Det sägs att man berikas av nya erfarenheter. Att man lär sig något av dem och att livet får ett djup av många erfarenheter. Det är säkert sant om man menar resor till spännande platser, möten med intressanta människor eller att klara av saker man inte trodde man kunde. Men för mig är inte Apoteket någon särskilt spännande plats, apotekstanten visade sig inte vara särskilt intressant och jag visste redan innan att jag kunde torka kräks från golv och stolar. Nu har jag gjort det på Apoteket i rusningstid med en hysterisk storebror (det var han som kräktes), en rädd mellansyster och en vrålarg lillasyster i hasorna.
Jag satt i godan ro och väntade på att apotekstanten skulle reda ut med farbror doktorn som vi just varit hos huruvida man kunde eller inte kunde byta ut ögondropparna i endospipetter mot exakt samma ögondroppar i en liten tub. Storebror och mellansyster satt på var sin sida om min stol framför disken och läste varsin bok, och lillasyster satt i vagnen och var relativt nöjd. Som från ingenstans kommer så kräkset. I kaskader. Överallt. Två eller tre gånger. På storebror. På golvet. På disken. På stolen. På mina stövlar. Tack och lov inte på mellansyster. Apotekstanten uppfattar inte riktigt vad som hänt, och jag försöker trösta min lille kille som tycker det är lika otäckt som jag att kräkas. Jag förklarar för apotekstanten att vi haft en liten kräkincident och att jag behöver papper för att kunna torka upp. Att hon inte alls förstått omfattningen inser jag när hon kommer med EN näve hushållspapper. Jag tror hon fick springa fem gånger och hämta mer innan jag var ens nästan klar. Så klar man nu blir. Det blev ju torrare, men inte precis smittfritt. Man hade velat hälla sådär en liter klorin över för att komma ens i närheten av smittfritt. Torkade bristfälligt av mig på ett gäng våtservetter och transporterade ut hela gänget - följd av många medlidsamma blickar. Alla på behörigt avstånd av minst 10 meter (eller så långt bort det gick att komma från oss utan att gå ut från Apoteket). Och jag förstår dem. Jag hade inte heller kastat mig fram för att hjälpa till i ett sånt läge.
Så nu får vi vänta och se. Är det vinterkräksjukan? Är det influensan (barn kan tydligen få kräkningar av den)? Eller var det matförgiftning? Det senare är väl tyvärr inte så troligt. Min vana trogen räknar jag nu med ett par veckors helvete där vi alla däckar samtidigt. Alla scenarier som blir bättre än så blir ju som en bonus! Come what may - jag kan ändå inte göra något för att förhindra det. (Även om jag tänker försöka med separata sovrum, klorin i mängder och hysteriska tvättar av barn och kläder för att minska smittspridning så mycket som möjligt.)
Önska mig lycka till. Hör ni inget på ett tag ligger jag förmodligen på toagolvet och vill hellre dö än kräkas. Eller så tömmer jag hinkar för glatta livet och kokar socker-saltlösning i mängder. Det skall jag för övrigt gå och göra nu. Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar