittar upp i taket, men känner för tillfället inte alls för att prata eller säga "lampa", utan nöjer sig istället med att glatt tjuta till och hoppa lite i mammas knä. Efter tre försök vänder sig en desperat fru W till BVC-tanten och fäller den klassiska kommentaren:
- Hemma säger h*n det hela tiden. Hemma kan hon!

Som om BVC-kontrollerna är någon slags tävling. Som om det var det viktigaste i världen att bebis W kunde göra exakt alla de grejerna de kollar på just det här stället. För det har jag förstått, att inte kollar man samma saker på alla ställen inte. Nehej då. Liiite norr om oss går nämligen kommungränsen till Göteborg, och där är man inte alls efter i utvecklingen om man inte spritter till när någon skramlar med en nyckelknippa vid örat när man är två månader (som man alltså är i Mölndal). I Göteborg är det mycket värre om man inte spontant har börjat klappa händerna när man är åtta månader. För sån stor skillnad är det på barnen i Mölndal och Göteborg skall ni veta!

Hur blir man av med Luther?

Jag undrar ibland hur jag är funtad. Jag är liksom inte nöjd om jag inte:

• är den glada, pedagogiska, uppfinningsrika och roliga mamman HELA tiden,
• är en glad, duktig, sexig och intressant hustru,
• lyckas hålla huset i ett skick som torde vara fullständigt omöjligt för en trebarnsfamilj,
• hinner hålla trädgården i skick och planera och plantera nytt, både blommor och buskar,
• umgås och tar hand om min släkt och mina vänner sådär lite extraextra och påhittigt roligt,
• renovera och göra nytt i vårt 40 år gamla hus,
• motionerar och tar hand om kroppen som förhoppningsvis skall hålla länge än (något jag dessutom tycker är mördande tråkigt),
• gör något för min egen skull - något utvecklande som dessutom gör mig mer intressant,
• säkert hundra andra saker som jag borde göra och intressera mig för som har med jobb och karriär att göra.

Jag inser att det är jag själv som sätter de här kraven på mig. Det är VERKLIGEN inte så att herr W kräver att huset skall vara tipp-topp, eller att jag skall ta hand om både tvätt och trädgård och att maten skall stå på bordet när han kommer hem från jobbet. Det är den där präktighetsministern i mig som får för sig att alla de här sakerna måste göras och att de måste göras på ett visst sätt - annars är det inte riktigt bra.

Ta dagen tillexempel. Klockan är i skrivande stund tjugo över två på eftermiddagen, och hushållet W har hunnit med följande (utöver det vanliga med frukost och blöjbyten och så): måla med vattenfärger, göra en saga med små gubbar och pappas plastdrake med de två stora barnen, baka muffins med björnbär, äta lunch och få undan efter den, se katastrofen till friidrott, lera med play-doh, pärla med pärlplattor, rita på datorn (de två stora barnen W), gosa med apförkyld lillasyster W, tvätta en tvätt.

Trots det är jag inte alls nöjd. Vi har ju inte städat, inte varit ute, inte UTRÄTTAT något. Till och med när jag läser det här och inser att jag egentligen inte har något som helst att vara missnöjd med, sitter vad jag misstänker är en ganska stor Luther någonstans nära mig och viskar: "Men du har ju inte gjort något nyttigt idag. Du har ju bara softat runt och myst med din familj. Det här var ingen bra dag." När jag tänker på vad jag vill prioritera i livet är det ju JUST PRECIS DET jag vill - familjen och barnen. Det finns inget viktigare än att vara med dem man tycker om. Och det MENAR jag av hela mitt hjärta.

Så - är det någon som har några bra tips på hur man blir av med gamla spök-Luthrar som sitter i väggarna och gnetar och talar om för en att man är en dålig människa för att man inte gör alla tråkiga saker först - tages dessa tips tacksamt emot. Lönnmord? Kognitiv beteendeterapi? Excorsism?

Snorungar (äckelvarning på slutet)

Ja, och så var det dags igen. För bubbelbarnen W. Förkylningen har slagit till igen med full kraft och här låter som ett smärre sanatorium med hosta och rossliga luftrör. Tappra är de i alla fall de små. De leker och skrattar som vanligt så länge de orkar och sen vilar de tills de orkar lite till. Matlusten är det lite si och så med, så mamma W mutar på med glass, saft och kex - och så frukt förstås.

Folk som inte har barn är förmodligen inte fullt så införstådda med förkylningens alla faser som vi navelskådande föräldrar. För er kan det nog låta lite absurt när jag säger att grönt och tjockt är bra, för det betyder att det börjar gå mot sitt slut.

Lite skryt om språk

Mellansyster W skall snart på sin 2,5-årskontroll. Här där vi bor innebär det framför allt att man kollar att talet funkar som det skall. När storebror var där förstod vi att barnen bör kunna titta på en liten plastko och en plasthund och säga vad de heter och hur de låter - typ. Storebror fick djuren framför sig.
BVC-sköterskan frågade: - Vad säger kossan?
Storebror: - Muuu
BVC-sköterskan frågar: - Vad säger hunden?
Storebror tar tag i hunden, går fram med den till kossan, tittar upp på BVC-sköterskan och säger: - Hej kossan, hur mår du idag då?
Tar sedan hunden och svarar: - Jotack, bra.

Han hade ledigt klarat fyraårskontrollen vad gäller talet (sa i alla fall BVC-sköterskan).

Mellansyster W var ju GANSKA sen med talet, och vi var nästan lite oroliga. Sen kom hon sig, tack och lov. Och nu skall hon som sagt var snart besiktigas på BVC vad gäller talet. Jag tror inte det blir några stora problem. Alldeles nyss frågade jag henne hur många gubbar hon hade i lådan. Hon tittade på mig och sa:
- Åtta gubbar - och en katapult har jag i lådan mamma.

Jag tror vi får ta med henne hem igen från BVC. Om hon inte bestämmer sig för att hon inte har lust att säga något alls. Sånt har hänt.