Fyraåringsfightande

Vi har en hel del heeeelt öppna konflikter just nu, storebror och jag. En helt vanlig morgon är fylld av gallskrik, från-ryggmärgen-neeeeej, "vill inte", "aldrig nånsin" och "det är tråkigt", sagt med hans allra tjurigaste, buttraste röst. Vad jag än föreslår så är det fel och resulterar i illvrål, krokodiltårar som hoppar ut ur ögonen på honom och så två småsystrar som inte alls gillar stämningen som blir. Mellansyster blir väldigt mycket mellanbarn och försöker lätta upp stämning och skoja lite och vara sådär gullig som bara hon kan vara -alternativt hämtar det jag bett storebror hämta... Lillasyster är inte riktigt så slipad. Hon gillar inte att det skriks och gapas, och inte att mamma lägger massa tid på någon annan än henne - så hon bidrar till kaoset genom att skrika och dra mig i benet hon med.

Från mitt håll sett söker han verkligen den öppna konflikten. Varje sak som skall göras innebär illvrål, gallskrik, NEEEEJ, och "vill inte". Det kan vara att ta på sig kläder, att välja (eller inte välja) kläder, borsta tänderna, gå ut i hallen för att klä på sig till dagis, vilka ytterkläder man skall ha på sig, om man skall eller inte skall stå på ståbrädan. Hämtningen är likadan - om inte ännu mer stereotyp. Mamma W äntrar dagis med fullt vinterklädd lillasyster på armen. Mellansyster W blir glad av att se oss och kommer springandes och kramas. Storebror har blivit förvarnad av de andra barnen och försvunnit in i kuddrummet längst in. Mamma W går in i kuddrummet där storebror gömt sig bakom en kudde eller under en madrass. Jag försöker skoja lite och frågar de andra barnen var storebror är - har han gått hem eller? De pekar på kudden och när jag inte tar bort en så gör de det. Resultatet blir att storebror gallskriker NEEEEJ! NEEEEJ! NEEEEJ! Jag vill inte gå hem!!!! på gränsen till hysterisk på 10 sekunder blankt. Mamma W säger att det är roligt att du har roligt på dagis men nu måste vi gå hem. Ofta får jag bära ut honom i hallen efter att ha bett honom sådär 15 gånger att gå ut själv. Bärandet sker alltid, undantagslöst, under det att storebror skriker "Jag skulle gå SJÄLV!" varpå en ganska irriterad mamma W informerar om att han hade ungefär 14 chanser att får gå själv, men inte gjorde det. Sedan kläs storebror på under högljudda protester och rymningsförsök. Under tiden har lillasyster W passat på att undersöka halva dagis, svettandes i sin vinteroverall. Mellansyster W har för länge sedan tröttnat på att vänta och gått in börjat leka något igen, vilket såklart gör att hon inte alls vill gå hem när storebror väl är påklädd. Alternativt har hon redan blivit påklädd och börjar bli väldigt varm och grinig hon också. Mamma W har inte heller tagit av sig sina ytterkläder för att inte inge storebror några knasiga tankar om att vi skall stanna på dagis, så undertecknad svettas såklart som en gris under brottningen med storebror.

Ja, sådär håller det på. Hela dagarna känns det som. Det är väl inte alldeles sant, men det känns verkligen så. Och jag förstår det inte. Eftersom hans beteende antingen resulterar i att jag blir tokarg och gapar och skriker och bär mig åt sådär som man verkligen alls vill göra som en bra mamma, eller att han får gå och bära sig åt någon annanstans eftersom vi inte vill lyssna på hans vrål och skrik borde det inte vara något han strävar efter. Han får sällan eller aldrig som han vill när han bär sig åt sådär. Jag vill inte belöna hans beteende. Och ändå är det som om han får något slags belöning ut av det - eftersom han fortsätter.

Jag har funderat väldigt mycket över vad det kan vara. Vad är det han egentligen vill, vad är det han bråkar om? Testar han "bara" gränser? Försöker han få uppmärksamhet (för tiden är ju begränsad när man har två småsyskon att dela den med)? Handlar det om självbestämmande eller något slags integritetsgränssättning?

Jag inser att jag förmodligen går in på dagis med ett kroppsspråk som tydligt visar att jag redan är beredd på konflikten, på gap och skrik och på att få bära ut honom i hallen. Jag tycker ju inte att jag gör det, men han ser uppenbarligen saken på ett annat sätt. Samtidigt som jag känner att jag måste sätta en gräns för vad som är acceptabelt beteende så är det förmodligen inte det bästa sättet att själv bryta ihop och blir arg och galen. Å ena sidan känns det halvbra att med (milt) våld tvinga på honom kläderna och bära ut honom i hallen, å andra sidan känns det inte heller särskilt bra att gapa och skrika på honom tills han gör som jag säger. Men jag blir ledsen, jag blir trött och vääääldigt frustrerad när inget jag säger verkar fungera, när det känns som om allt jag får tillbaka är gap och skrik och neeeej och "dumma mamma". Det känns inte bra när det känns som om det är det enda jag hör.

Så nu skall vi försöka med en ny strategi. Eftersom alla barnen tycker att vi leker för lite med dem, och alla försök att leka med ett av barnen avbryts av något annat barn, skall vi nu försöka hitta lite tid att ge dem var och en för sig. Utan de andra i närheten som kan ta över leken eller kräva helt annan uppmärksamhet. Kanske kan det få alla barnen att känna sig lite mer sedda och det i sin tur kanske lugnar ner vardagen här hemma. Och så får man faktiskt lite tid att lära känna de tre små individer man har boende hemma hos sig på ett helt annat sätt än när det är tillsammans alla tre!