Barn och tandläkarskräck...

Fem dagar innan herr och fru W skulle åka till London för en barnfri helg började fru W:s enda "frambrutna" visdomstand bråka med en käck liten inflammation. Tack och lov funkar folktandvården här superbra, så jag fick komma ner direkt och rensa och spola (och få lite skäll av tandis för att jag inte borstar tillräckligt noga...). Åtgärden funkade, för efter några dagar kändes det helt OK. Enligt tandis stränga order skulle jag skölja med bakteriedödande medel två gånger om dagen i två veckor (verkligen besvärligt eftersom man skall borsta tänderna, skölja noga - och sen VÄNTA minst 30 minuter innan man sköljer... inte så lätt när man är van att stupa i säng när man borstat färdigt...). Men jag gjorde det i två veckor (nästan helt enligt order), OCH borstade med den lilla vinkelborsten som jag fått.

Men inte sjutton hjäpte det. Så fort jag slutade skölja kom inflammationen tillbaka. Jag rinde tandis igår, fick tid idag kl 17.30 och tänkte att det passade ju väldigt bra, för då kunde herr W hinna hem och ta barnen. Och det hade han också lätt hunnit - om han inte haft tid på banken för att diskutera våra lån... Eftersom alla potentiella barnvakter antingen var bortresta eller på julklappsjakt var det inget annat att göra än att ta med barnen ner till tandläkaren och hoppas att de skulle kunna sitta stilla de 10 minuter det brukar ta att rensa och skölja och få skäll. Lite nervöst var det dock, så jag preparerade dem minutiöst. "När vi kommer till tandläkaren skall ni sitta på stolar i samma rum som mamma och tandläkaren och ni måste vara tysta och sitta stilla." Jag försökte berätta vad som skulle hända och att jag inte skulle kunna prata och så. När vi kom till väntrummet var storebror nog mäkta trött på mammans tjat. Jag frågade honom vad vi kommit överens om, och han bara suckade "jag VET", till svar. Stackars barn.

In i tandläkarrummet, med världens bästa sköterska som verkligen tog hand om barnen och såg till att de kunde sitta i barnfåtöljer och knödde in vagnen så lillasyster kunde se mig ordentligt, och barnen uppförde sig faktiskt riktigt bra. De satt i sina stolar och tittade med stora ögon på medan tandläkaren kollade lite på röntgenbilder och kikade lite i munnen.

Fru W var lite taggad för jag ville verkligen få en tid efter jul för att ta bort skräptanden - den gör ju inte precis någon nytta och lägga massor av extra tid på att borsta och tandtråda för att inflammationen inte skall komma tillbaka (allstå, jag brukar ju borsta tänderna, mer än de flesta om ni frågar min familj, men den här tanden har tagit dubbelt så lång tid att borsta som alla de andra tillsammans....). Så när tandläkaren försiktigt började förbereda mig på att det nog var bäst att vi tog bort den var jag inte sen att instämma. Kanske var jag lite för ivrig, för efter ytterligare en snabbkoll på röntgenbilderna vände sig tandis om och sa: "Är du redo för utdragning nu då?"

Nu - som i nu-på-en-gång alltså? Nä, inte ett enda dugg redo var jag för det. Och alla barnen som satt i illstirrade på mamman i tandläkarstolen - hur skulle de någonsin våga gå till tandläkaren igen? (Mamman har nämligen tagit bort en visdomstand innan, och det var inte EN tår som föll då kan jag säga...) Men tandis och sköterskan var så lugna och sa att jodå, det kan vi visst det, och jag ville så gärna bli av med skrället att jag sa ja.

Tack och lov kom herr W precis i tid för att transportera ut barnen innan tandis började med grovgörat. Men jag tror faktiskt att det hade gått bra ändå. Jag grät inte alls, skrek inte, pep inte ens. Lite nervöst var det och lite spände jag mig, men inte värre än att jag hade kunnat låta bli om barnen varit där. Nu kunde jag ju släppa loss lite mer...

Så nu sitter jag här, med barn som fortfarande vill gå till tandläkaren (mellansyster berättade livligt hur hon skulle gå in i rummet, sätta sig i stolen, låta tandläkaren fälla ner stolen och gapa jättestort), med en vidsdomstand mindre, en bedövning som har släppt och en tilltagande molande värk i hela käken. Och inte får jag ta mer panodil förrän klockan elva. Sov gott allihopa, för det kommer inte jag göra.

Fyraåringsfightande

Vi har en hel del heeeelt öppna konflikter just nu, storebror och jag. En helt vanlig morgon är fylld av gallskrik, från-ryggmärgen-neeeeej, "vill inte", "aldrig nånsin" och "det är tråkigt", sagt med hans allra tjurigaste, buttraste röst. Vad jag än föreslår så är det fel och resulterar i illvrål, krokodiltårar som hoppar ut ur ögonen på honom och så två småsystrar som inte alls gillar stämningen som blir. Mellansyster blir väldigt mycket mellanbarn och försöker lätta upp stämning och skoja lite och vara sådär gullig som bara hon kan vara -alternativt hämtar det jag bett storebror hämta... Lillasyster är inte riktigt så slipad. Hon gillar inte att det skriks och gapas, och inte att mamma lägger massa tid på någon annan än henne - så hon bidrar till kaoset genom att skrika och dra mig i benet hon med.

Från mitt håll sett söker han verkligen den öppna konflikten. Varje sak som skall göras innebär illvrål, gallskrik, NEEEEJ, och "vill inte". Det kan vara att ta på sig kläder, att välja (eller inte välja) kläder, borsta tänderna, gå ut i hallen för att klä på sig till dagis, vilka ytterkläder man skall ha på sig, om man skall eller inte skall stå på ståbrädan. Hämtningen är likadan - om inte ännu mer stereotyp. Mamma W äntrar dagis med fullt vinterklädd lillasyster på armen. Mellansyster W blir glad av att se oss och kommer springandes och kramas. Storebror har blivit förvarnad av de andra barnen och försvunnit in i kuddrummet längst in. Mamma W går in i kuddrummet där storebror gömt sig bakom en kudde eller under en madrass. Jag försöker skoja lite och frågar de andra barnen var storebror är - har han gått hem eller? De pekar på kudden och när jag inte tar bort en så gör de det. Resultatet blir att storebror gallskriker NEEEEJ! NEEEEJ! NEEEEJ! Jag vill inte gå hem!!!! på gränsen till hysterisk på 10 sekunder blankt. Mamma W säger att det är roligt att du har roligt på dagis men nu måste vi gå hem. Ofta får jag bära ut honom i hallen efter att ha bett honom sådär 15 gånger att gå ut själv. Bärandet sker alltid, undantagslöst, under det att storebror skriker "Jag skulle gå SJÄLV!" varpå en ganska irriterad mamma W informerar om att han hade ungefär 14 chanser att får gå själv, men inte gjorde det. Sedan kläs storebror på under högljudda protester och rymningsförsök. Under tiden har lillasyster W passat på att undersöka halva dagis, svettandes i sin vinteroverall. Mellansyster W har för länge sedan tröttnat på att vänta och gått in börjat leka något igen, vilket såklart gör att hon inte alls vill gå hem när storebror väl är påklädd. Alternativt har hon redan blivit påklädd och börjar bli väldigt varm och grinig hon också. Mamma W har inte heller tagit av sig sina ytterkläder för att inte inge storebror några knasiga tankar om att vi skall stanna på dagis, så undertecknad svettas såklart som en gris under brottningen med storebror.

Ja, sådär håller det på. Hela dagarna känns det som. Det är väl inte alldeles sant, men det känns verkligen så. Och jag förstår det inte. Eftersom hans beteende antingen resulterar i att jag blir tokarg och gapar och skriker och bär mig åt sådär som man verkligen alls vill göra som en bra mamma, eller att han får gå och bära sig åt någon annanstans eftersom vi inte vill lyssna på hans vrål och skrik borde det inte vara något han strävar efter. Han får sällan eller aldrig som han vill när han bär sig åt sådär. Jag vill inte belöna hans beteende. Och ändå är det som om han får något slags belöning ut av det - eftersom han fortsätter.

Jag har funderat väldigt mycket över vad det kan vara. Vad är det han egentligen vill, vad är det han bråkar om? Testar han "bara" gränser? Försöker han få uppmärksamhet (för tiden är ju begränsad när man har två småsyskon att dela den med)? Handlar det om självbestämmande eller något slags integritetsgränssättning?

Jag inser att jag förmodligen går in på dagis med ett kroppsspråk som tydligt visar att jag redan är beredd på konflikten, på gap och skrik och på att få bära ut honom i hallen. Jag tycker ju inte att jag gör det, men han ser uppenbarligen saken på ett annat sätt. Samtidigt som jag känner att jag måste sätta en gräns för vad som är acceptabelt beteende så är det förmodligen inte det bästa sättet att själv bryta ihop och blir arg och galen. Å ena sidan känns det halvbra att med (milt) våld tvinga på honom kläderna och bära ut honom i hallen, å andra sidan känns det inte heller särskilt bra att gapa och skrika på honom tills han gör som jag säger. Men jag blir ledsen, jag blir trött och vääääldigt frustrerad när inget jag säger verkar fungera, när det känns som om allt jag får tillbaka är gap och skrik och neeeej och "dumma mamma". Det känns inte bra när det känns som om det är det enda jag hör.

Så nu skall vi försöka med en ny strategi. Eftersom alla barnen tycker att vi leker för lite med dem, och alla försök att leka med ett av barnen avbryts av något annat barn, skall vi nu försöka hitta lite tid att ge dem var och en för sig. Utan de andra i närheten som kan ta över leken eller kräva helt annan uppmärksamhet. Kanske kan det få alla barnen att känna sig lite mer sedda och det i sin tur kanske lugnar ner vardagen här hemma. Och så får man faktiskt lite tid att lära känna de tre små individer man har boende hemma hos sig på ett helt annat sätt än när det är tillsammans alla tre!

Upp och ner och tvärt emot

Fru W skall börja jobba efter nyår. Och så länge herr W skall vara hemma med barnen känns det rätt OK. Även om det finns en fullständigt ojämnställd liten gen inuti som VILL VILL VILL vara mamma hela tiden, så vill resten av generna att vi skall vara två om det här och resten av generna tycker (på riktigt) att det är bra att herr W skall vara hemma på heltid och ta hand om både barn och hus. En hel del av fru W tycker också att det skall bli skönt att få vara lite vuxen också. Och så finns det en ganska stor del som tycker att det känns lite läskigt att det från och med nu och läääänge framöver skall vara så. Vi skall båda jobba, mer eller mindre heltid, och våra fina barn skall vara med andra på dagarna. De älskar dagis, och har det jättebra där, så det är inte det. Inte alls. Men är det därför jag ville ha barn?

Det är så kluvet! Vissa dagar är det bara helt underbart att få vara hemma och uppleva sina barn. Då undrar jag om jag är dum i huvudet som tänker börja jobba och lämna bort mina underbara ungar till andra. Andra dagar, såna dagar när ingenting går riktigt som jag tänkt mig, när alla är sura och griniga och vi bara bråkar och skriker på varandra här hemma - då känns det som om både barnen och jag skulle må bättre av att jag försvinner här hemifrån och de får vara med lite mer balanserade vuxna som inte lär dem att skrika och vråla när man tappar humöret (för barn gör som man gör och inte som man säger).

På sistone har vi haft lite för många av de där andra dagarna. Alldeles för många. Och jag börjar undra om jag inte undermedvetet framkallar dem för att göra det lättare att gå tillbaka till jobbet. För om det ändå inte funkar när jag är hemma, kan jag ju gå till jobbet med liiiite lättare samvete. Eller?

Ju mer jag tänker på det, ju mer tror jag att det är så. Och detta måste fru W sätta stopp för omedelbums! För det är ju helt vansinnigt att slösa bort min sista månad hemma med mina underbara fantastiska barn. Så det tänker jag sluta med. Nu. På en gång.

Service i babyaffären

Barnen W var med och lämnade tillbaka lillasyster W:s babyskydd i babyaffären där vi hyrt det. Vi fick hjälp snabbt av en av de tre eller fyra unga tjejerna som jobbar där. När stolen var kontrollerad och återlämnad och pengarna tillabakasatta på kontot skulle vi kolla lite på åkpåsar. Tjejen visade fram de dyraste först (såklart) och när jag tvekade på priset kom de i lite mer human prisklass fram. Hon var korrekt och vänligt, men verkade lite frånvarande. När vi sedan betalat och skulle provsitta leksaksraketen på väg ut såg jag varför.

Alla tre eller fyra tjejer stod vid nappstället och förklarade för en kille i 30-årsåldern hur NUK-napparnas ålderssystem fungerade. Vid en närmare titt kunde jag inte låta bli att skratta för mig själv. Killen var säljare för något bebisgear-märke, och var uppenbarligen i butiken då och då. Han vantrivdes inte alls med sitt harem och ställde den ena mer korkade frågan efter den andra. Tjejerna stod där och var sådär uppenbart "intresserade" - de stod och skruvade en hårlock runt fingret medan de uppmärksamt lyssnade på allt han sa och skrattade hela tiden. Det lyste i ögonen på dem alla tre.

