Läste häromdagen om en man med en dödlig sjukdom som endast kunde botas med ryggmärgsdonation. Mannen hade dessutom en ovanligt blodplasmatyp (eller nåt) och hade svårt att hitta en passande donator. Den enda i landet var hans egen syster. Mannen hade brutit all kontakt med systern eftersom hon inte ville donera ryggmärg till honom, och mannen tyckte att hans syster inte brydde sig om att han skulle dö en plågsam död eller att hans barn skulle blir utan far.
Ungefär så stod det i tidningen. Jag har ingen aning om vad som låg bakom denna tragiska familjefejd, men den fick mig att börja fundera över vad jag tycker att man har rätt att kräva av en annan människa. Om man nu har rätt att kräva någonting alls.
Jag tror att jag förväntar mig mer av min familj än av mina nära vänner, och mer av mina nära vänner än av andra vänner och bekanta, och kanske till och med lite mer av dem än av helt okända människor. Men det är nog mer på det känslomässiga planet tror jag. Att de skall finnas där när jag behöver dem om jag är ledsen till exempel. I och för sig bär det mig mindre emot att fråga familj och nära vänner även om praktiska tjänster, så förmodligen förväntar jag mig mer av dem även när det gäller saker som flytthjälp, bygghjälp, skjutshjälp osv. Jag skulle dock inte säga att jag har rätt att kräva mer av dem, att de har skyldighet att hjälpa mig mer än någon annan. Och jag tycker inte heller att varken mor- eller farföräldrar eller onklar och tanter har någon skyldighet att vilja ta hand om mina barn när jag vill hitta på annat. Jag skulle tycka det var tråkigt om de inte hade intresset, men det är absolut inget jag kan kräva av dem. Nu är jag lyckligt lottad i detta avseende, så jag har aldrig riktigt behövt hantera ett problem här.
För att återknyta till inledningen om ryggmärgsdonation har jag svårt att se att jag skulle kunna kräva av någon att riskera sitt eget liv för att eventuellt rädda mitt. Jag har såklart aldrig varit i den situationen, och har ingen aning om hur det känns, men att bryta all kontakt med sin syster för att hon inte vill riskera sitt liv, och sina barns mamma för att förhoppningsvis (men inte säkert) rädda sin brors liv och hans barns pappa? Jag tycker nog inte att någon har moralisk skyldighet att riskera sitt eget liv för att rädda någon annans. Teoretiskt och principiellt sett. Jag tror att om jag hade hamnat i mannens situation hade jag inte ens vågat fråga mina nära och kära. Jag hoppas (och tror) att den som skulle vilja hjälpa mig hade erbjudit sig i så fall. För skulle de inte vilja hjälpa blir inget bättre av att jag försöker skuldbelägga dem för det för att få som jag vill. Eller sätter dem i en omöjlig valsituation. Så tror jag att jag tycker just nu i alla fall. Någon som har några synpunkter?
måndag, juni 18, 2007
Kom nu då!
Kom nu då! Skynda dig på! Söla inte!
Just nu är detta nog ungefär 80% av vad jag säger till mina barn. Positiv uppfostran, my ass. Alltid är vi på väg någonstans, eller så måste vi äta, eller så är det dags att pyjamasa, eller sova, eller något annat som stör de stackars små människorna i vårt hus som försöker leva sitt liv så gott det går.
Vad är det vi gör mot våra små barn egentligen? De behöver tid att leka, tid att få bara vara, tid att få göra färdigt det de håller på med. Och det får de nästan aldrig. Det är mycket sällan de frivilligt går ifrån den lek de håller på med - för de hinner så gott som aldrig leka färdigt innan någon annan bestämmer att det inte finns tid för mer lek.
För ett barn som storebror W är detta extra jobbigt. När all förändring per definition är av ondo är den värld vi lever i idag inte alldeles enkel. Och han lär sig ju av oss hur man hanterar problemet tidsbrist. Man blir sur, arg, irriterad och säger saker som: "Om du inte kommer och tar på pyjamasen nu så hinner vi inte läsa någon saga" alternativt "Jag kommer INTE nu, och jag VILL inte läsa någon saga".
Samtidigt inser jag att hur otrevligt det än är med tidsbrist och "skynda, skynda" så kommer mina barn, och alla andras barn, att behöva fungera i den världen på ett någorlunda bra sätt. Det vore inte snällt av mig att låta dem tro att det ofta finns massor av tid, och sedan släppa ut dem i tidsbristvärlden utanför. Men jag skulle vilja kunna ge dem tid hemma och samtidigt få dem att förstå att det inte är accepterat att komma försent till ett jobb på samma sätt som det är accepterat att komma lite senare till dagis. Kanske gör jag en höna av en fjäder. Har någon annan något tips?
Just nu är detta nog ungefär 80% av vad jag säger till mina barn. Positiv uppfostran, my ass. Alltid är vi på väg någonstans, eller så måste vi äta, eller så är det dags att pyjamasa, eller sova, eller något annat som stör de stackars små människorna i vårt hus som försöker leva sitt liv så gott det går.
Vad är det vi gör mot våra små barn egentligen? De behöver tid att leka, tid att få bara vara, tid att få göra färdigt det de håller på med. Och det får de nästan aldrig. Det är mycket sällan de frivilligt går ifrån den lek de håller på med - för de hinner så gott som aldrig leka färdigt innan någon annan bestämmer att det inte finns tid för mer lek.
För ett barn som storebror W är detta extra jobbigt. När all förändring per definition är av ondo är den värld vi lever i idag inte alldeles enkel. Och han lär sig ju av oss hur man hanterar problemet tidsbrist. Man blir sur, arg, irriterad och säger saker som: "Om du inte kommer och tar på pyjamasen nu så hinner vi inte läsa någon saga" alternativt "Jag kommer INTE nu, och jag VILL inte läsa någon saga".
Samtidigt inser jag att hur otrevligt det än är med tidsbrist och "skynda, skynda" så kommer mina barn, och alla andras barn, att behöva fungera i den världen på ett någorlunda bra sätt. Det vore inte snällt av mig att låta dem tro att det ofta finns massor av tid, och sedan släppa ut dem i tidsbristvärlden utanför. Men jag skulle vilja kunna ge dem tid hemma och samtidigt få dem att förstå att det inte är accepterat att komma försent till ett jobb på samma sätt som det är accepterat att komma lite senare till dagis. Kanske gör jag en höna av en fjäder. Har någon annan något tips?
Piuhhh
Helgen är över. En fullspäckad helg, med födelsedagskalas och tvillingdop och inget gjort hemma alls. Men å andra sidan fick vi väldigt mycket god mat som vi slapp laga själva, barnen fick träffa kusinerna på pappas sida och rasa av sig båda dagarna, och mamma och pappa W fick träffa mycket trevligt folk. Så jag klagar inte.
Funderade dock lite över mina egna prioriteringar och började eventuellt så smått förstå vad storebrors ovilja att sluta med blöjor grundar sig i. För barn gör som man gör, och inte som man säger. Så när mamma W säger till storebror att det inte gör något om det kommer lite kiss i byxan eller på golvet så tror han inte på det. Inte när följande scen utspelar sig: Storebror vill gå till dagis utan blöja - hurra! Men storebror vill också ha på sig byxor med skärp som han omöjligt kan ta av sig själv. Storebror säger duktigt till att han behöver kissa, men att han inte kan få av sig byxorna själv. (O)Pedagogisk mamma försöker förklara varför skärpet inte är någon bra idé, där huvudargumentet är att han kanske inte hinner till toa om han först måste ha hjälp att ta av sig byxorna. Såklart det blir kortslutning i storebrors huvud. Det var ju ingen fara om det kom kiss i byxorna, eller? Storebror reagerar med ett ordinärt bryt, med tillhörande gallskrik och vägran att lyssna på mamman, som plötsligt tycker det vore ganska jobbigt med kiss på golv och i byxor (och alltså inte heller gör som hon säger...). Det är kanske inte så konstigt att det blir som det blir. För barn gör som man gör, inte som man säger.
