botar socker förkylning?

Igår eftermiddag när Fru W, alias vaggande valrossen, hämtade barnen på dagis, kändes eftermiddagen inte särskilt lockande. Halsen gjorde ont, snuvan hade tilltagit i omfång under dagen, ögonen rann, fogarna ömmade, och en förlamande trötthet hade lagt sina tunga armar om hela Fru W:s väsen. En sån där trötthet som gör att man faktiskt knappt orkar sitta upp. Tanken på att forsla hem minst ett motsträvigt barn från dagis, underhålla dem OCH hindra dem från att riva huset utan att faktiskt svimma tedde sig fullständigt omöjlig.

Väl hemma vid huset, där jag skall hämta vagnen för att gå ner och hämta barnen - inser jag att mina nycklar nog faktiskt hänger kvar inne på nyckelhängaren. Där de vanligtsvis SKALL vara. Men inte när jag står utanför det låsta huset och har bråttom för att hämta barnen!! Då skall nycklarna ligga i min väska. Om inte i nyckelfacket så i alla fall längst ner i det stora facket under all annan bråta. Men inte då. Efter några minuters panikringande fick maken snällt pallra sig iväg hemåt med den enda tillgängliga nyckel.

Inte nog med det - när jag gick in i lekrummet på dagis för att annonsera min ankomst (fortfarande pedagogiskt klädd i min alldeles för lilla men dock för varma jacka) möttes jag av ett illvrål och en fullständigt hysterisk snart-3-åring med tårarna sprutandes nerför kinderna. Han ville INTE gå hem (idag heller). För nu hade han väntat så länge på dagisets nya åkattraktion - den stora gula plastgungsnigeln. Och såklart kunde jag inte släpa hem honom innan han fått gunga på den. Inte när han så duktigt väntat på sin tur. Så tårarna torkades och gungsnigeln gungades på medan jag tog tag i lillasyster. Hennes reaktion när hon såg mig var ett klart och tydligt utrop efter - PAPPA. Till råga på allt elände äntrar nämnda fader just då lekrummet med nycklar i högsta hugg för - bara för att genast rusa iväg tillbaka till jobbet igen. Lillasyster blev inte så glad över detta svek, kan man säga.

Fullt upptagen med att trösta henne någorlunda, missar jag att storebror nu engagerat sig i ny lek. Denna miss gör att frasen "kom nu så går vi och tar på oss kläderna" utlöser ett nytt utbrott, med tillhörande tårar och "kasta-sig-på-marken-och sparka-i-golvet" från en mycket indignerad storebror. Han vill ju stanna på dagis "hela DAN!". Eftersom mammans tålamod (trots spa-vistelse) nu är på upphällningen forslas båda barnen vilt sprattlande och skrikande ut i hallen, kläs på under högljudda protester och tillsammans tar vi oss på något sätt ut till bilen.

Barnen lugnar ner sig när de väl sitter i bilen (kan detta ha med bilnapparna att göra?), och den korta färden hem blir faktiskt riktigt bra. Efter ett smärre debacle för att få storebror ut ur bilen och in i huset (han var ju TVUNGEN att laga en punktering på bilens bakdäck innan han kunde gå in...) är så äntligen 3/4 av familjen W inne i hemmets lugns vrå, någorlunda nöjda och glada. En obligatorisk fruktstund senare är jag heeeelt svimfärdig av trötthet. Snabbt saneras barn och bord nödtorftigt och Fru W stapplar sedan till soffan och lägger sig ner. Åh så skööönt! I ungefär en sekund, för då skriker storebror: "NEEEEJ MAMMA! Du får INTE sova!" Nästan gråtfärdig förklarar jag för barnen att jag faktiskt inte mår riktigt bra och att jag inte skall sova, utan bara vila lite och att jag faktiskt behöver deras hjälp om vi skall klara oss helskinnade igenom eftermiddag. Det var kanske inte det mest pedagogiska, men efter en genomgång av vad jag behövde hjälp med (att de kunde leka med vad de ville så länge de inte slogs eller bråkade, att de skulle försöka hjälpa varandra och prata med orden istället för att skrika), så knatade båda två iväg och pysslade med sitt en stund. Lillasyster hjälpte upp mammas humör ganska mycket genom att då och då komma bort och ge henne en stooor kram på foten.

Storebror ägnar sig för närvarande mycket åt att baka kakor i muffinsformar i sin lilla leksaksugn, och så även här. Efter en liten stund kom han fram till mig med en muffin och erbjöd mig en låtsaskaka. Efter ungefär 73 såna kom han fram till att han inte hade några mer, och hällde upp något ur sin leksaksservis och räckte fram till mig. "Varsågod mamma, här får du lite socker så du blir frisk." Som den okänsliga mor jag ibland kan vara undslapp jag mig ett "jag är faktiskt inte så sugen på socker, men lite dricka tar jag gärna". Sonen såg då över sitt förråd av plastmuggar och kannor med bekymrad min och sa sen lite ledset: "Men jag har bara socker med mig...."

Behöver jag tillägga att jag åt 113 koppar socker efter det? Och halleluja - den begynnande förkylningen var faktiskt lugnare i morse! Kanske något nytt för den medicinska vetenskapet att ta till. Placeboeffekt av stort intag av låtsassocker...