Tur att det inte var så mycket kunder i affären.

Hot och mutor är det enda som går hem

Mormor W har alltid sagt till mig att när det gäller barn är det enda som går hem hot och mutor. Hittills har inte hot funkat så bra här (och jag har väl inte gärna använt det heller), utan mutor har varit det bästa framgångskonceptet. Fast jag föredrar att kalla det morötter eller positiv uppmuntran. Det känns på något sätt lite bättre då.

Igår var alla barnen W hemma från dagis. Vi hade ett uppdrag under dagen och det var att lämna tillbaka det hysteriskt försenade babyskyddet (bilbarnstolen) vi hyrt till lillasyster W (och som hon alltså inte längre använder). Babyaffären där vi hyrt stolen ligger vääääldigt nära en stoooor leksaksaffär, och fru W behövde lite hjälp med julklappslistorna till tomten. Tanken var att barnen skulle göra rekognoseringstur i den stora leksaksaffären. Men vi skulle inte köpa någonting. Denna idé var barnen helt med på. 100%. Såklart. Men mamma W hade lite regler inför detta besök som barnen inte var helt på det klara med. Som att man inte får skrika och gapa när man inte får som man vill, som att man måste lyssna på mamma och inte springa runt och örla i affären, som att vi åker hem direkt om det inte fungerar. Testet skulle göras i "måste-affären" - den vi ändå var tvungna att äntra. Var det tänkt. Real life testet utfördes i hallen under påklädningen. Storebror ville nämligen inte ta på sig överdragsbyxorna. Alls. Denna världsliga konflikt växte sig till enorma proportioner och ett veritabelt ställningskrig i djupa skyttegravar. Då spelade mamma W ut sitt trumfkort. Skall det vara så här kan vi inte gå till leksaksaffären. Ett tvättäkta hot. Kan man tycka.

Det resulterade dock i ett hysteriutbrott modell större hos storebror och det tog mig säkert en kvart att lugna ner honom såpass att det gick att överhuvud taget prata med honom. I hans värld var jag nog den orättvisaste och hemskaste människan i hela världen. Jag tyckte att jag bara vara konsekvent och försökte förklara för honom varför jag inte ville vara i affären med dem om det skulle bli massa skrik och kiv. Just då tyckte jag nog inte att det gick hem, för han ville inte titta på mig, bara kramas och "hulka" hela tiden.

Fast något förstod han nog ändå. Babyaffären gick som en dans, och när vi sedan äntrade leksaksaffären (efter ett väl godkänt besök i babyaffären) gick det också heeelt utan problem. Jag skämdes faktiskt nästan - det var inte meningen att kuva honom helt och alldeles.

På kvällen berättade storebror glatt för pappa att han hade varit jättesnäll och duktig hela dagen, men det hade mamma inte märkt... Tänk storebror, det gjorde jag visst! Fast han kanske menade även innan hallincidenten. Och det är ju inte det att jag inte tycker att han är snäll, bara väldigt trotsig ibland.

Kräksjukan for sin kos...

Och tur var väl det. Jag väntade och väntade på katastrofen, med nya uppsättningar lakan och pyjamasar framlagda till alla tre barnen W, med hinkar med vatten och flaskor med klorin uppställda på strategiska ställen - och ingenting hände. Undertecknad hade lite magknip några dagar efteråt, men inget värre. Och som sagt - ingen är gladare än jag för det!

stormens öga...?

Än så länge allt lugnt. Inga mer kräkningar. Lite feber och såklart tröttigt och lite gnälligt, men natten var lugn, och dagen likaså. Nu kommer några dagar av spänd väntan på att se om vi andra åker på något. Influensan har inkubationstid 3-5 dagar. Vinterkräksjukan 12-48 timmar. Så imorgon kväll vet vi om det var vk eller inte.

Storebror har som sagt var mått OK idag. I alla fall när man frågade honom sådär helt apropå. När han själv ville kolla på TV var han nog lite sjuk i alla fall. Eller när han ville ha nappen mitt på dagen. De är inte dumma de små.

Mellansyster hakade också på tåget när vi vid lunchen satt och åt. Jag sa åt storebror att han fick "lyssna på magen", känna efter vad han kunde och inte kunde äta. Han informerade mig då om att magen sa att han skulle äta långsamt och inget annat än kokt pasta (han tycker det är MYCKET otäckt att kräkas). Mellansysters mage berättade för henne att hon skulle äta som blixten. Och att hon skulle få många paketer av tomten... Tänk ändå!

En erfarenhet rikare (äckelvarning)

Det sägs att man berikas av nya erfarenheter. Att man lär sig något av dem och att livet får ett djup av många erfarenheter. Det är säkert sant om man menar resor till spännande platser, möten med intressanta människor eller att klara av saker man inte trodde man kunde. Men för mig är inte Apoteket någon särskilt spännande plats, apotekstanten visade sig inte vara särskilt intressant och jag visste redan innan att jag kunde torka kräks från golv och stolar. Nu har jag gjort det på Apoteket i rusningstid med en hysterisk storebror (det var han som kräktes), en rädd mellansyster och en vrålarg lillasyster i hasorna.

Jag satt i godan ro och väntade på att apotekstanten skulle reda ut med farbror doktorn som vi just varit hos huruvida man kunde eller inte kunde byta ut ögondropparna i endospipetter mot exakt samma ögondroppar i en liten tub. Storebror och mellansyster satt på var sin sida om min stol framför disken och läste varsin bok, och lillasyster satt i vagnen och var relativt nöjd. Som från ingenstans kommer så kräkset. I kaskader. Överallt. Två eller tre gånger. På storebror. På golvet. På disken. På stolen. På mina stövlar. Tack och lov inte på mellansyster. Apotekstanten uppfattar inte riktigt vad som hänt, och jag försöker trösta min lille kille som tycker det är lika otäckt som jag att kräkas. Jag förklarar för apotekstanten att vi haft en liten kräkincident och att jag behöver papper för att kunna torka upp. Att hon inte alls förstått omfattningen inser jag när hon kommer med EN näve hushållspapper. Jag tror hon fick springa fem gånger och hämta mer innan jag var ens nästan klar. Så klar man nu blir. Det blev ju torrare, men inte precis smittfritt. Man hade velat hälla sådär en liter klorin över för att komma ens i närheten av smittfritt. Torkade bristfälligt av mig på ett gäng våtservetter och transporterade ut hela gänget - följd av många medlidsamma blickar. Alla på behörigt avstånd av minst 10 meter (eller så långt bort det gick att komma från oss utan att gå ut från Apoteket). Och jag förstår dem. Jag hade inte heller kastat mig fram för att hjälpa till i ett sånt läge.

Så nu får vi vänta och se. Är det vinterkräksjukan? Är det influensan (barn kan tydligen få kräkningar av den)? Eller var det matförgiftning? Det senare är väl tyvärr inte så troligt. Min vana trogen räknar jag nu med ett par veckors helvete där vi alla däckar samtidigt. Alla scenarier som blir bättre än så blir ju som en bonus! Come what may - jag kan ändå inte göra något för att förhindra det. (Även om jag tänker försöka med separata sovrum, klorin i mängder och hysteriska tvättar av barn och kläder för att minska smittspridning så mycket som möjligt.)

Önska mig lycka till. Hör ni inget på ett tag ligger jag förmodligen på toagolvet och vill hellre dö än kräkas. Eller så tömmer jag hinkar för glatta livet och kokar socker-saltlösning i mängder. Det skall jag för övrigt gå och göra nu. Vi hörs!

Ordningen återställd

Herr W är hemma igen, all tvätten tvättad, helgen spenderad på ytterligare en släktträff (denna gång med mamma W:s släkt), tvätten tvättad igen, barnen fortsatt förkylda (en status som inte förändrats sen sist) och hösten är här. På ett mycket trevligt sätt faktiskt. Inte bara för att barnen W har pysslat med kastanjer och gjort hösttavlor med de fina löven. Inte bara för att det är underbart när solen skiner, det är klar och kall luft ute och man blir lite röd om näsan när man går ute. Inte bara för den otroligt härliga känslan när man kliver ut på frostigt gräs och det ryker om munnen när man andas. Inte bara för att det luktar så gott när man går i skogen och det är fuktigt och hela naturen håller på att lägga sig för vintervila. Inte bara för lyckoruset när man hittar svamp i samma skog. Inte bara för att stranden vilar i ett fantastiskt ljus och barnen letar snäckor med vantbeklädda händer och ritar med pinnar i sanden. Inte bara för att jag sett rådjuren hoppa strax utanför mormor W:s trädgård. Inte bara för att barnen W börjat lära sig skillnad på gran och tall och de olika sorternas kottar. Men för allt det här tillsammans - och tusen saker till. Och för att livet faktiskt är underbart när man får dela det med människor man älskar.

Efter Murphy-kvällen kom - Murphy-natten!

Såklart. Först ville lillasyster W inte alls sova i sin säng, utan ville ligga och stöka jämte mamma W. Eftersom det var liiite lättare att slumra då, fick hon det. Fast mamma W kan ju inte somna helt när hon ligger hos mig för rätt vad det är så trillar hon ner. Hon har liksom inte riktigt greppat det där ännu.

Vid tretiden i natt vaknade mamma W av en otäck hosta och väsande andning från stora barnens rum. Strax därefter vaknade hostans ägare (mellansyster W) och pep ynkligt efter mamma. Hon hade fått krupp, så det var bara att hålla sig luuuugn (eftersom hon själv blir så rädd), traska ner och peta i henne cortison, klä på henne alla vinterkläder och en filt och placera henne framför den öppna altandörren. Eftersom hon verkligen var dålig ville hon att mamma skulle sitta med henne - så det blev till att vinterklä mamma W också. Sen satt vi där och tittade på natthimlen i den mycket kalla luften (som i och för sig är bra för kruppen) och mamma W bad en stilla bön att inget annat barn skulle vakna samtidigt. Sen tog det en bra stund för mellansyster W att lugna ner sig så pass att hon kunde somna om.

Nu sitter jag här och undrar hur i hela fridens namn jag hade gjort om jag inte haft cortison hemma... Förmodligen hade jag fått ringa en ambulans. Hopp och hej!

Snart skall hela bännet ner till BVC. Önska mig lycka till!

En liten Murphy-kväll

Fru W har bävat lite för innevarande vecka. Herr W behagar nämligen befinna sig i Tyskland större delen av den, och fru W är alltså ensam med de tre banditerna.

Jag VET att mammor för kanske 50 år sen förväntades klara allting själva och inte fick så mycket hjälp av papporna med barn och hem och disk och städ och tvätt. Jag VET att ensamstående föräldrar klarar sig alldeles utmärkt en hel vecka ensamma med sina telningar. Jag VET att barnen W egentligen inte alls är banditer utan faktiskt väldigt snälla och mysiga barn som gärna vill hjälpa till.

Och ändå har jag bävat. För när man är van vid att vara två på kvällen är det meckigt att vara själv. Att få undan disk och kastruller (och halva middagar som hamnat på golvet) efter maten är bara det ett litet företag. Att hinna detta, och få barnen att städa (det är ju något de INTE tycker om att hjälpa till med), få på alla tre pyjamas och servera dem kvällsmat framför TV:n i tid är svårt när man är van att vara två som gör det. Jag säger inte att det inte går. Men jag är inte van.

Att lägga de två stora är egentligen inte så svårt. Inte om man kan hålla på rutinen som ALLTID ser ut så här: städa, gå upp och ta på pyjamas, lite TV med välling och kvällsmacka, stänga av TV:n, gå upp och borsta tänderna, läsa bok, stoppas om, sjunga sång, säga godnatt och dra ner rullgardinen. Sover de inte då, somnar de själva. Men att göra detta någorlunda lugnt och stillsamt när man har en lillasyster W som klättrar runt i stora barnens rum och tjoar och stjäl nappar och vill riva i boken och inte är ett enda dugg intresserad av att gå och lägga sig, eller ordna lite mysstund - det är faktiskt nästan omöjligt. De stora barnen W nöjde sig dock med denna något stissiga läggning. Lillasyster W tog god tid på sig och ungefär 352 snurrar i soffan innan hon knoppade in strax efter nio.

Då skulle fru W vara duktig och förutseende och gå ner i källaren och lägga i en tvätt. Sagt och gjort. Men vad skådar mitt högra öga om inte en pöl på golvet framför extrakylen där nere (jo, det är en extraKYL - vi har en extrafrys också, men där var ingen pöl...). Det visade sig vara ganska exakt en liter flädersaft som prydde det gröna betonggolvet. En av de flaskor som innehöll fru W:s egenhändigt tillverkade flädersaft hade intressant nog gått i tusen bitar inne i kylskåpet, och innehållet hade inget annat val än att följa tyngdlagen ut över golvet. Så istället för att nöjd kunna sätta mig med en kopp te en halvtimme innan läggning har fru W spenderat en timme på knä på källargolvet i ett fåfängt försök att minimera mängden kletig massa. En del fick jag bort såklart. Men jag orkade inte flytta kylen själv, så det som runnit in under får vänta. I alla fall det som ligger precis under fötterna på kylskåpet.

Så - en liten Murphy var det allt i kväll. Men det var kanske inget annat att vänta. Framför allt inte eftersom fru W under middagen satt och funderade på hur hon skulle hantera olika katastrofer nu när hon är ensam hemma. Jag föreställde mig dock inte just detta scenario.

Dags att ge allra minsta syster W en sista flaska och sen är det läggdags för städtant W. Godnatt!

Om att prioritera...

Jag skrev för något inlägg sedan om prioriteringar och val. Börjar tro att jag inte är så bra på det där. Framför allt eftersom jag prioriterade att sitta uppe halva natten för att skriva nämnda inlägg istället för att sova så mycket som möjligt. Jag ångrar mig lite nu.

Trötta ben

När vi är ute och går, jag och alla tre barnen W, kan inte alla sitta samtidigt i vagnen. Inte ens alla barnen. Lillasyster W måste ju sitta eftersom hon inte kan gå, och mellansyster abonnerar på den andra platsen i dubbelvagnen. Storebrors plats är på ståbrädan bakom mellansyster, och mamma W agerar i vanlig ordning åkarkamp och motor för hela ekipaget. De dagar när dagis har pyssel- och innedag händer det att mamma W tycker att de stora barnen W kan gå både till och från dagis, eftersom de inte varit ute så mycket med dagis. Detta brukar resultera i högljudda protester från storebror. Framför allt när hans elaka moder valt att ta den lilla vagnen och "glömt" ståbrädan till den. För då måste han och mellansyster W faktiskt GÅ de knappt 400 metrarna hem från dagis. Hans bästa argument i dessa diskussioner brukar vara:
-Men MAMMA, jag är så trött i benen! Jag KAN inte gå hela vägen hem!
Detta ackompanjerat av en utstuderat trött duns när han sätter sig på vägen och vägrar gå ett steg till. På sistone har protesterna börjat redan innan han sett vilken vagn vi har, om vi har eller inte har ståbräda.

Häromdagen hade mamma W pedagogiskt planerat mellanmål ute efter dagis och hade alltså med mig stora vagnen med ståbräda och allt. När protesterna så kom kunde jag då glatt trolla fram både vagn och ståbräda till storebror - som glad och nöjd ställde sig på brädan och ropade åt mig att skynda mig på till fikat!

När vi gått ungefär 20 meter vänder han sig om. Han har en stor rynka i pannan och säger mycket bekymrat:

-Men.... mamma - tänk om du blir trött i benen? Hur skall vi göra då?

Riktigt-viktigt

En helt vanlig vecka i ett helt vanligt liv gör jag massor av val hela tiden som går ut på att prioritera mellan saker som är mer eller mindre viktiga för mig. Hur mycket skall jag jobba – hur mycket skall jag vara med barnen? Skall jag lägga tid på att laga mat – eller på att leka med barnen (ofta ganska svårt val faktiskt…)? Skall jag blåsa håret eller inte? Skall jag eller barnen få motion när vi är ute på promenad? Skall jag ta bilen ner till centrum eller skall jag gå?

Vissa val känns viktigare än andra, men likafullt måste jag ändå bestämma något om dem. Ibland kan det kännas jobbigt och inte alls roligt att planera veckans mat, eller bekymra sig om att jag inte hinner motionera eller städa så mycket som jag skulle vilja att det var städat. Men jag gör det, och lägger tid och energi på det.

Så händer det något i livet. Något jobbigt eller svårt som man inte kan göra något åt, utan måste lära sig att leva med och hantera. Och plötsligt börjar jag tänka om. Det blir plötsligt inte så viktigt med städningen, eller barnens förkylning. Förkylningen är ju jobbig när den pågår, men den går över. Och även om det gör fysiskt ont i mig när barnen hostar på nätterna, så är det inte så farligt. På det stora hela. Egentligen. Inte så att jag behöver må dåligt över det. Det är inte heller någon katastrof att hela garaget är fullt med återvinning som ingen orkat åka och slänga. Än så länge får den ju plats.

Och så länge som det håller sig på den nivån känns det som något positivt som hänt. Som om jag fått något gott ut ur det jobbiga och svåra. Som att jag faktiskt lärt mig något nyttigt av det, och får ut lite mer av det riktigt-viktiga i livet. Som om prioriteringarna blir lättare och mer självklara och valen enklare. Som om jag låter bli att låta mindre viktiga saker förstöra för mig i onödan.

Men så kan det gå för långt. När man slutar bry sig om något annat än det jobbiga och svåra – och tillika riktigt-viktiga. När det jobbiga och svåra tar över ens liv så till den milda grad att man slutar att försöka förbättra sitt liv på andra områden. När man slutar att göra eller att vilja göra val som rör något annat än det jobbiga och svåra. När man inte orkar, inte riktigt kan med att lägga energi på något annat än det jobbiga-svåra-riktigt-viktiga – och kanske därför missar det positiva och nyttiga som ändå kan komma ur det. Inte är det konstigt att man känner ilska över de omständigheter som vill att man skall lägga tid och kraft man inte har på helt oviktiga saker som jobb eller materiella ting. Inte är det konstigt att man inte vill och inte orkar. Inte konstigt alls. Men hur tar man sig ur det? Hur kommer man bort från platsen där allt annat än det jobbiga-svåra-riktigt-viktiga blir helt meningslöst och oviktigt?

Och hur vet man när man gått över gränsen? Hur vet man vad som är i onödan? Det är en balansgång mellan att prioritera om/prioritera upp riktigt-viktiga saker och att låta de jobbiga-svåra-riktigt-viktiga sakerna ta över hela ens liv. För det är kanske då det blir negativt – när det jobbiga och svåra får ta över helt så att de glada och positiva riktigt-viktiga inte får plats?

Det här har jag tänkt på i över en vecka, och ändå kan jag inte formulera mig ordentligt kring det. Men nu vet ni i alla fall vad som stoppat upp bloggandet.

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, ge mig mod att förändra det jag kan - och förstånd att inse skillnaden"

Konstiga lappar

Noterade igår att skötselinstruktionerna på mina (på Lindex inköpta) bomullstrosor löd:
"Stryk ej på trycket". Vem i hela fridens namn stryker sina bomullstrosor? Jag gör det alltså INTE, om någon undrade.

Det är nästan lika knasigt som skötselråden på mormor W:s stolsdynor till utemöblerna. Fast bara nästan. För på stolsdynorna stod det, stort och i röd text, "endast för utomhus bruk!" För annars - ja vad? Anfaller de? Börjar spontanbrinna? Färgar av sig?

Äpplet faller inte långt...

Det är mycket gap och skrik hemma hos familjen W just nu. Storebror verkar slåss med näbbar och klor för något slags integritet som mamma W i sina sämsta stunder inte alls förstår. I mina bästa stunder fattar huvudet att han förtvivlat försöker förstå vad han får och inte får bestämma om, var gränserna går och inte minst hur han skall hantera de negativa känslor han får när han INTE får som han vill. Men de bästa stunderna är just nu inte så många. Jag har också märkt att det väääldigt ofta handlar om tid. När vi har tid och inte bråttom någonstans går det alltid mycket bättre. När mamma W känner att hon kan ge storebror en halv minut extra när han tramsar för att han egentligen ville leka lite mer med bilarna innan det var dags att klä på sig för att gå till dagis.

Jag har de sista dagarna också gått runt och känt att jag hela tiden velat någon annat. Exakt vad vet jag inte, men det är som om jag gått och längtat att få göra något som barnen inte givit mig möjlighet att göra. Och istället för att ge barnen lite tid först, så att jag sedan kan få lite tid till vad det nu är jag vill göra - så har ingen tid blivit tillfredsställande för någon. Så himla dumt!

Och gapet och skriket vet jag precis var det kommer ifrån. För när mamma W känner att det tar alldeles för lång tid för storebror att stänga av TV:n på morgonen och han inte lyssnar när hon pratar med den vanliga rösten - vad gör hon då? Hon sätter inte ifrån sig lillasyster och går fram till storebror och ser till att är med. Nejdå - hon höjer rösten istället för att lyfta rumpan. Och så klart gör storebror likadant. Direkt. Varje gång det är något han inte vill så skriker han ett ilsket "NEJ!". Jag börjar inse att det nog är så jag låter för honom. Arg och bestämd. Direkt på en gång. För han hör nog faktiskt ofta inte de 17 gångerna jag försöker påkalla hans uppmärksamhet snällt. Kanske dags för mamma W att byta strategi och använda mer fysik för att få kontakt. Snällt alltså. Gå fram till honom och lägga handen på armen på honom när jag vill något istället för att skrika. Gå fram till honom och stanna honom direkt istället för att gasta "STANNA DÅ NÄR JAG SÄGER TILL DIG!". Det kan vara det som är framgångskonceptet. Jag skall testa och återkommer med rapport om utfallet.

Nu skall mamma W gå och ta reda på kaoset i gästrummet där syskonen W (alla tre) har picknick i sängen med vagn och allt. Det låter oroväckande mycket där inifrån. Oroväckande mycket från de två stora. Den lilla hörs inte alls... Bäst att kolla läget!

Kvällsbesök

Vi har just precis haft besök av Jehovas Vittnen, och herr W har haft en ganska lång och livlig diskussion med det propra paret ute på trappan (tilläggas bör att hushållet W har en väldigt sekulariserad inställning till religion - vi har gått ur Svenska kyrkan och inget av barnen är döpta). Ingen arg diskussion var det, men livlig. Representanterna försöker med alla medel få herr W att förstå att han är vilseledd, och håller bland annat fram en liten bok som skall förklara varför bibeln är Guds ord. För er som eventuellt inte sett dessa skrifter kan jag berätta att de är illustrerade med många bilder i ljusa pastellfärger och allt är väldigt gulligt. Medan herr W och vittnena diskuterar detta kommer storebror W ut i hallen (han har sprungit fram och tillbaka länge och varit MYCKET intresserad av besökarna). Medan herr W står där och debatterar får han se en annan liten folder stickas ut under dörren inifrån hallen. Något som storebror har hittat i pappas spelhylla. Det herr W ser stickas ut under dörren hör till hans tidigare nämnda (A)D&D-grejer. Det herr W ser stickas ut under dörren är på omslaget dekorerat med ett gäng svarta demoner omgivna av mycket eld. Vi skrattade MYCKET!

Mellansyster igen

Mellansyster W står och sågar på den öppna spisen med en leksakssåg. Följande utspelar sig:

Mamma W: - Vad gör du?
M-syster W: - Jag sågar.
Mamma W: - Varför då?
M-syster W: - Jag bygger en maskin.
Mamma W: - Jaha, vad är det för maskin då?
M-syster W: - En rivmaskin såklart!
Mamma W: - Vad skall du riva då?
M-syster W: - Vårt hus!
Mamma W: - Men - blir du inte ledsen då? Var skall du sova då?
M-syster W: - Jag blir inte ledsen. Jag skall sova i öppna spisen. DEN skall jag ju inte riva.

Så självklart. Förstås. Hur dum är jag egentligen?

Borta bra, men hemma...

Efter en helg med besök hos farmor och farfar (där barnen var ensamma hela lördagen för att öva på att minisemestra inför herr och fru W:s Londonresa i december) och skogsutflykt med vildsvinsvittring, kusinträff på söndagen på utelekplats med fika och bullar och lunch hos farmor och farfar och sedan hämtning av mormor för transport hem till Mölndal igen kom vi så äntligen hem i eftermiddags. Lite lek och bus, sedan en pizzaätning av rekordmått, bad med pappa och så mammaläggning. Mamma W frågar på sedvanligt vis vad som varit roligast. Mellansyster tvekar inte en sekund:
- Att vara hemma!

Varför anstränger man sig? Men det är ju väldigt skönt att hon trivs hemma. I alla fall när hon varit borta en stund.

Gose... djur?

De två stora barnen W har aldrig haft några snuttefiltar eller livsviktiga gosedjur som MÅSTE med när man skall sova. De har varit nöjda med napparna. Eller, rättare sagt - det är napparna som varit livsviktiga. Eller, ännu rättare sagt - goseprylarna har skiftat, men det har nästan alltid legat goseprylar i sängarna. Storebror har älskat bilar sen - ja, alltid. Så han har alltid ett gäng bilar med sig i sängen. Ibland två, ibland femton, och oavsett hur lite plats han själv än får eller hur hårt han ligger skall de vara i sängen. Mellansyster W har oftare mjuka gosedjur, men vilket det är skiftar från dag till dag. Ibland inspireras hon av storebror och vill ha en eller ett par bilar med sig. Ikväll blev hon fullständigt förkrossad uppe i sovrummet för hon hade glömt något nere i vardagsrummet som hon ville ha när hon skulle sova. Hon grät så mycket att jag inte fattade vad det var, men hon fick gå ner och hämta det själv.