Funderade dock lite över mina egna prioriteringar och började eventuellt så smått förstå vad storebrors ovilja att sluta med blöjor grundar sig i. För barn gör som man gör, och inte som man säger. Så när mamma W säger till storebror att det inte gör något om det kommer lite kiss i byxan eller på golvet så tror han inte på det. Inte när följande scen utspelar sig: Storebror vill gå till dagis utan blöja - hurra! Men storebror vill också ha på sig byxor med skärp som han omöjligt kan ta av sig själv. Storebror säger duktigt till att han behöver kissa, men att han inte kan få av sig byxorna själv. (O)Pedagogisk mamma försöker förklara varför skärpet inte är någon bra idé, där huvudargumentet är att han kanske inte hinner till toa om han först måste ha hjälp att ta av sig byxorna. Såklart det blir kortslutning i storebrors huvud. Det var ju ingen fara om det kom kiss i byxorna, eller? Storebror reagerar med ett ordinärt bryt, med tillhörande gallskrik och vägran att lyssna på mamman, som plötsligt tycker det vore ganska jobbigt med kiss på golv och i byxor (och alltså inte heller gör som hon säger...). Det är kanske inte så konstigt att det blir som det blir. För barn gör som man gör, inte som man säger.
fredag, juni 15, 2007
Spontancykeltur
En sådan gjore vi igår efter middagen. Solen sken, fru W hade ett stooort behov av att röra på sig och föreslog en promenad. Herr W kontrade med att föreslå en tur på cyklarna istället. Sagt och gjort - bilstolen monterades i cykelvagnen, hjälmar spändes på och barn sattes fast i cykelstolar. Och iväg kom vi! Nästan en timme var vi ute, och två av tre barn somnade på vägen. Men härligt var det, trots att konditionen stannade kvar på 90-talet, och benmusklerna fick ett mycket häftigt och ovälkommet uppvaknande. Hoppas vädret står oss bi på midsommarafton då vi kan cykla till festiviteterna då!
Back in business
Ja, som sagt. Varför göra det svåra lätt när man inte måste?
Herr W är lyckligen återbördad från de spanska slätterna (och fotbollsderby i Barcelona...), lämpligen hemkommen med vederbörliga gåvor till barn och fru. Sombreros, solfjädrar och fotbollar till barnen och lite flygmake till fru W. Vädret har äntligen lugnat ner sig lite och vi slipper sätta på fläktarna på natten.
Sedan han kom hem i måndags eftermiddag har mitt livs första flädersaft tillverkats, cyklarna har provats på en lite längre tur (en timme igårkväll efter middagen), presenter till helgens aktiviteter inhandlats, lillasyster W besiktigats på BVC (knappt godkänt på vikten som vanligt, annars guldstjärna), tvätten tvättats igen (eftersom det gick att hänga ut), jordgubbar skördats, gräset klippts och storebror har lärt sig gå på pottan!
Det gick som en dans, och i onsdags var han till och med på dagis utan blöja. När mormor W och onkel W var här och tog hand om de små medan mamma W roade sig med jobbet, gick han av någon anledning på pottan själv, och sedan har det bara flutit på. Han får bestämma själv om han vill ha blöja, och biland vill han och ibland inte, och när han inte har blöja så går han antingen ut i trägården och kissar i buskarna, eller på pottan - eller faktiskt på toan. Mycket praktiskt. Så länge han inte kissar på vinbären förstås.
Herr W är lyckligen återbördad från de spanska slätterna (och fotbollsderby i Barcelona...), lämpligen hemkommen med vederbörliga gåvor till barn och fru. Sombreros, solfjädrar och fotbollar till barnen och lite flygmake till fru W. Vädret har äntligen lugnat ner sig lite och vi slipper sätta på fläktarna på natten.
Sedan han kom hem i måndags eftermiddag har mitt livs första flädersaft tillverkats, cyklarna har provats på en lite längre tur (en timme igårkväll efter middagen), presenter till helgens aktiviteter inhandlats, lillasyster W besiktigats på BVC (knappt godkänt på vikten som vanligt, annars guldstjärna), tvätten tvättats igen (eftersom det gick att hänga ut), jordgubbar skördats, gräset klippts och storebror har lärt sig gå på pottan!
Det gick som en dans, och i onsdags var han till och med på dagis utan blöja. När mormor W och onkel W var här och tog hand om de små medan mamma W roade sig med jobbet, gick han av någon anledning på pottan själv, och sedan har det bara flutit på. Han får bestämma själv om han vill ha blöja, och biland vill han och ibland inte, och när han inte har blöja så går han antingen ut i trägården och kissar i buskarna, eller på pottan - eller faktiskt på toan. Mycket praktiskt. Så länge han inte kissar på vinbären förstås.
söndag, juni 10, 2007
Vatten över huvudet
Pappa W är som bekant bortrest. Vädret envisas fortfarande med att vara i full medelhavsklass. Lördagen spenderades i trädgården, och det gick bra. Vis av erfarenhet insåg dock en något luttrat mamma W att barnens humör förmodligen inte skulle räcka till en sådan dag till. De behöver aktiveras. Sagt och gjort. Och varför göra något lätt när man kan göra det svårt?
Söndagen började med vanlig uppgång och frukostätning. Sedan skyfflades barn, strandväskor, parasoll, vagn, mat och skötgrejer ut till bilen för en tur till havet och stranden, där vi skulle möta onkel W med fru och kompisar. Stranden visade sig vara en fin badbrygga, med en liten, liten ursäkt till sandstrand där barnen kunde bada. Sandstranden nåddes endast via trappa, vilket genast exkluderade vagnen från deltagande. Packning, parasoll och barn transporterades ner för trappan i omgångar, varefter lillasyster W parkerade på filt under parasoll. Av med shorts och blöja, och storasyskonen smörjdes nogsamt in med solskyddsfaktor 30.
En och en halv timme senare hade 0 barn badat, ca 35 krabbor fiskats, 1 mamma doppat sig, cirka 10 människor installerat sig på den minimala stranden, ett päron och en halv flaska välling ätits - och då var det dags att ta sig vidare till nästa äventyr eftersom solen blir lite för stark mitt på dagen. På med blöja och shorts igen, utan alltför sand.
Allting packades in i bilen igen, och färden mot tvillingkusinerna äntrades. Det tog nästan en timme att köra dit från stranden (under vilken vi i princip passerade vårt eget hus...). Väl framme fick vi lunch (TACK!) och så skulle vi gå ner till sjön för att bada. Av med shorts, blöja och tröja, smörja mer med solskydd och valla ner alla barnen till strandkanten. Mellansyster W badade. Lillasyster W doppade fötterna. Storebror hade fått skavsår av sina nya sandaler och kunde INTE bada om han inte fick plåster på hälen. Totalbryt vidtog. När detta väl var avklarat och han kommit nästan ända ner till strandkanten såg han att han hade liiiite skav på andra hälen också. Totalbryt igen. Springa upp på stranden igen och leta upp plåstren och sätta på på andra hälen också. När storebror till slut är på väg ner till stranden för att äntligen bada trampar han på en kotte och får en skråma under foten som BLÖDER lite... Han badade inte i sjön.
Nu sover alla barnen i storebrors och mellansysters sovrum med fläkten på högvarv, och fru W försöker samla sig tillräckligt för att gå och lägga sig. Tröttare än trött känner jag mig. Och ändå får jag skylla mig alldeles alldeles själv.
Lite stolt är jag trots allt för att jag tog mig ut till stranden med alla tre alldeles själv. Och för att det gick så bra (alla tre är med mig hem igen!). Tusen tack till Onkel W:s fru M som fixade krabbfiske till barnen. Det vill de göra om igen!
Söndagen började med vanlig uppgång och frukostätning. Sedan skyfflades barn, strandväskor, parasoll, vagn, mat och skötgrejer ut till bilen för en tur till havet och stranden, där vi skulle möta onkel W med fru och kompisar. Stranden visade sig vara en fin badbrygga, med en liten, liten ursäkt till sandstrand där barnen kunde bada. Sandstranden nåddes endast via trappa, vilket genast exkluderade vagnen från deltagande. Packning, parasoll och barn transporterades ner för trappan i omgångar, varefter lillasyster W parkerade på filt under parasoll. Av med shorts och blöja, och storasyskonen smörjdes nogsamt in med solskyddsfaktor 30.
En och en halv timme senare hade 0 barn badat, ca 35 krabbor fiskats, 1 mamma doppat sig, cirka 10 människor installerat sig på den minimala stranden, ett päron och en halv flaska välling ätits - och då var det dags att ta sig vidare till nästa äventyr eftersom solen blir lite för stark mitt på dagen. På med blöja och shorts igen, utan alltför sand.
Allting packades in i bilen igen, och färden mot tvillingkusinerna äntrades. Det tog nästan en timme att köra dit från stranden (under vilken vi i princip passerade vårt eget hus...). Väl framme fick vi lunch (TACK!) och så skulle vi gå ner till sjön för att bada. Av med shorts, blöja och tröja, smörja mer med solskydd och valla ner alla barnen till strandkanten. Mellansyster W badade. Lillasyster W doppade fötterna. Storebror hade fått skavsår av sina nya sandaler och kunde INTE bada om han inte fick plåster på hälen. Totalbryt vidtog. När detta väl var avklarat och han kommit nästan ända ner till strandkanten såg han att han hade liiiite skav på andra hälen också. Totalbryt igen. Springa upp på stranden igen och leta upp plåstren och sätta på på andra hälen också. När storebror till slut är på väg ner till stranden för att äntligen bada trampar han på en kotte och får en skråma under foten som BLÖDER lite... Han badade inte i sjön.
Nu sover alla barnen i storebrors och mellansysters sovrum med fläkten på högvarv, och fru W försöker samla sig tillräckligt för att gå och lägga sig. Tröttare än trött känner jag mig. Och ändå får jag skylla mig alldeles alldeles själv.
Lite stolt är jag trots allt för att jag tog mig ut till stranden med alla tre alldeles själv. Och för att det gick så bra (alla tre är med mig hem igen!). Tusen tack till Onkel W:s fru M som fixade krabbfiske till barnen. Det vill de göra om igen!
Om allas lika värde...
...är det inte lätt att lära sina barn. Man skulle kunna tro att det är det. Men det är det inte. Inte när det flyger in ilskna getingar i sovrummet där barnen försöker sova. Inte när myggen börjar äta på en ganska överkänslig mamma W. Och absolut inte när man har en trädgård full med mördarsniglar. Eller för den delen vanliga trädgårdssnäckor.
Trädgårdsintresset i familjen W sträcker sig i och för sig inte mycket längre än till en gräsmatta man kan springa på, häckar som skärmar av - och en och annan jordgubbsplanta. Men grannarna har ju trädgårdar de bryr sig om. I vilka de såklart inte vill ha mördarsniglar. Eller några sniglar alls. Så fru W sänker sig till sniglarnas nivå och mördar på hon också. Detta ser barnen W, och tar snabbt upp kampen om vem som kan vara meste snigelmördaren. Mellansyster W plockar snäckorna, lägger dem i en fin rad längst ut på altantrappen - och mosar dem omsorgsfullt med stövelklädd fot. Mamma W:s största invändning hittills har varit valet av ställe.
Mamma W får nog tänka om. För häromdagen när vi var ute och gick och barnen hade mosat sniglar på vägen, frågade storebror W plötsligt:
- Mamma, skall vi döda kråkan också?
Vad svarar man då?
Trädgårdsintresset i familjen W sträcker sig i och för sig inte mycket längre än till en gräsmatta man kan springa på, häckar som skärmar av - och en och annan jordgubbsplanta. Men grannarna har ju trädgårdar de bryr sig om. I vilka de såklart inte vill ha mördarsniglar. Eller några sniglar alls. Så fru W sänker sig till sniglarnas nivå och mördar på hon också. Detta ser barnen W, och tar snabbt upp kampen om vem som kan vara meste snigelmördaren. Mellansyster W plockar snäckorna, lägger dem i en fin rad längst ut på altantrappen - och mosar dem omsorgsfullt med stövelklädd fot. Mamma W:s största invändning hittills har varit valet av ställe.
Mamma W får nog tänka om. För häromdagen när vi var ute och gick och barnen hade mosat sniglar på vägen, frågade storebror W plötsligt:
- Mamma, skall vi döda kråkan också?
Vad svarar man då?
lördag, juni 09, 2007
Ensam hemma
Herr W är på konferens. En torsdag-måndag-konferens. I Barcelona. Så undertecknad är ensam hemma med de tre huliganbarnen ända till måndag kväll. Än så länge går det hyfsat. Jag har till och med hunnit tvätta undan lite tvätt och hänga ut den (jag har ju sagt att jag är manisk när det gäller att hänga ut tvätt). Barnen har serverats mat (om dock inte ätit den) och det badas mest hela tiden. När det är 30 grader varmt ute måste man nästan bada hela tiden. De två stora barnen W tycker vädret är rätt OK. Lillasyster W är mer missnöjd. Det är inte roligt att vara inne när det är bakugnsvarmt. Det är inte roligt att vara ute när det är bakugnsvarmt. Det är inte roligt att vara någonstans. Dessutom är systrarna W återigen rätt så förkylda med tillhörande sömnsvårigheter och lite lagomt med gnäll. Så vi tar dagen som den kommer, timme för timme.
Mormor W räddade också fru W:s trivselkväll med jobbet i torsdags, genom att ta semester och komma hit och ta hand om banditgänget en hel eftermiddag och kväll. Strongt gjort mormor! Tack. Och tack till Onkel W som kom hit och hjälpte till också.
Storebror lägger memory i vardagsrummet, mellansyster W vänder alla korten samtidigt och lillasyster W ligger och är vrålarg för att hon inte når dit hon vill. Dags att försöka återta lite kontroll.
Mormor W räddade också fru W:s trivselkväll med jobbet i torsdags, genom att ta semester och komma hit och ta hand om banditgänget en hel eftermiddag och kväll. Strongt gjort mormor! Tack. Och tack till Onkel W som kom hit och hjälpte till också.
Storebror lägger memory i vardagsrummet, mellansyster W vänder alla korten samtidigt och lillasyster W ligger och är vrålarg för att hon inte når dit hon vill. Dags att försöka återta lite kontroll.
lördag, juni 02, 2007
Velig? Jag?
Fru W har hållit på att köpa ny mobiltelefon sedan någon gång i februari. Den gamla hade börjat bli - just gammal. Den fungerade utan problem (kanske med något slött batteri), men materialist-fru W ville ha en ny. Ville, ville, ville. Och skämdes lite för det, eftersom den gamla fungerade precis som vanligt. Sedan råkade telefonen trilla i marken så glaset sprack. Väldigt lägligt. Sedan dess har jag alltså varit på gång att köpa en ny. På ett passivt sätt.
Igår började jag äntligen kolla runt på nätet på olika modeller och varisorter. För att inte göra det svårare för mig än nödvändigt snävades urvalet in till en tillverkare. Och till en vikbar variant. Återstod typ fyra olika varianter, varav en var på tok för dyr. Borde inte vara så svårt, eller hur? Efter en hel kväll på nätet, läsandes olika recensioner av de olika telefonerna, fanns det faktiskt en favorit. Fru W åkte beslutsamt till affären idag, lördag morgon för att kolla på dem. Och gissa vilken modell som affären inte hade? Efter sådär 45 minuter i affären, där fru W vandrat fram och tillbaka mellan de två modellerna som affären hade inne, klämt, känt, tryckt och knappat var jag kanske två millimeter närmare beslut. Max. Fortfarande lockar den telefon som inte fanns inne.
Kanske borde fru W bestämma sig bara. (Här hörs frustande skratt från de som till äventyrs både känner mig personligen och läser här. Många.) Det är inga enorma summor pengar det handlar om. Men det är mycket annat. Skall det vara tjej-mobilen (som annonseras med enkla ord, utan teknikbeskrivningar och där telefonens främsta företräde tycks vara att den går att få i rosa), eller kill-mobilen (som har mycket tekniska finesser, stora minneskort och absolut inte går att få i rosa)? Det värsta är att den rosa telefonen (som i och för sig går att få i andra färger också) faktiskt tilltalar mig. Kan det bero på att jag är "tjej" ?
