mammatrainee och supermorsa

var jag igår eftermiddag.

Hämtade familjens egna två på dagis på utsatt tid - och det gick över all förväntan. Hämtningarna brukar ju vara sju resor värre än lämningarna, eftersom det numera inte bara är storebror som protesterar och inte vill gå hem - lillasyster har hakat på trenden hon med. Så hur man än gör, och vilket barn man än får tag i först, så har man: en utan alldeles för varma kläder som springer iväg från en, och en mer eller mindre komplett vinterklädd parvel som springer iväg från en - och båda skriker och gråter och visar med all önskvärd tydlighet att mamma-aktierna riskerar att tangera nollstrecket när som helst.

Men igår gick det relativt smärtfritt - liiite protester blev det, men inga stora utbrott, inga floder av krokodiltårar (någon pöl här och där, men det är OK) och framför allt ingen galen skrikande mamma som tappat tålamodet någonstans halvvägs igenom proceduren.

Vi knatade hemåt med barnen glatt pladdrandes i vagnen om bilarna som kör förbi, den stora fågelflocken som flyger ovanför oss (ja, storebror pladdrar och lillasyster kommer med uppmuntrande tillrop och tjoar glatt med). Kommer hem, och kommer in utan något debacle. Den obligatoriska fruktstunden avnjuts under lite småprat och är hur mysig som helst. Klockan tickar på mot klockan fem och mamman börjar bli liiite nervös. Framför allt eftersom herr W har ringt hem och med domedagsröst informerat om att "systemet ligger nere i hela Västeuropa och hela USA och vi vet inte vad som är fel" - och såklart anser Företaget att den ende i hela världen som eventuellt kan fixa detta är just nämnde herr W. Och det kan kanske ta hela natten. Denna information orsakar nervositet hos Fru W är att kusinerna beräknas anlända kl 17.30. En 3,5-åring och en 1,5-åring som skall äta middag och somnas hos familjen W för att sedan bli hämtade av sin mamma. Och 4 barn + en valrossmamma är inte alltid helt kompatibelt.

Men det visade sig gå alldeles galant! Lillasysterkusinen var lite ledsen när mamma gick, och jag brukar inte vara favorittröstaren, men lite napp och lite pussel och lite kramar gjorde susen! När fadern kom hem (tack och lov bara en halvtimme senare än planerat) satt 4 små barn vid matbordet och åt köttbullar och spaghetti, alla glada och vid gott mod, och Fru W satt mitt i högen och delade ut ketchup i små "mutklickar" och hade riktigt trevligt.

Kvällningen genomfördes dessutom av undertecknad så gott som ensam, eftersom herr W var fullt upptagen med att vända upp och ner på huset för att hitta en inloggningsdosa som "försvunnit" (små saker har en tendens att göra det hemma hos oss). Jag lyckades, trots magen, pyjamasa alla fyra på någorlunda rimlig tid, och när de satt alla fyra i soffan med välling resp kvällsmacka kände jag mig omåttligt stolt. Tänk om alla dagar kunde vara såna!!

Igårkväll gick jag alltså från nervös mammatrainee till att känna mig som värsta supermorsan!