Hon kom upp med en - tom yoghurthink. Nu sover hon med den i ett fast grepp under ena armen.

Draklekar

Häromdagen lekte barnen W med sina leksaksdrakar. Storebror började ge drakarna namn. Det var storebror-draken, mellansyster-draken och lillasyster-draken. Det var mamma-draken, pappa-draken och L-draken.

I ärlighetens namn skall man väl säga att de egentligen är herr W:s leksaksdrakar*, och alltså kanske inte riktigt barnanpassade med sina stora tänder, arga ögon och vassa klor. Och eldsprutande munnar. Barnen leker gärna med dem ändå - eftersom pappa gärna leker med dem. Fast de är liiite rädda för dem. Kanske inte så pedagogiskt?

*För den som undrar spelar pappa W (A)D&D några gånger om året, och då MÅSTE man ha leksaksdrakar. Om någon till äventyrs inte visste det.

Maratonvistelsen hemma fortsätter

För inte nog med att barnen W fortfarande inte är helt krya. Nu har de fått "höstblåsesjukan" på dagis också. Och om det inte är den de har haft (vilket jag inte tror) så vill vi INTE ha den. Blåsor i munnen så att man inte vill äta, och blåsor på händer och fötter... Inte farligt, men ack så otrevligt. Och de äter ju otroligt dåligt som det är redan. Så det blir inget dagis denna veckan. Mamma W suckar och biter ihop och tänker på den planerade Londonresan i december. Som vi veeeeerkligen hoppas blir av.

Stackars storasyster W. Hon GILLAR verkligen sitt dagis och längtar dit till kompisarna. Storebror längtar inte så explicit, men tycker att mamman är vääääldigt tråkig som inte vill leka med honom och hans bilar så mycket som han vill. Mamman tycker det att det är mindre stimulerande eftersom leken ser ut så här:

Storebror plockar fram alla bilarna (typ 300 stycken). Väljer ut vilka han skall ha och vilka jag skall ha (oftast 25 till honom och en till mig). Sen säger en av hans bilar: "Kom, vi skall äta korv! Men - vi HAR ju ingen korv... Jag åker och köper korv!" Sen säger en av hans andra bilar "Då köper jag korvbröd!". Sen säger en annan av hans bilar "Jag fixar ketchup och senap." De utpekade bilarna kör ett varv på bilmattan, kommer tillbaka till de övriga bilarna och ... sen händer det inte så mycket mer. Oftast kommer en av bilarna på att de inte alls har varit och fixat den mat de skulle fixa, och måste då omgående köra ett varv till på lekmattan. Om och om och om igen. Detta skall vi helst göra minst 5 timmar om dagen. Det orkar inte mamman. Då tycker storebror att mamman är tråååkig, och han tänker INTE leka med mig. Aldrig nånsin.

Idag har därför mamman lekt affär med storebror och storasyster, och sen lagade vi mat på leksaksspisen av det vi handlade, och sen åt vi det vi hade handlat - allt under tiden som både storebror och storasyster tog hand om sina dockbebisar. De matades, sovs, promenerades och kramades. Och glömdes på golvet. Och i leksaksdisken. Som följaktligen också glömts på golvet. Det barnen W mest kom ihåg vid kvällens läggning var dock inget av ovanstående. Det var det faktum att de fick fika riktiga kakor vid dockhörnebordet. Och det må väl vara hänt.

Storebror vill inte ingenting

Utdrag ur morgonens konversation:
Mamma W till storebror: - Måste ni bråka om hinken? Vi har fler - jag hämtar en! [tyckte jag i alla fall var en strålande idé]

Storebror: - Jag vill inte HA en likadan som mellansyster W. Jag ställer tillbaks den i skåpet!

Mamma W: - Ja, gör du det då om du vill.

Storebror W surar fortfarande och vill ha mellansyster Ws hink - igen. Mamma W frågar om vi skall ta fram den andra hinken igen.

Storebror W: - NEJ! Jag vill inte att det skall FINNAS två likadana. Och JAG vill ha den enda hinken.

Mamma W (ganska förundrad): - Du menar att du VILL bråka om en hink fast vi har flera så ni kan ha varsin?

Storebror W (surt): - Ja.

Mamma W: - Det går jag faktiskt inte med på. Sura kan du göra, men bråka inte med mellansyster när det finns en så bra lösning så ni kan ha varsin.

Storebror W ilsknar till och utbrister: - Jag vill INTE ha en likadan hink, jag tänker INTE leka med dig nånsin. Och jag vill INTE var hemma och INTE ute och INTE nånstans. Jag vill INTE finnas alls!

Ganska drastiskt tycker jag, bara för att man inte ville ha en likdan hink som systern. Men vem är jag att döma? Det var tydligen MYCKET viktigare än jag förstod.

Fåfäng mamma

Ja, inte är det slut på eländet. Febern vill inte ge sig, så nu har vi varit på vårdcentralen IGEN och lämnat nya blodprovet och ett kisseprov. Kisseprovet var ett litet äventyr att få till, eftersom mellansyster W ännu inte går på pottan. Eller, jo, hon går på pottan, men det är mer en slump än något annat om det råkar komma något i pottan. Så jag parkerade henne på en rendiskad potta framför TV:n med ett stooort saftglas i handen. Efter nästan en timme reste hon sig lyckligt och sa:
- Mamma, det kom bajs!

Det hade det dock inte gjort, tack och lov, men kissat hade hon. Duktig tjej.

Proverna visade inget, men skulle odlas för säkerhets skull.

Tillråga på allt har lillasyster W åkt på något. Antingen är hon mer hängig av sin förkylning än vad jag har förstått eller så har hon fått någon gnäll- och skrikbacill. Eller så är det något helt annat. Något är det i alla fall, för hon vill inte sova, inte äta. Nästan vad man än gör så gnäller eller skriker hon. Ibland kan man för någon minut distrahera henne med en leksak eller med att gå ut, men det håller max 5 minuter, så är det också pest. INGENTING hjälper. Jag har de senaste dagarna förstått att jag har ett ganska fåfängt förhållande till modersrollen. Det måste vara så eftersom jag någonstans faktiskt trott att det nästan alltid hjälper med mammas famn och mammas kramar. Men inte nu. Jag bär och kramar och pussar och sjunger och vaggar, men det är lika gnälligt för det. Är hon på golvet gnäller hon och vill upp, och i samma sekund hon fattat att jag har tagit upp henne börjar hon åla som en vild mask och gnälla för att hon vill ner igen. Dum som jag är tror jag att hon skall bli glad när jag sätter ner henne, men de det borde jag INTE gjort. Då bryter nämligen lillasyster W ut i hysterisk gråt med tårarna sprutande ur ögonen. Så jag lyfter upp henne, hon är tyst i ungefär en halv minut, och sen börjar vi om igen. Hela natten, hela dagen. I många dagar och nätter.

Idag är mamma W trött. Sovtrött, gråttrött och själstrött. Så trött att jag nästan inte längre bryr mig om gnället och gråten, för jag orkar inte. Det hjälper inte vad jag än gör så jag slutar försöka. Och det skrämmer mig. För vad skickar det för signaler till min lilla bebis när hon försöker kommunicera något till mig, när hon försöker säga till mig att något inte är bra?

Blir det inte bättre snart får jag väl traska ner till vårdcentralen IGEN. Jag får snart en egen stol där, och mina barn är lika hemma där som på dagis. Men något måste ju vara fel när hon är såhär tokledsen jämnt.

Eller så är det den mindre lyckade kombinationen av förkylning, feber, hosta, hunger för att man inte vill äta, sjuka syskon som inte orkar leka med en, en übertrött mamma som inte orkar någonting alls, urtråkiga dagar utan någon action och en hostmedicin som man får svårt att sova av. Jag hoppas det. Att det inte är något allvarligare än så. För då går det ju över i alla fall. Jag hoppas också att det blir bättre snart. Annars vet jag inte riktigt hur det här skall gå. Jag skall i alla fall gå och sova så mycket jag hinner innan något av barnen vaknar och behöver hjälp med andning, fräsning, näsdroppning, vattning eller något annat.

Ännu mera sjuklingar

Jaha, väsandet är bättre, men febern har tagit i igen hos storebror och mellansyster W. Vi hade lite olika aktivitetsalternativ för dagen, lite beroende på barnens status och pigghet. Febern och hängigheten - i kombination med det mindre trevliga regn- och blåsvädret - har dock gjort att dagen får tillbringas hemma. Till största delen i soffan faktiskt. Med nappar, kuddar och gosedjur/gosebilar. Med TV:n på. Och mamma W skäms lite för det sistnämnda. Men när de inte orkar något annat, och helst inte skall göra något annat än sitta still, är TV:n faktiskt inte så dumt. Och i vanliga fall har vi ganska strikta TV:tider här hemma.

Barnen W är dock inte dummare än att de fattar att mamma W börjar bli lite orolig för dem. Igår när storebror hade feber i soffan och mådde allmänt dåligt kom jag med Alvedon och ville ge honom med det för mig väldigt rationella argumentet "du behöver vila så du blir frisk". Storebrors svar på detta var "Jag vill inte bli frisk". Underförstått betydde det: "Jag vill fortsätta få ligga på soffan med nappen och kolla på TV hela dagarna". För när jag sa att han skulle få fortsätta vila på soffan med nappen under dagen även om han tog Alvedonen gick den minsann ner!

Mellansyster W är inte dummare hon heller än att hon fattar att det innebär vissa fördelar att vara sjuk. Hon vill inte dricka heller, den lilla skräbban. När mamma W frågar om hon vill ha dricka säger hon ett argt "Nej! Jag vill ha saft!". De lär sig snabbt de små liven.

Och mamma W bävar för hur det skall gå när vi skall försöka återgå till något slags normaltillstånd här igen. För det kommer inte att bli lätt att få dem att ge upp napparna, saftflaskorna, kex-när-man-vill och glass varenda dag. Det kommer inte att bli lätt.

Dagisrapport och sjukstatus

Glömde ju att berätta - storebror gick till dagis i torsdags. "Alldeles ensam" som han uttryckte det. Och det gick faktiskt riktigt bra. Inga totalbryt vid lämningen. Lite klängigt bara, och det kan man ju förstå. Mellansyster fick en välbehövlig vilodag och han fick rasa av sig på dagis. Vilket behövdes.

I fredags var vi nämligen hos doktorn två gånger. Mellansyster W hade en andning som pipigare än mamma W tyckte riktigt om och en hosta som hette duga under natten till fredagen. Febern steg också, så det var bara att baxa iväg hela bännet till vårdcentralen på fredag förmiddag. Trevlig doktor lyssnade på alla tre barnen W, skrev ut Lepheton-Desentol och skickade hem oss efter provtagning (inga bakteriebasillusker - bara virusar). Mellansyster W fick hostmedicin och alla barnen W somnade och sov middag. Under middagssovningen började mellansyster W dock pipa än värre i luftrören. Och värre. Och värre. Omtänksam mamma W försöker få henne att halvsitta upp och sova i soffan för att underlätta, men då ilsknar mellansyster W till och börjar ilskegråta. Med påföljden att hon nästan inte kan andas in alls. Överhuvudtaget. Detta gör henne såklart ganska rädd, varpå hon börjar gråta ännu mer, vilket inte precis förbättrar andningen. Mamma W försöker lugna henne, men det går inte så bra, förmodligen eftersom mamma W också börjar bli lite nervös och tycka att detta är otäckt.

Så - herr W panikrings hem, vårdcentralen kontaktas och vi får TACK OCH LOV komma ner igen så vi slipper sätta oss 12 timmar på akuten en fredageftermiddag. Mellansyster W lyfts gråtandes och väsandes ut i bilen och körs till vårdcentralen. När vi parkerar är hon markant mycket bättre i andningen och mamma W börjar undra om hon inbillat sig alltihopa. Men nu är vi där, så vi går och träffar doktorn.

Doktorn lyssnar lite på magen, lite på ryggen - och så lite på halsen. Han konstaterar "Krupp", skriver ut cortisontabletter, ser till att mellansyster får en dos redan på vårdcentralen och vi går ut därifrån.

Då inser mamma W att hon glömt fråga när cortisonet skall ges nästa gång, hur ofta man kan ge det, vad det har för biverkningar, när man skall bli orolig, vad man gör om det inte hjälper, hur lång tid det tar för medicinen att verka - ja ALLT. Och det är INTE likt mig. Undertecknad blev uppenbart ganska skärrad av denna incident.

Mellansyster W var mycket bättre inatt, även om de sista timmarna tillbringades sittandes på madrassen. Idag fick hon inget cortison. Idag blev dock storebror W väldigt hängig, hade feber och var allmänt dålig. Ingen krupp ännu. Hoppas han slipper. Om inte annat så för min skull.

Godnatt, mellansyster

Mamma W:
- Godnatt älskling, och sov så gott. Jag älskar dig, massor!