Igår började jag äntligen kolla runt på nätet på olika modeller och varisorter. För att inte göra det svårare för mig än nödvändigt snävades urvalet in till en tillverkare. Och till en vikbar variant. Återstod typ fyra olika varianter, varav en var på tok för dyr. Borde inte vara så svårt, eller hur? Efter en hel kväll på nätet, läsandes olika recensioner av de olika telefonerna, fanns det faktiskt en favorit. Fru W åkte beslutsamt till affären idag, lördag morgon för att kolla på dem. Och gissa vilken modell som affären inte hade? Efter sådär 45 minuter i affären, där fru W vandrat fram och tillbaka mellan de två modellerna som affären hade inne, klämt, känt, tryckt och knappat var jag kanske två millimeter närmare beslut. Max. Fortfarande lockar den telefon som inte fanns inne.
Kanske borde fru W bestämma sig bara. (Här hörs frustande skratt från de som till äventyrs både känner mig personligen och läser här. Många.) Det är inga enorma summor pengar det handlar om. Men det är mycket annat. Skall det vara tjej-mobilen (som annonseras med enkla ord, utan teknikbeskrivningar och där telefonens främsta företräde tycks vara att den går att få i rosa), eller kill-mobilen (som har mycket tekniska finesser, stora minneskort och absolut inte går att få i rosa)? Det värsta är att den rosa telefonen (som i och för sig går att få i andra färger också) faktiskt tilltalar mig. Kan det bero på att jag är "tjej" ?
nr 100!
Ja, det var inte alls det det här skulle handla om, men det här blir faktiskt mitt hundrade inlägg. Så det så.
Nu till väsentligheterna.
Familjen W är numera cykelburen. Hela familjen. På ett eller annat sätt. Herr och fru W har fått (eller inte alls fått, utan dyrt inhandlat) nya cyklar till sig. Barnen W har tillsammans fått två cykelstolar och en cykelvagn, och alla utom minstingen har nya cykelhjälmar. Lillasyster W har ännu för litet huvud. Och är för liten för att sitta i cykelstol. Lösning? Köp en styck cykelkärra och montera i bilstolen i den - hon sitter som en kung! Storebror och storasyster gillade också kärran, men gillar tack och lov också att åka i stolarna, så dagens invigningstur blev en stor succé. Återstår att se om planen att cykla till midsommarfirandet i kusinernas kolonistuga går att genomföra. Herr och fru W har inte cyklat på många år, vilket kändes i benen under den MYCKET korta premiärrundan. Det är en sak att cykla i sisådär 7 minuter med hemmet aldrig längre bort än 3. Det är en helt annan sak att cykla 45 minuter i det mycket kuperade landskap som Göteborg är - och sen cykla hem på kvällen igen.
Återkommer med rapport.
Nu till väsentligheterna.
Familjen W är numera cykelburen. Hela familjen. På ett eller annat sätt. Herr och fru W har fått (eller inte alls fått, utan dyrt inhandlat) nya cyklar till sig. Barnen W har tillsammans fått två cykelstolar och en cykelvagn, och alla utom minstingen har nya cykelhjälmar. Lillasyster W har ännu för litet huvud. Och är för liten för att sitta i cykelstol. Lösning? Köp en styck cykelkärra och montera i bilstolen i den - hon sitter som en kung! Storebror och storasyster gillade också kärran, men gillar tack och lov också att åka i stolarna, så dagens invigningstur blev en stor succé. Återstår att se om planen att cykla till midsommarfirandet i kusinernas kolonistuga går att genomföra. Herr och fru W har inte cyklat på många år, vilket kändes i benen under den MYCKET korta premiärrundan. Det är en sak att cykla i sisådär 7 minuter med hemmet aldrig längre bort än 3. Det är en helt annan sak att cykla 45 minuter i det mycket kuperade landskap som Göteborg är - och sen cykla hem på kvällen igen.
Återkommer med rapport.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)