Mellansyster W (sömnigt):
- Och jag älskar lillasyster W. Godnatt mamma.

Uppmärksamhetskrig

Har vi här hemma. Mest om min uppmärksamhet. Och inte blir det bättre av att den faktiskt brister ibland, av rutiga och randiga orsaker. Häromdagen upptäckte jag ett mycket snyggt och prydligt bitmärke på lillasysters knä. På en rak fråga om vad som hade hänt svarade mellansyster glatt att hon bet lillasyster för hon ville ta bollen (eller något sånt). Såklart man måste bitas då. Eller? Och jag är helt säker på att hon gör detta för att hon tycker att hon får lite uppmärksamhet. Därför är det kanske inte helt rätt strategi att prata allvar med henne länge när hon precis har bitit. Då får hon ju som en belöning varje gång hon gjort något fel och bitit - och jag tror inte det är rätt sätt att få henne att sluta.

Storebror vill inte alltid vara så stor (och det kan man ju kanske förstå), och blir vääääldigt liten just nu, med stora vrålattacker som följd när det är något han vill eller inte vill (oftast inte vill faktiskt).

Lillasyster har varit oerhört gnällig och grinig i någon vecka nu. Från att ha suttit på golvet och lekt med någonting har hon helt plötsligt (och från min synvinkel helt utan anledning) förvandlats till världens argaste och ledsnaste bebis, där tårarna sprutar ut ögonen och illvrålen gör ont i öronen på alla oss andra. Idag upptäckte jag att hon har fått en tand till...

Lilla vampyren (dvs mellansyster) vaknade idag och var lite off i morse. När jag tog tempen hade hon faktiskt lite feber (vissa gör vad som helst för att få uppmärksamhet). Hon skulle alltså inte gå till dagis idag. Och tokiga tokiga mamma W tyckte då att storebror skulle gå till dagis, så att syrrorna fick vila lite. Men se det gick inte alls enligt storebror. Han kunde ju inte vara SJÄLV på dagis. Argumentet att det skulle han ju såklart inte vara, eftersom alla andra barn skulle vara där och fröknarna, gick inte alls hem. Det skulle ju vara någon som var här HEMMA som var med honom på dagis.

Mellansyster verkar inte bli sämre, men inte bättre hellre, så det lutar nog åt att hon är hemma i morgon också. Men resten av den här dagen skall ägnas åt att preppa storebror så att han går till dagis imorgon. Vi får väl se hur det kan gå. Återkommer med rapport!

Om sport för barn

Efter att ha läst Sarings hysteriskt roliga referat från fotbollsmatchen ikväll måste jag bara referera ett samtal mellan svägerskan och hennes 4-åring kring VM i friidrott. 4-åring ser friidrott på TV:n och frågar vad det är. Hennes pedagogiska moder börjar förklara:

"Jo, älskling, det är idrottsmän och -kvinnor från hela världen som åker runt halva jordklotet för att tävla om vem som kan göra olika saker bäst. Titta där - där tävlar man vem som kan springa fortast så HÄR långt, och där tävlar man om vem som kan springa fortast så HÄR långt. Och de som hoppar där bora tävlar om vem som kan hoppa längst på det här sättet, och några tävlar om vem som kan hoppa längst på det här sättet."

Och plötsligt hör man ju hur otroligt fånigt det är. Eller i alla fall hur fånigt det låter när man förklarar. För när Carolina Klüft gör sitt 5:e personbästa resultat i sjukampen känns det inte alls fånigt för mig i alla fall. Då är det på riktigt och nästan viktigt. I alla fall just då. Och hur fånig är då inte jag?

Utmanad!

Saring har utmanat mig, så det är väl bara att krypa till korset och inse att man inte är så himla intressant... Men NÅGOT skall jag väl kunna skrapa ihop. Fast det blir inget tema à la Anna eller Saring. Det blir en mycket blandad kompott om högt och lågt och stort och smått och viktigt och oviktigt. Jag vet inte om det säger mest om mig som person eller min koncentrationsförmåga just nu. Det spelar nog ingen roll. Here goes nothing!

Reglerna: Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv. I slutet av inlägget utmanar bloggaren fyra nya personer. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i deras kommentarrutor på deras bloggar, så att de vet att de har blivit utmanade.

1. Jag avskyt, verkligen AVSKYR, att komma försent. Hellre mycket tidig än lite sen. Detta har bland annat resulterat i att herr och fru W nästan tagit varsin buss till flygplatsen. Det har också fått till resultat att fru W med svägerska (som är likadan i detta avseende) i begynnelsen av en tågluff hunnit transportera sig och sina väskor ner till centralen, vänta där en stund, upptäcka att svägerskan glömt att lämna in studentrumsnyckeln, ta sig hem igen, lämna in nyckeln till expeditionen och ta sig tillbaka till centralen. Med gott om tid kvar.

2. Jag har nog världens sämsta lokalsinne. I alla fall om jag går eller åker med någon annan som verkar kunna vägen. Eller bara åker med någon annan. Det fastnar liksom inte vart vi svängde eller hur korsningen såg ut. Ibland vet jag vilken väg man skall ta när jag väl kommer dit och ser hur det ser ut, men det finns ingen bild av hur vägmotet fungerar eller hur saker ligger i förhållande till varandra. Jag har vid flera tillfällen gått ut från biografer och affärer och helt ärligt inte vetat vilket håll jag kom ifrån. Tur det finns kartor och mobiler.

3. Überpysslare is my middelname. Det kan man kanske inte tro, men det är sant. Jag har inget eget rum i vårt hus, men jag har ett stooort skåp som är sprängfyllt med olika sorters papper, pärlor, band, glitter, torkade blad, stämplar, kuvert, torkade blommor, stansar, paljetter - you name it. När vi skulle bli herr och fru W funderade jag ut ett jättefint tema med sand och guldglitter till bröllopet och gjorde såklart egna inbjudningskort, placeringskort, program och sånghäften till detsamma. Och tackkort. Temat var verkligen jättefint och funkade faktiskt riktigt bra. När man gjorde ett (1) kort. När man skulle göra sådär 80 st av allting var det kort sagt APJOBBIGT. Fast då hade jag ju bestämt mig. Så sand och guldglitter blev det. Till slut. Efter ungefär två veckors heltidsarbete och en livslång aversion mot sand och guldglitter. Och dubbelhäftande klisterpapper.

4. Jag fullkomligt älskar Marianne Fredrikssons böcker, och kan läsa dem om och om igen. En av de bästa böcker jag någonsin läst är "....den som vandrar om natten", och jag är ärligt grön av avund på er som ännu inte läst den. Ni har något fantastiskt att se fram emot.

5. Jag tycket det är oerhört skönt att inte vara 15 år längre. Det var ensamt, ont-i-hjärtat, gråtigt och jobbigt. Även om jag då trodde att jag visste vad jag ville och vem jag var, så inser jag nu att det gjorde jag ju inte alls. Det var därför det var så jobbigt att inte vara en av innegänget, aldrig ha någon kille, och aldrig vara den som fick dansa på discot. Och jag tror att det är därför nästan alla tycker det är jobbigt att vara 15 år. Just nu trivs jag faktiskt väldigt bra i mitt liv (även om det finns några jobbiga saker jag gärna skulle vara utan).

6. Jag avskyr verkligen särskrivningar. Verkligen verkligen avskyr. Och har oresonligt svårt att förstå folk som inte förstår varför det blir fel när man skriver "Brun hårig sjuk sköterska", eller "färsk fryst kyckling" - eller något så enkelt som "blå bär". Det kan tyckas som en petitess men guuuud vad jag stör mig på det.

7. Jag älskar att ha gröna växter omkring mig. När man vet det kan man förvånas över att mitt hem är så lite befolkat av just gröna växter. Halvkaktusar och suckulenter klarar jag. Det är i princip det enda som överlever hemma hos mig. Och så gröna växter som klarar av att ligga helt platt ner mot fönsterbrädan i en vecka och SEN få vatten och resa sig upp. Mormor W är en hejare på blommor och gröna växter, och är den som har de gröna fingrar i familjen. Men en sak är hon faktiskt avundsjuk på mig för. Mina orkidéer som bara blommar och blommar och blommar. Hemligheten är - vansköt dem något alldeles fantastiskt mycket och vattna alldeles för mycket när du vattnar dem. De blommar JÄMT!

8. Jag har bestämt mig. För att vara lite positivare. Att försöka se det halvfulla glaset istället för det halvtomma. Att inte gräma mig över sånt jag ändå inte kan ändra. Att uppskatta det jag har och leva livet HELA tiden. Varje dag, varje timme. Att leva här och nu och njuta av mina barn och min man och allt som är fantastiskt med att finnas till just här, just nu. Alltför ofta har jag längtat till något lite längre fram så mycket att jag glömmer att uppskatta det som är mitt under näsan - fast det var det jag längtade till innan jag kom dit. Att faktiskt försöka lösa de problem som kommer i min väg på ett så konstruktivt sätt som möjligt. Att ta vara på de människor jag har omkring mig och tycker så väldigt mycket om - och komma ihåg att visa dem det. Att inte oroa mig i förväg för sånt jag ändå inte kan påverka.

Ja, det var det. Svårt i början, och när man kom till slutet fick jag sålla... Fast det kanske var bra. Så skulle man ju utmana fyra personer till... Svårt, för jag "känner" inte så många i cybervärlden. Men - Loj och Helga kan känna sig manade. Och A-H (som inte har någon blogg, men du kan svara i en kommentar i min om du vill).

Jämställdhet kostar

Jo, faktiskt. Hör bara här:

Storebror W:s studsboll (ärvd, troligen från herr W) börjar gå i bitar, vilket gör den till en veritabel dödsfälla för lillasyster W. Elak och skoningslös mamma W dömer studsbollen till döden medelst slängning, vilket orsakar ett hysteriutbrott modell större hos storebror. För att dämpa detta något, lovade fru W att införskaffa ny studsboll vid handlingen lite senare på dagen (ICA Maxi är fantastiskt!). Sagt och gjort - trodde jag.

När jag kommer fram till hyllan har de förvisso de traditionella studsbollarna i en eller två färger - några till förvillelse lika den avrättade. Brevid hänger dock studsbollarnas Rolls Royce. I alla fall är fru W ganska övertygad om att storebror kommer att tycka så. Bollarna är till hälften genomskinliga med en liten figur ingjuten i mitten - bilen Blixten från filmen Cars! Eftersom undertecknad VET att storebror kommer bli himlastormande glad (i alla fall en liten stund), och bollen är ganska speciell och ganska tydligt till honom bör även mellansyster få en boll.

Det är DÅ fru W hamnar i genusträsket, under det rosa täcket och kalla det vad ni vill. För bredvid bilbollarna hänger - prinsessbollarna med glitter... Samma princip som förut nämnda, med den lilla skillnaden att figuren i mitten är en Disneyprinsessa (Belle från Skönheten och Odjuret)... Lika säkert som att storebror kommer att älska bilbollen vet jag att mellansyster skulle älska en prinsessboll. Men jag kan inte, kan inte, KAN INTE köpa en bilboll till honom och en prinsessboll till henne och därigenom ytterligare lite cementera det faktum att killar gillar bilar och tjejer gillar glitter.

Fru W går ifrån ICA Maxi med två bilbollar och två prinsessbollar - för då kan de ju välja vilken som. Båda två. En i-landslösning som heter duga. Som inte resulterade i något annat än lite mindre pengar i plånboken. För visst var det två bilbollar storebror sprang runt med nyss? Och där sitter mellansyster med sina glittriga prinsessbollar och kvittrar. Jo jo, där får man för att man försöker...

(Ni som försynt harklar er i bakgrund och undrar varför det inte inhandlades två studsbollar av det mer traditionella slaget.... Ni kan ha en poäng.)

På tal om BVC och kontroller

Kom att tänka på en annan konstig sak vad gäller BVC och deras kontroller. Jag anser mig vara en relativt normalbegåvad person (ibland har jag till och med mage att tro att jag har liiite mer självinsikt än gemene man - bara en yttepyttegnutta, men det får kanske tillskrivas mitt högmod). Jag anser mig också vara en relativt trygg person - och mamma. En mamma som känner sina barn och är fullständigt övertygad om att de är PRECIS som de skall vara.

Hur kan det då komma sig att följande utspelar sig på BVC så gott som varje gång något av barnen skall besiktigas?

BVC-tanten frågar om något har hänt sen sist - om bebis W har lärt sig något nytt, och fru W sätter sig med bultande hjärta på stolen och börjar rabbla sin utantilläxa "Ja, h*n går nästan helt utan stöd nu och det gjorde h*n VERKLIGEN inte sist, och så har det ju blivit lite fler ord också. Mamma och pappa såklart och så "titta", "där" och "lampa"*."
BVC-tanten nickar belåtet och fru W slappnar för ett liiitet ögonblick av i sin stol (med ålandes unge i famnen). I detta avslappnade tillstånd slinter dock fru W:s tunga och hon hör sig själv säga: - Skall vi visa vad du kan? Titta där i taket, vad är det för något?" Bebis W tittar upp i taket, men känner för tillfället inte alls för att prata eller säga "lampa", utan nöjer sig istället med att glatt tjuta till och hoppa lite i mammas knä. Efter tre försök vänder sig en desperat fru W till BVC-tanten och fäller den klassiska kommentaren:
- Hemma säger h*n det hela tiden. Hemma kan hon!

Som om BVC-kontrollerna är någon slags tävling. Som om det var det viktigaste i världen att bebis W kunde göra exakt alla de grejerna de kollar på just det här stället. För det har jag förstått, att inte kollar man samma saker på alla ställen inte. Nehej då. Liiite norr om oss går nämligen kommungränsen till Göteborg, och där är man inte alls efter i utvecklingen om man inte spritter till när någon skramlar med en nyckelknippa vid örat när man är två månader (som man alltså är i Mölndal). I Göteborg är det mycket värre om man inte spontant har börjat klappa händerna när man är åtta månader. För sån stor skillnad är det på barnen i Mölndal och Göteborg skall ni veta!

Hur blir man av med Luther?

Jag undrar ibland hur jag är funtad. Jag är liksom inte nöjd om jag inte:

• är den glada, pedagogiska, uppfinningsrika och roliga mamman HELA tiden,
• är en glad, duktig, sexig och intressant hustru,
• lyckas hålla huset i ett skick som torde vara fullständigt omöjligt för en trebarnsfamilj,
• hinner hålla trädgården i skick och planera och plantera nytt, både blommor och buskar,
• umgås och tar hand om min släkt och mina vänner sådär lite extraextra och påhittigt roligt,
• renovera och göra nytt i vårt 40 år gamla hus,
• motionerar och tar hand om kroppen som förhoppningsvis skall hålla länge än (något jag dessutom tycker är mördande tråkigt),
• gör något för min egen skull - något utvecklande som dessutom gör mig mer intressant,
• säkert hundra andra saker som jag borde göra och intressera mig för som har med jobb och karriär att göra.

Jag inser att det är jag själv som sätter de här kraven på mig. Det är VERKLIGEN inte så att herr W kräver att huset skall vara tipp-topp, eller att jag skall ta hand om både tvätt och trädgård och att maten skall stå på bordet när han kommer hem från jobbet. Det är den där präktighetsministern i mig som får för sig att alla de här sakerna måste göras och att de måste göras på ett visst sätt - annars är det inte riktigt bra.

Ta dagen tillexempel. Klockan är i skrivande stund tjugo över två på eftermiddagen, och hushållet W har hunnit med följande (utöver det vanliga med frukost och blöjbyten och så): måla med vattenfärger, göra en saga med små gubbar och pappas plastdrake med de två stora barnen, baka muffins med björnbär, äta lunch och få undan efter den, se katastrofen till friidrott, lera med play-doh, pärla med pärlplattor, rita på datorn (de två stora barnen W), gosa med apförkyld lillasyster W, tvätta en tvätt.

Trots det är jag inte alls nöjd. Vi har ju inte städat, inte varit ute, inte UTRÄTTAT något. Till och med när jag läser det här och inser att jag egentligen inte har något som helst att vara missnöjd med, sitter vad jag misstänker är en ganska stor Luther någonstans nära mig och viskar: "Men du har ju inte gjort något nyttigt idag. Du har ju bara softat runt och myst med din familj. Det här var ingen bra dag." När jag tänker på vad jag vill prioritera i livet är det ju JUST PRECIS DET jag vill - familjen och barnen. Det finns inget viktigare än att vara med dem man tycker om. Och det MENAR jag av hela mitt hjärta.

Så - är det någon som har några bra tips på hur man blir av med gamla spök-Luthrar som sitter i väggarna och gnetar och talar om för en att man är en dålig människa för att man inte gör alla tråkiga saker först - tages dessa tips tacksamt emot. Lönnmord? Kognitiv beteendeterapi? Excorsism?

Snorungar (äckelvarning på slutet)

Ja, och så var det dags igen. För bubbelbarnen W. Förkylningen har slagit till igen med full kraft och här låter som ett smärre sanatorium med hosta och rossliga luftrör. Tappra är de i alla fall de små. De leker och skrattar som vanligt så länge de orkar och sen vilar de tills de orkar lite till. Matlusten är det lite si och så med, så mamma W mutar på med glass, saft och kex - och så frukt förstås.

Folk som inte har barn är förmodligen inte fullt så införstådda med förkylningens alla faser som vi navelskådande föräldrar. För er kan det nog låta lite absurt när jag säger att grönt och tjockt är bra, för det betyder att det börjar gå mot sitt slut.

Lite skryt om språk

Mellansyster W skall snart på sin 2,5-årskontroll. Här där vi bor innebär det framför allt att man kollar att talet funkar som det skall. När storebror var där förstod vi att barnen bör kunna titta på en liten plastko och en plasthund och säga vad de heter och hur de låter - typ. Storebror fick djuren framför sig.
BVC-sköterskan frågade: - Vad säger kossan?
Storebror: - Muuu
BVC-sköterskan frågar: - Vad säger hunden?
Storebror tar tag i hunden, går fram med den till kossan, tittar upp på BVC-sköterskan och säger: - Hej kossan, hur mår du idag då?
Tar sedan hunden och svarar: - Jotack, bra.

Han hade ledigt klarat fyraårskontrollen vad gäller talet (sa i alla fall BVC-sköterskan).

Mellansyster W var ju GANSKA sen med talet, och vi var nästan lite oroliga. Sen kom hon sig, tack och lov. Och nu skall hon som sagt var snart besiktigas på BVC vad gäller talet. Jag tror inte det blir några stora problem. Alldeles nyss frågade jag henne hur många gubbar hon hade i lådan. Hon tittade på mig och sa:
- Åtta gubbar - och en katapult har jag i lådan mamma.

Jag tror vi får ta med henne hem igen från BVC. Om hon inte bestämmer sig för att hon inte har lust att säga något alls. Sånt har hänt.

Att anstränga sig och inte...

Efter ännu en utflyktshelg (släktkräftskiva med alla mamma W:s kusiner) kom vi hem igår, insåg att vi inte skulle hinna handla och fick ta vad vi hade i frysen till middag idag (eftersom vi inte orkade handla idag heller...). Resultatet blev en Stinas kyckling med couscous och lite ärtor/bönor/morötter/blomkål från en påse i frysen. Det kunde varit värre, men det var väl ingen kulinarisk upplevelse precis. Fru W har ju en idé om att det skall vara roligt att äta och då bör maten vara lite mer inspirerad än så. Framför allt eftersom barnen W äter så krattigt till och från (fast jag har läst i tidningen att det är BRA att de kinkar med maten, för det är det som fått vår art att överleva i miljontals år - att vi inte stoppat i oss vad som helst).

Och så äter de som utsvultna hästar idag! Tji fick jag för att alla ansträngningar med nyttigare, "roligare" mat. Maten skall tydligen inte alls vara rolig. Den skall vara ganska smaklös, helst halvfabrikat och för allt i världen ingen sås. Och skall sanningen fram är det ju rätt enkelt att laga...

Fast känner jag mina vildbasare rätt kommer det inte att funka nästa gång. Alls. De vet att man inte kan vara för förutsägbar (oftast). Och egentligen är det rätt så bra. Tror jag.

Huvudvärk

Storebror sitter vid bordet och har "lerat" en stund. Han tittar allvarligt på mig och säger:
- Mamma, jag har ont i pannan, jag behöver nog lite alvedon.

Mamma W:
- Har du ont i pannan? Varför har du det då?

Storebror (tänker efter en stund och säger sedan):
- För att jag har tänkt så mycket.

Och då hjälper såklart lite alvedon. Det är mammas gosse det!

Produktiv slutspurt

Nu är semestern slut för familjen W. För barnen W har hela veckan varit som en "vanlig" vecka, med dagis mån-ons-tors, och herr W hade en "mjukstartsvecka" med tre arbetsdagar. Men oj vad slutet på semestern varit produktivt. Inte nog med att semestern överlag varit väldigt resultatrik (med städad gillestuga, oräkneliga resor till tippen, ett superstädat garage (i alla fall för att vara vårt garage), en trädgård i mer ordning än någonsin tidigare och lite röj i garderober och bland kläder. Dessutom resulterade de sista dagarna i - lister i köket!

För den oinvigde kan detta låta väldigt trivialt, men då känner man inte familjen W. Det är nu ganska exakt fem år sedan vi fick nycklarna till vårt hus. Eftersom familjen W känner familjen W ganska väl, satte vi kofoten i köket ca fem minuter efter att vi kommit in. Annars skulle det aldrig bli gjort. Och två och en halv månad senare hade vi strippat köket ner till råsponten, breddat en dörr och flyttat en annan, och fyllt på med gips, spackel, köksinredning, kakel, färg och nytt golv. Vitvaror kopplades in, vasken och blandaren monterades i bänkskivan - och sen tog det liksom stopp. Sen funkade det ju. Sockeln nere vid golvet kom upp, men inte täckskivan ovanför köksskåpen. Fodren runt fönstren var besvärligt, så det blev inte heller av. Taklisterna kunde vi inte sätta eftersom skivan ovanför skåpen inte var satt, och golvlisterna kunde vi inte sätta för att vi inte hade målat murstocken (och inte visste riktigt vad vi skulle göra med den). Och så har det sett ut sen dess - i princip. Vi har förvisso inte legat på latsidan sen dess, men vi kan inte skylla på att vi inte haft tid att fixa listerna. Vi har inte orkat, och uppenbarligen inte tyckt att det var viktigt nog.

Men halleluja - nu har det hänt! Vi har taklister (och följaktligen också skivorna ovanför skåpen), fönstren har foder, vi har fixat med ett litet glapp i golvet som inte var så snyggt.

Och som herr W sa:
Det är smart att vänta fem år med att göra färdigt köket, för nu kommer vi att tycka att vi har ett nytt kök i fem år till!!

Astrid Lindgrens värld

Inser att jag heeeelt glömt skriva om besöket i Vimmerby och "Astrid Lindgrens värld". Först en liten hyllning till hela parken:
Fantastiskt välplanerad. Fantastiskt lagom stor (trots vad som verkade vara typ en miljard bilar på den helt enorma parkeringen kändes det inte särskilt trångt därinne). Fantastiskt enkla och geniala saker för barnen. Jättebra skådespelare och upplägg på uppträdena där man pausade och lät barnen delta och komma in i borgar och hus och på gårdar.

Lite ris också. Pippis hus måste vara ett av de allra största dragplåstren. Varför är det då ett av de minsta?

Vad minns vi från Vimmerby? Storebrors bryt när vi precis kommer fram till ingången och får såna där jättebra barnarmban att skriva telefonnummer och namn på om barnen kommer bort. Storebror VÄGRAR ta på sig sitt armband för "Det är TRÅKIGT!" (exakt vad han menade med det vet vi fortfarande inte), och lade sig skrikande ner på marken. Till slut var jag på väg bort till bilen med honom eftersom vi verkligen ville att han skulle ha på sig sitt armband där inne. Det tog väl ungefär en kvart innan han lugnade ner sig såpass att vi fick på honom armbandet. Nästa dag utanför portarna frågade han oroligt efter flickan som delade ut armbanden, och ville inte gå in utan det. Orsaken till detta var att han mycket riktigt lyckades villa bort sig första dagen när han lekte på Kajsa Kavats mormors hus gata (ett av de mest trånga ställena på hela parken - och mest besökta). Han gick in i ett litet hus, kom ut igen - och gick åt fel håll (och vi missade att han kom ut över huvudtaget). Efter några minuters letande i vild panik (mamma W hade redan börjat kolla om det fanns vattendrag eller dammar i närheten där han kunde ha trillat i) ringer pappa W:s mobil och han springer iväg och hämtar ledsen storebror. Vi vet fortfarande inte om storebror själv tog initiativ enligt våra instruktioner och frågade "en annan mamma om hjälp att ringa mamma och pappa", eller om någon förbarmade sig över en gråtande liten kille. Han säger själv att han frågade en annan mamma, men det kan bero på att vi preppade honom så vansinnigt innan. Och som sagt - upplevelsen fick honom att uppskatta armbandet. Till och med en dryg vecka senare när vi var på Liseberg.

Vad minns vi mer? Mellansyster W som käckt stegade ner till Ronja och kramade om henne, och gick fram och petade på Lovis för att säga hej. Fast när uppträdet var ville hon helst av allt leka med sin nya lilla Pippihäst och sina Pippi-Tommy-och-Annika-gubbar.

Annars var nog de små husen som bara barnen kunde gå in och ut ur deras största behållning. På slutet andra dagen var storebror heeelt begeistrad, och kunde inte slita sig från "den lilla lilla staden". Och Nils Karlssons pysslings hus där de sprang runt uppe på den enorma sängen hur länge som helst.

Dit skall vi åka igen, helt klart. Fast vi kanske väntar ett par år så att även lillasyster W har någon behållning av det hela. Nu var hon inte heelt nöjd med att få sitta i vagnen två hela dagar. Och nästa gång hyr vi nog ingen campingstuga. Den var egentligen helt OK, men där fanns inget rinnande vatten och den var så liten att vi inte kunde sitta inne i den och äta - och absolut inte vara inne när lillasysters resesäng var uppfälld på golvet. Nästa gång tar vi nog in på hotell eller liknande istället. För det bli en nästa gång!

Liseberg

Dagen har ägnats åt Lisebergsbesök med alla barnen W. Det var inte alls planerat. Imorse fick fru W sovmorgon ända till klockan åtta (märker ni att inläggen nästan alltid är producerade de dagar då fru W haft sovmorgon?), åt frukost och knallade ner i det mycket sunkiga garaget för att plocka iordning bland lådorna som Myrorna förhoppningsvis hämtar i morgon. Efter en timmes pyssel bland spindlar, nerrasad puts och gamla grejer pustade undertecknad upp för att tvätta av sig. Insåg då att molnen på himlen inte var alldeles heltäckande och framför allt inte alldeles svarta. Eftersom Lisebergsbesöket förra året formligen regnade bort (de stängde typ alla åkattraktioner och barnens största behållning var fiskdammen...) och årets planerade besök skjutits upp för att inte bli lika blött och misslyckat, och eftersom väderprognosen sa "soligt och 16-18 grader" lade jag fram Lisebergsidén för herr W (som slumrade i soffan eftersom han inte haft sovmorgon...). Svaret blev inte "NEJ", och följaktligen packades barn, vagnar, regnkläder (för säkerhets skull), nödproviant och extrakläder in i bilen och vi åkte iväg. Det är rätt så skönt att bo 10 minuter från Liseberg, för OM allt skulle krascha och inget är roligt kan man bara åka hem och åka dit igen en annan dag. I alla fall kan man intala sig det.

Barnen tyckte i alla fall att det var roligt, och det tyckte faktiskt vi med. Lillasyster W hade kanske inte så mycket ut av själva attraktionerna, men hon hade desto mer att titta på och var fantastiskt nöjd under de sex timmar som besöket blev. Trött men glad. Storebror och mellansyster W har åkt farfarsbilar, karusell, kaninresan, pariserhjul, barnbåtar, drakbåtar och sagoslottsrundan. Till mellansysters förtret har storebror också åkt flygplanen. Hon var för kort och fick alltså inte åka.

Dagens kommentar kom efter kaninresan (snälla båtar som går runt i en slinga där man ser mekaniska lisebergskaniner överallt) som mamma W åkte med barnen. Tilläggas bör väl att mamma W faktiskt tyckte kaninresan var riktigt trevlig (om man bortser från de manisk nickande och leende kaninerna som inbland ser ut som om de äter barn). Barnen W hade strax innan åkt karusell på varsin cirkushäst tillsammans med pappa W. När vi går av båtarna frågar jag dem vad de tyckte. Svaret blir:

"Mamma, nu vill vi åka en RIKTIG karusell igen!"

Undrar om jag någon gång lär mig att barnen inte alltid (läs: oftast inte) uppskattar samma saker som vi vuxna gör. Och om jag någon gång lär mig det - kommer jag någonsin att lära mig förstå VAD det är som lockar dem? Eller är det kanske inte meningen att man skall det...

Dags att gå och lägga sig och förbereda sig på mammamorgonen i morgon. Den kan bli hur som helst. Lillasyster W däckade tidigt och kan få en jobbig natt med hosta och mycket drömmar med tanke på allt som hänt idag. Till på köpet kan hon vakna tidigt. Storebror och mellansyster somnade sent eftersom de var så uppspelta vid läggdags. Kanske sover de länge imorgon? Fast det brukar sällan ha något samband. Förmodligen vaknar de tidigt som attan och vill sedan gå och lägga sig igen vid tio. Det vill nog mamman med!

Höga berg och djupa dalar

Igen. När humöret inte är på topp (och hormonerna är det...) blir dagarna som denna. Började rätt bra med sovmorgon, lite morgonmys med barnen och framåt förmiddagen satte vi igång bullbaket jag planerat till onkel W:s frus födelsedagskalas på eftermiddagen. Tårtbottnen bakade jag redan igår för att bottnen och fyllning skulle få stå och safta till sig över natten. Bulldegen sattes på jäsning och medan den jäste gjorde jag dessutom saft av fläderblommorna jag hade i frysen. Kände mig med andra ord väääldigt duktig. Bulldegen jäste färdigt och barnen W hjälpte till att knåda och kavla och bre smör och strö socker och kanel och rulla och lägga bullarna i formarna. Allt var frid och fröjd och fru W var faktiskt barnsligt nöjd över att få bjuda onkels fru på hembakt tårta och bullar för att fira födelsedagen. Jag såg framför mig det fint dukade bordet med tårta på tårtfat med fot, bullarna i korg med duk under, fina faten och kopparna och kanske till och med lite blommor på bordet. Denna dröm kraschade dock när jag lyfte på mjölpåsen för att sätta in den i skafferiet och hittade en - mjölmask!

Efter att ha skrämt mina barn halvt från vettet genom att vråla som en banshee, slängde jag alla bullarna och tårtan (allt under lika banshee-lika illtjut från storebror W som inte var riktigt säker på att mamma inte var arg på honom - och dessutom helt knäckt eftersom det absolut inte går att ha födelsdagskalas utan tårta och bullar...), lämnade herr W med barnen för att försöka få i dem lunch, och körde (inte heeelt lagligt) ner till Hemköp för att inhandla nya ingredienser. Min något bistra uppsyn fick inte en, utan tre personer att hastigt backa undan och lämna plats i gången när jag kom ångande genom affären.

Väl hemma igen (fortfarande så arg att jag var tvungen att drämma igen bildörrarna) öppnar jag kylen - bara för att inse att jag glömt att köpa smör! Jag kunde, hör och häpna, faktiskt bli ÄNNU argare, och tog ut det i bilen det otroligt korta lilla biten ner till jourbutiken (eventuellt sprängde jag en högtalare i bilen också...). Kom hem med smöret, stressar en heeel deel för att komma igång igen med sockerkakan till tårtan - och tappar alla äggen i golvet! Det illvrål jag då presterade fick herr W att hastigt avsluta lunchen och ta med de två stora barnen W på promenad.

Äggen torkades upp, barnen forslades ut och undertecknad bakade tårtbottnar, satte bulldegar, rensade ur skafferiet (och slängde en hel del. Hittade dock inga fler maskar någonstans.), sysselsatte lillasyster W och skämdes för att stora barnen W blivit rädda för sin mamma. När de kom hem igen var dock allt på banan igen, tårtan och bullarna skulle hinna bli färdiga till kalaset och det blev till slut en väldigt trevlig eftermiddag och kväll med onkel W och hans mysiga fru. Tårtan blev god, bullarna blev också goda (och alldeles för många). Det enda som saknades var blommorna på bordet, men det gjorde inte så mycket.

Men jag har lovat mig själv att VERKLIGEN försöka att inte låta mitt humör gå ut så över barnen igen. De är värda bättre än så. Mycket bättre.

Om reglers vara eller inte vara

Jag funderar just nu ganska mycket på varför och hur man har regler för sina barn. Varför det är så viktigt för mig att mina barn är artiga och inte bär sig illa åt för att få som de vill. Och vad det egentligen betyder att "bära sig illa åt".

Både herr och fru W är överens om att det för oss är viktigt att våra barn är artiga, tackar för maten och ber om saker på ett någorlunda trevligt sätt - och att det inte skall löna sig att skrika och bråka för att få som man vill eller slippa göra som man inte vill. Jag TROR i alla fall att det mesta av det är för att jag som vuxen har förstått att man faktiskt blir trevligare bemött om man själv är trevlig. Till en del beror det säkert på att jag själv träffat på andra barn (både när jag själv var barn och som vuxen) och vuxna som "burit sig illa åt" för att få som de vill - och då har jag inte alls tyckt de var särskilt sympatiska.

Men en liten del av alla regler som vi satt upp och faktiskt försöker få barnen att följa kanske är för vår egen skull? För att det skall vara lättare för oss i vardagslivet? Och den tanken tilltalar mig inte alls. Jag har väl inte blivit förälder för att det skall vara smidigt för mig? Mitt jobb är väl att hjälpa mina barn att våga säga vad de tycker, stå upp för sin och andras rätt, och låta dem känna att de är värdefulla precis som de är? För då tror jag att de kan ge andra människor något och i sin tur hjälpa, stötta och glädja dem. Och då blir världen en lite trevligare plats att leva på.

Samtidigt har jag funderat en hel del på hur mina barn bör/skall/kan förhålla sig till andra, främmande människor. Ta tillexempel nu när vi skall åka till Vimmerby. Tänk om de kommer bort från oss? Vad skall vi instruera barnen att göra då?

Jag vill inte skrämma barnen för andra människor, jag vill inte lära dem att vara misstänksamma mot sin omvärld och misstro människor de möter. Samtidigt vill jag inte riskera att utsätta dem för mer fara eller obehag än nödvändigt. Jag har försökt pränta in i storebror att han i första hand skall be någon som har barn om hjälp, eller en polis. Men hur säger man det utan att samtidigt säga att det finns människor som kan vilja honom illa (och det skulle han fundera läääänge på om han fick in det i huvudet)?

Och samtidigt som vi försöker få barnen att inte "skrika och bära sig åt" när de inte får som de vill, eller inte vill något - så vill jag ju att de SKA skrika och bära sig åt den gången de inte alls vill följa med någon i bilen eller in i buskarna (jag ryser bara jag tänker på det...). Jag vill lära mina barn att lita på sin magkänsla och faktiskt agera ut den känslan. Det blir bara så himla jobbigt i väldigt många vardagssituationer när de agerar ut sina känslor mot att sluta leka, gå och bada, städa undan leksaker, klä på sig kläder, ha på sig just den tröjan, gå ner för trappan själv, snyta sig, tvätta händerna, inte slå sin syster/bror osv i alla oändlighet. Kanske om jag tänker på allt otäckt som kan hända om jag kuvar dem att alltid vara väluppfostrade att jag kan ta det lite bättre. För man kan inte begära av en treåring att de skall förstå skillnaden mellan att inte vilja städa och inte vilja följa med en främmande människa hem. Faktiskt.

Tidplanering i småbarnsfamilj

Familjen W har i flera dagar vetat att på söndag skall vi åka till farmor och farfar några dagar. Hur kommer det sig då att herr och fru W på söndagsmorgonen örlar runt som yra hönor och plötsligt måste tvätta, dammsuga, städa toaletter samtidigt som vi packar och försöker hindra de två lite större från att stöka ner ännu mer och den lilla från att bli hysteriskt uttråkad? Varför kan vi aldrig göra något i tid, eller planera något så att vi slipper uppleva att alla tre barnen sitter i bilen medan mamma W hänger upp den sista tvätten?

Och vad är det som gör att herr W inte kan låta mig packa färdigt INNAN han packar ut i bilen? (Ja, det KAN vara att han vill känna att han gör någon nytta eftersom jag har lite svårt att låta honom vara med och packa ner saker - men hur i hela fridens namn skall jag veta vad jag har fått med mig och inte - och var sakerna är - när väskorna jag håller på att packa plötsligt försvinner ut i bilen?)

Nu är vi i alla fall installerade hos farmor och farfar och barnen sover. Tvätten är upphängd hemma, disken diskad (men inte urplockad...), huset är någorlunda städat när vi kommer hem för mellanlandning på tisdag. På onsdag bär det sedan av till Vimmerby och Astrid Lindgrens värld. På tal om att planera - varför händer allting alltid samtidigt?

Viskleken

I hallonlandet hos farmor och farfar hittade mamma W en jättestor spindel som under glada tillrop och mycket tjoande förevisades för storebror och mellansyster W. Den stora spindeln vaktade sin äggsäck, vilket fru W pedagogiskt (och samtidigt kvävande sin enorma spindelskräck) förklarade för storebror. Han lyssnade noga och gick iväg och åt mer hallon. Efter en stund kom han fram till mig och frågade allvarligt:

- Mamma, varför vattnade spindeln sin insekt?

Undrar hur mycket annat jag misslyckats med att förklara för honom?

Alla är vi olika

Måndagen gick i shoppingens tecken. Herr och fru W behövde åka in till "stora" staden (Svea rikes andra största stads centrum alltså), och tänkte att det kunde bli en liten utflykt med barnen innan vi skulle storhandla på vägen hem.

Den lilla utflykten svällde och blev till en heldag på stan, med lunch, fika, shopping (mest till barnen såklart) - och vi vuxna tyckte nog att det hade varit en riktigt bra dag. Barnen hade busat och lekt runt vid Kopparmärra, så när vi äntligen äntrade bilen på väg hem tyckte i alla fall fru W att storhandlingen kändes ganska jobbig. Den måste göras, icke desto mindre, så det var bara att bita ihop och komma igen.

Inne på Ica Maxi vidtog första brytet med två trötta barn när de bråkade om vilken av de två exakt likadana kundvagnarna-som-ser-ut-som-en-bil vi skulle ha. Sedan bråkade de om vem som skulle sitta på vilken sida. Sedan bråkade de om vem som fick hålla i ratten. När herr W sammanbitet förklarat för dem att de fick hålla i ratten båda två, började de bråka om vem som fick hålla var på ratten. Det hela slutade med att storebror W vann slaget om bilen, och mellansyster W fick sitta i kundvagnen i stället. Handlingen gick sedan relativt planenligt, förutom att herr och fru W ideligen tappade bort varandra och fick gå och vissla för att hitta varandra. Ica Maxi har nämligen infört systemet med självscanning vilket är ganska bra - om man handlar själv. Är man två vuxna, med varsin vagn, som skall samsas om samma scanner blir det genast problem. I alla fall om man försöker vara rationell och inte gå tillsammans för att skynda på lite.

Någonstans vid bröddisken förlorade vi helt kontrollen på våra ekipage. Lillasyster W satt bortglömd i sin ordinära kundvagn vid leverpastejen, medan mellansyster W och storebror stod och tryckte näsorna mot plastdörrarna vid kanelbullarna. Herr W var försvunnen (det visade sig senare att undertecknad tydligen skickat iväg honom för att hämta grädde...), och fru W undrade desperat om hon skulle hämta en nu ganska grinig lillasyster W först, eller hejda storebror och mellansysters framfart. Storebror och mellansyster W fångades in, förmanades och placerades bredvid varandra i bilen - och hoppade genast ut igen och började jaga varandra i brödgången. Tack och lov var där inte så mycket folk, och tack och lov var de så upptagna med att springa att de inte såg alla Ballerina- och Singoalla- och alla andra möjliga sorters kex som stod heeelt inom räckhåll för deras små fingrar. Lillasyster W hämtades, nu hysteriskt skrikande (men hon blev glad när hon fick se mig i alla fall), och alla våra vagnar baxades mot kassorna (godishyllorna genererade en del ilskan inlägg i debatten - men vi kom hem utan godis!). I kassan stod en vänlig kassörska och ropade: - Jag kan hjälpa nästa! Fru W traskar dit med lillasyster W på armen, tittar ner för att ta upp scannern, tittar upp igen - bara för att se den vänliga kassörskans rygg på väg BORT från kassan.... (det visade sig strax att kunden innan hade glömt sitt ICA-kort, men jag blev ganska förvånad).

Allt som allt hade dagen alltså varit relativt bra (förutom besöket på Maxi kanske då), det tyckte i alla fall både herr och fru W. När storebror och mellansyster W skulle nattas frågade jag dem vad som varit roligast idag. Storebror W svarade ganska snabbt och utan att tveka:
- Maxi!

Luttrad moder tänker: "Ja ja, han tyckte i alla fall något vi gjorde i dag var roligt. Kanske skall försöka komma ihåg att barn inte alltid uppskattar samma saker som vi vuxna"

Något mer perplex blev mamma W när mellansyster W får samma fråga (vad var roligast idag?) och följande konversation utspelar sig:

Mamma W: Vad tyckte du var roligast idag?
Mellansyster W (tänker verkligen efter en stund): - Leka med alla barnen på dagis!
Mamma W: - Men du har ju inte varit på dagis idag, vi har ju varit på stan!
Mellansyster W: - Varför då?

Såg - såga, tång - ?

Ute i regnet sitter en 3,5-åring och en 2-åring och leker med 3,5-åringens alldeles riktiga juniorverktyg som han har fått av morfar. Mellansyster W (2 år) lägger ifrån sig vinkelhaken, går resolut fram till verktygslådan och säger bestämt:
"Kan jag få tången, tack, jag skall tånga."

Så alldeles underbart självklart. Med en såg sågar man, med en hammare hamrar man och med en tång tångar man såklart!

Ungerska husarer i ösregn

Efter några dagar av alldeles för mycket inomhusvistelse för barnen W bestämde herr och fru W i lördags att det var dags för lite utelek - oavsett väder. Och har man bestämt sig så har man. Alla tre barnen W kläddes i full regnutrustning (gummistövlar, keps och galonställ), vagnarna kläddes på med regnskydd och herr och fru W rotade djupt i glömda lådor för att hitta något att själva ha på sig som skydd mot regnet. (Varför har man alltid jättebra regn- och vinterkläder till barnen, men glömmer sig själv - som skall vara ute med ligisterna i (o)vädret?)

Sedan traskade vi iväg till Gunnebo slottsdagar som firades med sedvanligt deltagande av Göteborgs 1700-talssällskap i tidsenliga kläder, lite marknadsstånd, gycklare, slottsvisningar och teater. Till detta en rekonstruktion av det mycket okända slaget vid Kvistrum som ägde rum någon gång för länge sen - med kanoner och riktiga musköter. I år bidrog även ett gäng ungerska husarer till stämningen. Alltså - ett kanonevenemang om det inte hade varit för regnet. Vi var kanske 30 personer som bevistade husarernas uppvisning med sabelföring och allt, och en och annan ytterligare som besökte slottet. Men det var synd om alla som planerat och jobbat för att genomföra detta. Vi tyckte i alla fall att det var himla roligt! Tack för att våra huliganer fick lite utlopp för all sin energi.

Solen skiner!

Efter två veckors regn (i princip i alla fall) kan även den mest inbitne miljövän fundera på om det där med varmare klimat verkligen är ett HOT? Nu är det i alla fall solsken ute och familjen skall ut och luftas utan att bli blöt inpå bara kroppen. För hur mycket det än regnar måste barnen W ut nästan varje dag. Annars river de huset. Och driver sina föräldrar till vansinne. Så vi går ut ändå. Men det är trevligare när man slipper galonisar och blöta strumpor. Ha det - vi hörs!

Speedo

Två veckor går så FORT! Tyckte det inte alls var länge sen jag skrev mitt "djupa" inlägg nedan - och så är det nästan två veckor sen. Och om man tittar tillbaka på allt som hänt sedan dess känns det förvisso som ett helt liv sen. Midsommarförberedelser, cykelturer, midsommarfirande (hastigt och lustigt improviserat här hemma för att komma undan regnet), två förkylningar, en besiktning av lillasyster, ett läkarbesök, ett frisörbesök, ett sextioårsfirande, kompisbesök, middag med onkel W med fru och mormor W, massor av tvätt tvättad (och efter helgens utflykt är tvättkorgen full igen såklart).

Och lillasyster W har lärt sig att vända sig, förflytta sig på golvet (skitjobbigt - man vet inte var man har henne), hon har fått en tand och är allmänt grinig på kvällarna. Men det är ju så det är. Och allt detta har alltså gjort att jag helt enkelt glömt att skriva.

Skyldigheter?

Läste häromdagen om en man med en dödlig sjukdom som endast kunde botas med ryggmärgsdonation. Mannen hade dessutom en ovanligt blodplasmatyp (eller nåt) och hade svårt att hitta en passande donator. Den enda i landet var hans egen syster. Mannen hade brutit all kontakt med systern eftersom hon inte ville donera ryggmärg till honom, och mannen tyckte att hans syster inte brydde sig om att han skulle dö en plågsam död eller att hans barn skulle blir utan far.

Ungefär så stod det i tidningen. Jag har ingen aning om vad som låg bakom denna tragiska familjefejd, men den fick mig att börja fundera över vad jag tycker att man har rätt att kräva av en annan människa. Om man nu har rätt att kräva någonting alls.

Jag tror att jag förväntar mig mer av min familj än av mina nära vänner, och mer av mina nära vänner än av andra vänner och bekanta, och kanske till och med lite mer av dem än av helt okända människor. Men det är nog mer på det känslomässiga planet tror jag. Att de skall finnas där när jag behöver dem om jag är ledsen till exempel. I och för sig bär det mig mindre emot att fråga familj och nära vänner även om praktiska tjänster, så förmodligen förväntar jag mig mer av dem även när det gäller saker som flytthjälp, bygghjälp, skjutshjälp osv. Jag skulle dock inte säga att jag har rätt att kräva mer av dem, att de har skyldighet att hjälpa mig mer än någon annan. Och jag tycker inte heller att varken mor- eller farföräldrar eller onklar och tanter har någon skyldighet att vilja ta hand om mina barn när jag vill hitta på annat. Jag skulle tycka det var tråkigt om de inte hade intresset, men det är absolut inget jag kan kräva av dem. Nu är jag lyckligt lottad i detta avseende, så jag har aldrig riktigt behövt hantera ett problem här.

För att återknyta till inledningen om ryggmärgsdonation har jag svårt att se att jag skulle kunna kräva av någon att riskera sitt eget liv för att eventuellt rädda mitt. Jag har såklart aldrig varit i den situationen, och har ingen aning om hur det känns, men att bryta all kontakt med sin syster för att hon inte vill riskera sitt liv, och sina barns mamma för att förhoppningsvis (men inte säkert) rädda sin brors liv och hans barns pappa? Jag tycker nog inte att någon har moralisk skyldighet att riskera sitt eget liv för att rädda någon annans. Teoretiskt och principiellt sett. Jag tror att om jag hade hamnat i mannens situation hade jag inte ens vågat fråga mina nära och kära. Jag hoppas (och tror) att den som skulle vilja hjälpa mig hade erbjudit sig i så fall. För skulle de inte vilja hjälpa blir inget bättre av att jag försöker skuldbelägga dem för det för att få som jag vill. Eller sätter dem i en omöjlig valsituation. Så tror jag att jag tycker just nu i alla fall. Någon som har några synpunkter?

Kom nu då!

Kom nu då! Skynda dig på! Söla inte!

Just nu är detta nog ungefär 80% av vad jag säger till mina barn. Positiv uppfostran, my ass. Alltid är vi på väg någonstans, eller så måste vi äta, eller så är det dags att pyjamasa, eller sova, eller något annat som stör de stackars små människorna i vårt hus som försöker leva sitt liv så gott det går.

Vad är det vi gör mot våra små barn egentligen? De behöver tid att leka, tid att få bara vara, tid att få göra färdigt det de håller på med. Och det får de nästan aldrig. Det är mycket sällan de frivilligt går ifrån den lek de håller på med - för de hinner så gott som aldrig leka färdigt innan någon annan bestämmer att det inte finns tid för mer lek.

För ett barn som storebror W är detta extra jobbigt. När all förändring per definition är av ondo är den värld vi lever i idag inte alldeles enkel. Och han lär sig ju av oss hur man hanterar problemet tidsbrist. Man blir sur, arg, irriterad och säger saker som: "Om du inte kommer och tar på pyjamasen nu så hinner vi inte läsa någon saga" alternativt "Jag kommer INTE nu, och jag VILL inte läsa någon saga".

Samtidigt inser jag att hur otrevligt det än är med tidsbrist och "skynda, skynda" så kommer mina barn, och alla andras barn, att behöva fungera i den världen på ett någorlunda bra sätt. Det vore inte snällt av mig att låta dem tro att det ofta finns massor av tid, och sedan släppa ut dem i tidsbristvärlden utanför. Men jag skulle vilja kunna ge dem tid hemma och samtidigt få dem att förstå att det inte är accepterat att komma försent till ett jobb på samma sätt som det är accepterat att komma lite senare till dagis. Kanske gör jag en höna av en fjäder. Har någon annan något tips?

Piuhhh

Helgen är över. En fullspäckad helg, med födelsedagskalas och tvillingdop och inget gjort hemma alls. Men å andra sidan fick vi väldigt mycket god mat som vi slapp laga själva, barnen fick träffa kusinerna på pappas sida och rasa av sig båda dagarna, och mamma och pappa W fick träffa mycket trevligt folk. Så jag klagar inte.

Funderade dock lite över mina egna prioriteringar och började eventuellt så smått förstå vad storebrors ovilja att sluta med blöjor grundar sig i. För barn gör som man gör, och inte som man säger. Så när mamma W säger till storebror att det inte gör något om det kommer lite kiss i byxan eller på golvet så tror han inte på det. Inte när följande scen utspelar sig: Storebror vill gå till dagis utan blöja - hurra! Men storebror vill också ha på sig byxor med skärp som han omöjligt kan ta av sig själv. Storebror säger duktigt till att han behöver kissa, men att han inte kan få av sig byxorna själv. (O)Pedagogisk mamma försöker förklara varför skärpet inte är någon bra idé, där huvudargumentet är att han kanske inte hinner till toa om han först måste ha hjälp att ta av sig byxorna. Såklart det blir kortslutning i storebrors huvud. Det var ju ingen fara om det kom kiss i byxorna, eller? Storebror reagerar med ett ordinärt bryt, med tillhörande gallskrik och vägran att lyssna på mamman, som plötsligt tycker det vore ganska jobbigt med kiss på golv och i byxor (och alltså inte heller gör som hon säger...). Det är kanske inte så konstigt att det blir som det blir. För barn gör som man gör, inte som man säger.